Liten by i Bretagne

By Harriet Hjorth

Liten by i Bretagne är en doftande och sprakande skildring av den lilla familjen som flyttar till bondbyn vid havet i södra Bretagne. Det är en målande berättelse om naturen, havsfisket och ortbefolkningens liv, om Concarneau och målarstaden Pont Aven, om blommor, träd och barn. Boken utkom för första gången 1971 och kännetecknas av författaren Harriet Hjorths egensinniga och starka känsla för människo-, miljö- och naturbeskrivningar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728058855

Book preview

Första sommaren

I

Juli

Armande, låt oss köra till Trévignon-udden och se om man bränner tång där som för tjugo år sedan!

Armande, nu nära åttio år, nickar och börjar genast syssla i sitt kök i Concarneau. Under buller och muntert samspråk slänger hon fram tallrikar, glas, en butelj rött vin, som vickar oroväckande fram och tillbaka på bordskivan och därefter står stilla som driven av en högre makt. Armande gör ännu allting som då hon härskade över anställda, gäster och leverantörer på sin lilla vittberömda restaurang Chez Armande på kaj-avenyn. Men nu är den i andra händer och hon bor i egen våning i huset intill med utsikt över La Ville Close, där hon är född, hamnen, fiskebåtarna, de pensionerade gubbarna som spelar boule nedanför hennes fönster, och sommarens tusentals turister. Hon hänger gärna i sitt sovrumsfönster och beskådar ett folkliv, som hon har upplevt och sett förändras under de nära åtta decennier som hon har vistats i Concarneau. Hon är det sista av de barn som föddes innanför medeltidsmurarna i La Ville Close i förra seklets slut. Ett barn är hon ännu; det är hennes charm och visdom…

Juni hade kommit till Bretagne och vi hade kommit för att hälsa på Armande, vår stora moder. Under vintern hade hon blivit renversée av en lastbil utanför sitt hus, stigit upp, skakat på sig, rättat till sin sardinfiskarhätta och skällt ut lastbilschauffören inför en växande folksamling, där hon kände de flesta. Ma Donée, quel histoire! Syns jag kanske inte med mina hundra kilo, monsieu? …

Då hon fått sig en halv flaska vin brukar hon byta ut vous mot tu och dua mig och då händer det att hon säger som den naturligaste sak i världen:

När jag är borta ska du komma och sätta blommor på min grav. Jag lovar att göra det…

Och nu ska vi ha ett litet glas calvados! fortsätter hon i samma andedrag.

Strax efter andra världskriget cyklade jag runt Finistères kuster på jakt efter de försvinnande fiskesederna, näten, metoderna, redskapen, båtarna. Då bar Armande samma stärkta broderade vita sardinfiskarhätta som nu och var lika voluminös, vilket hon aldrig syntes lida av. Hon breder en centimeter tjockt med gult salt bretonskt lantsmör på brödskivorna.

Hon pratar mycket och med hög röst, fräna tonfall och många rungande skratt och hon älskar Charles de Gaulle. Hans porträtt hänger intill en stilig fregatt ovanför hennes säng.

Vi körde till Trévignön-udden.

Men det var längesedan man slutat bränna tång på dynerna mot havet. Jodfabriken stod övergiven med sin höga skorsten, sina sönderslagna fönsterrutor och trasiga skifferplattor på taken, samt en varning att där inträda…

I den lilla oskyddade hamnen vid fyren, piren och Slottet innanför höga murar låg små fiskebåtar i blått och grönt, orange och vitt och guppade. Stranden var som förr full av tjärade hummertinor, runda mjärdar av vide, nät på tork, fisklådor, vakare med bomärken och tygbitar för att utvisa var man lägger näten.

Trévignon är i övrigt helt förändrat. Där det för tjugo år sedan fanns ett och annat lågt stenhus med torvtak, brunn och utomhusugn, där är nu fullt med vita nya hus, där det bor fiskepatroner och fiskare som har andelar i fiskeskutorna i storhamnen i Concarneau. Nu har man garage och minst en bil och TV-antenner på alla tak, grindar och fönsterluckor i granna färger, stiliga portar av ek och små välskötta täppor. Man ser allt färre gamla kvinnor i de vita coifferna. Vänligheten är stor, i bagarbutiken pratar man med alla och jag tänker på hur fåordiga och främlingsrädda människorna här på udden var 1946, när jag kom hit första gången.

På dynerna med martorn, gul strandvallmo och den sirliga vita havsglimmen står tälten och husvagnarna tätt med tvättkläder på tork, vilstolar, solparasoller, motorcyklar, bilar och ungar, som samlar småkrabbor på de tång- och musselklädda klipporna vid ebb.

Här finns inte ett enda hotell, ingen restaurang, bara fem, caféer, där man också säljer specerivaror, karameller, leksaker, sandaler av plast och tofflor av filt, träskor, tågvirke, bunkar, grönsaker, en och annan blommig servis, badbyxor och håvar av alla storlekar.

I fiskestugorna, villorna och bondgårdarna uppåt land lever ännu två och tre generationer tillsammans. Alla talar breton, det ursprungliga keltiska språket, obegripligt för den oinvigde.

Äldre kvinnor bär i vardagslag den svarta sidenkalotten, men om söndagar, helgdagar och på pardonfester, till bröllop, begravningar och dop fäster de den bevingade coiffen avvita breda och stärkta spetsar på kalotten, som är rund och styv som en hög hatt utan brätte. Ut från halsen står den styva, fint pipade kragen som vingar. Vackra kläder, men opraktiska när det gäller att komma in i sönernas och döttrarnas låga bilar.

Bretagne kommer att bevara sin själ, om inte turister och habegär efter krimskrams från kataloger och supermarkets tar kål på den och om inte penninghungern griper detta föga penningintresserade keltiska folk.

Men jag minns det lilla caféet vid en korsväg någonstans för några år sedan. Där fanns inget annat hus och trafiken var mer än måttlig.

över entrédörren var målat med stora bokstäver:

SNACK BAR DU PETIT JESUS.

Vi gick in på en gård innanför blåa grindarytterst på Trévignon-udden. Armande känner folket där, hon känner alla människor på fem mils omkrets kring Concarneau och alla känner Armande.

De som bodde i det låga vitkalkade huset är numera parisare och kommer till Bretagne bara en månad varje sommar. När mannen blir pensionerad flyttar de tillbaka till sin hemtrakt för gott, som de flesta bretagnare gör.

Deras välvårdade trädgård i lä för havsvindarna är sterilt rutad i kalkplattor att stiga på och beströdd med krukor och pytsar med pelargonier. Av vildhet och esprit finns inte mycket kvar. Utanför huset löper vattenledningsrör som ormar med kantiga krälningar och det är väl nu det enda som vittnar om att huset är uppfört på de vackra stenbrunnarnas tid. En sådan finns kvar i trädgården, men även den är fylld av pelargonier och brunnsrepet hänger vid sidan.

Vid byns enda lilla gata med det prydliga och ålderstigna Café de l’Ocean, som jag minns från mitt besök på udden för tjugofem år sedan, ligger ett övergivet hus med till hälften nerfallet skiffertak. Det är till salu för två miljoner francs. Fransmännen envisas med att ännu räkna i gamla francs; det gör dem till miljonärer…

Från havet ven vinden runt udden i täta svep och vågorna slog över i skum där udden vänder tvärt i Atlanten.

Två tångstackar avtecknar sig på stranden, men de är avsedda till gödsel på ängarna mot havet. Man bränner inte tången längre och tånggrepar och tångkärror står oanvända på innergårdarna.

Vi körde tillbaka på en annan väg, som Armande kände till, smal och ringlande om än asfalterad och utan vägvisare.

Det var då jag fick se huset!

Ett lågt hus av grå handhuggna granitstenar med gröna dörrar och små fönster i djupa nischer, svart skiffertak och över ena dörren årtalet 1818 inhugget i stenen.

Framför huslängan – jag stegade upp aderton meter – en vildvuxen trädgård med en blommande rosenbuske vid den gröna stalldörren. Över krubban hängde halmtaket sorgset ner över två enorma resta stenar.

Mitt i gräset utanför huset stod en skylt, varpå man kunde läsa A VENDRE, till salu, samt mäklarens namn och adress i Concarneau.

Vi körde in i staden och upp till mäklarkontoret. Notarien var ute på en förrättning. Hans sekreterare visade oss en hög handlingar, som hon måste gå igenom och bad oss komma igen en annan dag.

"Om du vill sälja det där huset idag, så visa madame det nu! sa Armande bestämt och vänligt och duade kvinnan, som hon kände sedan denna gick i småskolan. I morgon kan hoň ha rest eller ångrat sig!"

Det har stått tomt i nära två år, sa sekreteraren och såg tveksamt på Tante Armande.

Då är det på tiden att du säljer det! Kom nu bara!

Man kan bli förälskad i ett hus vid första ögonkastet. Och liksom man ständigt bär den älskades namn på läpparna och inte kan tala om annat, så gjorde även jag och gör ännu när jag skriver om huset i Bretagne. Den plötsliga förälskelsen – ett hus eller en människa – har många likheter.

Jag hade inte pengar att köpa ens ett tält för…

Jag misstänker mer och mer att jag har en droppe keltiskt blod i ådrorna.

Golven är jordstampade som de var överallt i Sverige under medeltiden och senare också i avlägsna landsändar. Jordstampat är ett ord som verkligen täcker vad det är fråga om. I etthundrafemtio år har människor trampat ner jorden på de sjuttio kvadratmeter mark, där väggarna av huggna gråstenar en gång restes med lera och sand som tätning och taket av halm lades över taksparrarna.

Vad det golvet innehåller vet ingen. Man kan inte sopa det med kvasten. Skyffeln blir full av jord på ett ögonblick; utan svårighet kan man få ihop en halv hink jord till rabatterna. Man kan inte tvätta det; vatten och jord rinner bort i dolda håligheter och rännilar. Det gör ingenting om man råkar spilla mjölk, vin eller kaffe på det; vätskan försvinner genast och lämnar knappast ens en våt fläck. Brödsmulor och cigarrettaska syns inte.

När man går över golvet känner man en lätt och behaglig yrsel och förmodligen ser man utifrån lätt berusad ut. Foten glider ideligen ner i små gropar och halkar på stenar, eller kanske är det klippan, som huset vilar på. Man uppnår en äventyrlig brist på balans.

Väggarna inomhus är grovt vitkalkade direkt på stenen utan