I tidlöshetens rum

By Cilla Jahn

Anna växer upp i en förmögen familj i 1700-talets Rom. Trots sina privilegier känner hon sig förbisedd, men genom farbrodern Clemens, en framstående kardinal med progressiva åsikter, finner Anna vägledning och tröst. Farbrodern använder sin inflytelserika position för att säkerställa att Anna får tillgång till utbildning och främjar hennes rätt att själv välja sin make. Men när äktenskapets skugga faller över hennes liv framträder en turbulens som prövar hennes inre styrka.
"I tidlöshetens rum" är en gripande berättelse om en kvinna som väver sitt eget öde i en tid där hennes självständighet står i kontrast till omgivningens förväntningar. Trots samhällets tryckande normer står Anna stark, och hennes resa skildras genom ett lager av romantik, rädsla och hopp.
"I tidlöshetens rum" är den andra fristående delen av trilogin Tre Kvinnor. Serien utforskar tre olika kvinnoöden, under tre århundraden, på olika platser i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 28, 2024
• ISBN: 9788727150277

Book preview

Cilla Jahn

I tidlöshetens rum

SAGA Egmont

I tidlöshetens rum

Cover image: Shutterstock, Unsplash & Midjourney

Copyright ©2016, 2024 Cilla Jahn och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727150277

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Introduktion.

En historisk berättelse om Anna och hennes liv under 1700-talet i Italien. Berättelsen är lika aktuellt idag som för 250 år då hon levde och verkade. Annas tankar och tillbakablickar, är tidstypiska och utgår från hennes värderingar och upplevelser. Vi möter hennes sanna och passionerade kärlek till mannen. Kärleken som inte förändrats känslomässigt, såsom längtan, åtrå och vänskap.

Anna framlevde sitt liv åren 1749 – 1824. Barndomen utspelas i Rom, vid Spanska trappan. Föräldrarna lever sina liv avskilt för att tillfredställa sina behov. De älskar barnen formellt, men har inte förmågan att ge dem närhet och fånga deras önskan, vilket ger konsekvenser. Anna lär känna Vatikanen genom sin älskade farbror.

Äktenskapet äger rum i Venedig i ett litet palats vid Canal Grande mitt emot Sa Maria della Salute, ett äktenskap som involverar älskarinnor och en konstnär. Vi följer hennes rädsla och ångest och hennes besvikelser och mycket personliga förhållande till Gud som hon fått via sin farbror, kardinal Clemens, som var närmast underställd påven. Påvens makt är oändlig i kyrkostaten. Kardinalen påverkar hennes liv med levnadsregler och en grundad trygg tro.

Anna avslutar sitt liv på Anacapri, Capri, där hon hjälper de fattiga. Hon besöker sina barnbarn som bor i Neapel, där ett av dem vinner hennes hjärta.

Anna har levt, men är till stor del en uppdiktad person, som bygger på olika fragment. Hennes liv utspelar sig i historiska miljöer, med kulturpersoner och maktens människor inom adel, vatikanstaten och det politiska Venedig. Vi lär känna Venedig, Capri och Rom inifrån. Berättelsen skildras kronologiskt med återblickar: då Anna åldras på Capri och drömmer sig tillbaka till Rom och Venedig.

Kuriosa om tiden i Italien:

1741-62 73.000 människor dödas eller får livstidstraff i galärerna i Venedig. Det fanns ambulerande snabbdomstolar, som bestod av en advokat, en präst, en bödel och en domare, samt polismän som hängde varje brottsling efter att dom förkunnats.

Under 1700-talet ökar befolkningen i Italien från 13 till 17 miljoner.

Juni 2016

Cecilia «Cilla» Jahn

Och gudarna satte sig till bords

För att njuta

Havets sälta

Soldränkta tomater med späd rödlök, nyfödda ur jorden

Olivträdets dryck

Några droppar citron Fulländade den gudomliga måltiden

Enkelhet för oss till salighet

Anacapri

Anna dröjer sig kvar i sängen. Sidenlakanen omfamnar henne och ger svalka. Blicken följer rummet. Ljuset sipprar in genom fönsterluckorna. De tunna, vita voilegardinerna skall strax dras åt sidan. Det är varmt. Gud har inte välsignat ön med regn under tre månader. Torkan föder giftiga moskiter som plågar allt levande såväl människor som djur. Det vita marmorgolvet svalkar hennes fötter när hon väl bestämt sig för att gå upp. Sidentofflorna väntar vid sängkanten. Färska snittblommor, vita margeriter och krysantemer, står i en hög terracottavas inne i den öppna renässansspisen och sprider sina dofter. En stol draperad med en orangefärgad kashmirsjal väcker ömma minnen, den första omfamningen, den första skälvande kyssen.

Takvalvet svävar över rummet.

Hon drömmer sig tillbaka, med frågor som ständigt upptar hennes tankar.

– Hur blev mitt liv? Gjorde jag rätt? Var finns ni idag? Antonio, min käre make, du som svek mig så gruvligt. Clemens, min underbare farbror och biktfader, du som älskade och ledde mig genom livet. Andrea, mitt allt, du som såg mig och som berörde vid mitt innersta och min kropp, mitt hopp. Barnen, mina skatter som gav mig styrkan att kämpa.

Ljudet av fotsteg avbröt hennes tankar. Lucia, Annas husa, smög in för att förbereda sin husmors uppvaknande. Ett glas vatten och ett halvt skivat äpple låg på brickan som ställdes ner på sängbordet. Det var söndag morgon.

Äntligen slet sig Anna ur sina drömmar och steg upp ur den stora bröllopssängen, som flyttats från Rom via Venedig till Anacapri. En säng hon aldrig velat skiljas ifrån, Antonios kärleksgåva till henne.

Trots några år över 70 är hon fortfarande smidig, lång och rak i ryggen. Hon låter sina fötter vant glida in i tofflorna. Hon tvättar sig i handfatet med det upphällda vattnet som hunnit svalna. Anne borstar sitt långa hår, med den vackra silverborsten, som bär initialerna A P, Anna Pace, i sirliga bokstäver. Håret är fortfarande mörkt kastanjefärgat och fylligt med ljusa silverstänk.

De bruna välbekanta ögonen synar henne kritiskt i spegeln. Hon reflekterar:

– Ingen ny rynka, de jag fått har kommit i takt med händelser i livet. Rynkorna över mungipan kom vid första sveket, den kring ögonbrynet visar min rädsla för döden. Hon suckar ljudligt.

Den svarta sidenklänningen med spetskrage i urringningen passade henne fortfarande, hon krängde den över huvudet och fick hjälp med knäppningen i ryggen av Lucia. Midjans markering har blivit en aning stramare. Den blå safiren omgiven av briljanter på ringfingret gnistrar och fångar in ljuset så som den alltid gjort under de senaste 55 åren. Ringen var en kärleksgåva från Antonio och får henne att känna längtan och saknad.

Anna rör sig vant i rummet.

Lucia öppnar dörrarna ut mot havet och säger:

– God morgon frun, idag får vi uppleva en ny dag. Det är inte alla som får. Jag fick höra av skomakaren att de hittat en död man på en av klippavsatserna nedanför kapellet Cetrella. En munk undrade varför fåglarna var så intresserade av en klipphylla. Han letade fram en kikare och fick se en man ligga framstupa på mage. Munken kallade på en ung pojke och band fast ett rep kring hans midja och halade ner honom till klipphyllan. Efter mycket besvär så visade det sig att det var en främling som vandrat på stigen på kanten av berget. Troligen har en stark vind tagit tag i honom. Ingen vet hur länge han legat där men de fann ett brev på tyska i hans ficka. Frun förstår hur hemskt han måste ha känt sig då han fallit och ingen kunde hjälpa honom. Ingen i byn visste vem han var. Eller hur länge han legat där. Lucia fortsätter att berätta. Anna tar hennes hand och lugnar henne med orden:

– Såja Lucia, nu är det bra.

Solen är på väg upp över berget. Havet ligger stilla och speglar ljuset, det blir en bra dag trots det obehagliga fyndet. Anna ler och känner sig lugn. Blicken fastnar mellan hav och himmel och hon säger högt:

– Tack. Tack för att du skyddar mig och de mina från allt ont, tack för att jag fått ett rikt liv, tack för kärleken, glädjen, smärtan och försoningen. Tack.

Kyrkklockan slår tre kvart. Lucia förmanar och påminner om att det är en kvart kvar innan mässan börjar. Anna skyndar sig.

De smala gränderna är fortfarande folktomma och kalla. Gatstenarna är stora och ojämna. Trots sin ålder går hon lätt med sina svarta sidenskor med en klack av cederträ. Hatten är en aning framskjuten på hjässan och döljer ansiktet med det svarta floret. Hon håller upp sidenkjolen för att inte smutsa ner fållarna. Anna vill inte ge Lucia extraarbete med att rengöra klänningen. Hon skyndar sig, hon vill hinna i tid till mässan. Det vore förargligt om hon kom för sent.

Kyrkklockorna fortsätter ringa och kallar in de besökande. Hon glider in genom porten till Santa Sofia och gör en lätt nigning mot altaret och korstecknet vid beröringen av vigvattnet vid den vänstra pelaren. Vana rörelser och ceremoniell som följt henne sedan barndomen. Allt för att hon skall känna sig trygg.

Anna hälsar på välkända ansikten med en lätt nick. Hon går fram till sin familjebänk längs med huvudskeppet, tar av till höger och når fram till den kraftiga pelaren som är ihålig. Hon klättrar smidigt uppför trapporna till den lilla balkongen, avsedd för kvinnor i hennes familj. Hon sänder en tanke till sin farbror Kardinal Clemens, som lät utverka ett särskilt tillstånd för att bygga balkongen som är beklädd med en låg genomsiktlig sidenskärm.

Utblicken över absiden och huvudaltaret är intagande. Den lidande korsfäste Kristus svävar över ett hav av blommor, vaxljusen är tända.

Solljuset har ännu inte lyckats tränga in genom kupolens ljusinsläpp.

Den nye unge prästen tar sin uppgift på allvar, han rabblar Fader Vår allt för snabbt. Anna tänker:

– Usch jag hinner inte följa med i texten, har jag blivit så gammal?

Kören består av gossar som skall konfirmeras. De sjunger som änglar, klädda i långa vita kåpor. Respekten för prästen finns men en glimt, ett litet hyss, ett skämt hinner växlas mellan de unga. En kliar sitt hår och en annan sitt skrev. En röd rosett faller ur en pojkes ficka, en gosse försöker fånga den. Prästens ögon vilar på dem båda ett ögonblick och ett påtvingat lugn skapas för stunden.

Anna ser och kommer ihåg sin barndom då hon och systern bodde i föräldrahemmet i Rom, vid Spanska trappan.

De fick följa med farbror Clemens till Peterskyrkan. Annas mor hade satt röda rosetter och små kammar beströdda med pärlor i hennes stora mörkbruna hår. Den fotsida vita klänningen och de röda skorna parades med systerns gröna rosetter och gröna skor.

Farbror Clemens var stolt, detta var hans barn, egentligen hans brors barn, men han ansåg att brodern inte gjorde sin plikt, att han inte tog hand om dem på rätt sätt. Att han inte gav dem av sin tid och tillräcklig kunskap utan föredrog att sitta och arbeta i ett mörkt rum, i hemmet eller i domstolen.

Annas mor försvann in i sina sysslor och talade om för tjänstefolket vilken mat som skulle serveras till familjen och till middagsgäster. Hon antecknade noga såväl maten som serverades som vilka kreationer hon bar inför sina gäster för att inte begå misstaget att upprepa sig. Hon ville vara känd för att i allt följa tidens etikett och mode.

Flickorna hölls i strama tyglar. De skulle lära sig konversera, dansa, niga och tiga. Clemens satte därför en ära i att ta ett särskilt ansvar för flickornas fostran. Han blev helt naturligt deras biktfader, den som läste berättelser om aftonen och som tog med dem ut på utflykter och botaniserade om naturen. Han tog dem till de mest spännande och förbjudna rummen i Vatikanen och beskrev utförligt målningarnas betydelse. En dag befann de sig i Sixtinska kapellet. Clemens pekade på «Yttersta domen». En stor fresk som täckte hela kortväggen.

– Flickor var inte rädda, här är himmel och där helvetet. Ser ni mannen vars hud är upphängd på vänster sida. Det är ett självporträtt av konstnären. Den störste av dem alla. Hör på denna sedeslärande historia. Konstnären var här tidigt varje morgon före alla andra och arbetade noggrant och i lugn och ro för att bli färdig med väggbilden. Påven var inte nöjd då han önskade ett snabbt resultat. En dag kom påven oanmäld in i rummet och grymtade: «Nå, när blir det här kapellet färdigt?». Varpå han tog fram sitt spö och piskade Michelangelo samtidigt som han skällde och kallade honom för slö och en odugling. De som kände konstnären visste att han var seriös och noggrann. Han var en enkel man utan divalater. Han formade människor och djur inom såväl måleri som skulptur på det skickligaste sätt som gick att återge. Michelangelo hade med rätta fått stora uppdrag i såväl Florens, Bologna, Venedig och Rom. Det var Michelangelos planer och ritningar som slutförde hela ombyggnaden av Vatikanens huvudkyrka, St Peterskyrkan, som ni så väl känner till.

Anna reflekterade, rättvisa hade skipats. Konstnären hade genom sina uppdrag visat världen vem han var. Alla kände hans namn men påven som hunsade honom kom ingen ihåg.

Farbror Clemens var kardinal hos påven Benedictus XIV i Rom. Clemens var en av de främsta kardinalerna med stor makt såväl världslig som religiös. Han hade ett milt utseende, med pigga, intelligenta och uttrycksfulla bruna ögon, en senig kropp som skvallrade om en god fysik. Han tyckte om att vara i rörelse. Aktning och respekt följde honom som öppnade oanade dörrar i maktens sfärer. Han hade lätt för skratt och berättade gärna anekdoter som blev värdefulla erfarenheter för flickorna. Vid ett tillfälle pekade han på Jesus Kristus som hängde på korset och frågade samtidigt:

– Vet ni varför han måste hänga där?

Flickorna skakade unisont på huvudet. Clemens fortsatte:

– Han måste hänga där och lida så länge som människan gör onda handlingar mot varandra. Han bär våra synder. Om människan var god, då skulle han inte behöva lida.

Dessa ord följde Anna genom livet. Det var Clemens som fostrat och ledsagat henne genom barndomen och ungdomen. Det var han som skyddade Anna och förde samtal med henne. Han var hennes andlige och profane fader. Hon saknade honom.

Rom

Kardinal Clemens hade haft ett stormigt möte med sin bror. Båda herrarna var högröda i ansiktena. De tystnade och behärskade sig då de stod i biblioteket och förstod att de var avlyssnade. Männen uppfattade springande steg som avlägsnade sig.

Familjen hade nyss flyttat in i det nyuppförda palatset vid Spanska trappan i Rom, Annas barndomshem.

Det var ett lyckat bygge då de franska ambassadörerna tjugo år tidigare fattade beslut om att låta genomföra Spanska trappan.

Annas far ansåg att det var viktigt att bo i närheten av vinhandlare, olivdistributörer och rika främlingar från fjärran länder som sökte sig till de omgivningar som Spanska trappan erbjöd. Han menade att området tillhörde det moderna Rom. Han ville inte bo i de smutsiga och nerslitna kvarteren som Trastevere erbjöd eller på de sju stinkande kullarna.

Palatset var en av de första moderna bostäderna i trakten, med rinnande vatten, fyra sovrum, två salar och tre salonger. På baksidan i anslutning till köket, fanns en generös pergola och en liten frukt- och köksträdgård.

De varor som huset inte kunde erbjuda fanns att få runt Spanska trappan.

Det var lätt för familjen att nå de centrala delarna av Rom, genom Via Condotti, korsa Via Corso, och därifrån följa Tibern till Peterskyrkan och Pantheon, som var faderns arbetsplats.

Annas far var införstådd med att en stor del av hans klienter fanns i grannskapet.

Clemens var en viktig person som behövdes såväl i familjen som i det framtida affärslivet. Han var länken till makten i påvens hov i Vatikanstaten.

Samtalet mellan de båda bröderna mynnade ut i att Clemens ansåg att broderns flickor borde gå i skola. Annas far hade ryggat inför detta och menade:

– Kära vän, flickorna behöver ingen skolning, deras uppgift är att så småningom gifta sig med den man som jag anser vara lämplig, hålla ihop förmögenheter och föda fram arvtagare till familjen.

Han var djupt besviken över att hans hustru inte gett honom någon son, vilket han ofta uttalade högt och ljudligt. Clemens protesterade vilt:

– Men käre Bror, vi lever inte under medeltiden, flickorna är intelligenta, det är dina döttrar, låt oss göra något annorlunda. Ge dem kunskap så får de ett annat liv än resten av alla koketterande, sökande fjärilar i vårt uppstyckade Italien. Käre Bror, du vet vad jag menar.

Anna hade råkat befinna sig i biblioteket, först blev hon rädd för de höga rösterna men nyfikenheten tog över då hon hörde samtalet mellan de två männen. Dörren sköts sakta upp. Hon sprang över golvet till Clemens, som snabbt lyfte upp henne med sina starka armar, satte henne i sitt knä samtidigt som han lugnt och vänligt frågade.

– Hur mår min skatt idag?

Hon fattade tag i en av snoddarna till den svarta manteln fodrad med lila siden. Anna drog lätt i knuten. Den praktfulla lila dräkten under manteln glänste i rummet. Annas vita klänning lyste som ett ljus. Fadern tystnade, hans stränga uppfordrande blick följde henne. Clemens sa:

– Kära Anna, skall vi berätta och visa hur mycket jag har lärt dig. Du är en förstklassig elev och har lätt för att lära trots att du endast är sju år gammal. Nu skall vi visa din far att du kan läsa ur hans lagbok.

Anna gick fram till fadern. Hon neg för honom och tittade i den uppslagna lagboken som låg på skrivbordet framför honom. Hon började sakta läsa med en låg men fast stämma:

– Moses har i sina tio budord låtit sammanfatta de viktigaste lagarna

för människan, må du som jurist arbeta för rättvisa och sprida denna kunskap vidare till andra.

Fadern blev rörd och sökte blicken hos sin bror och sa med skälvande röst:

– Clemens, du har rätt, tack för att du ägnar så mycket tid åt mina små flickor. Jag drunknar i mina juridiska spörsmål och förstår inte hur jag skall få tid till annat. Jag antar att Gud Fader hjälper dig.

Clemens hade lätt att förlåta:

– Inte, Gud Fader har annat att tänka på. Men hans änglar hjälper mig att ordna allt till det bästa, vilket underlättar i mitt dagliga värv. Din familj betyder mycket för mig, liksom du, käre Bror.

De hårda tonfallen var borta och bröderna var åter förenade i en varm gemenskap.

Anacapri

– Halleluja, halleluja. Sången tystnar.

Prästen gav tecken till två korgossar att det var dags att samla in kollekten. Därefter gick pojkarna fram för att få nattvard. Prästen liksom de två bisittarna, drack girigt ur kalken. Den röda sammetsstolen nedanför huvudaltaret kom väl till pass då han satte sig ner. Fyra korgossar omgav honom med rökelsekar, som de svängde mot altaret och församlingen. Sången ljuder och snart når mässan sitt slut.

Änglarna, som avslutar valvslagningarna i taket, tycktes blinka till Anna. Hon hör åter Clemens röst:

– Varje ängel har ett budskap till dig. Lyssna så hör du vad de säger och vad de vill ge dig.

Anna studerar änglarna noggrant. En säger:

– Kära Anna, jag vill ge dig kärlek, en annan:

– Jag vill ge dig glädje. En tredje:

– Jag vill ge dig smärta så du inte glömmer hur människors liv är.

– Jag vill ge dig ljus, lev i ljuset och var lycklig.

Strax efter att mässan avslutats står hon ute på torget i solljuset. Folk går fram till henne och artigheter utbytes. Så skingras människorna åt olika håll. Hon får uppskattande blickar från männen hon möter, trots sin ålder, de hälsar hövligt och respektfullt på henne.

Efter mässan är det tradition att gå till bageriet för att inhandla sötsaker och bakverk gjorda på honung och säsongens frukter. Anna, som vet att Lucia, hennes allt i allo, redan har varit där, vänder sina steg mot hemmet. Hon går uppför trapporna i de små gränderna och når så småningom sitt eget vitkalkade hus där uppe på klippan.

I trädgården har Lucia dukat upp vin och kakor som placerats på det runda stenbordet format ur ett korintiskt kapitäl. Den vita spetsduken från Venedig täcker ytan. Förr i världen var platserna runt bordet upptagna. Nu är det tomt, uppdukningen är endast avsedd för Anna.

Anna är ensam. Lucia, tjänstekvinnan är på väg hem till sin familj för att njuta av söndagseftermiddagen med de sina.

Favoritstolen med kuddar står framställd. Ett paraply uppfällt som skydd mot solen. Färska nyplockade blommor i vasen på bordet. Bakverk och frukt och hennes favoritbok, kärlekssagan om Dante och Beatrice som utspelades fyrhundra år tidigare, ligger uppslagen på bordet och väntar på att bli läst. Vinet är väl kylt, hallon skymtar på botten i glaset. Detsmakar höst. Hon lutar sig tillbaka. Hon påminner sig sin barndom

Rom

Anna och systern Beatrice lekte i trädgården.

Deras mor koketterade med flickornas klädsel, hon önskade att de skulle se ut som prinsessor. Klänningarna var otaliga, liksom sidenrosetter, sidenskor, smycken och håruppsättningar. Modern var fast besluten att flickorna skulle räknas till det besuttna Roms skönheter, trots deras ringa ålder, de var nu åtta och nio år gamla. Allt var tröttande för barnen.

Att byta klädsel inför varje måltid, liksom för varje aktivitet ansåg modern vara helt korrekt enligt gällande etikett.

Beatrice, Annas syster, satte sig på tvären. Hon avskydde alla dessa ombyten och blev avbruten när hon äntligen hade hittat på något roligt i leken. Istället riktade Beatrice sin uppmärksamhet mot söta bakverk, kakor och lemonad. Hon beklagade sig för Anna, som ryckte på axlarna och sa:

– Bry dig inte om vad mor säger, gör det som du själv vill, annars blir du olycklig.

Flickorna lekte i trädgården på baksidan av huset och lyckades fånga en liten näbbmus som gav dem budskapet: Tag hand om er, lek.

– Nu skall vi ha roligt, kom, vi visar mor, säger Beatrice skadeglad.

Flickorna smög in i moderns sovrum. Där hängde kläder överallt, inte en stol eller fåtölj var ledig. Modern låg i den obäddade sängen, blommor stod upprätta i stora vaser. Ljuset föll in genom det öppna fönstret. Flickorna ropade:

– Titta mor, vi har hittat något märkvärdigt.

Beatrice sträckte fram sina kupade händer. Modern tittade nyfiket.

Ett gällt skrik ekade ljudligt genom huset, när hon såg det lilla odjuret. Modern hoppade upp i sängen. Hon klängde vilt på den ena skruvade träkolonnen som delvis höll upp sänghimlen. Skräcken styrde henne. Hon önskade att hon kunde klättra eller snarare flyga. Hon var rädd, upprörd och kallsvettig, hon skrek så högt att jungfrurna kom inrusandes precis när hela sänghimlen rämnade. Det var kaos.

Alla skrek och även jungfrurna hoppade upp på stolar.

Anna fick syn på den lilla näbbmusen under en fotpall. Hon fångade kvickt in den i sin sjal och försvann ut ur rummet.

Beatrice blev nu bestraffad: Inga kakor under en vecka. Hon blev inlåst i sitt rum, ty rättvisa skulle skipas.

Fadern tog fram riset för att aga båda flickorna. Efter gråt, sveda och värk så blev Anna hjältinna eftersom hon fångat in musen. Hon tyckte fruktansvärt synd om sin syster. Hon försökte prata med sin mor för att lindra systerns straff, men modern fäste inget avseende vid hennes böner:

– Straff gör henne bara gott, hon måste lära sig att det finns regler. En ung dam får inte fånga möss, det är pojkarnas privilegium. En ung dam får spela violin men inte piano. Anna frågade:

– Men mor, varför är det så?

Modern svarade:

– Det har alltid varit så och kommer alltid att vara så, nu är det nog med förklaringar. Beatrice bör tänka efter i sin ensamhet, kanske att hon då förstår vad hon gjort. Förhoppningsvis förstår du när du blir vuxen. Jag vill inte fortsätta att diskutera den här frågan. Nu har jag fått huvudvärk, det är ert fel. Modern tystnade och avtågade till ett angränsande sovrum. Hon önskade inte ge flickorna vetskap om att musen var en stark symbol som stod för kvinnlig sensuell frihet. Något som hon själv var i färd med att upptäcka. Den vetskapen tänkte hon inte dela med sig av.

Beatrice förblev inlåst på sitt rum. Men systrarna lyckades upprätthålla kontakt med varandra genom att viska genom nyckelhålet.

När veckan förflutit, kom farbror Clemens på besök.

Han blev alldeles förskräckt när han fick höra vad som hänt och kallade till sig flickorna. Båda biktade sig. De grät och var ångerfulla och de lovade att aldrig mer utsätta sin mor för ett sådant busstreck.

Beatrice sa öppenhjärtligt:

– Farbror Clemens, ta mig härifrån, jag vill gå i kloster och slippa dessa föräldrar.

Hon åt girigt av de framdukade kakorna och drack lemonad. Samtidigt som hon snyftade. Clemens svarade:

– Mitt barn, så allvarligt är det väl inte. Du är så ung ännu. Vänta några år innan du fattar ett så viktigt beslut. Jag har kommit till er idag för att berätta goda nyheter. Jag har lyckats ordna två platser för er i en helt ny skola i Vatikanen. Det är en modern skola, med nya tankar för flickor. Ni kommer att få lära er att läsa och räkna, men även måla och musicera. Vi lever ju trots allt på 1700-talet!

Anna och Beatrice ställde sig upp och klappade i händerna av förtjusning. Farbrodern fortsatte:

– Jag kommer och hämtar er i morgon tidigt, redan klockan sju. Jag har talat med er mor om klädseln. Den är strikt och enkel. Ni kommer att trivas och ni behöver inte byta om.

Han blinkade med ena ögat mot systrarna.

De skrattade förtjust och pratade i munnen på varandra om sina förväntningar.

Skolan i Vatikanen

Morgonen därpå kom Clemens med sin svarta täckta vagn dragen av fyra hästar. Flickorna stod redo och väntade på honom i trapphuset. Strax satt de i den knarrande vagnen, det luktade äventyr, kusken ropade:

– Ur vägen, vi har bråttom!

När vagnen anlände till Vatikanstaten var det fortfarande mörkt. Facklor doppade i tjära lyste upp en av sidoportarna. Påvens vakter bar gulsvarta dräkter och hattarnas plymer vajade rytmiskt vid varje rörelse. Långa sablar imponerade och skrämde. Vagnen stannade. Flickorna klev ur och höll ett stadigt grepp om farbror Clemens händer.

Facklorna lyste upp längs med de långa korridorerna. Skuggorna fladdrade.

De mötte män i hellånga svarta dräkter med olikfärgade gördlar kring kraftiga bukar. Clemens hälsade