Adressaten okänd

By Reidar Nordenberg

Liksom undertiteln förtäljer, är det här inte en vanlig, linjär historia, utan en berättelseväv av levnadsöden. En novellsamling med ovanligt mycket karaktär. Här finns plats för alla typer av människor och deras egenarter: de är onda och goda, generösa och snåla, ensamma och tillsammans. Adressaten okänd blev Reidar Nordenbergs sista bok när den utkom 2001, och här har hans konstnärliga berättarstil slipats till sin fullödighet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726992090

Book preview

Triptyk

I

Stackars Frida som råkade dö mitt i fastan.

Tänka sig ett så grymt öde!

För var det något som hon var känd för så inte var det för fasta och späkning, men väl för sina utsökt tillagade och läckra måltider som hon så frikostigt alltid bjöd på.

– Ta mera, ta mera! sa hon så fort hon såg att det började tryta på någons tallrik.

Själv hade hon alltid sin givna plats vid bordet, en plats som gjorde det lätt för henne att nå köket.

När hon väl hade satt sig brukade hon blunda några sekunder, liksom i en stilla förberedelse innan hon glatt utbrast:

–Nej, nu äter vi!

Sist av alla lade hon själv för sig på tallriken, tog någon enstaka tugga men hade inte ro att länge sitta kvar.

Så fort innehållet i en karott började ta slut skyndade hon ut i köket och fyllde på med ångande varm mat.

Drog ett djupt andetag och tillät sig att fyllas av den så aromrika doften innan hon återvände in till sina gäster.

Hennes ögon spelade gladlynt bjudande.

Och det var aldrig så att någon kände sig mindre välkommen vid hennes bord.

Alla var lika väl sedda.

–Snälla ni, ta flera gånger!

Hon slog ihop sina händer, kramade dem av förtjusning, rättade förstrött till bordsduken hur slät och fin den än låg framför henne.

–Det finns ju mat så det räcker!

Hon gick runt bordet och rörde försiktigt vid var och en.

–Det till och med blir över, fortsatte hon med sin stillsamma röst.

Ja, hon hade ett rymligt hjärta och en alltid öppen hand, generöst givande.

Och inte bara när det gällde att mätta sin nästa, utan i alla möjliga förhållanden till sina medmänniskor.

Redan långt innan hon började skolan tycktes hennes husmoderliga bana vara utstakad och given.

Dockorna gav hon plats runt de imaginära festborden, ofta små tillplattade öppningar i någon gräsplätt.

Av sand och vatten skapade hon sedan sina måltider så att hon kunde mätta alla sina talrika gäster.

Och efter skolköket tog hon slutligen steget in i receptvärldens djungel.

Och i konsten att av nästan ingenting skapa det mest storslagna.

Och så dog stackars Frida mitt i fastan.

Den vita kistan, smyckad med vackra rosor, stod framme i koret.

Vid orgeln satt en ung musikstuderande.

Han höll sina händer ovanför tangenterna, nästan snuddade vid dem, blundade och rörde fingrarna som om han redan hade påbörjat musiken någonstans inne i sig själv.

Men så fort klockan i tornet hade tonat ut sänkte han sina händer och en varsam melodisk slinga gick de sörjande i möte när de sakta tågade in i kyrkan.

Och prästen läste ur Paulus brev till romarna:

Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter, ty Gud har upptagit honom, och vem är du som dömer en annans tjänare?

Ur romarbrevet läste han också följande mera ovillkorliga ord:

"Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du icke mer i kärleken…

…Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig inför Gud och håller provet inför människor."

Bättre kände de församlade igen sin Frida när prästen förklarade hur Chrysostomus, den grekiske kyrkofadern, talade om fastan som en inre fasta, återhållsamhet också i ord och tankar.

Bäst av allt tyckte de dock om orden ur brevet till hebréerna:

Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.

Den unge musikerns fingrar nådde åter tangenterna och han improviserade mjukt och stilla.

Musiken svävade, svävade lika lätt vägande som fåglarna brukade göra högt över viken därute.

Frida hade sett så fin ut, tänkte hennes make när han fylldes av utgångsmusiken.

Hon hade sett precis ut som vanligt när hon låg i sin kista där hemma.

Tyst hade han bett att få vara ensam med henne en sista stund innan hon fördes bort.

En sista stund som gav honom möjlighet att på sitt sätt hedra sin maka.

Varligt försåg han henne med ett vitt och nystruket förkläde över svepningen.