Närmare dig

By Sven Christer Swahn

Det är Karl som bestämmer att han och Benkt ska bli vänner. De går i samma skola och klass men är egentligen inget mer än ytligt bekanta. Så när de av en slump råkar hamna i kyrkan samtidigt tar Karl sitt beslut. Och genom kyrkans förening påbörjas sedan den långsamma processen att bygga en vänskap. En process som ofta tycks vara ensidig när de båda känner ett visst motstånd för att öppna upp sig för den andre. Och när Eva, Benkts granne, träder in i bilden förändras dynamiken helt. Hon känner på sig att de unga männen kommer ta stor plats i hennes liv. Exakt hur är ännu oklart. "Närmare dig" är en roman om hur vänskap kan ta form och växa, men även om hur vänner kan glida ifrån varandra när livet för dem i olika riktningar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 20, 2020
• ISBN: 9788726317138

Book preview

Sven Christer Swahn

Närmare dig

SAGA Egmont

Närmare dig

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1964, 2020 Sven Christer Swahn och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726317138

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

I

Den ene av dem hade pratat tidigare under dagen men var tyst nu, de hade varit på en fest tillsammans och var på väg från den nu, gick i samma skolas samma klass, hade något år kvar till studenten; det var en studentskiva de varit på, de hade inte känt varandra många år, de bodde i samma stad, den ene av dem, Karl, i dess sydligare delar, den andre, Benkt, norröver.

I stadens äldre kvarter bodde Karls föräldrar och han själv. Hans far arbetade på varvet, hustrun åtog sig städning, barnen (det var många syskon) kom ut i förvärvslivet, alla utom Karl som hölls för begåvad, sattes i läroverk och med tiden blev enda barnet kvar i föräldrahemmet. Han kostade inte mycket eftersom han fick stipendier, arbetade som butiksbiträde eller brevbärare om somrarna och betalade en del hemma. Karls mor dog. Nu gled hushållet in i andra banor. Hans far pensionerades från varvet och gick på backen eller läste tidningen när han inte var i färd med att lägga sista handen vid en båtmodell. Han gjorde båtmodeller och drygade ut sin pension med försäljningen. Moderns död inträffade när Karl kommit några klasser upp i realskolan. Han visste inte var hon låg begravd, han hade varit förvirrad under jordfästningen och inte fått för sig att gå dit och fråga och hans far sade aldrig något om att gå till graven och vårda den.

Karl gick till skolan om morgonen, var inte hemma till frukost, utan åt på skoltrappan. Vid fyratiden kom han hem, hjälpte sin far, läste och ville vid niotiden gå på bio; i varje fall gick han ut på stan. Kyrktorn, gavlar, skorstenar försvann i molnen.

Medan hans mor levde hade han fått kämpa för läshörn men arbetat regelbundet. Nu arbetade han sporadiskt, gick inte miste om några stipendieförmåner, men mer och mer avtog hans intresse för de olika uppgifterna. Han hade känslan att någonting väntade på honom och skulle bli uträttat av honom. Vad detta något var kunde han inte bestämma, men sysslade tills vidare med läsning av böcker som låg vid sidan av kurserna, och med försök att rita och måla, och ibland gjorde han ansatser att skriva något om det han läst eller sett. Dessa försök och ansatser tog upp det mesta av den tid han inte fick ägna åt att hålla huset i stånd eller repetera läxuppgifter. Allting tog tid för honom. Han hade ingen förmåga att samla vänner omkring sig och ingen lust att söka inträde i skolföreningar. När han var några år från sin studentexamen blev han emellertid närmare bekant med en av sina kamrater, Benkt.

Benkt hade inte ofta varit i närheten av trähusen i söderkvarteren och hade överhuvud inte förnimmelsen att bo i hamnstad. Han höll till i sina föräldrars villa och i småskogarna omkring. Hans föräldrar, modern hemmafru, fadern en kontorschef som fått sin befordran sent, umgicks mest med grannens, en liknande familj, och när skolan var slut tog Benkt bussen ut till villaområdet; när kvällen kom gick han ut i skogen, försvann bland träden, hittade stigar som han väl kände till, och kunde från en höjd se en bit hav och stadskontur på avstånd. Han hade varit likgiltig för skolan men skött sig någorlunda. Som sämst hade det gått för honom när han var i fjortonårsåldern och måste tänka på att komma upp i gymnasiet. Han avskydde det som påminde honom om puberteten. Alltså flickor den tiden, dem i klassen, dem han såg på gatan, grannens dotter Eva, men kunde inte låta bli att tänka på dem, vilket ökade hans irritation. Det gick över när han kom upp i gymnasiet, eller förändrades och tog form av religiositet. Religion var något att slå tillbaka tvångstankar med. Dessutom retade religionen hans föräldrar. Det fanns en kristlig förening på skolan, och han anslöt sig. Nu inträffade, att han tog sin lek allvarligare än han tänkt, och några saker samverkade. Dels kyrkan, som var vacker, dels det ovana umgänget med jämnåriga. Man samlades någon gång var vecka i kyrkan och höll en kort enskild gudstjänst. Vid ett av dessa tillfällen var hans klasskamrat Karl av en händelse närvarande.

Karl hade efter skolan, när klockan var halv fyra på eftermiddan, gått omkring ett slag med sin väska. Han gick förbi kyrkan och fick infallet att rita av korvalvet. Han hade ritblock och pennskrin i sin väska. Van att handha tiden efter behag gjorde han sig beredd att gå in i kyrkan och sitta där över sitt ritblock; men när han kom in i kyrkrummet hörde han i det högra sidoskeppet några röster som sjöng en psalm. Han gick närmare, utan att vilja störa. Det var unga röster som sjöng, och de lät enträgna. De hade ett valv att fylla med sång och kunde inte tillåta sig att mumla. Samtidigt som sången höjde sig i enstämmigt allvar lät den försvarslös i kyrkan. Ingen orgel ledsagade den. Det ekade om den, men endast så länge varje vers varade, i pauserna blev tystnaden ögonblicklig. Andedräkten svek de sjungande och varje vers av psalmen dog ut i vädjan. Karl gick vidare. Hans steg hördes inte. Det låg en matta mellan bänkraderna. De slutade sjunga. Han såg att en av dem som sjungit var hans klasskamrat Benkt och blev förvånad. Emellertid hade inte kyrkan varit den tillflyktsort han väntat. Han hade inte kommit många steg på sin väg tillbaka förrän någon klappade honom på axeln, och han vände sig om. Psalmen som sjungits hade varit slutpsalm i andaktsstunden och ordföranden hade fått syn på honom och skyndat sig att fånga in. Ordföranden, Lennart Höfde, son till en grossist och själv på väg mot de gamla skämttidningarnas grosshandlarutseende, hälsade honom hjärtligt välkommen till kyrkorummet, till andaktsstunden som tyvärr var över för denna gången, och till föreningen: han såg med glädje att just de yngre gymnasisterna anslöt sig, och redan i morrnkväll skulle man samlas uppe hos honom, dricka té, höra ett kort anförande av en präst i staden, diskutera en del föreningsfrågor och överhuvud ha det trevligt. Karl såg att de andra föreningsmedlemmarna närmade sig och bland dem också Benkt, som undvek hans blickar och sysslade med att leta i sin skolväska. Karl vände sig om för att skynda iväg med en ursäkt, men i stället snurrade han runt, stod ansikte mot ansikte med ordföranden igen, räckte fram sin hand, och sade att han ville komma; att han tänkt söka sig till dem. Med detta fick hans kvällar ny inriktning. Föreningen, andaktsstunderna, diskussionerna och det andra ledde inte till någon vänskap med Benkt, men de blev ofrånkomligen bekanta på ett sätt som annars skulle varit omöjligt. Inte i skolan, under rasterna sökte de sig inte till samma klungor. Varderas liv fortsatte oberoende av den andres.

Benkt tog ingen större notis om Karl; möjligen kunde den obehagskänsla som gripit honom när han stod i kyrkan och försökte undvika Karls blickar efter att ha sjungit psalmer, återvända och göra luften laddad mellan dem, men därutöver ingenting.

Föreningen var livaktig och medlemsantalet i stigande. Under ordförandens inflytande var man högkyrklig men tolererade lågkyrkliga element, eller rättare frikyrkliga, och försökte leva i ekumenisk anda. Benkt brydde sig inte om att sätta sin tro på prov under bönekamp och han väntade inte på den frid som några av de andra berättade om, den som följer med uppenbarad nåd; han tyckte om att tro, vad han egentligen menade med det lät han vara. Tills vidare hade han det skönt. Han ångrade inte mycket av det som tidigare förekommit i hans liv, utan glömde bort det som barnsligheter och beslöt att uppträda aningen annorlunda. Han arbetade bättre och blev lugnare. Han hade fått vänner. Till vännerna räknade han inte Karl, men heller ingen annan enskild människa: vännerna var hela föreningen, ett kollektiv som höll sin skyddande vänskapshand över honom. Stämningen i staden var präglad av en viss välmenande gudsdyrkan, och föreningens medlemmar löpte inte stor risk att bli förföljda för sin kristendoms skull. Tvärtom var det många som med stort intresse läste föreningens affischer och undrade om de inte själva skulle kunna tänka sig att söka inträde.

Efter att ha gått obemärkt i föreningen började Benkt utmärka sig och steg i graderna, blev sekreterare, var med om att bestämma program. Han lät programmen få litterär anstrykning, så att man läste vers eller, utan att lägga an på dekoration och utstyrsel, uppförde scener ur någon pjäs. Han läste mycket de första gymnasieåren: förut hade han aldrig gett sig tid med någonting. Böckerna bläddrades utan att han gick miste om något i dem. Läxuppgifterna löstes, han fyllde föreningens protokollsbok med korrekta föreningsprotokoll, och när han skrivit det officiella protokollet kunde han skrattande göra en annorlunda version för eget bruk; han kom i ny ställning gentemot tiden. Hade han förut haft det trångt i tidens förgårdar var han nu insläppt i templet. Känslan av att vara gunstling blev stark hos honom.

Det var Karl som målade föreningens affischer; det var allt han gjorde i den. Hans förhållande till föreningen var svårt att bestämma. Han blev inte säker på det själv och upphörde då att grubbla. Så mycket var emellertid klart för honom att första impulsen utgått från Benkt, från Benkts åtbörd av obehag i kyrkan; detta obehag hade övermannat honom och fått honom att gripa ordförandens hand och säga ja. Och han hade väntat sig betalning, inte från ordföranden, men från Benkt. Han hade lyft denne över ett obehag, och han visste vad han önskade i gengäld: vänskap. Efter åren som kringslängt barn i ett trångt hus, efter åren av tystnad och självbestämmande tillsammans med fadern, efter år i skugga under planken ville han ut i ljuset nu, känna gemenskap, och gemenskap kunde för honom aldrig vara detta att sitta i ett rum och känna att man delar syfte och mål med femtio andra. Föreningsliv föreföll honom meningslöst när det inte innebar förening mellan två människor. Nu stod han och väntade vid en port. Solen skulle fastna i gyttjan och inte orka upp med en ny dag. Han var full av sådana föreställningar och försökte ge uttryck för dem i teckningar. Mest plågade honom det instängda havet; han drömde om att komma utanför kedjan av öar till ett hav som bröt ner allt motstånd. Redan var han tvungen att ställa sig frågan om han skulle bli en av dem som läste sig till livet utan att uppleva något av det. Och med läsa tänkte han inte på de få böcker han höll sig till, utan på en livsinställning, det att leva i andra hand. Han ville det inte, det skulle inte bli så för honom. Han skulle nå fram till Benkt, nå in i Benkts liv. Och därför var han kvar i föreningen. Året fortsatte, höstterminen gick mot sitt slut. Föreningen skulle ha julfest.

Ännu hade ingenting hänt som medfört kontakt mellan dem. Men Karl märkte att det ögonblick som efter hans uppfattning måste komma, i varje fall förbereddes. De bytte fler ord med varandra och följdes åt längre efter skolan. Karl såg fram mot den sekund som skulle bli upplyst av förståelse. Men tills den stunden kom skulle han vara uttröttad av sin otålighet.

II

Andra föreningar hade ju julfest; Benkt anförtroddes en del av programmet. Man tänkte skaffa julgran, frukt, kaffebröd; föreningens flickor fick mycket att göra. Man skulle dansa kring julgran och dela ut skämtjulklappar som inte fick kosta mer än tjugofem öre.

Benkt övade in någonting lämpligt, Karl ritade affisch, kvällen för festen kom. Man träffade samman. Det ägde rum hemma hos Höfdes, i ett par rum där, och allt i huset var en blandning av vräkighet och enkelhet. Höfdes var inte kristna men förstod att värdesätta en andlig färgning av vardagslivet. De lät alltså sin son gå som ordförande i föreningen så länge han inte försummade sin läsning. Nu hade ordförande, med Benkts och några av flickornas hjälp, sökt hyfsa till de rum de blivit erbjudna: ett bord dukades, en gran kläddes, och i köket förbereddes kaffekokningen. Medlemmarna kom, man hälsade varandra med skratt och skämt. I hallen hängde speglar med guldramar, ett krucifix och några kopparstick. Flickorna ordnade sin kamning och klädsel. Ingen av dem var vacker, inte många smånätta eller söta, men några av dem klumpigt kvinnliga med tunga bröst, och deras ansikten uttryckte ibland plåga över detta överflöd som de inte visste vad de skulle ta sig till med. Bland de sist anlända var Karl.

Han skymtade sin bild i speglarna och stannade kvar mot sin vilja framför en av dem, eller utan att veta vad han ville. Han såg sitt pannhår falla ner över pannan och förstod att han såg till att det föll ner så, omedvetet övertygad att det klädde honom. Ögonen såg tillbaka mot honom. Hade också hans sätt att sänka ögonlocken, att ibland blinka och sedan se uppåt med en vridning på halsen och ett halvt leende, något att göra med ett själens koketteri, ett försök att också i gester och maner ge rätta uttrycket för det han uppfattade som sin egenart? Han grimaserade mot spegelbilden, och var också grimaserna? – han gick vidare, slängigt som han brukade gå och likgiltig för alla i rummen, hälsade åt alla håll, såg sig om efter sin vänskap och fann den inte; Benkt var i sitt esse som instruktör bakom teaterförhänget.

Ty från läsningen och upptäckten att han fått mer glädje av parodier på föreningsprotokoll än av att skriva skoluppsatser hade han övergått till att försöka skriva allt tänkbart själv, och utkasten hade inte mer inbördes sammanhang än de böcker han läst sig genom. I den kristliga föreningen började han framstå som ett begåvningsskott på föreningens eget träd, något att hänvisa till liksom man hänvisade till de par som nästan gifta möttes i föreningens beskärm och var lyckliga där.

Benkt kunde skratta och hålla föreläsningar om modern litteratur, kunde ropa att den eller den bakelsen var lika viktig för hans själ just nu som hela Bibeln, och det förläts honom, för skulle han inte i nästa nu leda andakten? Sådan rörde han sig alla dagar bland dem, och han såg bra ut, ansåg flickorna i föreningen.

Nu föreslog han alltså tonfall och rörelser och de skämtade om draperiet som skulle användas till teaterförhänge. Och när han såg in i de rum där de andra just samlades, uppfattade han de andra i föreningen som publik, till de rader som han och hans medhjälpare snart skulle deklamera, men också till den pjäs på längre sikt han själv kände sig mogen att snart uppträda i, och vid tanken på dubbelhet och uppdelning i skådespelare och publik blev han upprymd: han var en av dem vars liv skulle ses av många. Sedan kom oro efteråt: om det var så måste han byta fotfäste snart, han fick låta tronoch tryggheten fara. Nu tändes ljusen, både de levande och de döda. Festen kunde börja.

Karl satt i ett hörn av julgransrummet, såg in i kaffebordsrummet och följde med ögonen dem som gick ut och in. Han hade levererat sin julfestaffisch i tid. Han väntade. Och efter bön dracks kaffe. Bönen framförd av ordförande förde stillhet med sig. Alla sänkte huvudena. Benkt såg besvärad ut när han stirrade på sina händer. Karl märkte, att Benkt smålog under bönen, men sedan återvann sitt ikväll besvärade allvar.

Kaffet bjöds kring och en första omgång kakor, skämtandet vidtog igen. Därpå underhållning, dans och lekar. En flicka spelade piano. Hon hörde inte till skolan och ingen tyckte att hon spelade bra. Hon satt framför pianot och fick applåder för sina Lieder ohne Worte eftersom ingen visste vem hon var och alla ville ta hänsyn till hennes känslor. När hon reste sig och fick sällskap från pianot till en stol i ett hörn spreds ett rykte att hon var blind, och man ångrade sitt ogillande av hennes spel och gladdes åt att man applåderat. Det var en påminnelse om att inte döma. Benkt som också uppfattat ryktet följde den blinda med ögonen.

Man glömde dimkvällen runt huset. Stearinljusen fladdrade. Den blinda gömdes i skuggor. Ridån gick upp, draperiet som hängt framför dörren till ett sidorum drogs alltså åt sidan, Benkt och kommitterade hade skyndat sig dit efter pianospelet och uppförde nu en tablå. Skolans lärare framträdde och läste verser om sig själva; det slutade med att en av dessa lärare, Benkt, i en dialog led nederlag mot en av sina elever, spelad av eleven själv. Applåder, och några av verserna fick tas om. Medan en av de uppträdande med lärarröst läste upp sitt parti pånytt såg Benkt genom en springa ut mot auditoriet. Åter tyckte han att allt i hans blickfält fick innebörd av att han och de övriga på en och samma gång förenades och skildes åt av teaterkonventioner: minsta småsak i rummen var inte föremål längre utan fanns där för att bättre framhålla hans ställning och pjäsens inre mening: men bland publiken fanns också Karl, och när Benkt nu mötte Karls ögon fanns det inte bara en bekräftelse av Benkts ledarroll i dem utan också något av krav. Men vilket slags krav kunde han inte avgöra. Underhållningen fortsatte. Höfde läste en juldikt, två flickor spelade blockflöjt. Prestationerna höjdes skämtsamt till skyarna. I rummet med julgranen röjdes nu undan för dans. Stolar ställdes i en ring runt golvet, mattan rullades ihop till en rulle som föstes mot ena långväggen, granen bars ut mitt på golvet och julgransljusen justerades. Flickorna skyndade sig att stå runt granen och beundra den. Pojkarna följde efter, några av dem diskuterade föreningstekniska problem. Benkt lade armen om axlarna på två flickor och gick på så vis genom dubbeldörren in i julgransrummet. Med två eller fler flickor kände han sig generad. Efter de tre kom Karl.

Till pianot leddes nu den blinda, och hennes händer letade fram Skära skära havre medan hon vände sitt ansikte mot de dansandes röster och steg, och Benkt, som bildat ring med de andra och börjat lunka i juldanstakt runt granen, visste nu vad som föresvävat honom tidigare, när han först fått höra att flickan var blind: att en blind kunde duga för en som första gången skulle ha med flickor att göra. Hon skulle vara angelägen om att vara till lags, och han själv inte behöva ängslas för brister; vad kan en blind begära, hon ligger i sitt mörker och