Hittebarn i Bangalore

By Inger Brattström

I början hade det känts som ett stort äventyr. De andra hade samlats kring henne på skolgården och ställt frågor och avundats. Hela familjen skulle flytta till Indien. I två hela år. Men det dröjer inte länge innan Tina börjar börja tröttna. Indien är så varmt, och allt är så annorlunda. Fattigdom finns runt varje krök och snart lär Tina känna en ung kvinna som måste jobba istället för att gå i skolan. Varför är det så annorlunda? Och hur ska hon kunna anpassa sig? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726427738

Book preview

Varmt, varmare, varmast…

Tina bläddrade med snabba fingrar igenom brevbunten på verandabordet. Hon tyckte nästan att det här ögonblicket genast hon kom från skolan på eftermiddagen var det enda, som hade något verkligt innehåll. Dagarna var långa och varma och enformiga, den enda spänning som fanns var i ivern och nyfikenheten kring breven hemifrån.

Mrs Mona Stahre. Det var ett vanligt flygpostbrev till mamma från mormor. Doctor Monica Stahre, det såg officiellt och tråkigt ut. Dr ing. Peter Stahre. Det var också från Sverige, ett stort och tungt konvolut med en massa stämplar och sigill, det såg mycket betydelsefullt ut.

Sen var det en massa tidningar också, tidningar och trycksaker.

Och så i botten under alltsammans ett lätt tunt flygpostkuvert med blå-gul bård.

Miss Christina Stahre, 3rd Cross Road, Bangalore, Indien.

Från Gisela förstås. Äntligen! Det var skönt, breven från Gisela var andningshål, det var länge sen sist. Tina öppnade det fort, det var två tunna prasslande ark, tättskrivna på båda sidor.

Hallå, Tina!

Det var Mona från badrummet, hon klev just ur duschen med en blå frottéhandduk svept kring kroppen. Det ljusa håret föll sakta ner kring henne när hon slet av duschmössan. Axlar och armar var bara, hon var mycket brun.

"Hej Tina, km är Hur har du haft det i dag?"

Tina blåste sig sjäiv en liten varm fläkt upp över ansiktet. Hon hade en pärlrand av svéttdroppar på överläppen, pannan var också blöt. Och ibland rann det faktiskt små rännilar under armarna ner efter brösten. Hon kände det tydligt, det var som i bastun. Och det var omöjligt att ha klocka på sig, det klibbade.

Varmt! Det är väldigt varmt…

Nu i april var det den varmaste tiden. Redan om några veckor kunde monsunen komma. Då regnade det ofta och blev genast svalare.

Ja, det är rätt jobbigt. På kliniken är det också hett — fast den ligger i bottenplanet och har högt i tak och stengolv och inbyggda skuggor överallt. Inte en enda solstrimma får chansen att leta sej in. Det hjälper inte.

Och fläktarna! Mona knäppte på propellern i taket, den kom sakta igång. Strax fylldes rummet av ett svagt summande ljud, luften rörde sig som i korsdrag. Det fläktade verkligen!

Ja, man längtar sannerligen efter en riktigt kall dusch! Nu var vattnet alldeles ljummet.

Vattentanken låg uppe på taket, den fylldes två gånger om dygnet. Ändå tog det ofta slut, då gick det inte att dra på toaletten ens.

Tina hämtade två glas saft i köket, isbitarna från kylen klirrade mot kanterna.

Tack och lov för kylskåpet, det är minsann nödvändigt här nere.

Och ändå är det ju en lyx. Man ser sällan kylskåp ens hos familjer som har det bra, dom är fruktansvärt dyra här. Och tänk då på alla dom andra människorna, dom har väl inte sett ett kylskåp ens.

Tina tänkte på alla i hyddorna runt om i stan, på dem som myllrade i de trånga gränderna och i byarna ute på slätten. Nej, de hade nog inte sett ett kylskåp, visste inte vad det var. — Fast just de kanske kunde behöva det mest, när fettet rann i hettan, mjölken surnade på några timmar och frukten fort mognade till ruttenhet.

Tina drack sin kalla saft, isbitarna smälte mot gommen. När man tänkte på det kändes det underligt.

Tina ville inte tänka. Hon ville aldrig tänka mer. Det var för varmt. Och det var hopplöst och meningslöst och otäckt. Det var mycket som var alltför otäckt.

Vad har vi egentligen här att göra? Varför ska vi vara på en sån här plats, där det är så varmt att man inte orkar röra sej. Och dricker man sen ett glas iskall saft ska man behöva få dåligt samvete för det!

Mona tittade förvånat på henne.

Så där ska du väl inte ta det. Och förresten vet du mycket väl vad vi gör här nere.

Ja, vad du och Peter gör, det vet jag ju. Men vad gör jag? Varför ska jag behöva vara här bara för att mina föräldrar arbetar på ett u-landsprojekt?

Mona la sig på golvet, raklång på rygg med en cigarrett. Tina la sig också på golvet, på magen med brevet framför näsan. Det hade de lärt sig härute — att leva det mesta av sitt liv barfota och på golvet eller på marken, det var det naturligaste. Det surrade svagt från fläkten i taket, man kunde inbilla sig att det gick en varm vind genom rummet.

Vad skriver Gisela?

Å, det var mycket! Tina kunde inte berätta allt, inte läsa högt eller låta Mona läsa heller. Hon skulle nog bli chockerad — eller åtminstone förvånad — över ett och annat.

Först stod det litet från skolan och klasskamraterna — och magistern i matte, som tydligen hade bestämt sig för att all oro som spred sig i klassen kom från Gisela — och ringde hem till hennes mamma och klagade då och då, det var inte så roligt. Sen stod det om Olle, han var med Lotta nu, det var tydligen mycket intensivt. Hans brev hit ut till Tina hade också upphört helt och hållet, det kändes trist. — Festen förra lördagen hos Anders — å, Tina skulle ha gett mycket för att få vara med på den! Den hade börjat bra men utvecklat sig till något ganska förfärligt med en massa löst folk från stan och vin och öl och hasch. Och sönderslagna fönsterrutor och nertrampade buskar i trädgården. Vi var skitskraja faktiskt. Anders föräldrar var inte hemma, han tänkte ringa till polisen. Sen kom en av grannarna in med sin hund och en del folk droppade av… — FNL-mötena, det fanns en liten lokalgrupp ute hos dem, de brukade sammanträda varje lördagseftermiddag. När nya affärscentrumet invigdes var de där allesammans och delade ut flygblad och sålde bulletiner. Somliga blev arga och skrek åt oss att klippa håret och veta hut och ägna oss åt nåt nyttigt. Men andra tog emot våra lappar, en del läste dom också, nåra kom fram och frågade om saker. Vi har jobbat i en studiecirkel hela vintern så vi vet och kan svara på alla dom där frågorna om imperialism och infiltration och … —

Var det nåt trevligt hemifrån? sa Mona igen. Få höra vad Gisela skriver.

Äsch, det är inget särskilt…

På så många sidor? Det var skickligt gjort… Medan du är ute i främmande land och får uppleva så mycket nytt och annorlunda, se och lära dej nya saker — och sen kan du med nöd få ihop en enda sida…

Tina gjorde en grimas. Vad trodde Mona? Varför var hon så hurtig och klämkäck jämt? Trodde hon på det själv? Menade hon verkligen att det var så underbart att vara i ett så kallat u-land? Bara för att se och uppleva? Vad skulle hon se? Vad skulle hon uppleva? Alla fattiga och magra människor med spinkiga armar och ben? Blinda, halta, spetälska — allt elände samlat nere vid marknadstorget? Tiggarungarna med brunt och tovigt solblekt hår … De magra korna överallt och de skabbiga hundarna… Solen, solen och den molnfria himlen…

Allt det där var som något slags film, fast det var nära och påtagligt fanns det ett avstånd. Det var inte hennes liv, hon var inte inblandad, hon bara såg det ju. Hon kunde inget göra, hon kunde inte ingripa, inte hjälpa. Att ge några rupies till tiggarna, det var meningslöst. Inte ens