Helgonens nådatid

By Tobias Landström

"Helgonets nådatid" är en historisk kriminalroman där djävulen bär många ansikten och inte ens den gudfruktige går säker ... Året är 721 efter Kristus. Leo III är ny kejsare på Konstantinopels tron och de blodiga interna konflikterna tycks för en kort stund vara ett minne blott. Med vad som spåddes att bli en ny tid av fred och välstånd får ett abrupt slut när en munk hittas mördad i ett kloster i det östromerska imperiet. Kroppen hittas strax före morgonbönen och intill kroppen liggen en krossad ikonbild.Mordet sätter skräck i befolkningen och på initiativ av biskopen får prästen Jasper i uppdrag att undersöka mordet närmare. Men inte för att hitta mördaren, utan snarare för att ta reda på om den ikonoklastiska sekten som kallar sig för bildstormare har något med dådet att göra. En sekt som har gjort sig ökänd för att vandalisera kyrklig egendom, och på så vis kränka Gud själv.Ska prästen Jasper lyckas koppla samman mordet med sekten? Ska det till slut råda fred i Konstantinopel?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727042251

Book preview

Tobias Landström

Helgonens nådatid

SAGA Egmont

Helgonens nådatid

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright © 2023 Tobias Landström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042251

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till de som har lämnat oss

Prolog

Min berättelse tar sin början fyrtio år efter skräckens tid, år 721 efter Kristus födelse. En ny kejsare, Leo III, satt på tronen i Konstantinopel och det verkade som de blodiga interna konflikterna var över och rivaliteterna stillats. Det arabiska hotet, både till sjöss och land, var krossat. Imperiet hade expanderat och säkrat sina gränser söderut. En ny era stod vid dörren; en tid av fred och välstånd.

Slaver och bulgarer från norr hade besegrats nedanför Konstantinopels ogenomträngliga murar och glömts bort, de dödas vitnande ben var det enda som väckte minnen när de grävdes upp av en förvånad bonde då han plöjde sin åker, men ofta slängdes benen tillbaka eller kastades åt en hungrig hund.

Livet gick vidare, som alltid. Men jag visste inte då, att det var lugnet före stormen. Jag var gammal och såg fram emot en stilla tid i min församling. Jag trodde att jag lämnat fasorna och minnena bakom mig och inom sinom tid skulle sälla mig till de andra i jordens mylla och glömmas bort. Jag hade fel. Gud hade inte hörsammat mina böner.

På denna dag, den fjärde dagen efter S:t Eluk hittades den första kroppen som skulle förändra allt. Ibland när jag är svag önskar jag att den aldrig hittas, men man får sällan vad man önskar i denna värld. Det har jag lärt mig och därför skriver jag ner den här berättelsen, som jag i efterhand förstår hur den utspelats, till de som kommer efter mig, kanske för att lära någon att aldrig vandra från Guds upplysta väg och att alltid sträva efter sin själs frälsning. Utan Gud finns bara evigt mörker och fasor utan slut.

Fasan och djävulen har många ansikten och bara den gudfruktige kan stå fast. Det visar de heliga skrifterna. Det här var inget undantag, händelserna skulle pröva min tro och lojalitet till det yttersta. Jag minns det som hände mycket väl, nästan med skrämmande skärpa. Men det var fler än jag som var inblandade i det som hände. Jag kan bara skriva ner deras bild av händelserna, som jag senare pusslade ihop när jag hade all kunskap till hands. Men ibland känns det som om de talar genom min penna. Kanske de gör det? Guds vägar äro outgrundliga.

Denna berättelse tog sin början i ett avlägset kloster en bit norr om staden Andianopel, som stod under kejsarens styre sedan länge. Kroppen hittades strax före morgonbönen…

Kapitel 1

Valentin frustade när han sköljde ansiktet i det kalla vattnet. Knogarna värkte eftersom han hade blivit tvungen att slå hål på isskorpan i tråget. Han doppade händerna och tvättade dem fort. Han torkade sig noga, huden sved och var röd efter kylan. Sedan skyndade han till sina plikter. I sängarna sov resten av noviserna djupt och stilla. Valentin önskade kort att han varit en av dem när han försiktigt stängde dörren efter sig.

Ingen var vaken i klostret, korridorer och salar låg tysta. Hans sandaler slog mot stengolvet. Efter tre månader i klostret hittade han nu ganska väl. Han gick bara fel en gång och det märkte han fort när han nådde dormitoriets raka rader av celler, där de riktiga klosterbröderna bodde.

Valentin gick tillbaka samma väg, gäspande. Om en stund skulle klockan ringa till bön. Då måste han vara klar. Den här gången tog han rätt väg i korsningen och belönades med kyrkans stora dubbeldörrar i slutet av den breda korridoren. Han fick använda all sin kraft för att knuffa upp dörren, för han var spensligt byggd och smal som en sticka. Innanför dörren föste han tillbaka huvan i nacken, plockade fram fnöske och flinta och fick snart en gnista. Med fumliga, stela händer plockade han ner ett tjockt vaxljus från hyllan bredvid dörren.

Kyrkan var beläget i norra delen av klostret, byggt i massiv sten och lika orubbligt som klosterbrödernas tro. Valentin tog den långa järnstaven och tände ljus efter ljus i nischerna längs kyrkans väggar. Framför altaret stod de långa bänkar där klosterbröderna samlades till bön och sång, fem gånger per dygn. Varmt vax droppade från staven men Valentin var noga med att inte få något på händerna eller ärmarna. Den trådslitna munkkappan var allt han ägde, livet i klostret var hårt och disciplinerat men han fick något att äta varje dag, lovprisad vare Gud.

Kyrkan badade i ljus när han var klar, men det var fortfarande så kallt att han var tvungen att kupa händerna och blåsa lite värme i dem. Nedanför altaret hejdade han sig. Om ett halvår skulle han stå inför valet att avlägga klosterlöftena och stiga in bland de riktiga klosterbrödernas led eller lämna klostret. Han fick böja huvudet bakåt för att se den törnekransades anlete, där han hängde på korset. Magen morrade dovt och avbröt hans tankar. Om han var kvick skulle han kanske hinna över till köket och hitta lite bröd från middagen igår.

Köket var tomt. Brödugnarnas väldiga gap glödde svagt. Snart skulle glöden väckas till liv när klostret vaknade. Det var många munnar att mätta. Han letade igenom skåpen och hittade mycket riktigt en brödlimpa, något torr men ätbar. Han bröt en bit och värmde sig vid ugnarna medan han åt. Måltiderna serverades med samma stränghet som allt annat i klostret. Om en stund skulle tjänarna komma hit och förbereda frukosten. Klostret var självförsörjande, de odlade vad de behövde på markerna och de höll sig med en del kreatur. De sålde kryddor och välgörande salvor till byn och passerande pilgrimer på väg till Konstantinopel.

Valentin brukade nyfiket kika på pilgrimernas hålögda ansikten. Abbot Robertus visade alltid dem stor vänlighet men var lika noga med att de sov i gästrummet. Klostret var vigt åt Gud, avskärmat från världen utanför. Munkarna var Guds utvalda, helgande hans namn i arbete och bön.

När Valentin hörde klockan ringa stoppade han in de sista brödbitarna i munnen och sprang tuggande till kyrkan. Han bestämde sig för att ta en genväg över gården. Ingen skulle se honom så här tidigt.

Höstkylan fick hans andetag att bli till små moln när han sprang över gården som skilde de olika delarna av klostret från varandra. Han stannade tvärt på de hala kullerstenarna när han såg kroppen. Först trodde Valentin att det var en klosterbroder som fallit ihop och behövde hjälp, för den fallne bar den svarta munkkappan. Det var något fel med kroppen men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Den verkade motsäga sig all logik i form och hans tankar gick till en trasdocka som han haft när han varit liten. På kvällarna hade han kramat den i sin säng när vinden ylat runt knutarna. När han blivit äldre hade han glömt bort trasdockan och en dag funnit dockan i den töande vårsnön bakom huggkubben, lemmarna hade då förlorat formen och tyget det mesta av sin färg. När han plockat upp dockan hade en arm lossnat.

Valentin tog ett steg närmare kroppen, i kyrkan klämtade klockan till morgonbön en sista gång. Han skulle bli sen. Bredvid kroppen låg någonting, det såg ut som en handfull färgade stenbitar. Men hans blick dröjde inte länge vid dem när han upptäckte att det rann blod mellan kullerstenarna. Förskräckt stapplade han bakåt men halkade omkull.

Blodet kom från kroppen.

Valentins skrik väckte hela klostret.

Kapitel 2

Eskortens taktfasta steg ekade i korridoren. Jasper gjorde sitt bästa för att hålla jämna steg med eskorten. Kyrkans boningshus och katedral höll fortfarande på att byggas sedan staden utnämnts till provinsens huvudstad. Jasper var klädd i sitt ämbetes enkla svarta kappa, ett rep tjänade som skärp runt hans midja som numera antagit en svag rondör men det besvärade honom föga. Ålderns höst hade han tänkt tillbringa i äppellundens skugga utanför kyrkan, läsande och lyssnande till vardagens enkla, rogivande ljud. Tillsammans med stadens bryggare hade han experimenterat med några nya cidersorter som sålts på marknaden till en bra förtjänst. Han kände ett hugg av hemlängtan men han ville inte svika när biskopen, Guds högste representant i provinsen, kallade på honom.

Eskorten tillhörde biskopens personliga vakter, på deras tunikor fanns ett svart kors. Ingen ur eskorten hade växlat några ord med honom. De hade hållit ett respektfullt avstånd under hela resan tillbaka till staden. Meddelandet hade kommit oväntat. Jasper hade läst det noga tre gånger medan budbäraren väntat med tålmodig min. Jasper hade fått hålla upp papperet mot höstsolens ljus för att urskilja bokstäverna. Hans syn var inte vad den en gång varit. Han var fortfarande rak i ryggen men hans starka anletsdrag hade mildrats under åren, det röda håret hade krupit bakåt vid tinningarna och blivit grått men det var lika omedgörligt som i unga år.

Eskortens ledare, en man i tjugoårsåldern med fagert hår, visade vägen till en oansenlig dörr och knackade på med knuten näve. Genast bad en dämpad röst dem komma in och ledaren gjorde en gest att Jasper skulle gå in själv. Jasper tackade och gick in. Rummet var litet, det var så skumt att Jasper först trodde att han var ensam innan han upptäckte biskopen sittandes i ena hörnet av rummet bredvid ett fönster, som vette västerut mot flodbanken. Biskopens ansikte var rynkigt, det grå håret kortklippt. Han såg ut att vara ungefär tio år äldre än Jasper själv. Jasper skyndade fram och gick ner på knä. Biskop Nikolus sträckte ut sin högra hand och Jasper kysste signetringen av guld.

Ers eminens, jag har kommit som ni bad mig.

Jag är glad att du kunde komma så fort, sade biskopen.

Han hade inte träffat biskop Nikolus tidigare. Hade det varit tio år sedan Jasper besökt Andianopel? Tiden gick fort.

Ni sade i ert brev att det var ett brådskande ärende, sade Jasper.

Du ser inte ut som jag väntat mig, påpekade biskopen.

Jag är blott Guds tjänare, varken mer eller mindre.

Så sant, Jasper. Vi är alla blott Guds tjänare, människor med fördelar och brister i alla dess former. Nikolus gjorde en gest mot en stol. Jasper hämtade den och satte sig. Rummet var inte vad Jasper väntat sig att en biskop skulle använda som mottagningsrum. Biskop Nikolus måste ha annat hans tankar och förklarade sitt val.

Jag brukar dra mig tillbaka hit ibland, när jag behöver fundera över något och min stab brukar aldrig hitta hit. Ibland kan jag sitta här ostört i flera timmar, avslöjade han med ett litet leende och tittade ut genom fönstret på flodens blå flöde nedanför den sluttande flodbanken. En pråm gled makligt fram på floden och besättningen gjorde sig beredda att staka ut ur bakåtvirvlarna i kröken. Jasper och biskopen var för långt borta för att höra deras röster. De kunde bara se kaptenens ivriga gester. Jasper lade märke till att biskop Nikolus granskade honom från topp till tå igen, som om han var otillfredsställd med hans tidigare svar.

Du undrar väl varför jag har kallat på dig, sade biskop Nikolus.

Ja, naturligtvis.

Det är ett något känsligt ärende, började biskopen men tystnade.

Jag ska göra allt för att svara på era frågor, men jag kommer från en stilla församling, sade Jasper försiktigt.

Ja, det är jag medveten om, sade biskopen.

Så det gäller inte min församling?

Nej.

Jag ska försöka vara till hjälp.

Säg mig, vad vet du om bildstormare? frågade biskopen. Frågan tog Jasper med överraskning men han hämtade sig fort.

Inom kyrkan är de mer kända som ikonoklaster. De anser att avbildningar av människor är hädiska. De tar stöd i det första budordet om avbildningar och slår sönder statyer, men de är en minoritet här i provinsen, svarade han.

Så med andra ord känner du till dem ganska väl och har hört talas om deras tidigare vandaliserande verksamhet, konstaterade biskop Nikolus.

Ja, men jag har bara en lekmans kännedom, påpekade Jasper försiktigt.

Att slå sönder kyrkans egendom är att kränka Gud själv. Många prelater har bett mig att ta tag med hårdhandskarna mot dessa vandaler, som jag föredrar att kalla dem. Biskop Nikolus gav honom en road min. Biskopen utstrålade en stillhet, som tycktes genomsyra rummet och själva skaparens väv. Jasper såg att det fanns en styrka i biskopens ögon. Men du, som jag, vet att det är inte så lätt att stampa ut en eld, det skvätter alltid glöd åt något håll. I Konstantinopel har flera bildstormare bränts på bål men det verkar inte avskräcka dem, utan snarare göra dem starkare. Det har gett bildstormarna sina egna martyrer.

Jag förstår, ers eminens. Men jag förstår inte vad det här har med mig att göra. Jag är ingen bildstormare och känner inte heller till några som har vandaliserat kyrkans egendom i min församling, sade Jasper.

Du har rätt. Ikonoklaster har inget med dig att göra, Jasper. Biskop Nikolus reste sig och bjöd honom att följa med ut ur rummet. Nyfiket följde Jasper efter. När de kom ut i korridoren hördes hammarslag ifrån katedralen som fortfarande höll på att byggas. Det sades att katedralen skulle snudda vid molnen när den var klar. Biskopen sköt upp en halvöppen, oansenlig dörr längre ner i korridoren. När Jasper följde efter och såg var de var någonstans stannade han häpet. Över hans huvud sviktade otaliga arbetsställningar. Det myllrade av arbetare över katedralens begynnande tak och väggar. Taket böjde sig i flera valv som regnbågen själv och Jasper kunde redan se den gudomliga skönheten i det påbörjade byggnadsverket. Än så länge var valven bara som revbenen på ett skelett. Jasper hade inte förväntat sig att ha tillräcklig styrka kvar i kroppen till att kunna resa till Andianopel när katedralen var klar. Jasper mumlade en tacksam bön till Gud att han fått se katedralen. Han upptäckte att hans gapande över katedralen hade lämnat honom på efterkälken och han fick skyndsamt kliva över plankor, hinkar och tråg med murbruk för att komma ifatt biskopen.

Anledningen till att jag har kallat hit dig har med ikonoklaster att göra. Men inte på det viset som du tror. Biskop Nikolus stannade i mitten av katedralen, den svarta kappan fläckig av grått damm.

Jag står naturligtvis till er tjänst, även om jag är rädd att jag inte kan vara till någon hjälp.

Du underskattar dina förmågor, Jasper, sade biskopen. Jag har hört talas om dina äventyr under skräckens år och Erios fall.

Jag var bara en ung darrande pojke. Han mötte biskopens blick. Jag är rädd att jag knappt hade någon inverkan på händelserna, ers eminens.

Jag behöver någon som är medveten om kyrkans position och kan hantera sig själv i en krissituation.

Jag är en gammal man, säkerligen måste det finnas någon annan, yngre och mer kunnig präst, invände Jasper.

Biskopen svarade inte utan tittade upp mot katedralens begynnande tak. På en ranglig arbetsställning ovanför dem doppade en konstnär sin pensel i en färgburk. De första bilderna började redan ta form på katedralens väggar.

Jasper övermannades av katedralens storlek, för ett tag snurrade det till i hans huvud och han mindes första gången han kommit till staden Erios katedral den där regniga kvällen för så många år sedan, tvekande hade Jasper stigit in i katedralen, skälvande av fruktan inför Guds närhet och katedralens skönhet. Numera var den katedralen i ruiner sedan flera år tillbaka. Biskopens röst avbröt hans tankar.

Känner du till byn Arden?

Ett kloster ligger i närheten, eller hur?

En munk mördades där för tre dagar sedan.

I klostret? frågade Jasper förvånat.

Ja.

Det låter som ett ärende för lagens tjänare.

Det är det, ta inte miste på det, Jasper. Biskopens hårda röst överraskade Jasper. Men jag kontaktades för att bredvid kroppen hittades en ikon, placerad där av mördaren. Ikonen var krossad i flera bitar.

Jag förstår.

Ja, ärendet är som sagt känsligt, sade biskopen.

Misstänker du en bildstormare?

Ja, det gör vi. Ikonoklasterna är ett problem. Men jag vill inte ge mer bränsle till elden och därför måste det här ärendet skötas diplomatiskt. Biskop Nikolus vände sig till honom. Därför föreslog någon dig.

Jag var bara Terentius lärling, en snubblande blytyngd kring min mästares anklar. Jasper hade inte yttrat sin mästares namn på fyrtio år. Jag är nog inte mannen ni söker, ers eminens.

Du har ett skarpt intellekt, stort mod och god tro, sade Biskop Nikolus. Du nämndes med ansenliga rekommendationer.

Jag är hedrad att du hyser så stor tilltro till mig, men jag vet inte om jag är rätt man för ett sådant här uppdrag.

Du får rida redan idag. Jag vill ha det här löst så fort som möjligt. Tonen och dragen kring biskopens mun gav inget utrymme för fler ursäkter. Jasper kände sig inte stärkt av biskopens beröm men han var inte i en position att tacka nej till kyrkans överhuvud och Guds ställföreträdare i provinsen.

Jag ska göra mitt bästa, ers eminens.

Detta är ett kyrkligt ärende, men du kommer att behöva hjälp. Biskopen tog fram ett hoprullat pergament med ett svart band. Det här är en fullmakt på att du agerar i mitt namn, allt du begär ska tas som om det är från mina egna läppar. Jag har talat med kejsaren. Jag har full jurisdiktion. Du har ett månvarv på dig att finna den här mordiske bildstormaren.

Om jag skulle finna honom, vad ska jag då göra, ers eminens?

Föra honom inför rätta, länsherren är kejsarens representant i länet. Biskop Nikolus såg på honom. Jag vill inte ha några problem med bildstormarna. Ta reda på vem det är, fånga honom, fråga ut honom och låt sedan lagen utdela sitt strängaste straff. Gud kommer att döma hans illgärningar och sända hans själ till helvetets eviga pinor.

Har du kontaktat patriarken?

Nej, jag vill sköta det här ärendet själv utan någon inblandning från Konstantinopel.

Hur vill du att jag ska rapportera mina upptäckter? frågade Jasper.

Du kan använda brevduvor, svarade biskop Nikolus och blickade upp mot taket. När katedralen står klar kan ingen förneka Guds skönhet. Storheten och målningarna kommer att blända och överväldiga varenda besökare. Bildstormarna kommer att tyna bort. De kan inte segra.

Biskopen svepte med blicken över katedralen innan den stannade på Jasper. Men jag kan inte acceptera att någon bildstormare försöker förstöra det. Jag känner på mig att du är ett gott val, Jasper. Din tid hos din mästare under skräckens år och dina försök att frälsa bulgarerna i norr har förberett dig för den här uppgiften.

Jag ska göra mitt bästa, ers eminens. Men jag kan inte lova några resultat.

Biskopen lade en hand på hans axel och tittade honom i ögonen. I Guds namn kommer du att finna den här mördaren, Jasper.

Jasper önskade att han kände sig lika övertygad som biskopen.

Kapitel 3

Har du vallat gäss någon gång? Pojken som frågade hade inga skor. Han stod barfota på den leriga vägen mitt i den stora flocken av gäss. I händerna hade han en knotig käpp. Kläderna var enkla och hosorna lappade, men det kunde inte betvinga leendet när han såg Jaspers min.

Nej, det har jag faktiskt inte. Jasper tvekade för ett ögonblick att stiga av hästen för gässen verkade ovanligt styva i korken och nafsade och väsnades på den smala vägen. Jaspers häst var tur nog en lugn gammal krake som inte gav dem en andra blick.

Men det är aldrig för sent att lära sig, sade Jasper. Gud själv uppmuntrar kunskap, men att valla gäss ser inte ut att vara någon lätt uppgift!

Pojken föste undan gässen med sin käpp så att Jasper kunde kliva av hästen. Hans kropp värkte efter en lång ritt och det knakade i ryggen. Pojken mätte Jasper till bröstet. En gås nafsade i Jaspers kappa. Milt strök han gåsen över huvudet men den försökte istället bita honom. Förskräckt drog han undan handen till pojkens skratt.

De tycker inte om er.

Det var Jasper benägen att hålla med om då vägen blockerades helt av flocken.

Du är en prelat, sade pojken. Vi har redan en prelat i byn, och klostret har massor av munkar. Är du från klostret eller ska du hälsa på?

Nej, jag är inte ifrån klostret. Jag har kommit hit i ett viktigt ärende, förklarade Jasper. Han tittade bort mot byns tak som skymtade över kullens krön. Husen lovade värme och mat, men det var med motstridiga känslor han blickade mot sitt mål. Under sin korta resa hade han huttrat i höstkylan, som idag verkade kyligare än vanligt. Eller var det hans känslor som spelade honom ett spratt? Mörka moln jagade fram över himlen, det hade legat regn i luften hela dagen.

Du ser ut att frysa.

Är du inte själv kall?

Det är ingen fara med mig. Pojken föste undan några gäss som blev för närgångna. Han förklarade sedan att de måste hitta ledaren bland gässen som visade sig vara en stor fågel som hade något okuvat i sin blick. Tillsammans fick de fågeln att börja gå åt rätt håll, påjagad av deras rop och pojkens käpp.

Är du ifrån byn? undrade Jasper.

Nej, vi har en gård en bit bort. Far köpte de här gässen i byn. Pojkens röst svällde stolt medan han förklarade sitt uppdrag. Jag ska ta hem dem själv.

En gås försökte smita förbi dem tillbaka mot byn men de hindrade den med höga rop och utsträckta armar. När gåsen gav upp och sällade sig till flocken vände sig pojken till Jasper.

Har du ridit långt idag?

Ja, och vägarna har varit dåliga.

Jag såg en trupp soldater rida förbi i morse. Pojken svingade sin käpp som ett svärd och klättrade upp på stenmuren vid sidan av vägen. Jag ska bli soldat när jag blir stor.

Det finns andra yrken än att tjäna svärdet och kejsaren. Jasper stampade fötterna i leran så att en eftersläntrande gås ökade farten. Gud prisar idoghet och trohet. Och en soldats yrke är farligt.

Jag är inte rädd. Pojken hoppade ner från stenmuren och hjälpte honom att avstyra ett försök från gässens ledare att vända om.

Jag klarar det nu, sade pojken. Jasper nickade med ett litet leende. Pojken hade ett käckt, friskt mod som Jasper hade saknat som barn. Jasper stod kvar tills pojken blivit en otydlig liten prick borta på vägen. Sedan satt Jasper upp igen och red vidare, trots sin värkande rygg. Han var snart framme.

På sin väg till byn kom Jasper att tänka på att han hade överlevt tre kejsare.