Lyckliga dag

By Inger Brattström

Trots att Kent har gått i samma klass som Hermine i tolv år har han nog aldrig sett henne på riktigt. Inte förrän dagen då de tar studenten då hennes vanligtvis trumpna ansikte lyser upp av ett brett leende. Och plötsligt blir Kent gränslöst nyfiken på sin klasskamrat. När Hermine inte dyker upp till klassens studentfest bestämmer sig Kent för att leta reda på henne och han inser hur lite han faktiskt vet om sin klasskamrat. Var bor hon? Har hon en familj? Sökandet efter Hermine tar honom genom den kyliga vårnatten och han inser att han är rädd att förlora henne för alltid ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726427844

Book preview

författaren.

1

Det kallas avdramatiserad, numera är studentexamen avdramatiserad.

Kent hade aldrig varit med om något så dramatiskt i hela sitt liv, varje ögonblick var fyllt av det.

Först Annette, som kommer för sent. Bara några ögonblick, men i alla fall. I och för sig är det inte något ovanligt, men just en sådan dag borde det ändå vara möjligt att stiga upp en kvart tidigare och sätta upp den där svinryggen eller vad den nu hette den där truddilutten i nacken. (Som för resten inte satt vidare bra, det trillade små testar ur den hela tiden, de ringlade som små glada vårstjälkar mot halsen.)

De hade kommit till skolan i mycket god tid, de hade förhört varandra på presens particip och glosor, de hade pratat om vad de andra kommit upp på, hur censorerna varit och lektor Larén. Han var alltid så nervös på studentförhöret, han var känd för det sedan flera år tillbaka och det gick visst aldrig över.

Och Annette kommer alltså för sent! Det var typiskt, ingen hade egentligen väntat något annat. De hade ändå bett henne, bönfallit, att göra ett undantag för den här dagen, dessutom några tips i all välmening: snyggt och prydligt klädd och med nödiga läroböcker försedd. Helst inte för mycket rött. Och de där skorna hon var så stolt över, de där med klackarna, dem kunde hon väl spara till kvällen? För att inte precis reta dem, skapa litet goodwill i största allmänhet.

Censorn var lång och mager och docent i engelska, han klev runt rummet och tittade närsynt på konsten efter väggarna. Lektor Larén hade ny kostym och var vit i ansiktet, han harklade och småhostade hela tiden. De två examensvittnena på hårda stolar längst bak i klassrummet pratade lågmält med varandra, de brydde sig inte om det. Kent såg på Eva-Lotta, Eva-Lotta såg på Kent, de förstod varandra precis.

Då kommer alltså Annette! Som en virvelvind far dörren upp och hon står där och ber så hemskt mycket om ursäkt, och alla förstår ju att det måste vara den där sinnrika håruppsättningen, som tagit så mycket tid, den är ny för dagen. Den isiga stämningen i klassrummet slår emot henne som en kall pust och blåser ut hennes segervissa leende. Hon slinker in på sin plats och gör sig så liten, hon ser ner i bänken med händerna framför sig, knäppta till och med.

Censorn tittar på klockan, han gör det utstuderat långsamt och demonstrativt; han höjer armen, drar undan manschetten, lägger örat emot. Han tror att klockan har stannat, för det är i själva verket bara ett par minuter …

Annette svalde, hennes blå blick svepte som strålkastare kring rummet, den bländade dem allesammans i tur och ordning. Det var avbön, förlåt så mycket, och triumf, lita bara på mej! Det gjorde ingenting alls, Annette var säker, hennes stora A stod inte att hota. Hennes mor var engelska, det var nästan hennes modersmål, därför hade hon råd att fresta allas tålamod nu.

Kent såg ut genom fönstret, han såg på den ljusa, tveksamma våren, en björks nakna grenverk mot himlen.

Nej, det var för mycket begärt att Annette skulle passa tiden. Det skulle inte förvåna honom, om hon just klätt på tvillingarna och gått ut med hundarna och hämtat mjölken och bäddat alla sängar — och inte kommit i säng förrän klockan tre i natt. (Det hade varit studentexamen i deras skola i går också.) Annette var en sådan flicka.

Det finns ett ord, som heter utmanande. Vet man inte vad det betyder, kan man se på Annette. Ögonen och munnen och klackarna, cigarretten också, för all del.

Annette var en sådan flicka, som inte borde gå i skolan längre, det fanns flera lärare med den uppfattningen. Nu var det bara så, att hon var bäst i klassen, näst bäst åtminstone. Det var inte lönt att anta den utmaning, som hon var till hela sin person.

Annette var en levnadsglad flicka, hon älskade att chockera. Det roade henne att lägga till en bit här och dra ifrån en bit där, hon svepte in sig i en sorts hemlighetsfull mystik, som var spännande och litet syndfull. Det gick alltid hem, Annette var verkligen inte något Föredöme. Kent tänkte : Den där attityden går inte ihop med ansiktsfärgen; Annette var rödblommig, hon såg mycket frisk ut. Den går inte vidare bra ihop med häcklöpning heller. Annette var mycket fin på häcklöpning, hon hade varit skolmästarinna två år i följd. Men hon hade ingen nytta av det, när det gällde att komma i tid till skolan.

»Om Annette Fröberg vill vara vänlig att läsa första stycket på sidan tjugosju.»

Annette läste, hennes uttal var perfekt. Censorn, som var mycket mager, skruvade sig på den hårda stolen. Annette ville gärna erbjuda honom sin lilla blå skumgummikudde. Plötsligt blev han otålig.

»Jag övertar förhöret», sa han. Det gjorde inte lektor Larén lugnare. Annette brydde sig inte om det, hon kunde varenda fråga, också när de kom in på vissa dialektord i texten hade hon svaret till hands.

Lektorn fortsatte att darra på handen och Kent stakade sig alldeles i onödan och missade några synonymer, han blev rädd för att hans a kom i farozonen.

Hermines röst var tunn som en fläkt, hon lyfte inte ögonen från boken, hon var rädd och uppskärrad. Och Kent kände hur det steg i honom, som mjölk som häftigt kokar över, han blev omotiverat upprörd. Det var inte det, att de gjorde det besvärligt för Hermine. Hon var klar redan, hennes betyg kunde knappast hotas. Men det var på något sätt onödigt! Hon skulle inte behöva ha den där skrämda rösten och de där skrämda ögonen och händerna så hårt knutna, att knogarna vitnade. Hon var klar. Om hon inte sa ett ljud under förhören i dag, skulle hon ändå gå igenom och få sin examen. Det här var bara en formsak, detta med förhör och censorer och examensvittnen var bara för syns skull, för att det alltid varit så. Det skulle helt enkelt vara nervöst och pirrigt och uppskärrat, det var lärarnas plikt att göra en rejäl tröskel av det.

Det där visste de. Ändå trampade de allesammans ner i samma fallucka, satt här så bleka om nosen med rädda ögon och spända röster. Till och med Annette med sina testar i nacken satt så stilla med böjt huvud och händerna knäppta i knäet.

Kent sträckte benen rakt ut, la den ena foten över den andra och andades djupt. Skorna var skinande blanka, de fångade solen, det var nära att de skickade solkatter runt i rummet. Det var Ellas förtjänst, hon hade gnidit dem med mjukt sämskskinn i går kväll. Han var glad åt sin knallblå fluga, de andra hade grå, diskret randiga eller peppar-och-salt. Herr censorn hade inte kunnat låta bli att titta på den blå flugan, två gånger hade hans blickar sökt sig till den, den var som en magnet. Det var roligt, hoppas den gav angenäma tankar. Kent fick plötsligt lust att vissla (han gjorde det inte!), han tänkte inte låta sig smittas av den nervösa stämningen, ingen borde få reagera som Hermine just nu.

Det var skillnad med Eva-Lotta, Eva-Lotta hade faktiskt anledning att vara nervös och tappa bort rösten någonstans, där hon inte kunde få fatt i den. Eva-Lotta var varnad att gå upp, hon gjorde det »på egen risk». Hon hade C på fysiken och var mycket svag i engelska. Det var en modig chanstagning att sitta här så fin och söt i vit dräkt och mössan i en påse i korridoren.

Hon hade skrattat, litet trotsigt, när hon gick in till förhöret.

»Det är liksom bara halva jag, som ska ta studenten, allting är bara ansatser, ingen tror riktigt på det. Mamma vågar bara ordna en halv middag.» Och de där lustiga groparna nedanför kinderna när hon skrattade, nästan i käklinjen, det gjorde hennes fyrkantiga ansikte så lustigt och levande.

Hermines stora, mörka ögon var på Eva-Lotta, hon skulle bra gärna vilja vara Eva-Lotta, hon ville att de skulle stå kring henne allesammans och säga, att »det är verkligen starkt att gå upp», och »det går vägen ska du se, jag ska hålla tummarna», alla var så intresserade och deltagande när det gällde Eva-Lotta. Ingen frågade efter Hermine, hon stod utanför, det gjorde hon alltid. Hon stod bakom tvillingarna och Annette och Dick och Hasse och syntes inte. Och visst var det hennes eget fel, hon hade inte den där självklara förmågan att hålla sig framme, Eva-Lottas och Annettes förmåga. Dessutom var de stora, kraftiga flickor, ingen skymde sikten för dem. Hermine var inte precis lång, helt skämtsamt brukade de undra, när hon skulle sätta igång att växa. Hon hade inte gjort det ännu, hon var bara en och sextiotvå. Det kunde ju räcka på en flicka, som var tunn som en tråd, men när de andra nu var så fullvuxna, en bit över en och sjuttio, både Eva-Lotta och Annette, märktes det liksom alldeles för mycket.

Hermine var utanför, ibland sträckte Eva-Lotta ut en arm och drog henne in i mitten, hon gjorde det så fint och utan att någon tänkte på det. Plötsligt stod hon bara där inne i en klunga bredvid Eva-Lotta och såg ner i boken. De drog engelska översättningen, pojkarna kikade bakom ryggen, hon fick en tung hand på sin axel, en stor nagel och inte särskilt ren följde raderna; de stod där runt omkring, rösterna var grova och raspiga. Det värmde på något sätt. Hermine log mot Eva-Lotta. Eva-Lotta var hennes bästa vän.

Hermine briljerade under förhöret, med sin tunna förskrämda röst klarade hon det strålande. Lektor Larén vågade en blick på censorn, censorn såg belåten ut, han la det ena benet över det andra och lutade sig bakåt i stolen med armarna i kors över bröstet, han gjorde det så bekvämt för sig som det bara var möjligt. Det var som samlade han sig till nästa. Nästa var Eva-Lotta.

Det blev en hård dust. Censorn var inte snäll mot Eva-Lotta. Eva-Lotta försökte vara snäll mot censorn, hon hade ett oändligt tålamod med alla hans frågor. Han tycktes ha en kusligt känslig slagruta för luckorna i hennes kunskaper, det gick inte alls bra. Eva-Lotta darrade i hela kroppen, rösten stakade sig. När som helst kunde hon börja gråta.

Då var det över. De kände sig omskakade, när de reste sig ur bänkarna. Kent tyckte inte om det, det borde inte få vara så här. Avdramatiserat!

2

Korridoren låg öde och tom, det var så onaturligt tyst, en ödesmättad tystnad. Det var lovdag för studentexamens skull. Här fanns bara en handfull abiturienter, några lärare och censorer, allting var ovanligt och högtidligt. Lärarna hade bästa kläderna och rörde sig på ett nytt, värdigt sätt. De hade nya röster och talade lågt och hemlighetsfullt sinsemellan. Det var en något tillplattad skara, som stod i det ljusa burspråket i den ödsliga korridoren, de var uppsträckta i mörka kostymer och rosetter under hakan. Flickorna huttrade i korsdraget i sina vita dräkter.