Före grupp 8 och p-piller

By Birgitta Sandberg-Hultman

Sigrid insåg med förfärande klarsyn att detta skulle bli hennes livs mest smärtsamma avsked. Barnen var allt hon hade och nu skulle Marion resa iväg för alltid. Hädanefter skulle hon bara komma tillbaka på besök. Aldrig för att stanna. Marion är å sin sida exalterad. Livet i Stockholm ligger framför hennes fötter och hon har alla möjligheter i världen att bygga upp sin framtid. Men allting blir inte riktigt som Marion tänkt sig och hon inser vad det faktiskt innebär att bli vuxen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726940077

Book preview

Med förfärande klarsyn insåg hon att det var hennes livs smärtsammaste avsked

Ingenting i hela världen hade kunnat förmå Sigrid Berggren att följa med till tåget.

Ingenting i denna hennes livs svåraste stund hade kunnat förmå henne att lämna lägenheten för ens en minut.

Ingenting!

Med pekfingret strök hon bort en tår från kinden.

Det var dags nu för hennes äldsta barn att ta sina väskor och lämna fadershuset. Inte för en kortare tripp med rälsbuss till en moster eller annan anförvant några stationer bort mot länsgränsen.

Familjen Berggren hade inte ens några släktingar nästgårds. Sigrid strök en ny tår från kinden.

Hon och hennes familj var de enda som bodde så långt söderut, sedan tio år utflyttade från Stockholm till det lilla samhället på landsbygden. Allt för arbetets skull. För Gunnar var det bra - hennes make och barnens far - han skapade sig en tillvaro och trivdes där han satte ner sina bopålar. Som aktad verkmästare på ett världsomspännande företag i en av landets största industrikoncerner - och därtill en av länets främste bordtennisspelare - trivdes han gott.

Själv var hon ingenting. Hade ingenting. Ingenting mer än barnen: Marion och Kristoffer.

Nu hade Marion packat sina väskor.

För alltid skulle hon resa. Hädanefter skulle hon bara komma tillbaks som en bortflyttad älskad familjemedlem på besök. Inte för att stanna.

Aldrig mer för att stanna.

Med ett snörvel i näsan smusslade Sigrid upp en näsduk från förklädsfickan och torkade upp det våta. Torkade upp! Det gick knappt att torka mer, näsduken var redan genomsur.

Fem väskor var dotterns bagage från fadershuset.

Den stora spräckliga kofferten med träslåar tvärs över - köpt på realisation i stan för en spottstyver - nu fylld med kläder för en vinter i Stockholm och ett arbetsliv på Karolinska Sjukhuset. Kofferten var visserligen stor, men den var inte tung.

Tung var däremot den blå resväskan av pressad papp. Mindre än kofferten men tung som bly av böcker och studiemateriel.

Väska nummer tre var den ljusbruna dokumentportföljen med grönt taftfoder innehållande betyg och andra viktiga papper.

Skrivmaskinen, den hypermoderna lilla Facit Privat - köpt på avbetalning med avdrag på lönen varje månad, precis betald - var det fjärde bagaget.

Slutligen handväskan - en stor brun axelremsväska i läder - så stor att den förutom nödvändigt kvinnligt även rymde de fyra mest älskade grammofonskivorna.

Kristoffer smög sin hand i moderns.

–  Jag kommer också att sakna henne, sa han.

Sigrid drog den guldlockige gossen intill sig. Hon hade ju honom kvar.

Kristoffer, den mest älskade.

Den över allt annat på jorden mest älskade. Tillkommen fyra år efter Marion. Efter flera missfall. Eller, ja, missfall och missfall! Men det var så det kallades. Ingenting man talade om, detta som så många i hennes generation - och i alla andra generationer före hennes - gått igenom. Den knappa ekonomins, trångboddhetens och bostadsbristens gissel. Sådant som de unga idag bara trodde fanns i fattigromanernas värld. Den siste före Kristoffer hade varit så långt gången att hon sett att det varit en pojke.

Just därför hade lyckan över det sedan födda gossebarnet blivit så stor. Lockigt blond med stora gråblå skrattande ögon. Solskensglad och älsklig.

Marion var Gunnars barn. För en karlakarl som Gunnar hade tanken på att det väntade barnet kunde vara annat än en pojke, varit otänkbar. Allt hade varit namnat med M som i Mats. Nu blev Mats en Marion, men barnet - det äldsta - hade likafullt blivit faderns. Lång och gänglig, begåvad och stridbar.

Lördag den 12 november.

Det var fullpackat på tåget.

Evy - bästa väninnan som skulle med ett mötande tåg från andra hållet till sitt arbete i stan - stod bredvid Gunnar Berggren för att vinka av.

Kanske var det därför avskedet gick så pass smärtfritt.

Marion betraktade Evy genom kupéfönstret, ett år yngre än hon själv. Evy var det allra första barn hon träffat efter familjens flyttning till brukssamhället på våren då hon själv just fyllt åtta.

Från ett stadskvarter med asfalterade gator och trottoarer vid Blåsut i Enskede - längs med den nybyggda tunnelbanans första sträckning mot Hökarängen - hade familjen flyttat sextio mil söderut. Till det lilla samhället där kontorsmaskinsfabriken Västra - i likhet med andra industrier i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet - expanderat så det knakat.

Genom lervälling och byggplank i ett nybyggt bostadsområde hade hon den första dagen - medan föräldrarna sovit ut efter flyttningen - tagit lillebror Kristoffer med sig och utforskat den närmaste omgivningen. Det var hyreshuset dit de själva flyttat - jämte ytterligare ett likadant - som var de nya i området; två trevånings hyreshus med stora välplanerade lägenheter för Västras tjänstemän. En liten bit bort - bortom en liten bergknalle och en upptrampad stig - låg redan tre befintliga hyreshus av lite äldre modell för verkstadsfamiljerna, grannar med ett bageri bakom ett gunnebostängsel och ett vändkors.

Bakom hyreshusen och bageriet klättrade blandskogen som en naturlig gräns mot landsvägen och den centrala byn i sänkan med ån.

På andra sidan ån och den centrala byn - i motsatt del av samhället - var redan ett äldre, betydligt större bostadsområde med flerfamiljshus och villor beläget.

I centrala byn låg ortens två stora industrier, en på var sida om ån, jämte Folkets Hus med Biograf och Kondis, Kooperativa med allt, Charkuteristen, Sy-och-tobak och en del andra mindre butiker.

Det var här - den första dagen - som Marion träffat Evy. Eller träffat och träffat! Hon hade gått med Kristoffer i släptåg genom lervällingen ut mot grusvägen som löpt mot ett område med kvadratiska villor i små välskötta trädgårdar.

Där hade de mött Evy!

Iklädd likadana bomullsbyxor med bröstlapp och hängslen i gult som hon själv haft röda. De hade stannat och tittat utforskande på varandra en stund och sedan vänt helt om och återgått var och en till sitt. Först flera år senare - då de båda gått i läroverket i stan - hade de börjat umgås och blivit vänner.

Evy var bästa vännen jämte Monika på Exportavdelningen på Västra. Nu arbetade Evy i stan som barnflicka.

Även Gunnar var glad över Evys närvaro. Att hon fanns med på stationen, likt ett släpankare som hejdade känslornas framfart.

Han kände sig tom i huvudet. Tömd. Samtidigt som tankarna for i sporrsträck fram och åter.

Han skulle komma att sakna henne.

Gränslöst!

Hans bästa kompis! Både hemma och på jobbet.

De mellersta tonåren hade varit våldsamma. Ett par år med ändlösa stridigheter mellan far och dotter. Kanske för att de två var så lika, själslika. Det var faktiskt en nära vän som en gång gjort honom uppmärksam på detta, som även tyckt att han lagt för strama tyglar på dottern.

De senaste åren hade de haft den bästa kontakt. Det var han och hon som suttit kvar efter kvällsfikat vid köksbordet och löst världsproblem och diskuterat skärande kamberäkningar. Nåja, kanske inte riktigt så - men med henne, dottern - hade han faktiskt kunnat bolla problemen.

Och så jobbet! Som verkstadsbas var ritkontoret och planeringsavdelningen på kontoret hans närmsta samarbetspartners. Sedan dottern börjat på ritkontoret hade han gjort sig fler ärenden dit än han egentligen behövt. Han hade tyckt om att se henne sitta där bakom sin ritplanka som enda flicka bland ingenjörerna, en verbal och trevlig flicka med auktoritet som inte inbjöd till dåliga skämt eller klapp i ändan.

Snygg var hon också.

Och nu for hon!

Hon hade alltid talat om att hon ville återvända till födelsestaden - till Stockholm - så det var i sig inget märkligt.

Men redan?

Plötsligt hade allt gått så fort! För honom. Inte för henne. Hon hade haft siktet inställt.

Och Karolinska Sjukhuset var väl bra. Där fick hon bostad. Sjukhusen och Postgirot var arbetsplatser som hade bostad att erbjuda landsortsflickor som ville till Stockholm.

Praktik skulle det också ge, praktik för att söka in till Socialinstitutet när hon blev gammal nog, inträdesåldern var 21 år och hon var bara 18.

Socionom tänkte hon läsa till. Vad nu det var för något. Han var inte så insatt i det sociala.

Socionom!?

Undras om hon inte influerats av den unge man hon umgåtts med en tid för något år sedan - Georg Axel-Olsson, son till en välkänd företagare i kuststaden - som kom på besök till födelsestaden emellanåt, nära tio år äldre än Marion.

Marion hade nog inte själv till en början förstått vad det var för en säker och skolad ung man - engagerad i tredje världens problematik - som uppvaktat henne.

Själv hade han förhört sig lite försiktigt bland kollegorna på jobbet - på landsbygden kände alla alla, i vart fall kände alla till högreståndsfolket i stan - och här hade man vetat att ge klara besked: En begåvad och eftertraktad ung man i societetskretsar där det fanns ogifta döttrar, nu stationerad vid FN-kontoret i Geneve.

Så socionom?

Möjligen kunde det finnas en koppling till ett nyvaknat socialt intresse hos dottern. Tidigare hade hon mer talat om ritkontor, som det på Västra.

Efter Axel-Olsson hade en piprökande skollärare från Kristianstad dykt upp på arenan. Även han betydligt äldre än dottern. Prydlig ut i fingerspetsarna med rakknivsvassa veck på kostymbyxan, skjortnål i kragsnibben och svarta hornbågade glasögon.

Dotterns ömma moder hade varit förtjust: Någon från trakten - så bra - kanske skulle han kunna få dottern att skrinlägga sina planer på att flytta till Stockholm och stanna kvar som lärarfru i någon närbelägen landsortsstad istället.

Själv hade han varit tveksam; här hade alldeles för tydligt skymtat både förlovningsring och kyrkklockor i den uppvaktande kavaljerens blick.

Något som också mycket riktigt skrämt dottern på flykten.

Så var det då Henrik Hedberg, Stockholmspojken som skulle stå på Stockholm Central och möta om åtta timmar. En märklig kärlekshistoria som tagit sin början drygt tre år tidigare då den unge mannen ifråga varit på motorcykelsemester runt Sverige och de två hade träffats. Därpå hade följt en platonisk kärlekshistoria på sextio mils avstånd med intensiv brevväxling och endast ett par korta möten under de mellanliggande somrarna.

Så hade han strulat till det för sig –  pojkvaskern - och under ett drygt år, ett och ett halvt till och med, hade de båda levt utan brevkontakt.

Nåja, han tänkte inte gå in på några detaljer, inte ens i tanken.

Men Henrik var en bra grabb, han hade träffat honom flera gånger. Faktiskt redan första sommaren, även om han den gången varit allt annat än glad åt spolingen som under sin semestervecka smugit runt husknuten.

Förliden sommar - efter att Henrik rett upp sin situation - hade han vistats hos dem en semestervecka. En mycket trevlig grabb. Snygg var han också, men det var ju även Marion så det skulle väl inte behöva bli några problem. Fin familj. De båda visste nog vad de ville.

Lingon och mjölk!

Gunnar mötte Marion innanför kupéfönstret och Evy på perrongen med blicken. Lingon och mjölk! Var fick han det ifrån? Den vanliga efterrätten på middagsbordet. Han var alldeles tom i skallen. Tömd! Samtidigt som tankarna farit som skottspolar. Sekundsnabbt.

– Dokumentportföljen! flämtade Marion plötsligt. Jag har glömt dokumentportföljen hemma! Där har jag alla mina papper och pengar!

Gunnar reagerade blixtsnabbt. Innan Marion ens hunnit fatta vidden av vad hon själv sagt, räckte fadern henne två hundralappar genom kupéfönstret.

– Jag skickar portföljen omedelbart, ropade han medan ångloket längst fram i tågsättet spottade ut sina första gråsvarta moln mot himlen.

Marion nickade och vinkade. Bakom faderns huvud försvann det nybyggda stationshuset med post och vänthall i gult tegel. Stationsnamnet med gröna bokstäver i neon var det som syntes längst när ångtåget försvann bortom kröken, ut mot järnvägsbron mot länsgränsen i norr. Där syntes redan bron över ån med sina välvda räcken av stål.

Till vänster om den - just här - lugnt flytande ån, reste sig Västras vita huskropp. Vitt och obefläckat - speglande sig i den stilla vattenytan - gav byggnaden mer ett intryck av ett sekelskiftets obefläckade luxuösa vårdanstalt för sköna bemedlade damer med nervösa besvär, än av en fabriksbyggnad. Ett stort vitt gnistrande hus i fyra våningar. Skimrande vitt som - jaa - det vitaste vitt. I en krökning av byggnaden - som inte syntes från tågfönstret - låg den ursprungliga verkstadsbyggnaden i gult tegel, nu rymmande företagets kontorsavdelningar.

Spegelbilden i ån böljade sakta och fullkomligt harmoniskt likformig i det lätta strömdraget. Som ett ödets vänliga ironi rymdes hela spegelbilden i den blanka vattenytan mellan åns krökning i norr - där vattnet försvann in under järnvägsbron för att sedan löpa bort ur ögats synfält för att inte återkomma förrän utanför byn vid de vidunderliga höjderna mot länsgränsen - och mot söder, ner mot de grunda stupen mitt i byn, forsande in under bron med de välvda stenräckena, förbi lilla röset med det svarta järnkorset, för att sedan åter flyta lugnt rakt ut ur byn.

Ett ödets vänliga nyck? Eller en noggrann planering av företagsgrundaren en gång för länge sedan, en gång under industrialismens väldiga uppbyggnadsdagar?

Välkrattade grusade gångar löpte mellan ansade gräsmattor längs åkanten. En park med planterade träd med väldiga kronor, med välplanerade och konstfullt anlagda rabatter och kummel på sluttningen ner mot de brusande vattenmassorna inne i byn. Med en nybyggd mäss- och konferensbyggnad, stor som det anstår en världsomspännande industri i medvind.

Så såg det ut; det stora industriföretaget vid åkanten. Den stora industrin i den lilla byn.

Där - först i receptionen och sedan på konstruktionsritkontoret - hade hon arbetat, Marion Berggren; verkmästare Berggrens långbenta dotter. Verkmästare Berggren själv också för den delen. Som bas för de tunga avdelningarna i bottenvåningen, med automatavdelningen som hjärtat i tillverkningen.

Marion sjönk ner på sin plats, samtidigt som hon förstulet sneglade mot ingången för att kontrollera att de två resväskorna stod kvar på bagagehyllan.

De två dricksglasen i sina hållare på ömse sidor om bringaren med vatten - på väggen mellan kupén och toan - skramlade.

Nu var tågsättet redan ute på järnvägsbron. Västra försvann ut synfältet och istället - lite längre uppströms till höger om ån - dök Östra Napp upp.

Skrivmaskinen och den stora handväskan hade Marion med sig vid sätet. Hon bet av en trasig nagel och blåste ut en befrielsens suck genom mungipan.

Gråten trängde på i bakhuvudet. Tillsammans med glädjen och upprymdheten.

Att mamma Sigrid stannat hemma var nog det bästa. Att ett avsked på stationen inte skulle vara något för någon av dem att klara av, hade de förstått för länge sedan. Pappa Gunnar var förstås tvungen att följa med. Han var ju karl. Karlar måste det de måste. En verkstadsbas på en stor verkstadsindustri inte minst.

Marion bet lite till på den trasiga nageln och puttade in skrivmaskinsväskan ytterligare en bit under sätet. Allt i liksom samma rörelse. Skrivmaskinen var grå - i samma krymplack som den nya Facit kontorsmaskin T1 - båda designade av Sigvard Bernadotte. De gröna Haldamaskinerna tillverkades inte i Sverige längre. Halda 6 var såld till Indien. Halda och Västra ingick i samma stora kontorsmaskinkoncern.

Och så skrivmaskinsväskan då; ljusbrun med mörkrött innanmäte och skrivmaskinshuven i orange plast. Ett fack med knäppe i locket hade plats för instruktionsboken och privata papper. När hon kom att skaffa symaskin en gång i framtiden skulle hon sy en snyggare huv i bomullstyg och taftfoder med skumgummiinlägg emellan för stabiliteten.

Varför hon nu beskrev allt det här för sig själv? Det var som om hon måste sysselsätta tankarna.

Station efter station. Tag plats, tag plats. Stäng dörrar och grindar.

Ryd fångades Marions uppmärksamhet av en knackning på kupéfönstret. Hjärtat for så när ur bröstet på henne då hon upptäckte sin far genom rutan.

I handen höll han den kvarglömda dokumentportföljen.

Utan att andras vevade Marion ner fönstret och tog emot väskan.

–  Tack, var det enda hon sa. Det enda hon kunde säga. Allt annat inombords blev plötsligt bara tomhet och gråt. Gunnar Berggren lämnade kupéfönstret och gick en bit bort. Med stumma ögon följde Marion honom med blicken.

Varför hade han kommit? Han borde inte ha kommit!

Glasklart insåg hon att mannen där ute på perrongen - den medelålders gråhårige mannen, hennes pappa, som på bara de minuter som gått sedan tåget lämnade hemortstationen hade åldrats tio år - var den som skulle sakna mest.

Han såg inte på henne. Inte en enda gång såg han på henne. Alldeles orörlig stod han, med blicken lika orörligt fäst på en punkt i fjärran förbi tåget.

Marion visste att det var gråt hon såg. Osynlig, men ändå totalt avslöjande gråt. Det var hans barn som reste. Hans kompis och bästa kamrat.

Marion såg i golvet. Först när tågsättet satte sig i rörelse lyfte hon blicken, lagom för att se sin far göra likadant. Med ett blekt leende - mer liknande en smärtans grimas - lyfte de båda handen för en sista vinkning.

Bilden på näthinnan följde henne. Bilden av fadern på perrongen. Så underlig han sett ut. Så genomskinligt åldrat underlig. Hennes pappa!

Varför hade han kommit? Han borde inte ha kommit!

Ändå hade det varit nödvändigt.

I den glömda portföljen låg hennes papper och pengar, hennes betyg och identitetshandlingar, hela hennes liv.

Ett ogenomträngligt grått novemberdis rullade vidare utanför kupéfönstret. Pust, pust, pust, puuussst.

Med ett sista utdraget puusst stånkade ångloket med tre passagerarvagnar in på Vislanda station.

Marion kånkade ut sin packning på perrongen: De båda resväskorna, skrivmaskinen, dokumentportföljen och handväskan. Fem bagage.

Hon såg sig omkring. Nej då, för all del, det var inte första gången hon var i Vislanda. Men det pirrade lite i maggropen.

För det var först nu den började; den riktiga resan. Mot järnvägsknuten Alvesta, metropolen mot övriga Sverige. Mot Södra stambanan och Stockholmstågen.

Hon hade gott om tid. Med axelremsväskan över högeraxeln, dokumentportföljen fastklämd under samma arm och skrivmaskinsväskan i handen, släpade hon med vänsterarmen växelvis de båda resväskorna mot normalspårsperrongen.

Bakom sig lämnade hon de smalspåriga ånglokens och de gula rälsbussarnas territorium.

Bakom sig lämnade hon familjen och arbetet på Västras ritkontor.

Bakom sig lämnade hon det kända och det invanda.

Hela tiden såg hon framför sig faderns genomskinliga skarpskurna drag. Den orörliga gestalten på Ryds station.

Med förfärande klarsyn insåg hon att det här var hennes livs smärtsammaste avsked.

ADM512

– Systerklänning och förkläde finns att köpa på NK och PUB. Fröken Grönlund lyfte blicken från pappersbunten framför sig.

Marion nickade artigt. Hon ansträngde sig så långt det var möjligt att räta på den redan spikraka ryggen. Hennes största bekymmer var fötterna. Skorna. Vad skulle ett sjukvårdsbiträde ha på fötterna?

– Systerskor, svarade fröken Grönlund omedelbart på frågan.

Personalintendenten Marta Grönlund ville kallas fröken Grönlund och inte syster Marta, vilket hon omgående deklarerat.

Systerskor! Marion gjorde vad hon kunde för att dölja sin bestörtning. Systerskor! Skulle hon ha systerskor på fötterna?

– Det är oerhört viktigt att man har rätt skor på fötterna, fortsatte fröken Grönlund och sträckte fram en av sina egna fötter.

Utanför skrivbordskanten blottades en bastant svart systersko.

Marion flyttade blicken från intendentens skarpskurna anletsdrag och strama hårknut till den framstuckna foten vid skrivbordskanten. Jo då, hon nickade. Det var inte det att hon inte visste vad systerskor var för något som fått henne att reagera med bestörtning. Systerskor - de bastantaste damskor som världen uppfunnit - ofta med en liten hålperforering på ovanlädret! Det var tanken att sätta ett par sådana kolosser på sina egna fötter som fått henne att nära nog tappa andan av förskräckelse.

– Svans på Kungsgatan mitt emot Hötorget har bra systerskor, fortsatte fröken Grönlund. Lycka till nu fröken Berggren och börja med att gå till administrationsbyggnaden ADM för att få nyckeln till rummet.

Marion nickade.

– Så kommer fröken Berggren hit igen till Föreståndarinneexpeditionen klockan sju i morgon bitti. Beroende på vad syster Elisabet på Expeditionen säger när ni ringer henne nu i eftermiddag, blir ni sänd till en vårdavdelning. Jag skulle tro att fröken Berggren får börja på Avdelning 2 på Medicinkliniken. Men som sagt, det ger syster Elisabet besked om när ni ringer. Telefon finns i entréplanet.

Marion nickade igen och tackade. I handen höll hon det papper med adresser och telefonnummer hon redan fått.

Det här var alltså Karolinska sjukhuset!

Marion såg sig ordentligt omkring då hon kom ut ur den stora entréporten. Något hon i nervositeten inte gett sig tid till vid sin ankomst en timme tidigare. Ett gytter av byggnader och vägar mötte ögat. Karolinska var inte en enda stor koloss som Södersjukhuset. Rakt framför sig hade hon huvudgrindarna till sjukhusområdet. Entrén såg mäktig ut.

Alldeles utanför grindarna fann hennes blick en byggnad i gult fasadtegel med apotek och post jämsides med en vändplan för bussar. Och skyltar för busshållplatserna förstås. Två stycken. Nummer 33 och nummer 59. Hur bussarna gick visste hon inte än. På var sida om vändplanen reste sig avlånga höghus; elevhemmet för sjuksköterskeelever i gult tegel till höger från henne sett och administrationsbyggnaden ADM i rött tegel till vänster, en byggnad som förutom kontor även innehöll bostäder för sjukhusets sjukvårdsbiträden.

Med ett leende över läpparna styrde Marion stegen mot den röda byggnaden. Rakt innanför porten - hon såg sig blixtsnabbt omkring, blixtsnabbt för att inte riskera att verka velig och lantis - fick hon en dubbelhiss inom synhåll. Inte så märkvärdigt i övrigt. På ömse sidor om hissen löpte halvtrappor, uppåt till vänster och neråt till höger. Vanliga hyreshustrappor med grå slipade stenplattor. Till höger - mot en rappad yttervägg - tronade ett rejält gjutjärnselement.

Till vänster om trapporna var en reception med disk och glasvägg belägen. Under disken skymtade en mängd fack med nummer. Marion log igenkännande. Postfack! Precis som tills alldeles nyligen vid föräldrarnas sommarställe vid blekingekusten. Sommarorten var så liten, att såväl den fasta befolkningen som sommargästerna - istället för brevlådor vid bostaden - disponerat små postfack i affären i byn. Men här var det fler fack än i sommarortens affär. Betydligt fler!

Det måste bo massor av flickor i det här huset!

Marion drog ett djupt andetag.

Här och Nu! Just i denna stund började hennes stockholmsliv! En måndag förmiddag i november.

Väldigt mycket november.

Hon gick fram till receptionens glaslucka.

– God dag, sa hon och log så artigt hon kunde. Jag heter Marion Berggren. Jag ska börja arbeta på Karolinska Sjukhuset i morgon och jag har fått bostad här.

En till synes mycket gammal dam räckte henne en nyckel.

– Var så god lilla vän. Du ska bo på femte våningen, rum nummer 512. Första siffran i rumsnumret visar vilken våning rummet ligger på.

Marion log och tackade. Oh en så vänlig gammal dam!

– Och adressen hit är - fortsatte den gamla damen - ditt namn följt av ADM med stora bokstäver och så ditt rumsnummer. ADM 512 alltså. Och så Karolinska Sjukhuset förstås, Stockholm 60.

Marion kramade nyckeln i sin hand och nickade igen. Den gamla rara damen lutade sig närmare luckan i glasväggen och log illmarigt.

– Jobba nu inte för mycket, sa hon. Hon ska veta det se flickan, att den som arbetar för mycket i början bara får mer och mer att göra. Rumsnyckeln förresten, den går också till dörren in till våningsplanet. Och den dörren ska alltid vara stängd och låst. Våningsdörrarna ut till trapphuset får aldrig ställas upp med en pinne eller något sådant så att de inte går igen.

Marion nickade igen. Så tackade hon och gick.

Hon tog trapporna. Tio halvtrappor belägna på var sida om dubbelhissen! Från varje halvtrappa löpte en lång korridor innanför låsta glasdörrar! Till synes oändligt långa korridorer!

Handtag i rostfritt. Varannan korridor löpte till höger, varannan till vänster. I själva verket var det stora röda huset två huskroppar med en halv vånings förskjutning gentemot varandra.

Marion drog efter andan. Hennes hus!

Så var hon framme vid våning fem. Hon hisnade lite av höjdrädsla när hon blickade ut genom trapphusets stora glasfönster. Fönster ända ner till det grå stengolvet!

Långt under sig skymtade hon apotekshuset och bussarnas vändplan åt ena hållet och en parkeringsplats för bilar alldeles vid kanten av Norra Kyrkogården åt det andra.

Hon drog snabbt åt sig blicken - hu så högt det var - och vände den mot ett par dubbla glasdörrar in mot våning fem. Innanför glasdörrarna skymtade hon en till synes ändlös ödslig korridor. Lika ändlös och ödslig som de andra korridorer hon redan passerat vid varje trapplan. Ingen verkade vara hemma. Alla jobbade väl förstås.

Dörren var låst. Men jodå, nyckeln passade.

Den stora glasdörren slog igen bakom henne och hon började sin vandring genom korridoren. Ett ljusinsläpp alldeles till vänster visade sig komma från ett kök.

Vem lider av kleptomani? stod det på en textad lapp på en av skåpdörrarna. Kleptomani? Vad var det? Hon hade aldrig hört talas om någon sjukdom med det namnet. Och varför satte någon upp en lapp om en sjukdom på en skåpdörr i köket? Kanske något smittsamt eftersom det stod en varning! En kraftig influensa eller så?

Ytterligare ett ljusinsläpp lite längre fram i korridoren kom från ett utrymme med fönster, badrum och toaletter. Hon gick vidare. Det var spännande. Rum 508 och rum 510. Och där var hennes rum, rum nummer 512, knappt ens till hälften inne i den långa korridoren. Nu var hon framme. Med ett kurrande pirr i maggropen stack hon nyckeln i låset. Jodå, nyckeln passade här också. Hon öppnade dörren och steg in. Nu var hon framme.

Här var från och med nu hennes hem!

Hon fann sig stående i en mycket smal och mycket trång hall. Innanför ett till hälften fördraget draperi observerade hon ett tvättfat och en väggspegel. I hallen fanns också ett par hängare för ytterkläder och ett stort garderobsutrymme.

Det luktade främmande. Eller nej förresten, det luktade faktiskt ingenting.

Med två nätta kliv genom den minimala hallen med linoleumgolv var hon inne i ett ganska stort rum, också det med linoleumgolv. Kortväggen rakt framför henne upptogs nästan helt av ett enormt fönster med tjocka fördragbara gardiner. Mörkt vinröda gardiner.

En enkel soffgrupp, en sekretär med lådor, en bokhylla med lådor och två pinnstolar var hela möblemanget. Plus en alkov med en ordentlig Dux-säng.

Jippijj så fint allting var!

Inte så fräsigt kanske - varken möblemanget eller tapeten - men när hennes egna personliga prylar väl kommit på plats så skulle det säkert bli alla tiders fint. Oj så fint!

Hon gick fram till fönstret och öppnade det lite på glänt. En ny känsla av svindel for genom skallamentet då hon lutade sig ut och betraktade fasaden till sin nya bostad; ett enormt komplex med till synes millioner fönster över, under och vid sidorna om sitt eget. Millioner likadana fönster rymmande lika många likadana rum innehållande lika många unga flickor.

Att det rådde maskulinförbud rådde väl knappast någon tvekan om. Varför annars så många låsta dörrar och en gammal dam till vakt innanför ytterdörren på nedre botten?

Hon snurrade ett lyckligt varv i sin nya bostad. Det var fortfarande bara lunchtid. Nu skulle hon in till stan och handla två omgångar sjukvårdskläder. Men skor tänkte hon inte köpa. Ingen i världen skulle få på henne ett par systerskor. Hon trodde minsann inte heller att andra unga flickor hade sådana spektakel på fötterna. Hur som helst så tänkte hon se vad de andra klädde sig i innan hon inhandlade någonting.

Efter handlingen skulle hon åka upp till sin faster Imse vid Fridhemsplan på Kungsholmen för att berätta hur allting avlöpt. Det hade hon lovat. Hon hade redan fått en egen nyckel till fasterns bostad.

Faster Imse - ogift och ensamstående - var en barnens vän. Mest av allt älskade hon syskonbarnen; broder Gunnars Marion och Kristoffer och lillasyster Torborgs Solbritt. Faster Torborg - det yngsta av ingenjör Adolf Berggrens tre barn - bodde med make och barn i Fredhäll strax innanför Västerbroplan. Alla farfar Adolfs tre barn var födda i Stockholm. Farmor Alma också, född på Roslagsgatan 25. Farfar själv - son till en soldattorpare - kom ursprungligen från Västergötland.

Faster Imse arbetade i köket på Stockholms Sjukhem.

Med ett litet knäpp slog den ljusbruna lägenhetsdörren igen bakom henne. Tre trappor upp i det rosa hyreshuset inne i Sjukhemmets park vid Mariebergsgatan vid Fridhemsplan. Ett hyreshus med små fina enrumslägenheter som för Marion - efter några besöksdagar under sommarsemestrar - var förknippat med solsken och sommar. Även den välskötta sjukhusparken var i hennes tankar omgärdad av sommar och solsken. Nu var allt novembergrått med kala trädgrenar och vissna löv.

Ett strilande regn sipprade runt fötterna.

Men vad gjorde det? Hon märkte det knappast. Nu var det bara ett enda stort pirr av förväntan i hela kroppen. Nu skulle hon få träffa Henrik igen. I tankarna gick hon igenom de otal gånger han redan hunnit viska i hennes öra - sedan han mött henne vid Centralen två dygn tidigare - att han älskade henne. Hon kunde knappt hålla sig still av iver. Hela hon höll på att svämma över av kärlek.

Henrik skulle hämta henne efter fastersbesöket.

De hjälptes åt att baxa hennes väskor ur Henriks bil där de hade legat sedan resan. Herregud, vilken packning! Henrik hade så när trillat av pinn när han lyft den blå resväskan av pressad papp.

En flicka med en resväska tung som bly!

Men nu var det inte så långt kvar att bära.

–  Vi säger att jag är din kusin, skrattade han och greppade den blå väskan.

Marion nickade och tog tag i den spräckliga kofferten. Nästan dubbelt så stor som den blå resväskan med läroböcker men bara hälften så tung.

Visst! Det var väl inget konstigt med att ha en manlig kusin i Stockholm. Särskilt inte för henne, hon som faktiskt i grunden var stockholmska själv. Dessutom hade hon faktiskt en pojkkusin i Stockholm, i Hägersten. Och en i Södertälje. Båda på mamma Sigrids sida. Därtill hade hon då faster Torborgs lilla Solbritt på Kungsholmen. Det var de tre kusiner hon och lillebror Kristoffer hade.

– Om någon frågar alltså, fortsatte Henrik.

– Visst. Marion släppte tankarna på kusinerna och nickade igen. Men kusiner! Javisst, de var hennes kusiner. Men hon kände dem knappt. Lille Per i Södertälje hade bara varit ett par år när hon och hennes familj flyttat till Blekinge, lilla Solbritt inte född ens. Så var det.

Hon tog ett nytt tag om kofferten.

– Visst, sa hon igen. Du är min kusin.

Men ingen frågade.

De kånkade upp de två resväskorna till femte våningen. Och skrivmaskinen förstås, den hade också fått ligga kvar i bilen. Marion öppnade locken till resväskorna. I ett huj belamrade hon golvet med sina tillhörigheter. Böcker och kläder och småsaker. I flera veckor hade hon skrivit listor om vad hon skulle ta med sig. Packat ner och packat upp och packat ner igen.

Och bockat av.

Bland kläderna låg också den stora protokollsboken i A4-format. Styv pärm i brun hårdpapp med röda hörn och skyddsomslag i ljust beige. Linjerade blanka blad och markerad marginal. Den hade kostat en förmögenhet i Lundins Bokhandel. Hennes dagbok. Vilken i ordningen det var visste hon inte, men det var länge sedan hon lämnat bakom sig de så kallat riktiga dagböckerna med nyckel och hänglås. Likaså de tjocka skrivhäftena med vaxad svart pärm.

Som av en händelse smög hon undan den stora protokollsboken i en klädeshög.

– Har du tagit med dig hela inredningen hemifrån, skrattade Henrik och slog sig ner i soffan. Det är bäst jag håller mig undan och sätter mig här.

– Pyttsan! Marion skrattade tillbaks och tog ett skutt över grejerna på golvet. I farten nappade hon åt sig den lilla Facitgubben som hon haft hängande i sin skrivbordslampa hemma.

Hon placerade den på sekretären. Den lilla grå gubben med sin toppiga svarta mössa gjorde sig bra i rummet.

Samtidigt nöp hon försiktigt upp kjolfållen.

Ungflickornas smala kjolar var så snäva att det var omöjligt för flickorna att lyfta knäna mer än någon decimeter över golvet utan att riskera att få sprickor i kjolsömmarna

Henrik drog efter andan vid anblicken av flickvännens långa slanka ben. Den vackraste flickan i hela Sydsverige hade han rövat bort från alla uppvaktande kavaljerer; traktens egna unga män och inte minst de många studerande från Lund och Göteborg som brukade frekventera sommarorterna vid blekingekusten. Dessa ungtuppar som han visste att Marion umgåtts med. Inte minst under året då han själv …!

Han andades djupt.

Med grötig röst drog han flickvännen intill sig. På ett ögonblick hade han kommit på fötter. Hans inre hotade att sprängas sönder av kärlek och längtan. I tre och ett halvt år hade han levt med henne i sitt hjärta. I tre och ett halvt år hade han längtat efter den här stunden, det här ögonblicket. Några dagar under fyra somrar var allt de hittills haft tillsammans. Aldrig en vår. Aldrig en vinter. Bara några sommardagar. Sedan förliden sommar var hon hans. På riktigt.

– Jag älskar dig, Marion. Jag älskar dig, älskar dig!

Med en suck av lycka borrade han in sig vid flickvännens mjuka axel. Med varje fiber av sin kropp kände han hennes gensvar, hennes kärlek, kanske lika stor som hans. Hennes åtrå! Han svalde den klump i halsen som hotade att spränga hans kropp i bitar. Äntligen!

– Kom Marion! Kom!

Med händer som brann av kärlek och lust