Den svarta tulpanen II

By Alexandre Dumas

Vi möter återigen den unge Cornelis, som lever i ett oroligt Amsterdam under 1600-talets sista kärva årtionden. I Nederländerna pågår en tävling om vem som först kan odla en perfekt svart tulpan, och Cornelis hamnade i fängelse precis när han börjat närma sig vinsten.Med hjälp av fångvaktarens vackra dotter Rosa kan Cornelis fortsätta odla sina tulpaner i fängelset. Hon smugglar in tulpanlökarna och några handfull jord åt gången. Snart börjar det växa i fängelsecellen, och det blir allt svårare för Cornelis att dölja sin dyrbara odling för den brutale fångvaktaren. Men Rosa smider en plan för att befria Cornelis, samtidigt som hennes känslor för honom blir allt starkare.Detta är den andra delen av tre i serien "Den svarta tulpanen".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711667309

Alexandre Dumas

Alexandre Dumas (1802-1870) was a prolific French writer who is best known for his ever-popular classic novels The Count of Monte Cristo and The Three Musketeers.

Book preview

Egmont

Den svarta tulpanen

XVI.

Lärare och lärjunge

(forts, från vol. i)

Rosa avlägsnade sig alltså med de två andra lökarna, som hon tryckte mot sitt bröst. Tryckte hon dem mot bröstet därför, att det var lökarna till den svarta tulpanen, eller därför, att lökarna kommo från Baerle? Denna sak vore enligt vårt förmenande lättare att avgöra än den andra.

Vare därmed hur som helst, säkert är, att från och med detta ögonblick inträdde för fången ett angenämare och mindre tomt liv.

Rosa hade, såsom vi nyss sett, lämnat honom en av lökarna.

Varje afton bar hon till honom en handfull jord av den, som han hade funnit bäst och som verkligen var förträfflig.

En av Cornelis med skicklighet sönderslagen stor kruka blev synnerligen lämplig att sätta löken uti; han fyllde krukan till hälften med den av Rosa anskaffade jorden, blandad med litet torkad flodgyttja, varigenom han fick en utmärkt matjord.

I början av april satte han den första löken.

Det står icke i vår förmåga att beskriva all den omsorg, skicklighet och list Cornelis utvecklade för att för Gryphus’ vaksamhet dölja sitt företag. För en sin frihet berövad filosof kan en enda halvtimme utgöra ett sekel av tankar och intryck.

Icke en dag gick utan att Rosa kom för att samtala med Cornelis, varvid samtalet i synnerhet rörde sig kring tulpaner och tulpanodling, vari hon genomgick en fullständig kurs. Men hur underhållande än detta ämne må vara, kan man inte alltid tala om tulpaner.

Då började man tala om andra saker, och Cornelis märkte till sin stora förvåning hur ofantligt kretsen för deras samtal kunde vidgas.

Skada bara, att Rosa hade lagt sig till med en viss vana, nämligen att ständigt hålla sitt ansikte på sex tums avstånd från luckan, förmodligen av bristande självtillit, sedan hon hade känt genom gallret, huru en fånges andedräkt kan bränna en ung flickas hjärta.

Det var i synnerhet en sak, som nu oroade tulpanodlaren nästan lika mycket som hans lökar och som han oupphörligt måste tänka på.

Det var det beroende vari Rosa stod till sin far.

Van Baerle, denna lärda doktor, denna framstående målare, denna överlägsna person, som enligt all sannolikhet hade först av alla lyckats frambringa det skapelsens mästerverk, som skulle komma att bära namnet Rosa Baerlensis, berodde således för sitt liv, ja, vad mera var, för sin lycka, av en annans nyck; och denna andre var en underordnad själ, av lägsta stånd, en fångvaktare, ett ting, mindre intelligent än de lås han igenlåste, hårdare än de reglar han tillsköt, var någonting av Caliban i Shakspeares Stormen, ett mellanting mellan människa och oskäligt djur.

Ja, fångens lycka berodde av denna man, som en vacker dag kunde finna vistelsen på Lovesstein tråkig, luften dålig, brännvinet icke nog starkt och därför lämna fästningen och taga sin dotter med sig – då Cornelis och Rosa ännu en gång skulle bli skilda åt. Och Gud, som stundom tröttnar på att göra för mycket för sina skapade varelser, skulle kanske slutligen icke mera återförena dem med varandra.

»Och vad skulle det då tjäna till att ha duvor till budbärare», sade Cornelis till den unga flickan, »då du, kära Rosa, inte kan läsa vad jag skriver eller sätta dina tankar på papperet?»

»Nåväl», svarade Rosa, som i djupet av sitt hjärta fruktade skilsmässan lika mycket som Cornelis, »vi ha ju en timme på oss var afton, låtom oss använda den väl.»

»Men jag tycker», genmälde Cornelis, »att vi inte använda den illa.»

»Låtom oss använda den ännu bättre», sade Rosa småleende. »Lär mig att läsa och skriva. Tro mig, ni skall i mig finna en flitig lärjunge, och på detta sätt skola vi aldrig mera bli skilda åt utan med vår egen vilja.»

»Åh», utropade Cornelis, »då ha vi evigheten framför oss!»

Rosa smålog och gjorde en liten ryckning på axlarna.

»Ni kommer väl inte att stanna för evigt i fängelse», svarade hon. »Sedan hans höghet skänkt er livet, lär han nog även skänka er friheten. Ni kommer då åter i besittning av er egendom, ni blir rik igen. Och när ni väl blir fri och rik, skall ni då, när ni kommer ridande eller åkande, värdigas känna igen den lilla Rosa, dottern till en fångvaktare, nästan till en bödel?»

Cornelis ville protestera, och han skulle säkerligen ha gjort det av hela sitt hjärta och med uppriktigheten hos en själ uppfylld av kärlek; men den unga flickan avbröt honom.

»Hur står det till med er tulpan?»frågade hon.

Att tala med Cornelis om hans tulpan var ett medel för Rosa att få honom att glömma, allt, till och med Rosa.

»Tämligen bra», sade han; hinnan svartnar, jäsningsarbetet har börjat, ådrorna få en varmare färgton och svälla, om en vecka, kanske förr, kan man urskilja de första groddknölarna. Än din då, Rosa?»

»Åh, jag har gjort sakerna i stort och enligt edra anvisningar.»

»Låt höra, vad har du då gjort, Rosa?»sade Cornelis, med ögonen nästan lika glödande och andedräkten lika flämtande som den afton, då dessa ögon hade bränt Rosas ansikte och denna andedräkt hennes hjärta.

»Jag har», sade den unga flickan med ett löje, ty hon kunde inom sig icke låta bli att göra sina betraktelser över denna fångens dubbla kärlek till henne och till den svarta tulpanen, »jag har, som sagt, gjort sakerna i stort; jag har långt från träden och murarna tillrett en liten fyrkant åt mig i en lätt sandblandad jordmån, snarare fuktig än torr, men fullkomligt stenfri och där har jag efter er beskrivning anlagt en rabatt.»

»Bra, mycket bra, Rosa!»

»Jag väntar nu bara på en tillsägelse av er. Första vackra dag ni säger till mig att plantera min lök, skall jag göra det; men som ni vet, skall jag börja litet efter er, därför att jag har alla fördelarna av god luft, sol och en jord med riklig must.»

»Det är sant, det är sant!»utropade Cornelis klappande händerna i glädje. »Du är en utmärkt lärjunge, Rosa, och kommer säkert att få dina hundratusen floriner.»

»Glöm bara inte», sade Rosa skrattande, »att er lärjunge, eftersom ni nu kallar mig så, även har annat att lära än att odla tulpaner.»

»Ja, ja, vackra Rosa, och jag är lika intresserad som du själv av att du lär dig läsa.»

»När ska vi börja?»

»Genast.»

»Nej, i morgon.»

»Varför först i morgon?»

»Därför att timmen för vår samvaro i afton nu är slut och jag måste lämna er.»

»Redan! Men vad ska vi läsa uti?»

»Åjo», sade Rosa, »jag har en bok, en bok som jag hoppas skall bringa oss lycka.»

»I morgon således!»

»I morgon.»

Följande afton, då Rosa kom, hade hon med sig Cornelis De Witts bibel.

XVII.

Den första tulpanlöken

Rosa återkom alltså aftonen därpå med Cornelis De Witts bibel.

Nu började mellan läraren och lärjungen en av dessa älskliga scener, som utgöra romanförfattarens förtjusning, då han är nog lycklig att få dem under pennan.

Dörrluckan, den enda öppning genom vilken de båda älskande kunde meddela sig med varandra, satt alltför högt för att personer, som dittills åtnöjt sig med att i varandras ansikten läsa allt vad de hade att säga varandra, skulle bekvämt kunnat läsa i den av Rosa medförda boken.

Den unga flickan måste följaktligen stödja sig mot luckan, med lutat huvud och boken i jämnhöjd med ljuset, som hon höll i högra handen och som Cornelis, för att hon icke skulle bli för trött i handen, hittade på att med en näsduk fästa vid luckgallret. På detta sätt kunde Rosa med en av sina fingrar i boken följa bokstäverna och stavelserna, som Cornelis lät henne lagga ihop, under det att han genom gallret använde ett halmstrå som pekpinne.

Lampans sken upplyste Rosas blomstrande ansikte, hennes djupa blå ögon, hennes ljusa hårflätor under den guldglänsande huvan, vilken, såsom vi redan omtalat, utgör frisiskornas hårprydnad; hennes upplyfta fingrar, från vilka blodet steg ned, antogo i ljusskenet den bleka rosenfärg, som låter oss ana det hemlighetsfulla liv, som rör sig under huden.

Rosas intelligens utvecklades hastigt under den livgivande beröringen med Cornelis’ ande, och vid svårare ställen utgingo från dessa ögon, som fördjupade sig i varandra, dessa ögonfransar, som snuddade vid varandra, dessa hår, som parades, elektriska gnistor, som skulle ha varit i stånd att upplysa själva idiotismens mörker.

Då Rosa åter kommit ned i sitt rum, gick hon i minnet igenom den lektion hon fått i läsning, på samma gång hon i sin själ genomgick kärlekens icke erkända lektion.

En afton kom hon en halvtimme senare än vanligt.

En halvtimmes dröjsmål var en alltför viktig tilldragelse, för att icke Cornelis först av allt skulle göra sig underrättad om orsaken därtill.

»Ack, ni får inte banna mig», sade den unga flickan, »det är inte mitt fel. Min far har här i Lovesstein återknutit bekantskapen med en person, som ofta besökte honom i Haag för att få bese fängelset. Det är en glad själ, en vän av glaset och med stor förmåga att berätta muntra historier, därtill frikostig och den som inte drar sig för att bjuda.»

»Ni känner honom inte vidare än så?»frågade Cornelis förvånad.

»Nej», svarade den unga flickan; »det är nu ungefär fjorton dar som min far varit så betagen i sin nya bekantskap, som är mycket trägen att besöka honom.»

»Hm!»sade Cornelis ruskande på huvudet och kände sig orolig, ty varje ny tilldragelse bådade för honom en olycka; »det är kanske någon av de spioner man skickar till fästningarna för att övervaka både fångar och bevakning.»

»Det tror jag inte», svarade Rosa småleende; »om den där karlen spionerar på någon, så är det visst inte på min far.»

»På vem skulle det då vara?»

»Mig till exempel.»

»Dig?»

»Varför inte?»sade Rosa skrattande.

»Åh, det är sant!»sade Cornelis suckande. »Du kan inte alltid avvisa dina friare, Rosa – den där karlen kan bli din man.»

»Det är inte omöjligt.»

»Och vad grundar du denna förhoppning på?»

»Säg hellre denna fruktan, herr Cornelis.»

»Tack, Rosa, du har rätt! Denna fruktan alltså …»

»Jag grundar den på följande omständigheter.»

»Låt höra.»

»Den där karlen hade redan flera gånger kommit till Buitenhof just vid samma tid, då ni satt instängd där. Då jag lämnade Buitenhof, gjorde även han det, då jag kom hit, kom även han. I Haag begagnade han den förevändningen, att han önskade se er.»

»Se mig?»

»Säkerligen endast en förevändning, ty nu, då han kunde anföra samma skäl, eftersom ni åter blivit min fars fånge