Gravliden 1

By KG Johansson

Linda bor i den lilla byn Granliden belägen i det norrländska inlandet. I Granliden är sensationerna få och dagarna sig lika. Där är så trist att lokalbefolkningen döpt om byn till Gravliden. Linda jobbar på ICA, hennes vänskapskrets är få till antalet och hennes pojkvän är en osäker typ som blir svartsjuk för minsta lilla. På årsdagen efter pappans bortgång går Linda upp på berget med översikt över byn, platsen där pappan dog, som en minnesceremoni. Hon försöker greppa vad som låg bakom pappans bortgång. Uppe på berget märker Linda av den ena saken underligare än den andra och, steg för steg, förstår hon att byns öde avgörs i kampen mellan okända och ogreppbara krafter ... Gravliden är första delen i en fantasyroman uppdelad i fyra avsnitt. Gravliden är en fantasyserie i fyra delar om de mörka krafter som gör upp om den lilla byn i norrländska inlandet, Granliden, där det är så tråkigt att byborna säger Gravliden.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726741469

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

1

Hans röst avslöjade att han skulle krångla.

Måste du? Just i kväll?

Ja, sa hon. Hon försökte låta glad och positiv. Jag brukar ju göra det. Den här kvällen.

Du är aldrig hemma.

Hon tänkte Jag är nästan alltid hemma men sa ingenting.

Kan du inte göra det här hemma?

Hon suckade ohörbart. Nej, sa hon, du vet att jag vill vara uppe på berget. Där … där det hände.

Benny kom fram och ställde sig framför henne. Hon kände den svaga lukten av gammal rök. Bäst att inte säga något om det heller.

Du tänker träffa Billy, sa Benny.

Linda var nära att fnysa men lyckades hejda sig. I stället skakade hon på huvudet. Försökte skämta. Billy? Varför skulle jag vilja träffa någon som, som heter som en bokhylla?

Du gjorde det förr.

Jag var ung och dum då.

För ett par år sen.

Ja? Nu är jag med dig i stället. Som om det visade på stor mognad.

Säkert? sa Benny. Du ska inte träffa honom?

Hon skakade på huvudet igen.

Det är säkrast, sa Benny. För om du träffar Billy så …

Linda väntade. Så vad då? ville hon säga. Om jag träffar Billy så ger du mig stryk? Kallar mig slampa? Gör slut?

Hon hade blivit kallad slampa, och värre, många gånger. Men han ångrade sig alltid. Och han hade aldrig slagit henne.

Linda höll sin röst så låg och lugn hon kunde. Jag vill bara göra det här, sa hon. En gång om året. Det är viktigt för mig.

Och jag får inte följa med.

Hennes inre skrek Nej!

Jag måste gå ensam, sa hon. Det har jag ju förklarat.

Han tog ytterligare ett steg närmare och andades gammal rök på henne.

Okej då, sa han nedslaget. Offrade sig. Se bara till att vara hemma före tio. Så kan vi titta på Mumien på femman.

Hon nickade. Men hon såg inte på honom.

Det här var tredje gången Benny fick uppleva att Linda gick ut på allhelgonakvällen. Första gången hade gått bra. De var nykära då och det mesta gick bra. I fjol hade han krånglat lite, tyckt att han kunde få följa med.

Men svartsjukan hade dykt upp under det sista året.

Benny och Billy. Namnen lät som två IKEA-möbler. Och de var mycket riktigt väldigt lika: småvuxna och smala, med spetsiga ansikten, Billy mörk och brunögd, Benny blond med blå ögon. Naturligtvis hade de varit bästisar. Ända tills Linda gjorde slut med Billy – hon orkade inte med hans enda intresse, groteska skräckfilmer som tycktes bestå mest av blod och tarmar – och ett par månader senare råkade hamna i famnen på Benny.

Inga bästisar längre.

Hon ångrade sig förstås. Inte bara för att Billy och Benny inte umgicks längre. Mer för att hon inte trodde att hon och Benny skulle umgås så länge till.

Benny hade många goda sidor. Men svartsjukan höll på att äta upp honom inifrån. Ibland tyckte hon att hon kunde se den växa inuti honom, som en elakartad tumör. En svart skugga.

Linda skakade av sig tankarna och öppnade ytterdörren.

Jag går nu. Kommer så snart jag kan.

Han började säga något men hon hade redan slagit igen dörren. För ett ögonblick höll hon andan. Men dörren öppnades inte bakom henne. Hon gick snabbt, jagat, nedför den ekande trappan.

Orden som Benny hade sagt ekade också