Visgossens bror

By Bo R. Holmberg

"Stigma diaboli, jo så heter det. Det säger prästerna. De kan inte se det. Det är bara du och jag som ser det."Ångermanland, 1674. Häxprocesserna är i full gång och när Olof träffar sin bror Johan för första gången på två år har han blivit Visgosse. Johan säger sig kunna se djävulens märke i kvinnors pannor och hjälper prästerna att peka ut häxor. Olof börjar dock snart tvivla på sin brors så kallade 'gåva'. Kan Johan verkligen se märket eller pekar han ut kvinnorna av någon annan anledning? Och var är deras mamma, som tidigare blivit utpekad och bortförd?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728202050

Book preview

Bo R. Holmberg

Visgossens bror

SAGA Kids

Visgossens bror

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1998, 2022 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728202050

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1674

De skröto äfven af,att de genom ett visst teckeni folkens ansigten kunde se,hvem som var trollpackaoch höll samqvämi helfvetet.

D e kom gående genom skogen tidigt en morgon.

De var bröder. Den äldre hade ljusare hår och en näsa som pekade snett. Den sneda näsan hade en man som sovit över hos modern gett honom när han vägrat att springa till värdshuset efter mera öl. Det var nere i Härnösand. Då var han inte gammal.

Johan hette han. Byxbenen slutade vid knäna och baktill gapade ett stort hål. Skjortan var fläckig men på huvudet hade han en skinnmössa som han fått av en av de präster som anlitat honom under våren.

– Det är inte långt kvar nu, sa han till sin bror.

Brodern var några år yngre och knappt mer än ett barn när deras mor sattes på tukthuset. Han var mycket mörkare i hyn än sin bror och hade också ett svartlockigt hår.

– Man ska bara peka? frågade han nu.

Johan hade gjort det så många gånger. Nog hade han gåvan. Han kunde rabbla långa bibelverser trots att han inte kunde läsa. Han mindes var saker låg, han hade hjälpt många att återfå förlorade ting. Han kunde allt. Nog kunde han se det flammande märket.

– Det syns? frågade Olof.

– Jo, jag ser det då, det är klart att jag ser det. Rött är det, som blodet, men ibland måste man lyfta på kvinnans hår för att riktigt se det. Hur djävulen satt dit det vet man inte riktigt. Om han bitit eller bränt eller klöst in det. Stigma diaboli, jo så heter det. Det säger prästerna. De kan inte se det. Det är bara du och jag som ser det. Vi har gåvan att se djävulens bett eller klösmärke.

– Men jag har aldrig gjort det, invände Olof. Jag vet inte om jag kan se lika bra som du.

Han ville vara till lags nu, han ville kunna det hans bror kunde. Nu när de till slut var tillsammans igen efter så lång tid. Nu när han inte längre var ensam. Nu när han hade en bror nära sig igen.

– Du kommer att se det, påstod Johan. Det är klart att du ser det. Det gäller bara att peka rätt. I panňan syns det. Det är lätt.

Han stannade, stod alldeles stilla en lång stund. Sedan lyfte han sin högra arm och sträckte ut den i hela dess längd.

– Jag ser djävulens märke, sa han. Så säger du.

– Kommer jag verkligen att se det också?

– Hur tydligt som helst. Du har också gåvan.

Olof lät sig nöja med det.

De fortsatte sin vandring. Nog hade livet blivit enklare sedan Johan tagit hand om honom. Nu fick han äta sig mätt och hade även pengar i fickan. Förr när han strukit omkring längs vägarna hade han svultit och jagats av både bybor och hundar. Ensam hade han varit, frusen och eländig. Varje ögonblick var uppfyllt av att skaffa föda eller någonstans att övernatta. Det var annat nu. Och det bara för att Johan kunde peka ut trollkonor.

Olof försökte tyst för sig själv. Jag ser djävulens märke, tänkte han. Inte var det svårt att säga så. Kunde Johan säga det borde han klara det också.

Han prövade igen. Du har djävulens bett i din panna, tänkte han. Kanske det var bättre. Jo, så kunde han säga.

Han prövade att säga en mening högt:

– Jag ser den ondes märke inristat i din panna.

Johan skrattade till och klappade honom på axeln.

– Det blir bra, sa han. Säg så. Inte är det svårt.

Nej, han skulle klara av det, tänkte han. Inte ville han stryka omkring som en tiggarpojke igen. Nog hade han fått det bättre nu. Nu skulle allt bli som förr.

Det var alldeles som om prästerna bugade för dem som om de var betydelsefulla personer. De bugade och ansiktena deras var så milda och förstående.

– Jag ser djävulens bett i din panna, sa han.

Johan stannade och hejdade sin bror.

– Vi är snart framme, sa han. Du ska inte vara orolig. Tänk på att du gör något gott. Tänk på alla barn som du räddar undan hin onde själv. De här som du pekar ut är riktiga trollkonor. De flyger till Blåkulla och tar med sig barn. De bolar med Satan själv och föder honom barn som de sedan kokar och gör salva av. Det är därför de har märket.

– Bara jag ser det så…

– Det kommer du att göra.

De var högt uppe på berget och där de stod kunde de se älven. Den ringlade sig makligt fram. Alldeles nära älven fanns kyrkan med sina två torn.

Johan torkade svetten ur pannan. Han granskade sin bror än en gång. Mössan satte han tillrätta och tog tag i broderns hand.

– Nu går vi, sa han. Du ser prästgården, alldeles ovanför kyrkan. Herr Peder väntar på oss. Det är dit vi ska. Där ska vi få äta oss mätta. Där ska vi ordna en änglakammare och där ska vi peka ut.

Han log uppmuntrande mot Olof.

– Du och jag, sa han. Det är vi som har gåvan, som kan se det andra inte klarar. Men först ska vi gå till huset där vi bodde.

Försiktigt började de hasa nerför branten.

Huset finns inte längre, tänkte Olof, men han sa ingenting på en stund.

Det här var trakter de kände igen. Det var härifrån de kommit. På den här sidan av älven där de själva levt en gång, innan mor förts bort, innan Johan lämnat honom och innan huset stacks i brand.

Det var Hindersons drängar som gjort det, som tänt eld på huset, det visste han.

Det mindes han.

Och han mindes mor i båten, mellan väktarna, hur hon ropat hans namn och Johans. Hur hon tittat länge efter honom. Och hur en av väktarna slagit henne med geväret för att få henne stilla.

Blodet i hennes ansikte.

Och eldslingan som alltid fanns där.

Nerför älven hade hon förts. Till Härnösand trodde han, så hade han alltid tänkt. Även de ensamma åren när han strövat omkring i trakten utan någonting.

Svälten mindes han, kylan och rädslan.

Han mindes också vreden och vanmakten han känt för att Johan gett sig av och lämnat honom ensam innan mor fördes bort.

D et var för två år sedan Olof stått på stranden och sett roddarna med kraftiga årtag föra båten nerströms, ända tills den var ynkligt liten och han inte längre kunde se utan bara minnas sin mors blodiga ansikte.

En natt hade han sedan övernattat i huset och följande natt hade det bränts ner som om också det var en del av domen mot henne och han hade inte haft någonstans att ta vägen. Han hade sökt sig till Mårtenssons, till Didrik och Karin och där hade han fått stanna under sommaren.

Och där fanns Lisbet.

Han mindes henne väl. Hon var i hans ålder, några månader yngre bara. Hon hade ett ljust, lockigt hår. Han mindes hur han kunnat sitta och bara titta på det. Då var det sol och han hade gått med lien och hon hade räfsat. Den sommaren skulle han aldrig glömma. Men när hösten kom måste han lämna dem. Lisbet hade fått stanna, hon hade funnits där länge, men han hade varit tvungen att klara sig själv. Tills för några dagar sedan. Det var då han träffat sin bror.

Det var på marknadsplatsen på andra sidan älven. Olof hade halvslumrat bakom en vagn med hungern som en grävande smärta i magen, när han hört en röst som han kände igen, en röst som han mindes. Han hade kravlat sig upp, trängt sig mellan människor och där stod han. Hans bror. Han var sig lik. Runt sig hade han människor som lyssnade till honom. Han berättade om änglakammarna, om hur han själv lockade fram änglar som skred genom rummet och viskade med de ljuvligaste röster man kunde tänka sig.

Där stod han bland människor och pratade. Han såg inte svulten ut, ansiktet var fylligt och armar och ben grova. Det var hans bror.

Olof gick fram till honom. Han kunde minnas glädjen han känt. Och nu var de tillsammans. Nu fick han vara med sin bror. Efter så lång tid.

Minnena från förr hade på en gång kommit tillbaka för honom, från den tid då de bott i det lilla huset vid älven, alla tre. Då var det han och Johan. Och mor. Men hon hade haft sitt. Hon hade haft sin utskänkning och huset hade varit fyllt av män, på kvällarna.

Rösterna som fyllde huset mindes han och mors ansikte, ofta öppet i glädje.

När de förde bort henne, hade allt bohag bränts. Inte av dem som satt eld på huset. Inte av Hindersons drängar. Det var väktarna som gjort en brasa av bord och bänkar. Och sängen, hennes säng.

Men innan. Då hade allt ändå varit gott. Mat hade ofta funnits. Och det var bara ibland mor varit bekymrad och svår att nå.

Han mindes också tillfällen när rösterna i huset blivit för höga och våldsamma.

Det var Johan som tog hand om mig då, tänkte Olof.

Och nu fanns de tillsammans igen. Nu kanske allt skulle bli som förr. Nu skulle det bli Johan och han och Johan skulle se till honom och hjälpa honom i allt. Som han gjort förr.

Det var som om det fanns en tid innan mor fördes bort. Då hade han en äldre bror som han litade på och såg upp till.

Att han lämnade mig den gången berodde på att han skulle lära sig se djävulens märke, tänkte han. Det var bara därför.

Han mindes kalla vinternätter i huset när Johan legat nära honom, han hade berättat långa historier för honom. Det var om sjörån och skogsrån