Stadens fyrkantiga hjärta

By Zenia Larsson

Det finns ingen som förstår vad Terese Handberg har gått igenom. Döttrarna och barnbarnen har ingen aning, och inte Allan heller. Rafael visste förstås, men nu ligger hennes make sedan länge på den judiska kyrkogården i Sköndal. Kanske skulle hon in i minsta detalj kunna tala om hur det var, men skulle det göra någon skillnad? Fyrtio år efter andra världskrigets utbrott känner sig Terese tvungen att konfrontera sitt förflutna. Hennes historia - hennes folks historia - blev närapå utplånad. Nu är hon en utav få överlevande som faktiskt kan berätta. Ju längre tiden går, desto starkare blir Tereses dragning till sitt förra hemland. Till platsen där hennes barndomsminnen ännu sitter i kullerstenarna och till gården som var stadens fyrkantiga hjärta. Har det blivit dags att återvända dit?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726740585

Book preview

författaren.

Två kvinnor satt under solparasollen på verandan, en yngre och en äldre: Terese Handberg på besök hos sin äldre dotter Conny och hennes familj. Meningen var att Terese-skulle stanna på middag och därefter fortsätta till sommarstugan på landet där Allan Verner – den stillsamme vännen, slöjdlärare till vardags och träsnidare på fritid – redan installerat sig för sommaren.

För en tid sedan hade Terese klippt sitt långa, gråbruna hår, nu lockade det sig ostyrigt och kort över pannan. Conny såg med gillande på sin mor.

– Det klär dig, konstaterade hon sakligt. Du ser yngre ut så här. Öch så klänningen förstås, grått och blått. Vad sa Allan när din fina håruppsättning bara försvann?

– Vad skulle han säga? Terese skrattade till. Håret är ju mitt.

– Säg, mamma…

– Ja?

– Varför gifter ni er inte? Ni har ju hållit ihop så länge – varför envisas ni med lägenheter på var sitt håll? Är det du eller Allan som inte vill?

– Hur så? Det kom en skarp glimt i Tereses bruna ögon när hon såg på sin dotter och leendet, som gärna ville dröja sig kvar, försvann.

– Jag bara undrade…

På detta svarade Terese Handberg ingenting. De båda kvinnorna drack kaffe, en tredje kopp stod framdukad. Den var till Connys man Johan, som höll på att avsluta veckans räkenskaper. Bara några minuter till, hade han bett genom arbetsrummets öppna fönster, ge mig en kvart eller så…. sen kan jag också koppla av.

Men sen dess hade en halvtimme redan gått.

Terese Handberg satt rak i ryggen, med armarna mot bordsskivan och blicken riktad framåt. Utsikten från husets breda veranda var hänförande. I fjärran kunde man se Mälarens glittrande vatten mot de starkt kuperade strändernas fortfarande skira, men redan yppiga grönska, och som vanligt verkade på henne landskapets vattenglitter som ögats inre magnet.

Floder och sjöar, kobbar, holmar och klippor, skogar överallt inom räckhåll med sin intensivt rika undervegetation liksom Stockholms vidunderligt sköna skärgård, dit hon och Allan reste om somrarna så fort tillfälle gavs – allt detta hade aldrig upphört att fylla henne med samma häpna, nymornade förundran som när hon såg det för allra första gången: att allt detta bara fanns. Att man kunde, orkade ta emot så mycket skönhet utan att nånsin bli mätt. Att människan, när hon så ville, hade möjligheter att lämna avgaserna och storstadens trängsel för att söka sig ut och bort. Uppleva denna ofattbara rymd omkring sig och lyssna till fågelsången, insektssurret, den ljumma brisens bladprassel bland träden, de ljusa nätternas magiska skimmer.

Trollbunden – men stum. Hon hade aldrig mäktat eller ens försökt att till Conny och Deborah förmedla sin starka upplevelse av den svenska våren. Den var för henne ett under, alltid ny.

För Deborah och Conny, Rafaels döttrar, var detta inget under, inget nytt. Vintern var vinter, våren vår och på sommaren njöt man av solen, och värmen – det var klart. Och självklarheter behöver man inte förklara.

För Terese Handberg var ingenting självklart. Men inte ens detta kunde hon säga. Till Allan Verner – ja. Men inte till Conny eller Deborah. Än mindre till Johan. Ändå skulle han säkert ha större förutsättningar att lyssna än hennes båda döttrar. Eller var det hon själv som missat något?

Varför skulle Conny föra hennes förhållande till Allan på tal? Det angick ingen annan än henne själv och Allan.

– Du får förlåta mig, mamma, sa Conny. Jag ville minst av allt vara påträngande.

– Inget att tala om. Men Conny, jag är en vuxen människa, jag har mitt liv, du har ditt.

– Det är sant. Du har rätt mamma – glöm det är du snäll.

Det var en otroligt vacker försommardag i juni, allt stod i blom. Det var lördag och den första dagen av Connys sommarledighet, den hon kunnat bevilja sig själv. En dag som förvandlades till – fulländningens ögonblick…

Så hade Johan kallat den när han för ett par timmar sen återvänt från sin och Connys gemensamma tandläkarmottagning i stan där han tvingats hämta några kvarglömda papper. Han hade stått länge och bara tittat med lysande ögon. Kära Terese, hade han sagt, Conny min älskling, se er omkring, se på ungarna, lyssna, andas och njut, för detta är i sanning fulländningens ögonblick och kommer aldrig tillbaka.

Då var den långa, tillbakadragna och alltid behärskade Terese Handberg nära att falla sin svärson om halsen. För att han sagt det. Just dessa ord.

Barnen lekte i trädgården nedanför verandan. De knappt fyraåriga tvillingarna Patrik och Susan och den tvååriga Gunilla lyckades åstadkomma mer oväsen än vad tio barn tillsammans brukade kunna prestera – leendet Terese såg i Connys blick var detta oväsens förlängning. Här, förklarade Conny för sin mor, i detta relativt nyinköpta och lite avsides belägna hus, fanns inte någon orsak att tvinga på ungarna hänsynstagandets tvångströja och belägga dem med tystnadens munkavle… Här kunde de leva ut bäst de ville, skrika och skräna av hjärtans lust utan att bli nedhyssjade när livslusten nån gång slog över. Som nu. Här och vid denna tid på dagen störde de ingen. Kunde de ha det bättre?

En idyll, erkände Terese. Fulländningens ögonblick, som Johan sa? Kanske det. I varje fall ett ögonblick när känslan av att tiden borde stanna upp och stå stilla stegrades till det absoluta: Här är jag, tänkte hon. Här och nu. Jag finns till, lever och känner – och detta är något oerhört!

Den unga familjen Niltorps villa med det övermodiga och lättsinniga namnet Paradiset, det öppna vida blickfältet, den genomskinliga luften så lätt, nästan berusande att andas – nej, vänd dig inte om. – Lika öppet som landskapet bredde ut sig framför henne, lika öppet och oförbehållslöst tog Terese Handberg emot den stund som just nu blev henne given.

Fulländningens ögonblick, hade Johan sagt. Då gällde det att vistas i det så länge som möjligt, så länge det varade. När det nu fanns.

Men när barnens pockande rop manade mormor att komma ner och leka bland träden drog hon sig tillbaka, tog stöd mot stolsryggen och svarade inte. Något djupt inom henne sa: nej…

Hon visste varför. Det var denna odefinierbara, smygande oro hon känt sen i våras, men lärt sig känna igen och bemästra, som åter gjort sig förnimbar. Som vanligt vid dessa tillfällen blev hon även nu lugn och samlad i sina rörelser, utåt en smula stel, rak i ryggen, uppmärksam och lyssnande.

Conny gav henne en snabb blick.

– Jag förstår. Nej, inte i den här klänningen, mamma. Att du ska vara så opraktisk? Ska du ut på landet, borde du givetvis ha ett par oömma långbyxor på dig. Och sedan med en avvärjande gest mot barnen: låt mormor vara, vi leker alla tillsammans sedan.

Anade Conny något? Men det spelade ju egentligen ingen roll. Jag är vuxen nu, tänkte Terese. Vuxen sen länge och mor till vuxna barn, Conny och Deborah – Rafaels vackra, starka och livsdugliga döttrar.

Det var på detta egendomliga sätt hon börjat tänka på sig själv, när oron kom smygande och hon försökte stilla den med denna inre, självironiska anmärkning: du är vuxen nu, du är inte längre skyldig att ge någon nån förklaring till varför du handlar si eller så… Inte till Conny, inte till Deborah. Men utan taggig insikt var inte självironin – du rutschar utför livets stege, Terese, och det mesta är över.

Visst tänkte hon på döden ibland. Ofta till och med, men då med upprorskänsla och hjälplös protest i oförmågan att acceptera det naturligt oundvikliga. Det hade glesnat bland vännerna. Någonstans framför henne och säkert inte alls så avlägsen fanns även hennes dag utmätt. Den dag hon själv, liksom alla andra förr eller senare, skulle överskrida den osynliga gränsen mellan att finnas till och ett absolut intet, ett tomrum.

Allan hade en dag bjudit några av sina vänner, ett par konstnärer, en poet, en historielärare. Samtalet kom in på en bortgången kollega, så på dödsbegreppet – på debatten man förde just då om nödvändigheten av att förbereda sig på dagen, förbereda de anhöriga. Är du själv rädd för döden, hade någon frågat henne. Och frågan var ju naturlig. Lika naturligt borde ju hennes svar ha blivit, ett ja, eller ett heroiskt nej, eller jag vet inte, har inte funderat på saken – allt sånt man förväntar sig att höra i dylika sammanhang.

I stället svarade hon inte alls, kände protesten, den vilda skräcken bubbla fram i tre aldrig uttalade ord: jag vill inte!

Nej, hon ville inte dö och hon kunde inte tänka på döden som en realitet. Kunde inte förstå en människas, ett helt universums försvinnande lika lite som hon kunde föreställa sig alltets oändlighet. Så vansinnigt, sa hon sen till Allan när de åter blivit ensamma, en vuxen manniska som jag borde ju veta bättre än att reagera som jag gör, med fasa och vilt avståndstagande. Människor dör varje dag, varje sekund – och jag är bara rädd. Jag vill inte.

Då hade Allan lagt sin stora varma hand över hennes med ett lugnt och självklart – du är inte den enda.

Conny rörde vid hennes arm.

– Hur är det, besvärar det dig att ungarna är så högljudda?

– Nej, jag bara tittar. Och njuter.

– Synd att inte Allan kunde komma.

– Han har fått en sån fin beställning Conny, en hel vägg som trärelief, och han har så knappt om tid.

– Ja, han sa det, att han bara har sommaren på sig. I all sin vänlighet och tillmötesgående är din Allan rätt så orubblig, en klippa.

Terese log.

– Kanske det.

– Titta på dom, mamma, är dom inte härliga? Och är det inte ett riktigt paradis för ungarna?

Ja, ett paradis. Terese nickade instämmande, där hon från sin plats på verandan under det brokiga solparasollets skyddande skugga med blicken kunde följa de lekande barnen, hennes och Rafaels barnbarn. Han skulle ha varit stolt, Rafael, om han varit med nu. Men det var han inte och hon fick se för dem båda.

Som små vulkaner av ständigt flödande energi och hämningslös glädje skuttade Patrik, Susan och Gunilla nakna, barfota och redan brynta av solen mellan trädstammarna, likt mjuka hundvalpar rullande på gräsmattan eller jagande varandra i sandlådan för att sekunden därpå under skratt och glam plaska i den nyligen iordningställda minibassängen vid syrenbersån som stod där i all sin doftande prakt, tung under vita och mörkvioletta blomklasar.

… Som om allt vore fullbordat. Just nu. I detta ögonblick. Barn som var lyckliga och ingenting hade att frukta, barn fulla av livsglädje, mätta, nöjda och trygga barn lekande i solskenet i ett lugnt och tryggt land, medan försommaren stod i sin vackraste blom. Var det inte just den drömmen hon och Rafael en gång drömt åt de sina? Drömt den om och om igen? Drömmen hade i alla fall gått i uppfyllelse även om Rafael aldrig hann uppleva den. Nu satt hon här på verandan och bevittnade dess fullbordan.

Mälaren och skogen långt borta vid horisonten, det lugna vattnet som himlens blåglittrande spegel, men på betryggande avstånd från barnens klåfingriga upptäckariver och obevakade äventyrslusta. Som Conny förklarade när hon i vintras ringde för att berätta om köpet: det gällde att med lite förtänksamhet på förhand undanröja de risker som kunde undanröjas. Ett drunkningstillbud till exempel, hur många såna har man inte hört talas om? Och öppet vatten äger mäktig dragningskraft. Det får inte finnas för nära och lättåtkomligt när barnen blir så pass stora att de kan börja ge sig iväg på egna strövtåg. Du förstår, mamma, när vi bestämde oss för just det här huset, var säkerhetsaspekten den viktigaste. Det gäller att tänka framåt och planera sitt liv därefter.

Klokt. Även här hade Terese måst ge dem rätt, fylld av förundran inför de ungas målmedvetna strävan. Conny och Johan visste tidigt vad de ville och såg också till att förverkliga sina planer. De hade lärt känna varandra redan i skolan och innan Conny var arton år fyllda, hade de flyttat ihop. I dag hade deras gemensamma studier på rekordtid, tidiga äktenskap och familjebildning tillsammans med Johans gedigna ekonomiska bakgrund och Connys nyktra verklighetssinne lyckats att under relativt kort tid skapa ett bygge som verkade förvånansvärt stabilt och harmoniskt med tanke på deras ungdom. Trebarnsmamman och yrkeskvinnan Conny var endast trettio, Johan några månader äldre.

Givetvis hade de också haft tur – ni hör till de privilegierade, brukade Allan säga. Men i detta samhälle som Terese sett så hastigt förändras, hade dessa två alltid bemästrat sina problem, så sällan frågat om råd. De hade alltid varit självsäkra, tveklösa i sina steg och Terese hade tidigt accepterat faktum: mellan hennes och döttrarnas värld måste man bygga broar inte över en utan flera generationer – och dem hade hon inte mäktat bygga.

Så fanns Johan, andra broar, en annorlunda förankring: Johans stora, rätt välbärgade släkt med far och mor, med både far- och morföräldrar i livet där mostrar, fastrar, morbröder och kusiner hela tiden fanns lika självklart orubbligt som det svenska urberget. Länkar i en obruten kedja av landets egen historia av fria, självägande bönder, men även statare och arbetarkämpar. Fram till vakna småborgare, lärare och präster och familjens första, vid seklets början födda akademiker. De fanns alla där, visserligen diskret i bakgrunden, utan att blanda sig i, utan att vara påträngande. Men Johan Niltorp var en länk i kedjan; skulle han råka ut för storm, fanns alla där att ty sig till, stödet när det behövdes. Han ingick i ett större sammanhang.

Som när han i samråd först med sin farbror och sen med Conny beslutat sig för att fortast möjligt öppna egen tandläkarmottagning. Han hade börjat hos sin farbror som praktikant, sen medhjälpare, efter ett år var han dennes kompanjon för att sedan – när också Conny var klar med studierna och farbrodern med ålderns rätt beslutat att dra sig tillbaka – överta en väl inarbetad och någorlunda centralt belägen praktik.

Ingen av dessa trevliga och utåtriktade människor Terese då och då träffat hade någonsin i hennes närvaro berört det faktum att Conny, i vilken de alla uppenbart varit förtjusta, utom sin mor Terese Handberg som var änka, och sin syster Deborah, sen några år bosatt i Israel, inte hade någon släkt alls.

Men hade de frågat Conny eller Johan? Undrat? Diskuterat sinsemellan särskilt då denna vår, när en medelmåttig amerikansk filmprodukt visat sig vara den trubbiga nyckel, som trots eller kanske tack vare sin trubbighet förmått öppna kamrarna till kunskaper om andra världskrigets händelser, vilket finare instrument knappast lyckats med?

Det visste inte Terese. Som med mörkt bultande hjärta kastades genom engagemangets svallvågor. Och hur Conny själv eller Johan hanterade den nya kunskapen som så plötsligt hade börjat strömma från alla massmedia, utan att man kunde eller orkade värja sig, det visste hon inte heller. När den amerikanska filmen Förintelsen sändes i TV fyra kvällar i rad, var Conny och Johan upptagna, de höll på att flytta in i sitt nya hus och Terese ville inte veta om de såg, eller inte såg… När sedan våren kom och värmen, flyttningen var över och alla rum beboeliga, hade den plötsliga engagemangsvågen lika plötsligt ebbat ut. Detta var hennes första besök i dotterns nya hem och som i en tyst överenskommelse tog ingen av dem upp tråden. Det var sommar, Conny hade lyckats ordna en vikarie för ett par månader och nu skulle det njutas av sommarens fröjder – det var hennes första lediga dag. Conny skulle bli hemmafru Deras blickar möttes.

– Ni har haft tur, sa Terese. Men ni har också fått jobba för det ni har.

– Ja. Synd bara att inte pappa fick uppleva den här dagen.

– Han skulle ha varit stolt, Conny. Han skulle ha varit stolt över dig och Johan och barnen.

– Och Deborah? Har du hört något från henne?

– Faktiskt inte på flera veckor, då skulle jag ha sagt det. Men du vet ju hur hon har det, alltid mycket att stå i.

– Vem har inte det? Varför ska du alltid försvara henne? Att skriva några rader på ett kort då och då… Förresten, jag bryr mig inte om det. Det man vill hinna med, det hinner man också.

Sa Conny… Terese log flyktigt när hon tittade på sin dotter. Conny som aldrig lät sig jäktas, aldrig bringas ur fattningen, som så lätt hittade många gemensamma nämnare med Johans syskon och hans stora, barnrika släkt, men även flitigt umgicks med egna generationskamrater. Problemfritt, till synes. En stark och livsnära människa med båda fötterna på jorden. Stämde verkligen allt detta? Eller tittade hon på sin äldsta dotter med önsketänkandets trollskärva i ögat? –

Nej. Allt var bra, idyll och paradis på försommarens vackraste dag. Och nu kom äntligen Johan ut. Nyduschad, avstressad, i blå bomullsskjorta och mörkröda shorts.

– Kaffe, sa han. En hel balja, tack.

– Vi äter om en timme. Eller vad tycker du, Johan?

– Det blir lagom. Han vände sig mot Terese: den här verandan är i alla fall det finaste av alltihop. Du ska få se hur färsk kokt potatis med dill kan dofta härute – när vädret är som det är, förstås. Har Conny berättat att vi inte ska resa nånstans under semestern?

– Nej?

– Det finns ju ingen anledning. Miljöombyte har vi sannerligen fått – att bo här är nästan som att bo på landet och barnen har allt vad dom kan behöva. Vi vill så att säga bo in oss här hela familjen efter alla år på Kungsholmen, och Conny får äntligen en hel sommar med barnen. Om nån vecka får dom ett par små kusiner att leka med också.

– Jaså?

– Min syster och svåger ska ta ett par veckor på Kreta och då tyckte vi att det var lämpligt att deras ungar kommer hit.

– Ja, du vet mamma – Karin och Olas pojkar. Dom är ungefär jämngamla.

I trädgården skrek Patrik och Susan för full hals för att se vem av dem som kunde skrika högst. De små runda bröstkorgarna spändes, huvudena hade de kastat bakåt och struparna vibrerade när de utstötte tjut på tjut. Johan och Conny skrattade. Gunilla, med ena foten i den grunda bassängen glömde bort sig och stirrade fascinerad och med öppen mun på sina äldre syskon. Så upphörde skriket, båda vann, och tvillingarna rusade igen mot bassängen.

– Vilka vildar, sa Johan med förnöjelse. Du får köpa öronproppar, Conny. Men bassängen har ju fortfarande nyhetens behag.

– Var lugn, efter middagen kommer dom att slockna fortare än vi hinner lägga dom. Herregud som dom har hållit på. Vill du ha mera kaffe, mamma?

Terese Handberg såg ner på sina händer.

– Vet du Conny, började hon vagt, nej tack. Jag…

– Ja?

Hon svalde. Trädgården med de lekande barnen, den öppna vida horisonten och Mälarens blå spegel försvann. En bild, ett minne – en fyrkantig gård med kullerstenar, trånga gränder och en lång, rak och kompakt bebyggd huvudgata ovanför vilken en alltid grå himmel välvde sig, blixtrade till inom henne med en nästan tredimensionell tydlighet. Som en sugande känsla i magen eller en svällande böld som hotade att kväva henne överväldigade henne ett våldsamt behov av ensamhet, av absolut stillhet – frånvaro av röster, liv, beröring.

När hon minst anade detta.

– Jag tror, fortsatte hon lika vagt, att jag måste hem nu.

– Nej men mamma, så kan du bara inte göra! Vad har hänt?

– Ingenting.

– Ingenting?

Terese knäppte igen handväskan och såg rakt på sin dotter, på hennes oförstående och bestörta ansikte, medveten om den oro hon måste ha framkallat – så bar man sig bara inte åt – men lika medveten om att här fanns inte ens utrymme för samvetskval. Hon måste bort, bort till varje pris och det så fort som möjligt. Hon reste sig och gjorde sig beredd att gå, även Johan och Conny hade rest sig och Conny spärrade vägen.

– Vad menar du – ingenting… Du skulle ju åka först framåt kvällen, det sa du själv. Var det inte så? Och jag har förberett middag och allting, du är här för första gången… Nej, så kan du bara inte göra. Hör du mamma, om du är trött eller inte mår bra så kan du ju lägga dig i arbetsrummet ett tag. Vad säger du?… Men svara då! Du är skyldig oss en förklaring åtminstone.

En förklaring. Terese pressade fram ett leende. Connys och Johans bestörtning skulle snart förvandlas till lätta krusningar på ytan, i morgon skulle allting vara glömt och de skulle fortsätta att leva sitt eget liv som de gjort i snart tolv år. Mamma bär sig lite konstigt åt, skulle Conny säga, men, med tanke på hennes ålder…

Sen var det inte mer med det.

– Värmen, sa hon därför svävande. Solen, den långa vägen – ja, trött är jag nog också, men jag har glömt något och behöver vara för mig själv för att reda upp det.

– Men…

– Nej, övertala mig inte är ni snälla, för det tjänar inget till. Och tro nu inte att det har något med er att göra, för det har det inte. Det har varit härliga timmar, och det har varit underbart att vara hos er. Men nu måste jag alltså i väg.

– Stopp ett tag, sa Johan. Det är inte rättvist, det här. Har du så svårt att tala med oss? Jag menar – om du har några svårigheter? Bekymmer? Något vi kan hjälpa dig med?

– Då skulle jag ha sagt det.

– Tänk nu efter, Terese, tänk om det varit tvärtom: att du och Allan hade bjudit oss på middag – och det är ju en särskild dag i dag, eller hur? – och vi bara hade rest oss och gått. Vad skulle du ha sagt då?

Terese stirrade på sin svärson, hennes läppar började darra och plötsligt, till sin egen överraskning, brast hon i skratt.

– Att ni är ett par ohyfsade och bortskämda ungdomar… Ja, Johan, det skulle jag ha sagt. Och förmodligen blivit fly förbannad på er. Men du är så rar, Johan, och jag tycker så mycket om dig – och om dig Conny – nej, ni skulle inte ha gjort så, det vet jag.

– Var så säker, det skulle vi inte, sa Conny.

– Synd egentligen… Men då så… då återstår för mig inget annat än att be om ursäkt för att jag kanske har förstört er eftermiddag. Jag är ledsen för det här, tro mig.

– Mamma, bara en fråga innan du går. Och vill du inte, så behöver du inte svara.

– Ja?

– Är det något med Allan?

– Det har varken något med er eller med Allan att göra. Lämna honom utanför och framför allt – ring honom inte, är ni snälla.

– Ska du till honom?

– Är det ett förhör, Conny? Terese tvekade en stund, men svarade sen i alla fall långsamt och med rynkade ögonbryn: Ja, kanske. Jag vet inte ännu, det får jag se sen. Åker jag inte i dag, så gör jag det kanske i morgon. Och nu…

Hon tog ett hastigt farväl, kramade om barnen, och med en skamfylld känsla av lättnad och tacksamhet över att ha sluppit undan skyndade hon sig till den i skuggan väntande bilen.

Den bedövande vackra idyllen, villan Paradiset och dotterns sunda, genompräktiga familj hade hon sluppit undan. Men hon behövde inte ha samvetskval – de hade det bra. De saknade ingenting och inte heller henne skulle de komma att sakna. Bort. I morgon skulle allt vara glömt –

Bilen startade ögonblickligen. När hon rundade hörnet, försvann huset och den djupvioletta och vita syrenbersån.

Hon var äntligen ensam på en väg som var nästan tom.

Hon körde mot stadens centrum.

Att fritt låta sig ledas av tillfälliga impulser, hamna där man hade lust att vara utan att för någon behöva redogöra varför man ville just dit… Terese Handberg satt på en bänk, intill henne satt ett gammalt par, en man och en kvinna. Deras knotiga, ådriga arbetshänder vilade likt förvridna rotstammar mot låren, mannens mörka kavaj nuddade vid hennes nakna arm. Det sträva tygets beröring gav henne förnimmelsen av en gammelmanskropp som dolde sig där innanför. Lika torr och grå som mannens ansikte, skör som askpelaren i den cigarrett han rökte, försvinnande vid minsta vindpust. Genom det mörka tygets omedvetna beröring deltog Terese tacksamt i de gamlas slutna gemenskap, i deras tystnad, deras tålmodiga bidande.

De unga, i flock. I grupper, än större än mindre, den ena i den andra. Springande barn, deras föräldrar, förälskade par öppet omslingrade där begäret ångade som livets heta andedräkt – luften vibrerade omkring dem, när som helst skulle de kunna lyfta, flyga, försvinna högt ovanför trädtopparna. Då skulle de gamla kanske också lyfta blicken, se efter de bortflyende med undran, saknad? som hon. Skulle Marc Chagall ha kunnat flyga med sin Bella högt ovanför Kungsträdgårdens almar?

Terese Handberg – innesluten i sin ensamhet som i en frivillig kokong,