Veronica

By Harriet Hjorth

Medelålders änkan Veronica har en stor våning, god ekonomi och är omringad av många vänner. Men hennes liv känns inte äkta och hon tampas med en känsla av ytlighet och meningslöshet. Hon rör sig i små bestämda cirklar: shoppingrundor, fester, rituella middagar och den årliga medelhavsresan. Att engagera sig i något utanför sin lilla bubbla skrämmer henne och hon klänger sig fast vid den betydelselösa vardagen och spillrorna efter sin döda make. Men plötsligt en dag förändras allt. Mot sin vilja blir Veronica indragen i det som händer ute i Europa och hon får ta ansvar för människors liv och död. En ny Veronica föds – en kvinna som är stark och sakta men säkert finner sig själv. Veronica av Harriet Hjorth är en ögonöppnande roman om en kvinnas resa genom livsomvälvande landskap. En spännande och varm berättelse om att hitta sig själv och att ingenting någonsin är för sent för att förändra. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788728058886

Book preview

Första Delen

Veronica står mitt i salongen med ansiktet vänt mot fotografierna av Alex och Cecilia på flygeln. Bakom henne öppnas och sluts ytterdörren för att släppa in nya gäster. Husan hjälper dem tyst av med ytterkläderna.

Men hon är också den enda som är tyst och avvaktande. Kvinnorna kommer galaklädda, lyckliga som barn före en julgransplundring. Några av dem är gamla vänner eller gamla fiender. En sådan här kväll i Veronicas vita hall läggs allt gammalt groll åt sidan. De hänger undan sina dolda vapen med pälsar och sammetscaper och hälsar varandra med kindkyssar och ungdomliga utrop. De granskar förstulet eller öppet varandras figurer och rynkor och gråa hår. De ger varandra komplimanger för klänningar, skor och frisyrer, såsom hemliga förlåt. Sedan försvinner de en efter en i salongens ljushav.

Veronicas leende, snävt, aldrig hjärtligt, vilar utan att darra över hennes hårt sminkade läppar. Hon bär en magnifik robe av blekt lila brokad med mönster av stjärnor och fiskar, som verkar att flyga och simma bort från henne, ut i rummet att där förgås av ljus och röster. Klänningen är sydd för att framhäva hennes mogna figur. Om man vill kan man tyda det spända uttrycket i hennes ansikte som triumf, men också som pina över andnöd och korsettskav.

I salongen tystnar gästernas sorl av för någon minut och man hör värdinnans entoniga »Välkommen, välkommen!» Så slår sorlet ihop igen.

– Åh, detta underbara bröllop!

– Du är också en sådan strålande värdinna!

– Som vet hur en fest skall arrangeras!

– Man glömmer det aldrig!

– Vi glömmer det aldrig!

– Det var helt enkelt fantastiskt!

– Och den förtjusande bruden!

– Den stilige brudgummen!

– Och spegelsalen!

– Som en blomsterutställning!

– När vi äntligen kom dit!

Veronica vänder sig om och ser frågande på den talande.

– Det var så varmt i kyrkan och jag var nära att brista i gråt hela tiden. Jag mindes mitt eget bröllop. Och hur det gick sedan.

Men Veronica hinner tänka, medan hon räcker fram handen till nästa gäst: Att Marie-Louise alltid skall försöka spela ung flicka! Om hon åtminstone hade lärt sig att en ful flicka inte får klä sig som hon, i tyll, ljusblå tyll till och med! Det fattas bara skära rosenknoppar i håret. Oh, herregud, hon har skära rosenknoppar i håret: – Åh, välkommen, kära Marie-Louise!

– Vad du har blivit smal, Veronica! säger någon framför henne och tar ett par steg baklänges och försöker se henne från alla sidor. Men Veronica fortsätter att le mot en ny gäst och säger mitt i en välkomstmening:

– Jag äter bara surmjölk och grönsaker, som min läkare rått mig. Men jag tar fortfarande min lilla apéritif med Alex varje eftermiddag precis klockan sex, som vi alltid brukade göra, när han kom hem från kontoret. Och hon skrattar och kniper ihop ögonen, en vana sedan ungdomen, som Alex fann förtjusande.

– Men var i allsin dar håller Leni hus med cocktailbrickan?

I samma minut får hon syn på sin bästa väninna, Gabriella, som seglar in i ljuset som en blomsterprydd fregatt. Storblommigt så här års! tänker Veronica.

– Kära lilla Gabriella, välkommen! Och henne kysser hon hjärtligt på båda kinderna och konstaterar att Gabriella inte använt parfym utan tvättat sitt hull med barntvål som vanligt. Hon bär inga smycken och färgar inte sina naglar. Hennes man, som hon är skild från sedan fem år tyckte inte om smycken och make up. Hon lever sitt liv, ensam utan honom, ständigt med honom.

Och Veronica ler och pratar och strålar och säger sina små fadäser, som ingen bryr sig om. Men inne i henne sitter en annan kvinna och klöser med vassa klor. Och osynlig i rummet för alla utom för henne, står Alex. Han står tätt intill henne och det är för hans skull hon skall vara glad, för hans skull hon gjort sig vacker, för hans skull som stjärnorna glänser och fiskarna simmar i stim ut och in i klänningens veck. Hon känner hans andning, hon hör hans ord. Lång och rak vid hennes sida. Smal och elegant i midnattsblå smoking med det gråa håret tillbakastruket över den höga kala pannan. Hans glädje över att ha fest för »sin lilla flicka».

Det händer att hon kastas framstupa av den aldrig stillade sorgen. En avgrund öppnar sig i terrasser nedåt, i avsatser uppåt och hon ser honom vandra bort från henne i intet, upp i intet — och locket läggs på och silverurnan ställs i sin nisch. Vid sådana här tillfällen kan hon ibland få glömma minnenas piskor. Hon förvandlar deras hem till en vinterträdgård. Ur skåp och lådor tar hon fram sitt djupfrysta paradis och tänder dess ljus på nytt.

Alla fortsätter att tala i munnen på varandra om bröllopet för Cecilia och Uno. Om brudkronan som inte var hyrd eller lånad, utan inköpt för detta tillfälle och som nu vilar i sin sammetsklädda ask i bankfacket. Om klänningen, vars släp var sju meter långt.

– Ett tusen femhundra kronor, säger Veronica i kretsen av väninnorna. En modell från Dior. Jag köpte den i Paris i våras. Och nu hänger den i en liten garderob i deras hem, där vilken tjuv som helst kan ta den. Det är så underliga tider, man vet aldrig… Jag ville att den skulle stanna här, men vet ni vad Cecilia sa? Jo, så här sa hon till mig, sin mor: »Det är min brudklänning, inte din, även om du har betalt den!»

Alla skrattar, även Veronica. Hon orkar inte erkänna för sig själv att dotterns ord efterlämnat nya taggar i sinnet, som redan förut var perforerat av detta bröllop.

– Men var är Leni? säger Veronica och ser sig omkring.

– Din styvdotter har alltså kommit hem från sin resa? säger någon.

– Ja, och hon är underligare än någonsin. Men varför kommer hon inte in? Veronica vänder sig mot de kringstående och förklarar hastigt, att Leni i kväll hjälper till med serveringen. Ingen säger något och Veronica fortsätter behärskat irriterad över sin nya tjänsteandes försumlighet: – Hon är lite ovan förstås. Hon går mot dörren till serveringsrummet och ropar, som ville hon ropa liv i någon som är död: – Cocktailbrickan, Leni!

Hon vänder sig inåt salongen igen och räknar tyst in gästerna. En fattas, det är Inez. Naturligtvis Inez! Men ytterdörren har stängts igen och det rasslar om silkepapper i hallen. Veronica står beredd, högra kinden, högra handen, leendet på läpparna, en levande ros i barmen, vacklande på de alltför höga klackarna.

En liten kvinna i enkel kort ylleklänning och blåfärgat Mr träder in med tre jättelika krysantemer nästan släpande mot golvet. Hon för dem uppåt som vore de alltför Tunga för henne. Veronica tänker: jag skrev aftondräkt på bjudningskortet. Så likt Inez, så utstuderat…

– Välkommen, kära lilla Inez — men vad du… Hon avbryter sig, då Inez ser sig omkring på de andra gästerna och utbrister:

– Stor gala i kväll ser jag! Är det för varandra ni gjort er så vackra? Jag känner mig som Jeanne d’Arc – men var är den unge konungen, som vi skall kröna? Hon skrattar åt de andras fåraktiga miner och vänder sig höviskt mot Veronica, som lågt säger i det hon kysser Inez’ kind:

– Vad är det med dig? Du ser dålig ut, vad har hänt?

Inez mumlar mellan två kyssar:

– Doktorn har varit så bussig att ge mig sex månader. Och så med ett skratt i Veronicas öra, så att örhänget dinglar till med en munter ton.

– Men de månaderna skall jag använda väl! Jag skall sitta alldeles stilla och vänta på lyckan. Då kanske den sätter sig på mig som en fjäril.

– Nu skämtar du väl? säger Veronica bestört. Hon vänder sig bort från Inez, med ögonen mot den väntande festklädda skaran och med läpparna redan färdiga att öppnas, då Inez nyper till hennes arm och väsande viskar:

– Säg ingenting! Stör inte festen!

– Sex månader… upprepar Veronica och känner hur hon mår svagt illa.

– Kära du, det är inte mindre än tjugofyra veckor, eller fyratusentrettiotvå timmar eller…

– Förskona mig är du snäll! Jag vet att du hade litet a i matematik i skolan, men att räkna ut allt det där i ett enda svep!

– Det gjorde jag på papper när jag kom ut från läkarmottagningen, säger Inez oberörd. Det roade mig att se hur många gånger sol och stjärnor skulle lysa för mig. Det var inte så litet. Vem vet, mindre tid är kanske utmätt för någon av de andra som är här i kväll. Men får vi aldrig börja äta?

I detsamma kommer Leni in genom dörren med brickan buren framför sig som en sköld. Det skramlar lätt och förnämligt från den, då glasen klirrar mot silverplatån och mot varandra. Då sluter Inez för ett ögonblick ögonen som för en avlägsen musik, men när Leni kommer fram till henne, lägger hon sin smala knotiga hand på Lenis och säger i det hon ser rätt in i hennes ögon som hon alltid gör:

– Du söta barn, välkommen hem. Jag har längtat efter dig. Efter dina sorgsna ögon.

Leni står framför Inez, som tar god tid på sig. Slutligen väljer hon ett av glasen och för det genast till munnen utan att invänta värdinnans tecken.

– Du har väl inte gift om dig där ute i främmande land? frågar Inez. Du tänker väl inte göra det?

Leni skakar på huvudet och skrider vidare med den tunga brickan, medan sorlet ånyo tätnar kring henne. Hon ser inte på sin styvmor, men hon känner hennes närvaro, hennes vaksamma blickar, hennes höga värdinneskratt inom sig.

Något som liknar medlidande, en dunkel, en absurd, en överraskande känsla kryper i henne.

– Vad Leni blivit förändrad, säger Gabriella till de närmast stående. Det är ju inte samma flicka. Hennes far skulle blivit alldeles förskräckt, han som älskade att ha glada människor omkring sig.

– Åh, kära du, säger Veronica, hennes far blev härdad med åren. Leni gav honom åtskilliga överraskningar. Hon var ett problembarn.

Gästerna har satt sig med sina glas, de står i grupper och pratar och dricker och känner hungern suga, då doften av stekt fågel tränger ut i salongen.

Veronica har öppnat ett fönster mot Strandvägen. Inez står i ett annat fönster med ryggen mot salongen och Veronica ser eftersinnande på hennes bräckliga silhuett, den lite böjda ryggen, det vackra huvudet på den smala halsen. Inez låter cigarrettmunstycket röra sig i små brutna cirklar mot den mörka himlen. En smal blåaktig rökslinga nästlar sig in i gardinens volang.

Utanför går vinden fram i trädkronorna.

Någon har knäppt på radion och en opersonlig röst meddelar: – Budapestradion uppger i kväll…

– Stäng av för Guds skull! säger Veronica häftigt, som om denna stämma ur etern vore en förolämpning mot feststämningen.

Hon blir inte genast åtlydd. Rösten fortsätter i samma malande ton:

– … från Wien meddelas att ett trettiotal ungerska soldater gått över gränsen och beskjutit en skara flyktingar, som redan befann sig på österrikiskt territorium…

Veronica går själv och stänger av radion.

– Det är förfärligt det här med Ungern, börjar Gabriella, men blir genast avbruten av Marie-Louise, som säger:

– Jag tycker det börjar bli tjatigt det här med Ungern i radio och tidningar vareviga dag. Har folk ingenting annat att tala om?

– Ett par hundra tusen människor där nere är nog tacksamma för att inte alla tänker som du, säger Inez torrt.

– Men man blir faktiskt immun till slut, anmärker någon. Man kan inte känna någonting.

– Det kunde ha varit vi, säger Inez.

– Vi! utbrister Veronica och skrattar till. Oss händer ingenting sådant. Våra arbetare och studenter skulle aldrig ha burit sig så fånigt åt. Skrika och skjuta och storma i horder genom gatorna! För resten har vi ingen Stalinstaty!

– Det är verkligen ett enkelt sätt att se saken, säger Inez skarpt.

– Jag tycker det är hemskt roligt! säger Marie-Louise och fnittrar till. Jag hade gärna varit med och dragit omkull den där gubben!

Då Gabriella ser att Inez tänker svara något, säger hon för att vända samtalet i en ofarligare fåra:

– Och du Veronica som tänker resa ut igen?

– Ja, jag längtar till havet och solen, svarar Veronica. Jag reser redan i nästa vecka.

– Så detta är alltså en avskedsmiddag?

– Om du vill. Men jag ville inte kalla det så,