Staden : en dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna: Del 5: Kring ett gammalt hus i Sigtuna : adertonhundratalet

By Harriet Hjorth

Detta är den femte delen i serien om Sveriges äldsta kristna stad, Sigtuna. Det är 1800-tal och invånartalet är lägre än någonsin. Borgmästare Kijhlman är sedan länge borta och numer är det Bahrman som drar i trådarna och leder staden in i nya tider. I sin beskrivning av staden skildrar Harriet Hjorth även de små människödena. Som paret bestående av den skojfriske och omtyckta Lehmann och hans partner Nancy, den graciösa före detta balettdansösen från Köpenhamn. Boken närmar sig sekelskiftet och tar med läsaren in i något som börjar närma sig vad vi skulle kalla ett modernt samhälle.Tecknar ett porträtt av Sigtunas utveckling över flera hundra år.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 11, 2023
• ISBN: 9788728058794

Book preview

Harriet Hjorth

Staden

En dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

SAGA Egmont

Staden : en dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2023 Harriet Hjorth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058794

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Med Kring ett gammalt hus i Sigtuna avslutas den historiskt dokumentära romansviten om Sigtuna. Den omfattar niohundra år i Sigtunas historia (1000-tal till sent 1800-tal) och föreligger nu i fem delar.

När min mor gick bort den 22 januari 1977 låg manuskriptet till denna bok i sin fjärde utskrift. Det fanns detaljerade anvisningar om korrigeringar, några strykningar i texten och så vidare, och jag har försökt att efter bästa förmåga följa alla dessa anvisningar. Det rör sig för det mesta om tämligen ovidkommande detaljer; manuskriptet var i huvudsak helt färdigt.

Uppsala den 3 december 1977

Agnete Hjort

Första delen

I

En dag vintern anno 1805 strävade Engla Volmarsdotter i vått snöglopp mödosamt upp mot Sjudarhöjden.

Solen sjönk redan bortom Håtunalandet och kylan började bita i skinnet. Hon hade ullvantar på händerna och halm i träskorna, men frös ändå.

Hon vågade inte stanna för att vila sina gamla ben och andedräkten kom stötvis ur henne i små pustar. Stannade hon var fara värt att hon dignade ner i en driva och frös ihjäl.

När hon äntligen var uppe vid den gamla riskojan, som hennes far Volmar och farfar Tobias en gång byggt, dröjde hon med att bulta på dörren, ropade i stället svagt så att modern Kyllikki inte skulle bli rädd.

När ingen svarade öppnade Engla dörren, som var tung och svårhandskad. Hon visste att den gamla hörde illa och ibland iddes hon inte maka sig ur halmbädden på golvet och fram till dörröppningen.

Den gamla låg under ett par hårt slitna vargfällar. Engla mindes dem sedan sin barndom, en varg som fadern hade tämjt och en som sköts i skogen av honom. Det var den hårda nödvintern, när de åt vargkött i kojan.

Jag är här med lite mat åt er mor, sa Engla med hög röst medan hon ställde sig vid härden med vedklabbar och värmde soppa som stod kvar i kitteln över en falnad eld.

Här är bistert kallt! Varför eldar I inte? Ved finns ju, det högg min Joel åt er i höstas och staplade här inne i skydd för regn och snö.

Inget svar kom från byltet i hörnet, men det var Engla van vid.

Nu ska I få en stor skål närande soppa, jag har några kokta köttbitar med mig … bäst vore, mor, att I kommer ner till oss i staden … men hon nämnde inte fattigstugan, då hade modern varit upp ur bädden svärande och spottande av ilska. I kan gott bo hos mig och Joel i min stuga vid Klockargården, la hon till för säkerhets skull, fast hon visste att det ville modern inte heller – där tordes hon knappt gå över det blankskurade golvet i sina tofflor, hon som aldrig haft annat än jordgolv.

Snart rår jag inte med klättringen hit upp på Höjden, fortsatte Engla bortifrån härden. Och Amanda har mycket folk ute på Broholmen även i tider, när isen varken bär eller brister.

Ingen svarade, inte ett ljud från halmbädden. Hon sov väl.

Men I har ju rakt ingen mat hemma, mor! utbrast Engla. Tänker I svälta döden på er? Och mor Engla fortsatte att gräla på sin gamla mor. Men slutligen gick hon närmare bädden och med ens betogs hon av en kyla, som isade längs ryggrad och länder. Hon böjde sig ner och såg på Kyllikkis ansikte. Ögonen var slutna, munnen var halvöppen, som tänkte hon säga något. Rynkorna var nästan utslätade.

Hon stack in händerna under fällarna och kände iskall hud mot sina varma.

Modern var död.

Jätten Tobias ende son Volmar – han som fick sitt namn av att fadern och Kyllikki avlat honom i en hövolm – försvinner här ur vår historia. Men deras äldsta barn, flickan med änglanamnet är, när den här berättelsen börjar, i sextioårsåldern, obruten och vis.

Hennes lille broder Joel, som minderårig arbetade tillsammans med henne i Hindric Hahrs yllestoffabrik nere i staden, fick lungsoten och dog elva år gammal i en blodstörtning i systerns armar. Det var före anno 1758, samma år som den älskade borgmästare Kihlman för alltid lämnade Sigtuna, som han fått att blomstra under sina tjugo tjänsteår.

Som ung flicka vårdade därefter Engla sin gamle farfader Tobias, stadens tok och narr. Först när han var död kunde Engla Volmarsdotter gifta sig med sin orgelnist. Men något stenhus, som hon drömt om sedan hon var barn och bodde med föräldrarna i den usla riskojan i Sjudarhöjden, där två väggar utgjordes av två enorma stenblock, det fick hon aldrig. Vem bodde i stenhus i det fattiga Sigtuna? Det skulle då vara Gud Fader och Den Helige Ande i ruinerna av de medeltida stenkyrkorna.

När Englas dotter Amanda efter sin mans död – han stupade i slaget vid Hogland sommaren 1788, som inte gav seger åt vare sig svenska eller ryska flottan; ett meningslöst krig, en meningslös död – ville sätta upp krog utan rättigheter på Broholmen i sin gamla lekkamrat Beata Fisfins lilla stuga där, blev gamla Engla bekymrad. Hade hon inte haft nog av elände och mödor, först med farfadern och sedan med sin far Volmar, som kom på fästning för upprepad tjuvnad, när borgmästare Kihlman var borta och inte försvarade honom. Och modern Kyllikki, nu skrumpen från vildvuxen skönhet till slapp fetpölsa trots ständig hunger, alltid frusen och erbarmlig i rishyddan mellan stenblocken.

Och så hennes älskade make, som drunknat en blåsig senvinterdag, när han med sin släde skulle forsla timmer från Munkholmen tvärs över den isbundna Skarven. I mörkret som fallit, såg han inte den stora råken …

Amanda var stor, tung och stark, godhjärtad och kämpaglad och helt orädd för såväl magistratspersoner som för ormar och naturkatastrofer.

Du blir en fyllkaja om du har krog på Holmen! varnade Engla sin dotter. Och borgmästare Noréus tyckte, är det inte tillräckligt med sexton krogar för lite mer än fyra hundra invånare? Hela staden super snart ihjäl sig! Kvinnfolken ock, la han till med en elak blick på Amanda.

Själv hittades han några år senare ihjälsupen och halvt uppäten av råttor i en lada vid Ultuna efter att ha blivit suspenderad för onykterhet i predikstolen och allmän försumlighet i tjänsten och slutligen avsatt.

Godsägare Grevesmöhlen på Aluddens stora gård, varunder Broholmen hörde, lät som förre ägaren, borgmästare Johan Sundblad brukade låta när han var misslynt: Krognäring lämpar sig inte för fruntimmer, vare sig som gäster eller krögare! sa han. "Jag behöver holmen till mina får och min fåraherde. Holmen tillhör mig och därmed basta!"

"Jag har hederligt betalat Beata Jansdotter för stugan och därmed basta! härmade Amanda och såg godsägaren stint i ögonen. För resten köper jag mitt brännevin från ert gårdsbränneri. Jag bjuder gärna på en jungfru om I kommer över till Holmen! Det smakar inte illa, men jag kan ju börja bränna själv jag ock."

Du skall väck, min goda fru! sa godsägaren utan lenhet i rösten, och bränner du själv anmäler jag dig för stadsfiskalen. Jag skall ha får och herde på den holmen.

Får och lamm har jag inget emot och herden får plats i stugan han ock.

Räcker det inte med Hjorten för dig? sa godsägaren elakt.

Han räcker gott, men herden kan ligga i lilla stallet vid stugan, sånt är herdar vana vid.

Har du dispens av Magistraten för din krogrörelse? frågade Grevesmöhlen barskt, fast han visste att det hade hon ingalunda.

Det finns flera än jag som idkar krogrörelse i staden utan dispens, svarade Amanda rappt utan namns nämnande.

Godsägaren mödade sig inte ens att svara. Uppkäftiga fruntimmer var det värsta han visste näst härsket fläsk och blodiglar. I den här hålan till stad fanns det alltför många. Till och med hjonen på fattigstugan, hur sjuka och veliga och gamla de än var, munhuggas och vara otidiga det kunde de ändock! För att inte tala om hur kvinnorna nutilldags höll samman, unga och gamla, fattiga och rika mot allt vad manfolk hette! Efter den franska revolutionen i slutet av förra seklet – blott ett tjugotal år hade förflutit sedan dess – hade ord som Frihet, Jämlikhet och Broderskap smittat även de fattigaste och enfaldigaste. Fruntimmer hade börjat ta det i sin mun som söta karameller! Men de tre orden var skapade av män och för män, tyckte klokt folk. Eljest skulle det väl ock heta Frihet, Jämlikhet och Systerskap. Men det gjorde det inte.

Folk gapade åt det slags nyheter från hemvändande krigsmän och flyktingar och deras rotvälska, som var uppblandad med svenska och utländska ord och ett övermått av åtbörder för flykt, för galler, för tortyr, för halshuggning.

Amanda skötte sin lilla krog på Broholmen utan att någonsin ta sig för mycket på tand. Om någon av hennes gäster blev rusig och nafsade efter henne, måttade hon blixtsnabbt en välriktad spark mot karlens ben eller bak och ut for han ur krogstugan med fart.

När han sedan kom in igen – det gjorde de alltid – var han helt beskedlig och försökte säga vackra saker till Krog-Amanda, men det tog hon lika illa upp och efter ett bestämt håll din fula trut! teg man bäst.

Hon förde respekt med sig, även om hon inte var allmänt älskad. Stadens fruar såg hennes rörelse ute på holmen med oblida ögon, men Amanda ansåg att karlar ibland behövde få vara i fred att supa någonstädes, där deras käringar hade svårt att nå dem utom med båt. Mest var det skutskeppare och sånt folk, gesäller och drängar, som nattetid i hemlighet tog sitt husfolks roddbåt – de flesta borgare i staden hade sina båtlänningar – och rodde eller seglade ut till holmen; dit kom sällan stadsfiskalen och hans män ens vid uppenbart och högröstat slagsmål.

Det gick åt månget brännvinsglas av blåaktigt ojämnt glas. Slutligen införde Amanda tennstop, som hon beställde av tenngjutare Kydorff, som ägde Trekanten. Han var visserligen rådman och visste att hon bedrev olaga näring, men han var en av hennes kunder. På de stopen satte han dock inte sin stämpel och tog inte betalt för dem heller.

Utanför krogstugans röda timmerväggar bökade Amandas enda gris bland skulor och glasskärvor och skar sig ibland om trynet.

Hon hade ett starkt sinne för den verklighet som hon och stadens folk levde i. Den var stridig, grälsjuk och andefattig, få var de rika, många var de fattiga. Hon kunde skämta om sina bråkigaste kroggästers påhitt och förlåta dem de skador som de åsamkade henne. Särskilt som hon sedan såg till att den som i fylla slagit sönder en pall eller ett bord vid ett slagsmål, med hammare eller yxa haft sönder taknocken eller slagit ut en ruta fick laga skavankerna, när han nyktrat till. Material och arbete fick han själv bestå. Men han fick alltid komma tillbaka, för långsint var hon minst av allt.

Hon kunde sticka till en fattig sate en halv fårbog eller en bit salt fläsk, en skäppa potatis, ett stycke bröd. Kom en luffare till hennes dörr – det hände inte ofta eftersom luffare i allmänhet inte har båt eller kan simma – så fann man ett tecken ristat med kniv på dörren efteråt, andra drivare och tiggare till hjälp: här får man natthärbärge – här får man mat men inte pengar – tecknet var en ring med ett kors uti; tecknen gällde som ett hemligt språk mellan den sortens folk över hela landet. Ett annat tecken kunde betyda att kvinnan i huset är sträng men rättvis och godhjärtad.

Amanda höll några får på holmskogen och en ko på gläntans magra bete. Hon hade en liten kåltäppa och hon var en av de första som odlade potatis, denna usla kreatursföda, som kommit från de sydliga länderna och från andra sidan de stora haven. Rotknölen kallades för jordäpple, fast den aldrig var större än ett krikon. Plantans blad och blommor ansågs giftiga. Även därför var den skydd och missaktad.

Men Amanda, som tog reda på saker och ting innan hon använde dem eller talade om dem, visste berätta att den här rotknölen åt man i Spaniens kloster i nödtider, i tyska härläger när annat tröt och på Irland, där folket var fattigare än de fattigaste annorstädes.

Man ska ta av skalen, sa Amanda och strö salt i kokvattnet.

Är skalen giftiga? frågade någon, som hade hört att hela plantan var giftig.

Det är de inte, men de är sega som gäddskinn. Potatis mättar buken gott, la hon till.

Magen sväller och spricker har jag hört sägas, sa någon. De stod inne i Jacob Djurströms bod på Malmen, dit Amanda rott för att handla tobak och snus, socker och salt och något redskap, som hon inte kunde förfärdiga själv. Roddbåten hade hon förtöjt nedanför camrerare Christiernins stora gård nära västra hamnbryggan, som var under byggnad.

Har jag inte dött av knölen så tör inte andra göra det heller, sa Amanda och tillade att den franska drottningen – hon som de franske högg huvudet av – hon hade potatisblommor i peruken på franske kungens födelsedag.

Men hon fick ju huvudet avhugget! skrattade man.

Hovet åt kokt potatis till kalvsteken! sa Amanda oberört. Ingen dog av det, vad jag hört.

Hur vet I allt det? frågade någon. Är det den vittbefarne skepparen Hjorth som har berättat det?

Till franska hovet i Paris seglade han väl dock aldrig! sa en annan i boden och orden åtföljdes av nya skratt, men rätt godmodiga. Mer vågade man inte mot Amanda, dotterdotter till tjyvkonan Kyllikki på Sjudarhöjden och dotter till den respekterade mor Engla.

Amanda levde ogift med skeppare Anders Hjorth, som innehade Bastukrogen nere vid östra hamnen i Sigtuna. Han ägde den enda skuta som fanns kvar i fraktfart i staden. Han var änkeman sedan flera år och hade dottern Gustava boende hemma, nu åtta år gammal. Senare kunde hon försörja sig själv som syerska, även hattsömmerska, men bodde dock kvar hos fadern med sin bror.

Jag likar inte äktenskap, sa Amanda om någon dristade sig att fråga varför de två inte gifte sig. Jag likar illa att någon råder över mig. Lika illa lider jag att själv råda över en karl.

Men barnen? sa man och på det svarade hon att det är vår sak, bry er inte för mina och Hjortens ungar. De börjar bli stora nog att rå sig själva.

Amandas två barn, Johanna och sonen som hette Joel efter hennes döde lille broder, bodde mest hos mormodern Engla när de växte upp. Hon fostrade och födde dem och älskade dem. Joel fick gå i barnskolan i staden, men den var bara för gossar. Johanna lärde sig läsa, skriva och räkna av mor Engla, som ju var klockarfars hustru och kunde konsten, som hon lärt själv när hon var ung.

Mor Englas lilla prydliga stuga låg i hörnet av Jacobs gränd och stora gatan där Malmen börjar. Huset var byggt av timmer men fick senare stående panel, som rödmålades med Falu rödfärg. Stugan hade halmtak, en skorsten, en låg vind och bakugn på baksidan av huset. Mot gatan fanns blott en glugg och lika gott var det, för gatsmuts från kärrhjul och hästhovar översköljde väggen under vinter- och höstregnen.

Där fanns en täppa med gamla fruktträd, ett med Sankt Lars-päron, som sannolikt spritt sig från klostergården för längesedan. Träden dignade av vit och skär fruktblom i vårens tid och av röda äpplen och gröna päron om hösten.

Längst ner i trädgården låg vedbod och avträde.

Engla ville ta till sig sin gamla mor, men Kyllikki vägrade att lämna sin dragiga riskoja vare sig för dotterns fina hem eller för fattigstugan intill. Hon var nu över åttio år och hade svårt att reda sig själv.

Då och då traskade Engla den långa vägen hem till modern med lite ostkaka, korv och gryn, en surlimpa, ett paltbröd i en korg. Vägen ut ur staden och mellan fält och ängar gick väl an, men sedan blev det mödosammare. Att klättra uppför branterna mellan de stora stenblocken, mellan buskar och törnsnår och alsly, i mossa och halkiga barr var för yngre ben än Englas. Ofta måste hon sätta sig på en sten eller stubbe och vila och ibland ropade hon upp mot moderns koja, men fick aldrig svar. Den gamla var nu rätt döv, eller låtsades att hon inte hörde ropen.

Någon gång var det Amanda eller hennes lilla Johanna som kom med matbitar och lite mänsklig värma till den gamla. Hon låg nu mest i sin halmbädd på golvet som när hon var ung och levde med sin Volmar.

Ingen hade hört något från honom på så många år, att man tog för givet att han var död.

Mor Engla begav sig till Prästgården för att anmäla dödsfallet för kyrkoherden och samtidigt se till att en grav grävdes på Kyrkogården samt beställa en gravsten, en liten och föga uppseendeväckande med det enda namnet Kyllikki och dödsåret; något efternamn och födelsedatum visste man ju inte …

I tror alltså inte att er mor tagit sig av daga? sporde Sune Edmark och Engla, som visste att om så hade varit fallet, hade den gamla inte fått vila i vigd jord, sa som sanningen var.

Hom frös och svalt ihjäl, herr kyrkoherde.

Hon hade åldern inne, svarade han och började pränta i sin stora dödbok på skrivbordet. Vi kan inte skriva som dödsorsak Hunger. Hon dog inte av det, sa han som för sig själv.

Jo, det gjorde hon, sa Engla, så det skall herr kyrkoherden skriva i sin bok!

Ålderdomsskröplighet, skrev kyrkoherden. Engla såg det men orkade inte tvista mer om det rätta ordet.

Och var finns Volmar Tobiasson? frågade prästen med sin otåliga röst. När folk talade så brukade mor Engla svara med illavarslande ord, som ytterligare retade den hon talade med, men nu var hon vänlig, därför att hon var både vred och sorgsen. Sanning var bland det svåraste att uthärda för den det ankom. Hon sa:

Far sitter ännu på fästning någonstans i riket, om han inte är död eller rentav avrättad i stupstock eller på en galgbacke för sina nödvändiga brott mot lagen.

Nödvändiga! utbrast kyrkoherde Edmark och vilade på gåspennan. Inga brott är nödvändiga, min goda fru.

Jo. För att överleva, sa mor Engla, som visste vad hon talade om.

Det blev en liten paus och kyrkoherden slog ihop den stora boken och sköt undan den.

Hon tänkte att det var tecken på att hon nu borde gå sina färde, men då sa han:

Så nu finns blott I kvar av Tobiassläkten! Det var ingen fråga, men mor Engla tyckte sig skönja en ton av belåtenhet i hans röst. Det retade henne.

Jag har Amanda och hennes barn och de reder sig, sa hon. Joel är ute i Pommerska kriget, som herr kyrkoherden torde veta av utskrivningarna.

Han nickade förstrött.

Men Engla hade mera på hjärtat.

Jag önskar att min lille broder, som dog ung i yllefabriken, kommer i jord intill mor Kyllikki.

Var finns han då?

Uppe på skogen vid Sjudargården. Vi hade inte pengar till grav och vi ville inte begrava gossen på fattigvårdens bekostnad. Och villkor, la hon till.

Mor Engla tar fel på bröderna tror jag. Det är barnet Jonas som er far risade ner uppe på Sjudarhöjden, han som dog späd, minns I inte det?

Det minns jag förvisso. Men nu är det fråga om Joel!

Och vilket år dog han?

Den gamla tänkte efter. Hon höll på att säga, att det borde stå i dödboken kring mitten av förra seklet. I stället sa hon:

Han dog samma år som den tyske kejsaren och det var anno 1745.

Kyrkoherden gav till ett skratt.

Det var värst så förnämt! sa han.

Och nu vill jag ha honom i vigd jord på vår kyrkogård!

Tyske kejsaren? flinade kyrkoherden.

Simpla sig inte kyrkherrn! sa mor Engla ilsket.

Sune Edmark reste på sig, såg ner på den småväxta kvinnan, retad men behärskad. Ännu var han inte färdig med henne, om hon trodde det. Och hon inte med honom.

Jag är redo att betala för både min mor och min bror, sa hon och lade pengar på bordet.

Det kan väl inte vara något bevänt med er dotter Krog-Amandas affärer på Broholmen, nu när all sjöfart upphört och det knappast kommer några skutor ens när isen har gått, sa han och stoppade slantarna i ett litet skrin.

Jag har aldrig märkt att karlar slutar supa för att det är dåliga tider, sa mor Engla lugnt. Snarare tvärtom!

Jag hörde av en skutskeppare från Eriksund att er dotter bränner sitt brännevin på Holmen nutilldags och det utan dispens, sa Edmark.

"Det gör hon. Godsägarens brännmästare på Aludden vill ju inte mer sälja åt henne. Han har rättighet att bränna fast han inte driver krog! De fattiga som inte äger jord – och hon la tonvikt på ordet äger – de får inte. Sådan är lagen."

Det kan bli dryga böter. Vem har lärt henne?

Bränna pirkum har vi allmoge lärt sedan hedenhös.

Jovisst, men …

Mor Englas utläggning förbluffade något pastorn, när hon fortsatte som sutte hon i en salong och talade med fint folk.

Min dotter, sa hon med värdighet, har funnit ett recept på jordäpplets nyttjande till brännevin. Potatisnektar kallas det i en skrift av grevinnan Eva de la Gardie och för den valdes hon in i Vetenskapsakademien! sa mor Engla och drog högtidligt samman det långa ordet. Det är snart hundra år sedan, men det går att använda trots jordäpplets art, som folk så missaktar. Brännevin är alltid brännevin, la hon till.

I har då en rent curiös fantasi min goda kvinna! utlät sig kyrkoherden med ett av sina korta skratt, som inte hade något av glädje i sig, i så fall skadeglädje. Men nu lät han närmast road och godmodig.

Brännvin supe vi fritt men för bischoff månde vi plikta, sa den märkliga gumman.

Och så artade sig samtalet till en lång beskrivning av hur man bryggde den goda likören med det besynnerliga namnet. Det intresserade herr kyrkoherden, som nu äntligen mödade sig att lyssna allvarligt till den gamla och tycktes ha glömt både hennes döda anförvanter och hennes ärende, Broholmskrogen och lagstridigt brännvinsbrännande.

Men så mindes han plötsligt att även hemmagjort brännevin numera var belagt med skatt och sa det med sträng min och otålig röst, som hade han åtrat sig att han lyssnat.

Och den skatten betalar vi inte! sa Engla morskt och reste sig från pallen där hon bjudits ta plats. Nu går jag innan vi träter i luven på varannan längre!

Därmed gick mor Engla sin väg efter en djup nigning för den prästerliga överhetens representant i Situne Dei, Guds Sigtuna.

Man begynner med den döda modern och slutar med hembränning! Just likt det där folket, muttrade Edmark när Engla syntes gå nerför backen från prästgården, liten och gracil och något haltande, men oböjd.

II

En dag den vintern, när mor Engla gick förbi posthuset mitt emot Kydorffs trekantiga tomt, öppnades fönstret och postmästare Hedin stack ut huvudet och ropade att hon hade brev från sin dotterson Joel.

Det är stämplat med sigill från en ort som heter – vänta så jag får på mig brillorna! avbröt han till hennes stilla förtret, men kom strax tillbaka och stavade till orten: Gadebusch. Det, sa han viktigt "är samma stad där Stenbocken för nära hundra år sedan stod med åtta tusen man mot tjugofyra tusen österrikare. Det var en väldig bataglia, men Stenbocken vann den!"

Ge hit brevet, gode postmästarn! sa Engla med utsträckt hand, Joels bataglia fångar mig mera än Stenbockens!

Engla märkte knappast att folk samlats kring henne och postmästaren, som nu äntligen räckte henne brevet. Alla var nyfikna på nyheter från Pommerska kriget och nu från en av deras egna.

Brevet var illa åtgånget av den långa färden med postkurir från fronten på andra sidan havet.

Läs brevet högt! uppmanade någon och släntrade närmare Engla, men hon tövade och med orden Gudi lovad! Då är gossen ännu inte stupad i kriget! stoppade hon brevet oöppnat i kjortelsäcken till de närvarandes knot.

Skall jag hjälpa mor Engla läsa det? sporde postmästaren, som stod kvar i fönstret.

Läsa kan jag själv! och därmed gick Engla sin väg efter ett tack och med lite mer färg på kinderna. Hon ville tyda sitt brev ensam någonstans utan andras utläggningar och frågor.

Hon sneddade över Kydorffs tomt, där lite kålblast ännu låg kvar och satte sig på en av de nerrasade stenarna till Sankt Nicolaus kapell nedanför Klockbacken, såg sig om, tog upp brevkuvertet ur fickan, lirkade fint upp ena kanten under lacksigillet och vecklade varsamt ut det dåliga papperet, som börjat falla sönder i sina veck. Men innan hon läste såg hon sig om, att hon verkligen var ensam om sin skatt. På lite avstånd hörde hon hur man smågrälade nere vid posthuset, förmodligen över henne. De gapade alltid nyheter, ingenting fick man ha i fred av sitt enskilda liv i den här stan, tänkte hon, men utan illvilja, själv nyfiken och ständigt förundrad över allt och alla, sällan vred eller förargad.

Kärälskeliga Mormor, läste hon långsamt och tog om orden ett par gånger, så fröjdade de henne.

"Den sjätte dagen i September månad blefvo vi kommenderade att bryta upp och afgå till Karlskrona där intet var åtgjort vår bataljon måste taga nattläger på gatan men tio dagar senare gingo