Terror i guds namn

By Lindy Lindh

Pernilla Hedin, 33 år gammal, hon skulle inte bli äldre än så. Journalisten Lena Blom kan inte förstå varför hennes barndomsvän begått självmord. Det stämmer inte, Pernilla som alltid varit djupt troende skulle aldrig ta sitt eget liv. Fast besluten att det är något annat som ligger bakom Pernillas död börjar Lena nysta i den tragiska händelsen, tillsammans med fotografen Micke Molle. Ett namn återkommer, Kristi Dolkar, och snart förstår Lena och Micke att de är något mycket mörkare på spåren än vad de först hade kunnat ana. Tron på Gud borde vara ett stöd, men inte här. Inte nu. Plötsligt befinner sig journalisterna i kollisionskurs mot en organisation som inte skyr några medel...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2020
• ISBN: 9788726521917

Book preview

Lindy Lindh

Terror i guds namn

SAGA Egmont

Terror i guds namn

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2001, 2020 Lindy Lindh och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726521917

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Kapitel 1

Må hon brinna och rida alla Belsebubs eldar och kval.

Orden västes fram och Lena Blom trodde först att hon hade hört fel. Att hon hade inbillat sig dem.

Hur kunde någon säga något sådant, på en begravning?

Orden hade pressats fram under starkt känslosvall. Så mycket hade hon hört. Men de hade inte varit mer än en viskning från någonstans bakom henne i den ljusa och moderna Birgittakyrkan. Och kunde orden verkligen gälla Pernilla Hedin. 33 år gammal. Hon skulle aldrig bli äldre. För det var Pernilla Hedins begravning som den unge blondlockige prästen framme vid altaret just höll på avsluta.

Lena Bloms ögon var fulla av tårar. Hon kunde inte hjälpa det. Hon hade alltid gråtit på de få begravningar hon hade varit och Pernilla Hedin var hennes bästa vän från barndomen. De hade vuxit upp tillsammans. De hade gått i samma skolor ända till universitetstiden. De hade fnittrat ihop och undrat hur man kysstes. Tillsammans hade de listat ut det med hjälp av en pojke i klassen när de började mellanstadiet. Senare hade de diskuterat och funnit ut fler av hemligheterna bakom att växa upp. Glädjeämnena och sorgerna. Den största, och fortfarande mest gåtfulla, var pojkar och varför de var tvungna att vara så annorlunda. Frustrerande som marmeladsmörgåsar som alltid hamnar upp och ned. Alltid barnsliga oavsett ålder. Ändå konstigt spännande.

Den mörkblonda Pernilla och adoptivbarnet Lena hade delat många upplevelser, men de hade växt ifrån varandra och vid deras sista möte hade Pernilla anklagat Lena för mord.

Efter det hade de aldrig mer träffats. Och de skulle aldrig mer träffas, för 33 år gammal vigdes Pernilla till den gud hon så hade överlämnat sitt liv till.

Lena kunde inte hjälpa att hon kände en stor orättvisa. Det var Pernilla som hade trott på Gud, på religionen och ett liv efter detta. Lena hade inte bara tvivlat, hon hade aldrig funnit den tro som så hade kommit att ta över Pernillas liv. Ändå var det Pernilla som hade ryckts bort, överraskande och utan mänsklig förklaring. Precis som prästen just sa i sitt griftetal.

Skitsnack, tänkte Lena. Hur kan det finnas en gud när unga människor dör. Oavsett förklaringen. Lena hade redan hört ryktena. Att Pernilla skulle ha tagit sitt eget liv.

Officiellt var det en olyckshändelse. Pernilla hade trillat i Fyrisån i Uppsala där hon bodde. Av någon anledning hade hon inte kunnat ta sig upp ur ån. Hon hade drunknat.

Pernilla som hade tävlat i skollaget i simning.

Pernilla som trodde på Gud och hade vigt sitt liv åt kyrkan. Hon skulle inte ha tagit sitt liv. Det stämde inte tänkte Lena när hon kom till kyrkan. Och nu de här hemska orden som nådde henne bakifrån.

Lena vände sig försiktigt om och försökte se vem som hade sagt dem. Hon hade avsiktligt satt sig långt bak i kyrkan. Det var nu nästan sex år sedan hon hade träffat Pernilla senast och de hade skiljts som ovänner. Pernillas föräldrar hade skickat henne en inbjudan och ett kortfattat klipp om olyckshändelsen från Upsala Nya Tidning. Föräldrarna visste inte varför Lena och Pernilla hade blivit ovänner. Allt de visste var att de inte längre umgicks.

Åh, vad jag önskar att vi hade kunnat träffas igen. Kanske hade jag kunnat få dig att förstå varför jag gjorde aborten, tänkte Lena. Vi hade ju jämt så roligt. Vi bara växte upp till att bli två helt olika personer, men slutade vi någonsin att älska varandra för det?

Det satt bara några få personer bakom Lena. Ingenting i deras ansikten avslöjade vem som hade yttrat orden som hade låtit som en förbannelse. Lenas blick fastnade vid en ung man med tunt silverblont hår. Han måste det ha varit. De andras ansikten var neutrala och det kunde inte varit den äldre kvinnan. Det hade definitivt varit en mansröst.

Den unge mannens ansikte var stelt. Inte i sorg utan av en järnhård behärskning. Blicken var riktad upp mot kyrkfönstret, inte mot den enkla ljusa kistan som stod därframme.

Plötsligt märkte han att Lena tittade på honom. Ett par ljust blå ögon utan några som helst känslor vändes mot henne. De granskade henne på ett sådant sätt att Lena omedelbart vände sig framåt igen. Hon kunde inte möta mannens blick. Ögonen avslöjade inget men såg ändå rakt igenom henne. Det var som hon inte existerade mer än som ett objekt. Ett genomskinligt föremål.

Hon riskerade en ny snabb titt. Mannen såg rakt emot henne när hon vände sig om. I hans mungipor speglades skuggan av ett leende. Längre än så nådde det aldrig. Uttrycket i ögonen var detsamma. Som en död fisk, tänkte Lena. Vad gör han här, han verkar inte vara här för att sörja?

Hon vände sig framåt och försökte glömma mannen och istället komma ihåg sin vän. Det här var också en stund för de fina minnena. Församlingen sjöng med i en av psalmerna som Pernillas föräldrar hade valt. Det var en ljus och optimistisk sommarpsalm som Lena kände igen från söndagsskolan.

Begravningen led mot sitt slut. Lena hade i sin sorg redan förträngt det underliga uttalandet när hon hörde hur mannen reste sig och började gå ut. Hon slängde en snabb blick mot utgången. Mannen stannade till i dörröppningen, såg med livlöst ansikte mot kistan och sa tyst för sig själv.

Gud har straffat dig för ditt förräderi. Nu måste du möta skärselden.

Lena hör inte orden, men ser hon hans läppar röra sig och uppfattar dem ändå. Det är som hon förts till en annan värld där bara den underlige mannen och hon själv finns. Runt omkring henne utspelas allt annat i slow motion. De två är i ett vakuum och den övriga världen finns bara otydligt utanför.

Hon börjar resa sig för att följa efter mannen när han tvärt vänder på klacken och går ut ur kyrkan. Just då reser sig hela församlingen. Stolar skrapar och många tar chansen att snyta sig. En förlägenhetens gest för att dölja sina tårar och känslor. Svenska begravningar är inte tillfällen för stora känslor annat än hos de närmaste. Övriga besökare tar hänsyn till deras sorg och vill inte störa med sina egna känslor.

Lena rycktes tillbaka till verkligheten. När hon såg mot kyrkdörren hade en mystiske mannen försvunnit. Hade hon inbillat sig det hela? Lena visste knappt vad hon skulle tro.

Pernillas föräldrar hade valt att försöka göra begravningen så ljus som möjligt. De hade undanbett sig sorgkläder och musiken och sången hade ljusa optimistiska toner. Levandegjorda. Deras dotter hade ju trott på en himmel och ett liv efter detta. De kunde bara önska att hon skulle få uppleva det. De hade också undanbett sig alla tal, utom ett kort känsloladdat tal av hennes far.

Stakande och med uppenbara svårigheter fick Pernillas åldrige far de ord han så mödosamt hade plitat ned för hand på ett papper sagda. Pappret slokade med sina hundöron i hans hand efter allt vändande och vridande. Han talade för hela familjen, av vilken Pernilla hade varit sladdbarnet. Hennes syskon och mamma satt djupt bedrövade och lyssnade till de sista ord som riktades till henne på denna jord.

Det var ärliga och enkla ord från enkla människor. Som journalist önskade Lena att hon skulle kunna skriva som Pernillas åldrige far talade, även om orden ibland kom ut stötvis och utan den vane talarens självförtroende och elegans. Så mycket större blev effekten och hela församlingen satt djupt försjunken i orden en stund efter att den gamle mannen hade talat färdigt.

Den professionella sidan av Lena kunde inte låta bli att förundras över hur mycket starkare det talade ordet var. En del av henne undrade om hon med de skrivna orden någonsin skulle kunna åstadkomma vad den gamle mannen och lantbrukaren just hade gjort med sina valhänt framsagda ord.

Samtidigt undrade hon vad som var fel med henne. Hur kunde hon sitta i kyrkan och se sin bäste vän från barndomen begravas och yrkesmässigt fundera på det som skedde. Var hon så yrkesskadad? Som journalist skulle hon stå utanför och titta in, men i ett sådant här ögonblick? Hon förstod att det hela var ett skydd. Det var hennes sätt att reagera och att försöka hålla distans till det hela.

Efteråt hade Lena glömt bort det hela. Utanför den vita moderna kyrkan i norra delen av Kalmar sökte hon upp Pernillas föräldrar och syskon.

När hon kramade om Pernillas mor rann tårarna och orden ville inte forma sig.

Jag är så hemskt ledsen, var allt hon kunde få fram.

Jag vet, sa Pernillas mor enkelt och med bondmorans praktiska inställning tog hon fram en ren linnenäsduk och torkade bort Lenas tårar.

Lena, vi vet att du och Pernilla inte träffades de senaste åren, sa Pernillas far och höll ett stadigt grepp om hennes överarm. Men vi vill gärna att du kommer hem till oss ikväll om du kan. Vi behöver prata med dig. Det här är så svårt för oss att förstå. Vi kan nog inte tro på vad som har hänt. Han gjorde en paus innan han stillsamt fortsatte: Och vi tror inte på vad polisen säger.

Lena lovade att titta över till gården som bara låg några kilometer från hennes eget hem. Det var mer än tio år sedan hon flyttade men gården var och skulle alltid vara hemma för henne. Hon framförde också sin brors ursäkter. Han skulle följt med henne på begravningen, men en komplicerad fölning hade hindrat honom.

Vi vet, sa Pernillas bror Lars. Andres ringde innan vi åkte och bad om ursäkt. Vi förstår. Livet går vidare på något sätt.

Lena kände att hon inte orkade möta fler gamla vänner utan gick till sin vita Toyotajeep och körde Norra vägen ned till Kalmar slott. Där, i det gamla sjukhuset som låg precis mittemot hade hon och Pernilla gått i skolan. Söderportskolan hette den då. Skolan var nedlagd, precis som sjukhuset innan dess, men annars var nästan allt som förr.

Slottsparken bredde ut sig med sina häckar och exotiska träd. Där hade Pernilla och Lena tjuvrökt på rasterna. Mest för att imponera på andra. De tyckte det smakade hemskt. Det var som med allt annat i Lenas liv. Hon bara måste pröva, men gillade hon det inte så fick det vara. I vallgraven hade hon tävlat med pojkarna i att jumpa på isflaken på lunchrasten. Som tur var vallgraven inte särskilt djup. Lena hade plurrat både en och flera gånger i sina försök att överglänsa killarna.

Det var också på tävlingsområdet Lena och Pernilla hade skiljt sig åt mest. Lena älskade att tävla och deltog i en mängd idrotter i skolan, Pernilla undvek de flesta. Den enda sport de hade utövat tillsammans var ridningen, i stallet och hemma på hästarna på Lenas gård. Tävlingslusten brann fortfarande i Lena. Det är bara bäst som gäller.

Hon fortsatte promenaden ut mot Kalmarsundsparken där vinden från sundet ven in över de öppna gräsmattorna. Hon tänkte på novellen hon hade skrivit i skolan om grässtrået och vassröret. Inte visste hon då att det fanns en kinesisk saga som handlade om samma sak. Hon hade skrivit den för att försöka förklara sin envishet. Hon såg sig själv som grässtrået som böjde sig för elementen men som alltid reste sig. Vassröret var det som tjurigt skulle stå på sig, istället för att söka nya vägar. För att till slut gå helt av.

Novellen hade säkert inte varit särskilt bra, men Pernilla hade efter att läst den förutspått Lenas framtid som skribent. Det hade också lärarna gjort och det hade uppmuntrat henne att starta den karriär som hade etablerat Lena Blom som en av de mest efterfrågade frilansskribenterna i Sverige.

Det hade knappast gått som smort. Därtill var hennes motsägelselust och rebelliska sätt alltför mycket ett hinder. Men hon hade framhärdat trots att hon fått sparken från sitt första jobb på lokaltidningen Östra Småland. Hon hade tjafsat och ifrågasatt redaktionssekreterarens sätt att politisera allt så mycket att hon fick gå. Lena brydde sig inte särskilt mycket. Hon var ung och hade bra betyg. Hon var övertygad om att hon skulle komma in på Journalisthögskolan och kunna räcka lång näsa åt redaktionssekreteraren. De hade senare stött ihop på Stockholms kvällstidningar och han hade då låtsats att han inte kände igen henne!

Hur det nu var sökte hon aldrig till JH. Istället valde hon att studera journalistik i USA. Det verkade mer spännande och kanske hoppades hon att hennes koreanska bakgrund skulle märkas mindre där.

Skolåren i Kalmar hade knappast varit utan problem. Det var många gånger hon hade gråtit över mobbingen, att bli kallad steppkines. Eller var det stäppkines de kallat henne? Det spelade ingen roll. Bägge orden sved lika mycket och det var inte ordens innebörd utan deras avsikt som sårade. Och som många andra som avvikit från normen och mobbats hade hon själv mobbat, om än i betydligt mindre skala.

Hackordningen förnekar sig aldrig, hade hon tänkt när hon kom på sig själv med att ta ut sin frustration och sin förtvivlan på klassens ovanligt storväxta tjej. En mild och försynt person som aldrig kunde komma på tanken att ge igen. Lena hade bett om förlåtelse, men vad hon gjort eller blivit förnedrad att göra var en läxa hon aldrig glömde. Sedan dess lät hon aldrig andra tänka åt henne.

Förutom Pernilla var flickan hon hade mobbat nästan den enda hon tänkte på från grundskolan. Hon tyckte inte att hon hade någon anledning att komma ihåg de andra.

Det var med Pernillas stöd hon hade orkat med att stå emot och inte försöka bli som alla de andra. Hon hade åtminstone en kompis, det visste hon alltid. Det plus hennes egen uppkäftighet och inneboende styrka. Jag tar inte skit från någon, hade blivit hennes valspråk. Hennes föräldrar hade också ställt upp, liksom lillebror Andres.

Andres var också adopterad, men av sydamerikanskt ursprung. Lenas föräldrar hade hämtat honom från Venezuela. Lena själv hade kommit som ett ettårigt knyte från ett barnhem i södra Korea. Det var deras regnbågsfamilj, brukade föräldrarna säga och var noga med att uppfostra barnen att vara stolta över sitt ursprung, trots att Lena fått ett svenskt namn.

Men ni är inte annorlunda på något annat sätt än att ni ser annorlunda ut, brukade mamma säga till dem. Alla människor ser annorlunda ut.

Utom tvillingar, hade den fyra år yngre Andres då pipit.

När föräldrarna dog i en bilolycka tog Andres över gården. Det var inget lantbruk som Pernillas familj hade, utan bara en gård på landet och några travhästar som de födde upp för nöjes skull. Andres hade också ett jobb inne i Kalmar, på högskolan. Han var lärare nu. Precis som föräldrarna hade varit. De omkom i en trafikolycka när Andres var 20 och Lena 24 år. Lena hade då precis flyttat till Stockholm efter sina studier i USA.

Det var mycket dumt gjort av dig, Eriksson. Rösten i telefonen var mild och sonor. Orden var långsamma och mycket väl valda. Eriksson rös av en plötslig rädsla och ångrade nästan att han hade berättat. Men han skulle aldrig våga tiga om att han hade gått på Pernilla Hedins begravning.

Vi vet ju att hon försökte kontakta någon. Jag trodde det skulle vara värdefullt om jag såg vem det kunde ha varit, svarade den långe smale mannen som hade smitit ut ur kyrkan.

Jag hoppas det var ditt enda misstag. Jag vill inte att någon ska få anledning att intressera sig för oss. I så fall kommer jag att hålla dig personligen ansvarig, fortsatte rösten i telefonen. Eriksson kände svetten bryta fram vid de sista orden.

Men jag har hört att hennes föräldrar inte tror på att det var självmord. De ska träffa hennes journalistvän senare ikväll, sa Eriksson snabbt. Han ville skyla över sitt misstag.

Hmm, kanske ska du ändå hålla ett öga på vad som händer. Men låt ingen märka dig. Rösten var lite eftertänksam, men tonläget var detsamma. Det var en röst hos en man som var van att tala, som var van att bli lyssnad till.

Eriksson rös till och kände hur svetten rann nedför ryggen trots den vackra brittsommardagen. Det var bara rösten i telefonen, mannen han rapporterade till som kunde ge honom den känslan. En känsla som inte bara var obehaglig, det var också en av anledningarna som band Eriksson till det han såg som ett modernt korståg. Eriksson tyckte om att känna, något han alltför sällan tillät sig. Han sparade och njöt intensivt av sina känslor som en girig företagsledare sina aktieoptioner.

Han strök sig över det tunna håret och hängde upp luren i telefonkiosken. Det var ett samtal han inte vågat ringa från sin mobiltelefon. Mobiltelefonen var bara för vissa samtal, eftersom alla telefonnummer kunde spåras efteråt om något hände.

Han log, han visste vad han skulle göra. Samtidigt som han förbannade sitt slarv i kyrkan. Han visste att Lena hade observerat honom. Det innebar att han var tvungen att vara dubbelt så försiktig.

Förstrött undrade han om han skulle kunna hinna placera någon avlyssningsenhet ute hos Pernillas föräldrar. Han bedömde att risken var för stor, han skulle pröva lasermikrofonen istället. Något som väckte ett leende hos honom när han öppnade dörren till den anonyma Opel Astra han använde. Eriksson älskade sina leksaker; sina avlyssningsgrejor och olika vapen.

Han log fortfarande sitt inåtvända leende när han körde ut ur Kalmar.

På väg ut till Pernilla Hedins föräldrahem för att hitta ett ställe där han kunde vänta och förbereda sig. Gud var god.

Lena körde upp på den välbekanta gårdsplanen och ställde sin Toyotajeep utanför trappan till det röda boningshuset. Hon öppnade dörren och släppte ut Rick, sin hund, som hon hade hämtat upp hos sin bror. Hon skulle återvända till Stockholm redan samma kväll för att förbereda sig för ett möte hos en av de nya mediemagnaterna som hade kommit fram i kölvattnet på Jan Stenbeck och hans MTG-grupp.

Mannen hon skulle träffa var en doldis i medievärlden och undvek normalt all publicitet. Lena hade blivit mycket överraskad när han hade kontaktat henne dagen innan och frågat om ett möte. Hon undrade vad mötet skulle gälla, men än mer undrade hon vad det var som oroade Pernillas föräldrar så mycket att de hade bett henne komma över.

Rick, hennes till naturen mycket olydiga hund hoppade runt henne. Han ville rusa över gården och kontrollera alla de spännande dofterna. De skarpa lantbruksdofterna var så annorlunda mot hans vanliga revir kring Vasaparken.

Sluta nu, sa Lena otåligt och ryckte i kopplet. Som många hundägare pratade hon ibland mer med sin hund under en dag än hon gjorde med andra människor. Hennes vän och fotograf Micke Molle hade alltid något att säga om det..

Kom in min vän, sa Pernillas mamma från förstubron. Hon hade hört bilen köra upp. Hon fortsatte: Nils kommer snart, han håller på att avsluta kvällsmjölkningen tillsammans med Lars.

De gick in i det stora köket som alltid är centralpunkten på en bondgård. Det doftade från nybryggt kaffe och kakfaten stod framme på stora renskurade furubordet. Ingen som någonsin kom in i köket fick gå därifrån utan att ha smakat på vad gården hade att bjuda. Det var naturligt och att inte ta för sig skulle upplevts som en förolämpning.

Eriksson låg under en gran, klädd i en tjock grön jacka. Värmen från tidigare på dagen hade försvunnit när solen gick ned. I händerna höll han en kraftig kikare. Han var ordentligt missnöjd. Han insåg nämligen att han inte skulle kunna lyssna på samtalet Lena hade kommit för. Runt boningshuset fanns det en fruktträdgård som skymde och utanför var det öppna fält på vilka han inte kunde stå och rikta in diskmikrofonen, trots mörkret. Han fick nöja sig med att ha en någorlunda fri sikt in emot förstubron.

I kikarens kraftiga förstoring såg han Lena anlända. Hans besvikelse blev inte mindre när han såg Rick, hennes rödbrunvitasvarta foxterrier. Hundar är alltid problem vid övervakning, det visste han av erfarenhet. Det största problemet var inte deras mer utvecklade hörsel och doftsinnen, utan det faktum att de rörde sig planlöst. De stannade plötsligt för att i nästa ögonblick skynda vidare till nästa fläck eller vad det är som fångar deras intresse. De kunde bli stående hur länge som helst, vilket alltid ställer till problem om man följer efter någon. Att skugga någon som går ut med en hund är nästan omöjligt om den skuggande inte kan hålla mycket långt avstånd. Något som är svårt särskilt i stadsmiljö där personen lätt försvinner in i affärer eller runt gathörn.

Distanserat observerade han att Lena hade bytt kläder. Den prydliga och diskreta dress hon hade burit i kyrkan var ersatt av jeans och skjorta under en oknäppt seglarjacka i klarblått. En färg en mer observant man hade sett fint matchade hennes långa svarta hår. Men Erikssons intresse för flickor var inte sådant att han tänkte på intrycket de gav. Eriksson intresserade sig inte för människor på det sättet. För honom var de objekt som mer eller mindre frivilligt passade in i en större plan.

Lena bar sitt hår löst nedanför skulderbladen, luggen var rakklippt. Förutom längden var det ett lättskött sätt att ha håret. Det räckte med ett kast på huvudet så föll det blåsvarta håret som det skulle. I kvällsljuset från lampan över förstubron lekte skuggorna i håret och gav det ett sidenliknande skimmer.

Hennes ansikte för övrigt var lite för mycket eller lite för litet. Det gav ett asymmetriskt intryck. Det var den lite för stora och lite för fylliga munnen som kontrasterade mot den lite för lilla näsan.

Ögonen var mandelformade och något större än vad Eriksson uppfattade att asiatiska ögon var normalt. De satt dessutom ovanligt långt ifrån varandra. Det förstärkte det exotiska i hennes utseende. Ansiktet var mer fyrkantigt än vad han normalt associerade med kinesiska ansikten som han uppfattat som mer månformade. Kanske fanns där ett spår av kaukasiskt blod. Att hon var av koreanskt ursprung hade han gissat. Asiatiska flickor i hennes ålder kom oftast från Korea, och av namnet att döma var hon adopterad i Sverige. Ytterligare personfakta skulle han ta reda på när han satt framför datorn på gruppens gård mellan Stockholm och Uppsala.

Lena gick med långa och smidiga steg efter den stretande och nyfikne Rick. De följdes in i huset av Pernillas mamma. Eriksson beredde sig på en lång väntan, men han var samvetsgrann och tänkte inte överge sin observationspost förrän han visste vart hon skulle ta vägen efteråt.

När Pernillas pappa Nils kom in i köket hade Rick redan undersökt alla skrymslen och högljutt sniffat på de favoritplatser katterna hade när de fick komma in. Nu hade han lugnat ned sig och tog tacksamt tagit emot en skål vatten och en färsk bulle från mamma Britta.

Det är skönt att se dig sitta i köket igen. Det är alltför länge sedan sist, hälsade Nils. Ge mig en kopp kaffe mor, Lena dricker väl fortfarande inte kaffe antar jag.

Tack, Britta har redan gett mig en kopp te. Jag är så hemskt ledsen över vad som hänt.

Ja…, svarade Nils och drog så på det korta ordet att det förmedlade hela meningar av känslor.

Nils slog sig ned bordet och vilade de grova händerna på duken. Lena insöp den hemtrevliga atmosfären i det slitna köket. Det var insuttet och möblerna var gammaldags enkla, men oerhört avslappnande jämfört med hennes vänners toppmoderna kök hemma i Stockholm. Kök som mest var för att visa upp, inte för att umgås i.

Det är länge sedan ni småflickor sprang omkring här på gården, började Nils samtidigt som Britta satte ned en blåvit kopp med fat framför honom. Och skrämde slag på boskapen.

Lena rodnade. Det var något hon aldrig skulle glömma. Hon hade övertalat Pernilla att de skulle leka cowboys och hade ridit ned i kvighagen. Där hade de jagat kvigorna och drivit stora boskapshjordar genom Texas ökenlandskap. Åtminstone i fantasin.

I verkligheten hade de skrämt slag på de stackars kvigorna och en av dem hade drabbats av missfall. Lena hade aldrig i sitt liv varit så rädd och så ångestfull som den gången. Hennes pappa hade fått ersätta Nils, men som tur var hade det visst funnits försäkringar. Det hade dröjt månader innan Lena vågade komma över igen. Men då hade Nils ilska lagt sig och han hade bara skrattat åt det hela. Kvigan hade ju trots allt klarat sig bra, och hade betäckts igen med bra resultat året efter.

Du var alltid full av upptåg. Du var så annorlunda än Pernilla. Du drog och hon följde. En riktig Pippi. Nils tystnade, drack lite av kaffet och fortsatte: Du är en vacker kvinna idag. Har du gift dig? Barn?

Lena skakade på huvudet, en gång för varje fråga. Det var på hennes tunga att säga något halvskämt om att hon var för kräsen eller att alla killar var för kräsna. Men hon hade lärt sig att hon ibland försökte skämta så fort något kändes jobbigt, så hon lyckades hålla inne orden.

Hon förstod att Nils ville ta samtalet i sin egen takt. Det var något han ville säga, det var något han ville be om, men som var svårt för honom att få fram. Det var egentligen inte henne samtalet handlade om, men hon var omvägen han var tvungen att ta. Genom Lena mindes han sitt sladdbarn.

"Lillflickan var som tokig i dig. Ni var så annorlunda. Hon var som en kopia av Britta,