Åter till Babel

By Zenia Larsson

Det finns ingenting i livet som är konstant. Bostadsområden jämnas med marken, barn växer upp och försvinner - och kärlek kan på en sekund förvandlas till förakt. För arkitekten Emanuel Granner har livets alla vändningar varit svåra. Han är isolerad, rädd och försöker desperat förstå hur han hamnat i sin nuvarande situation. Han har förlorat kärleken två gånger - först i Berta och sen i Gabrielle. Dessutom har sonen Jossi blivit en total främling. Finns det någon chans att reparera det som är trasigt? Och vad betyder egentligen den mystiska vakendrömmen han haft om sin egen död? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726740646

Book preview

författaren.

Första kapitlet

Han låg i sin säng, kallsvettigt klarvaken. Utsträckt på rygg, med blicken riktad mot den halvöppna dörren till vardagsrummet. Han visste att det var natt, omkring honom fanns tystnad och mörker. Ändå såg han i samma ögonblick att den svaga lampan intill radioapparaten var tänd. Han fick en förnimmelse av att tystnaden omkring honom och i vardagsrummet var aktiv. Som om någon just nu fanns därinne. Men lägenheten var tom, Jossi var hos en kamrat och han själv hade släckt ljuset överallt och lagt sig i vanlig ordning.

Var radion på? Ja, det verkade så … Och innan han hunnit tänka tanken till slut strömmade hallåmannens klara, opersonliga röst ut i rummet:

Arkitekt Emanuel Granner avled i en ålder av fyrtiofyra år. De sista åren har han varit sysselsatt med planering och formgivning av de västra stadsdelarna. Vem som skall ersätta Emanuel Granner vid den slutliga utformningen är för närvarande inte bekant.

Rösten tonade bort, förvandlades till ett svagt, otydligt mummel. Han fortsatte att lyssna efter det bortdöende ljudet men det kom ingenting mer. Meddelandet han hört var tydligen det enda som sänts ut. Så fanns bara tystnaden där igen, men ljuset i vardagsrummet fortsatte att lysa, lampan brann, så som när han först uppmärksammat den.

Han satte sig upp med ett ryck.

Det var mörkt och tyst i lägenheten, allting var släckt, precis som det borde vara, det enda han hörde var hjärtats tunga, dova slag.

Hade han drömt? Och vaknat nu? Men – hade han inte varit lika vaken då, när hallåmannens röst kommit?

Han hade alltså drömt att han varit vaken, och hört en röst från en radio som var påsatt.

Han sträckte sig efter pipan på nattduksbordet, tände och drog in röken, märkte att handen skälvde något.

Plötsligt kom chocken. Just när han skulle lägga pipan ifrån sig och dra täcket över huvudet blev han medveten om vad drömmen handlade om – det var ju honom det gällde – och han förklarades död!

Förvirrad steg han upp, men satte sig strax igen på sängkanten. Dröm? I så fall en mycket egendomlig dröm. Han hade varit vaken då, han var vaken nu. När hade i så fall övergången skett? Det fanns ingen tidrymd mellan lampan som brann och radions alla skrapande ljud, till nattens tystnad och mörker. Från ett vaket tillstånd hade han omärkligt glidit in i ett annat.

Om inte en dröm, vad var det då? En vision i vaket tillstånd? Eller ett varsel? En föraning om det som skulle komma? Visst hade han hört om människor som ägde såna underliga gåvor, som kunde ta emot meddelanden av liknande slag: profetior, föraningar, ett slags övernaturlig känslighet mot omvärlden – men han hörde absolut inte till dessa.

Men … Hur hade radiomannens distinkta röst låtit? Konstigt att vartenda ord han hört så tydligt stannat i hans medvetande. Orden var som inhuggna i hans inre: Vem som skall ersätta Emanuel Granner vid den slutliga utformningen är för närvarande inte bekant …

Han hade räknat med att ha de sista, fullt detaljerade ritningarna klara redan om några månader, till senhösten om allt gick väl, eller till nyåret. Det gällde det nya torget, som parterna inte kunde enas om, det nya skolhuset samt fritidsområdet vid skogspartiet. Allt annat var klart eller höll på att slutföras. Och trots att han själv inte varit i stadsdelen sen projektet startades, så visste han att allt gick efter ritningarna, så som det var planerat. Och det var ju han som behövdes hela tiden, han höll fortfarande i trådarna.

Enligt rösten han hört skulle han alltså inte hinna. Tog han drömmen på allvar – och det gjorde han just nu – hur lång tid hade han då på sig? Ett halvt år? Mer? Eller kanske mindre? Det kunde ju hända när som helst. Vem visste något om de timmar som låg framför en?

Han lämnade sängen genomsvettig och upprörd. Mest upprörd kanske över sin egen reaktion. Hur kunde en förnuftig människa ta drömmar eller varsel på allvar?

Det bästa vore att värma lite mjölk i köket, ta en sömntablett och sen glömma alltihop. Intala sig själv att det varit en obehaglig episod, en otrevlig dröm i ett slags vakettillstånd, eller en vanlig mardröm – men absolut inte tillvita den någon betydelse. Många lider av mardrömmar natt efter natt. Ändå fortsätter de att leva som vanligt, till synes utan att ta skada till själen.

Man går alltså ut i köket, tar ett glas mjölk och en lugnande tablett. Han hejdade sig mitt i steget. Hade han hört något? Eller var det återigen fantasin som spelat honom ett spratt?

Nej, allt var tyst.

I går kväll hade han förgäves suttit och väntat på att Jossi skulle komma hem. Han visste om en kamrat Jossi hade, men hoppats ändå … Nå, Jossi kom aldrig. Då hade han satt på radion och lyssnat till musiken och rösterna, lyssnat så länge att han glömt bort sin ensamhet. Glömt bort att det var overkliga röster han hörde.

Grubblet kom senare, efter det han släckt överallt och lagt sig. Kärvheten i sonens röst, den avvisande, otåliga hållningen, omöjligheten att tala ut, finna orsaken … Varför hade det blivit så mellan honom och Jossi? Han förstod det inte.

Det drog från golvet, de sista dagarna hade varit varma och han hade inte stängt fönstret till natten. Han vände, tog på sig morgonrocken och tofflorna, men i stället för att gå ut i köket som meningen varit från början, gick han in i vardagsrummet. Där sjönk han ner i fåtöljen intill det stora fönstret. Ville inte längre ha någon mjölk, ingen tablett heller.

Utanför var fortfarande nattens stillhet, trots att det börjat ljusna. Men himlen förebådade en mulen dag. Inte ett ljud nådde honom, ensamheten kändes som något levande och smärtsamt pulserande vid hans sida. Just nu skulle det ha räckt att veta att Jossi sov och andades i sin säng. Bara vetskapen om att han fanns där …

Men det var inte ofta Jossi var hemma nu för tiden. Och när han var hemma … ja, detta hade oroat honom på sistone, oroat honom mer än han ville medge för sig själv – Jossi var utom räckhåll för honom även när han var hemma. När hade det hela börjat? När Gabrielle gått sin väg, eller ännu tidigare? Efter Bertas död?

Denna dröm. Det var inte ofta han drömde. Men fanns det nu någon mening i denna?

Han satte armbågen mot fönsterbrädan och stödde huvudet i handen. Upprördheten höll på att ge med sig, han kände sig lugnare. Men i hans inre ekade hallåmannens röst lika klar, orden lika otvetydiga som för en stund sedan, skillnaden var att han nu försökte göra sig förtrogen med betydelsen.

Antag att det han drömt var sanning. Inte så att han i verkligheten redan skulle vara död – men att genom någon oförklarlig blunder från något håll det fördolda uppenbarats för honom och han fått lyssna till något som skulle hända. Att han, utan att vilja, eller ens vara medveten om det, hade hoppat över ett förbjudet svalg och på det sättet plötsligt befunnit sig vid sidan av tiden. En springa hade öppnats mot det fördolda och skakat om honom. Inte gjort honom rädd, men fått honom att hejda sig, tänka efter. Möjligheten fanns ju …

Han satt där och fortsatte låtsasleken, kände på orden: det gällde honom, Emanuel Granner, som kanske skulle dö. Som fått en varning, varsel, eller vad det nu var.

Dumt, avbröt han sig, alla skulle ju dö en gång, alla som fötts för att leva. Alla föds, lever en tid, nya generationer kommer, de gamla dör och försvinner. En naturlig och beständig, alltid upprepad gång.

Men om han visste säkert att det skulle hända nu, snart?

Då var det inte naturligt längre. Kanske om tjugo eller trettio år, men inte nu. Han kände ett starkt motstånd växa inom sig, ett trots vid blotta tanken. Färdig med sitt liv var han inte, han var inte beredd, trots att han hade varit det för tio år sedan. Men då hade det gällt Berta … när han inte trott sig orka igenom hennes död.

Ebbar trotset ut när man blir gammal? Då dämpas kanske de heta vågorna, lidelserna ersätts med visshet, ljuset brinner saktare, sömnen och döden flätas ihop. Dras till varandra, flätas in i varandra och går så småningom inte att skilja åt – kanske var detta att bli gammal. Eller följer trotset med till sista andetaget? Finns protesten även när själva livskraften sinat? Och skriket, bönen – jag vill inte!

Emanuel satt kvar vid fönstret och såg dagen födas.

Tanken på arbetet som väntade verkade plötsligt främmande, väckte en nästan häftig motvilja, tills han med en lättnadens suck kom ihåg att det var söndag och kontoret med de hundratals ritningarna var stängt.

Bertas porträtt lyste svagt mot honom på väggen. Nej, han hade aldrig glömt. Han hade aldrig ens försökt frigöra sig från minnet av henne. Och när Gabrielle sedan så bryskt hade gått sin väg, var minnet av Berta det enda som återstod och Jossi – ja, han också.

Det var tio år sedan Bertas död. Tio långa år – plötsligt blev han medveten om tiden. Då, när hon dog, hade han inte trott att han skulle klara ens en dag utan henne. Nu hade redan en lång tidsföljd förrunnit, omärkligt, monotont.

Och hela tiden hade Jossi växt intill honom, förändrats från pojke till man, utvecklats allt längre bort från honom – medan han stått stilla, liksom stelnad av förlusten. Tills Gabrielle för ett ögonblick väckt honom … men även det var länge sen.

Kära, tänkte han och vände sig mot porträttet, du borde inte ha lämnat mig. Du borde ha stannat, Berta, du ville det! Och jag fick bara se på, bara hjälplös lyssna till ditt: Jag vill inte!

Dessa envetna ord från i natt, som bara fortsatte eka i hans huvud. Om de nu vore sanna, om hans tid verkligen vor utmätt i dagar eller veckor, vad borde han i så fall göra? Sluträkning? Ett slags inre förberedelse?

Prydligt, kolumn för kolumn föra in allt som gav summan av hans liv – och sen väga resultatet: på ena sidan av tioårsgränsen hans arbete med det stora projektet, Jossi som växte bort, Gabrielles förbittrade blick. På den andra – hela tyngden av hans liv! Berta och hennes porträtt, det långa håret bakom glaset, hennes oföränderliga leende. Allt, allt han någonsin älskat!

Emanuel vände sig åter mot fönstret. Ute hade det hunnit bli mulet, morgonen förebådade regn. Det gjorde ingenting, det skulle i så fall bli vårens första, efterlängtade regn. Ja, tänkte han, det borde regna en hel dag nu, en hel lång söndag borde regnet smattra mot den torra marken. Och just som klockan i den närbelägna kyrkan började slå sju, sökte sig den första, försiktiga droppen mot fönstret. Det var den tid han i vanliga fall gjorde sig i ordning till dagens arbete, steg upp, rakade sig, badade, utväxlade några likgiltiga eller brådskande ord med Jossi. Men i dag var det söndag, Jossi var inte hemma …

Han satt kvar. Passivt lyssnade han till hur den yttre världens tystnad bröts mot dagens vanliga ljud.

Huset delgav honom uppvaknandet genom ett litet barns gråt från en grannlägenhet, någon spolade vatten i badrummet, en bil startades nere på gatan. Han hörde hur tidningen sköts in i hans brevlåda: en dörr öppnades och stängdes samtidigt som en hund skällde till.

Han reste sig sakta från sin plats vid fönstret. Ute började stora regndroppar falla. Innan han tvang sig in i den vanliga morgonrutinen, hämtade han tidningen och slog upp dödsannonserna. Nej, hans namn var inte med – han log – hade han trott något annat?

När han drack sin första kaffekopp gled tanken förbi att det hade han kanske. I varje fall skulle han inte ha blivit förvånad om tidningen innehållit meddelande om hans död och en dödsruna, med namnen på de närmast sörjande: sonen Jossi, hans syster Elisabeth och svågern Max … släkt och vänner … Drömmens insteg i verkligheten.

Nervöst började han blossa på sin pipa. En dag låg framför honom och han visste inte riktigt hur han skulle tillbringa den. Han drog sig för att gå till Elisabeth och Max, förresten var nog inte Max återkommen från läkarkongressen. Och Elisabeth skulle märka hans oro och börja fråga ut om Jossi. Nej, dit ville han inte gå.

Han hade blivit påverkad av drömmen, mer kanske än han ville medge. Och han behövde hejda sig och tänka efter, ta sitt liv i beskådande, kanskefrån en ny synvinkel. Just den nattens röst öppnat för honom …

Att om han dog –

Han knackade ur pipan, sköljde ur kaffekoppen och ställde den på sin plats. I förbigående tittade han in i Jossis rum. Det verkade obebott, sängen orörd. Kompakt tystnad slog emot honom. Han stängde dörren.

Snabbt tog han fram sin regnrock och hatt, stoppade pipan i innerfickan på kavajen, kände samtidigt efter att nycklarna fanns med. En lång promenad, utan mål, utan bestämda timmar, en vandring – någonstans …

Ja, det var det bästa han kunde göra.

Andra kapitlet

Han gick snabbt från centrum mot stadens västra utkanter. Han var nästan ensam på gatorna. Regnet, det rikliga och efterlängtade vårregnet, hade skrämt bort de flesta fotgängarna. Gatorna och trottoarerna låg nästan öde. Endast då och då hände det att en ensam gestalt, insvept i regnkläder och paraply, gav honom en förvånad blick där han gick snabbt och rak, liksom omedveten om regnet. En bil passerade med vinande torkare, en enstaka, nerhukad cyklist – det var de enda tecknen på att staden inte var alldeles utdöd.

Ingen som inte hade något brådskande ärende denna söndagsförmiddag gick ut frivilligt. Den ende som hela tiden gick framåt, utan någon påtaglig orsak och utan att vara medveten om ärendet, var han, Emanuel Granner.

Målet föresvävade honom vagt. Det var det stora saneringsområdet, det som enligt Max – och honom själv – inom en snar framtid skulle vara stadens stolthet.

Men varför han skulle dit just i dag, den frågan brydde han sig inte om att besvara.

Han gick snabbt med precisa, långa steg men inte jäktad. Ingenting fanns i hans rörelser som kunde vittna om brådska eller ett försök att undkomma de kyliga dropparna. Egentligen tänkte han inte ens på vilken väg han skulle ta, vilken av dem som var den genaste. Han liksom överlämnade beslutet åt sina ben och de förflyttade honom, visste precis vart de skulle bära hän med den långa, gängliga kroppen. Han själv hade bara att följa med, ge efter.

Först bortom själva gåendet var han medveten om den våta omvärlden, om fukten som sökte sig genom sulorna uppför benen, men han brydde sig inte om det.

De snabba stegen bröt mot tankarnas passivitet. Man kommer dit man kommer, sa han sig, om man inte tröttnar och vänder. Men han kände sig minst av allt trött och han hade ingen orsak att vända, liksom han inte heller hade någon orsak att komma fram. Nej, trött var han inte, och han var klarvaken på samma sätt som då han lyssnat till den nattliga rösten – ett fortsatt lyssnande i gåendets passivitet.

Man kommer dit man går, om man inte vänder utan fortsätter att gå – hans hjärna hade ändå stått i kontakt med benen och fört honom till målet.

Den första förvåningen att han befann sig just här, dit han instinktivt velat komma, ersattes av ett häftigt bejakande, nästan lättnad: äntligen! Ja, just hit hade han velat komma, här ville han vara i dag.

Han kände mycket väl till denna förstad. De sista åren hade han ju nästan levt med dessa gator och gränder, dess små hus, dolda prång och utifrån gömda bakgårdar. Det var ingen överdrift att säga att han kände varenda port, nästan varje sten i denna trakt. Bilden av det som varit hade fastnat i hans hjärna och i ögats näthinna, innan den nya bilden tagit form i den första skissen på papperet.

Visst hade de varit många här, många att skapa och omskapa, men han hade med sin fantasi, med sin tidiga vision präglat denna stadsdel. Det hade varit hans grepp om problemet, som varit det radikala och omstörtande: morgondagens, inte dagens samhälle.

Det han nu såg framför sig, var hans redan till verklighet omskapade vision, buren genom åren. En ungdomlig, övermodig dröm vilken iklätt sig fasta konturer och blivit påtaglig – redan på långt håll.

När hans förslag blivit ett av de vinnande hade Berta just fött deras son. Max hade stolt dunkat honom i ryggen, Elisabeth hade tryckt hans händer och glädjen inom familjen visste inga gränser. Dagar att minnas, som Max uttryckt sig, att spara på och berätta när pojken blir tillräckligt stor …

Det som nu fanns framför honom var till stor del hans verk, det han arbetat med under långa år. Vad borde han känna nu? Glädje, Stolthet? Längtan efter större och svårare uppgifter? I vilket förhållande borde han stå till sitt verk?

Han stod stilla, med regnet strilande från hattens brätten ner över axlarna, ögonen sammandragna i ansträngning att se, se allt på en gång. Han kände just ingenting …

Den släta gatubeläggningen från innerstaden hade aldrig funnits här. Men den gamla fanns ännu kvar – fotterna halkade över de våta och sliriga kullerstenarna. Mellan dem samlade sig vattnet till tusentals miniatyrsjöar, där det oavbrutet plaskade tunga vattendroppar.

Han vände sakta på huvudet, såg sig omkring, men ingen syntes till. Ensamheten var total.

Om den promenad han gjort i regnet kunde kallas ett slags flykt, vore det nu lätt att låtsas främlingskap, med världen och sig själv, med hela denna omgivning. Då gällde det bara att gå omkring med en yxa i sitt inre och hugga bort. Klippa av det ena efter det andra, grenar vilka mist förmågan att vrida sig mot ljuset, glömt att växa så som det var menat med dem från början. Låtsas att det som föll aldrig funnits till – då skulle det vara det absoluta förnekandet. Men det skulle även vara att erkänna sitt misslyckande. För den viktigaste grenen hade dock rötter djupt inne i honom, samtidigt som den växte utanför, levande och självständigt främmande: Jossi – och honom nådde han inte.

Det fanns även en annan möjlighet, den han dunkelt hoppats att Max skulle hjälpa honom med: lägga pussel med sig själv i stället för att fåfängt försöka hugga bort. Passa ihop, lägga den ena biten intill den andra, och sedan se på den färdiga bilden i ett slags perspektiv från sitt låtsade främlingskap. Men tanken var absurd och omöjlig. Hade det väl någonsin funnits en hel bild av de oräkneliga delar det mänskliga väsendet bestod av? Var det möjligt att lägga ihop dem – eller ens hitta bland alla bitar?

Han började åter gå, men nu sakta och försiktigt. Han befann sig nästan vid slutet av stadens utkant, denna en gång bortglömda del som om ett eller två år skulle vara förvandlad till en pulserande, framåtsträvande förstad av den sort, som så småningom blir lika varandra världen över. Morgondagens samhälle, modernt, hygieniskt, väl lämpat för tidens krav.

Och – erkände han plötsligt tyst – utan spår av eget ansikte. Max skulle ha svarat att det i och för sig inte var nödvändigt, därför att det med tiden skulle bli livsdugligt och det var det viktigaste. Det var åren som så småningom skulle ge det en egen profil, de människor som skulle ta området i besittning. Leva där, älska och lida, föda barn och se dessa växa upp där. Så skulle Max ha sagt. Vad Jossi skulle ha sagt det visste han inte. Och Lentin, om han levde ännu? Eller Gabrielle?

Han själv? Ja, herregud, det var ju hans arbete, hans levebröd att rita nya hus, skapa nya gator och torg. Och det var ju för allas bästa, i det långa loppet var det så. Och nödvändigt!

Arkitekt Emanuel Granner avled i en ålder av fyrtiofyra år … han ryste. Varför kunde han inte glömma? Han hade drömt i vaket tillstånd, haft en mardröm, inget annat. Egendomligt i alla fall, hur ofta Gabrielles namn återkom i dag, hur hon alltmer envist vävdes in i hans tankekedjor. Gabrielle, och nu gamle Lentin.

Inte långt härifrån hade Lentin haft sitt lilla hotell, med matservering i den trivsamma källaren. Han undrade om huset ännu stod kvar. På modellplanen fanns i stället för det gamla hotellet och dess ålderstigna grannar en gräsmatta och bilparkering. Och på vardera sidan av denna skulle två höghus resa sig, tio våningar höga. Att dessa nästan nått den tänkta höjden, det kunde han se från den plats han nu befann sig.

Länge sen han varit här nu, nästan svårt att känna igen sig. Egendomligt att se bilden som fortfarande fanns inetsad i ögats näthinna, ersatt av en helt ny verklighet, en verklighet som han varit med om att skapa. Här och var, till synes alldeles planlöst, reste sig redan de välbekanta pelarna av stål och betong. Gråa och formfast rektangulära. Som tomma ögonhålor stirrade de kommande fönsterraderna på honom. Långt ifrån alla hade nått den planerade höjden, de flesta var bara påbörjade, hos några hade endast grunden gjutits. Marken runt omkring var uppriven, belamrad med