Fader och son

By Elisabeth Beskow

Uppvuxen, med hungern ständigt närvarande på ett eftersatt torp i Småland under 1880-talet, är Konrad hänsynslös i sin jakt på framgång.Människorna i hans närhet frågar sig var denna hänsynslöshet kommer ifrån. Konrad, medveten om att ingenting i livet kommer till honom gratis, armbågar sig fram till en högt stående ställning. Han har nått det han under hela sitt liv drömt om och kämpat för, så varför känner han sig inte lycklig?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2022
• ISBN: 9788728372050

Book preview

Elisabeth Beskow

Fader och son

SAGA Egmont

Fader och son

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1927, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372050

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

1.

Det var söndagsmorgon, och familjen satt kring frukostbordet. Den bestod blott av tre medlemmar, den framstående kirurgen doktor Hjalmar Brent, hans hustru Ebba och deras son Orvar.

Doktorn, en man i sina bästa år, var av medellängd, hade kal hjässa med vid tinningarna lätt gråsprängt, tunt hår. Ansiktsfärgen var blek, blicken intelligent, och den sensuella munnen hade ett både sarkastiskt och godmodigt uttryck.

Hans hustru var vacker, men såg sjuklig ut. En fysionomist skulle kunna läsa i hennes ansikte om en känslig, stolt och inbunden natur, skolad till självbehärskning.

Orvar, deras enda barn, var sju år, spenslig och livlig med tunna, mycket röda läppar, klarvit hy med svagt skära kinder, rak hållning, yvigt, guldgult hår över en sällsynt vacker panna, en ljusskygg blick i mörkt blå ögon under fint svängda ögonbryn.

Hur upptagen doktor Brent än var av sin stora praktik, försökte han alltid ställa så, att han var ledig om söndagarna och gjorde då gärna en utflykt med sin familj, om vädret lämpade sig. Denna dag var det strålande, och han föreslog, att de skulle fara till Saltsjöbaden.

Hans fru, som just läst ett brev, vilket legat vid hennes plats, då hon kommit ut, svarade, att hon inte kunde komma med. Hon var tvungen att redan i dag uppsöka en del vänner och bekanta med anledning av ett uppdrag brevet gav henne.

— Så ni två få fara utan mig, avgjorde hon.

Vid dessa ord utbytte far och son en snabb, ofrivilligt strålande blick och räckte varandra handen.

Ebba Brent lade märke både till blick och åtbörd och sårades djupt, men låtsade ej om något.

Efter frukosten gåvo de två sig i väg, och hon blev ensam. Hon gjorde sig ingen brådska med att gå ut. Brevet och dess angelägna uppdrag var glömt. Hon tänkte ej på det. I stället tänkte hon tillbaka på sitt liv, alltifrån den stund hon första gången sett Hjalmar Brent. Hon hade varit mycket ung då, rik och vacker, eftersökt och bortskämd, illa rustad att möta sin första stora sorg, som då stått hotande framför henne. Den hade avvärjts av Hjalmar Brent, den unge, lovande kirurgen, som just börjat komma i ropet. Var det väl underligt då, att hon fäst sig vid honom som hon gjort?

Det hade icke varit hon själv, utan hennes far, som legat illa sjuk. Ingen av de läkare, som tillkallats, hade förstått vad det var den sjuke led av. Vem som rått henne att skicka efter doktor Brent, mindes hon inte nu, men hon mindes den elektriserande förnimmelse av hopp, som gripit henne samma ögonblick hon sett honom komma in i sjukrummet. Det hoppet hade ej svikits. Den unge läkaren hade genast funnit sjukdomsorsaken och också förstått att avlägsna den med en djärv operation. Fadern hade blivit frisk från den sjukdomen och först fyra år senare dött av en annan. Men vid den tiden hade hon ej varit ensam längre, utan gift och därför bättre rustad att bära förlusten.

Ingen av hennes beundrare och vänner hade kunnat förstå vad hon sett i den bleke, blaserade unge läkaren, men hon hade snart känt, att hon i honom funnit sin överman.

Han hade ej stått efter hennes gunst som så många andra gjort. Detta hade eggat hennes intresse för honom och kommit henne att förneka sin stolthet och vara mer än tillmötesgående i stället för — som alltid annars — förnämt tillbakahållande. Med fina, för alla andra än honom omärkliga finter hade hon låtit honom förstå, att hon själv med allt vad hon ägde låg för hans fötter.

Den frestelsen hade blivit honom för stark. Visserligen hade han sedan sin tidiga ungdom varit besluten att aldrig gifta sig, men övervunnen av henne, hade han öppet sagt henne detta, jämte skälet. Hon hade då endast haft rum för glädje och för triumfen att ha blivit honom för stark, och vad hans förflutna angått, så hade hennes kärlek strukit ett streck över det, förlåtande allt.

De hade ej velat tänka sig att få några barn. Pessimist som han var, hade Hjalmar ansett det för en olycka att bli född till en värld, så full av lidande och elände som denna, och allra minst ville han få en varelse, som skulle födas hit med hans arv inom sig. Ödet hade dock gäckat dem. Efter tre år hade Orvar infunnit sig.

— Han skulle väl hit, den lille stackarn! hade varit faderns resignerade reflektion.

Som gossen växt upp, hade han samtidigt växt in i sin fars hjärta och blivit denne allt kärare för varje år. Pessimismen övervanns dock ej av kärleken, den snararare ökades. Ebba hade stundom lagt märke till något liknande fruktan i den kärlek, varmed hennes man iakttog deras barn, den förste som lärt cynikern vad kärlek är. Dunkelt hade Ebba nog känt detta förut, men först nu stannade hon reflekterande inför den sanningen. Henne hade han väl älskat på sitt sätt, men när hon nu i eftertanken skärskådade den kärlek han hyste för gossen, måste hon erkänna, att den var något vida förmer.

Hon hade ju alltifrån dess upprinnelse bevittnat denna kärlek, sett den tillväxa och bli fullt besvarad, men ej förrän denna morgon hade hon känt sig själv utestängd.

— De känna det som en glädje och befrielse att få dagen på tu man hand med varandra utan mig, sade hon till sig själv med obarmhärtig klarhet.

Hon visste inte vilkenderas glädje sårade henne mest, mannens eller sonens, och hon brydde sig ej om att avgöra det.

— De ska hädanefter slippa mitt sällskap på dessa söndagsfärder, beslöt hon.

Och det beslutet gav hennes sårade sinne en bitter njutning.

— Men de ska inte få en aning om verkliga skälet, lovade hon sin stolthet.

Sedan hon klargjort förhållandet för sig själv och bestämt sitt handlingssätt därefter, betvang hon med våld sina känslor och tog itu med det uppdrag brevet givit henne. Genom att gå upp i andras angelägenheter tvang hon tankarna ifrån de egna.

På aftonen kommo far och son hem, nöjda med varandra och sin dag.

— Det har varit den roligaste dag i mitt liv, förklarade Orvar.

Modern försökte le sympatiserande för att dölja såret i sitt inre och var säker om att lyckas. Men Orvar tillade hastigt:

— Mamma skulle ha varit med.

— Då hade det kanske inte varit lika roligt.

Det låg ju så nära till hands, att det undslapp henne, innan hon hann tänka. För att förtaga det intryck av bitterhet hennes yttrande möjligen givit och för att ge det prägel av skämt, log hon och förde sin hand smekande genom gossens yviga hår.

Han såg på henne med det ansträngda uttrycket i blicken.

För att förjaga varje uppstigande misstanke hos honom, kysste modern honom med ett hjärtligt: god natt, älskling!

Han kramade henne till svar, hårdare än vanligt, och såg på henne, frågande och allvarsamt, men lydde hennes outtalade önskan och gick in till sig utan att göra henne någon besvärande fråga.

Hon såg efter den lilla raka, spensliga gestalten och tänkte, att det inte är lätt att föra den bakom ljuset, som ser med hjärtat.

2.

Nästa söndag föreslog Hjalmar Lidingön till mål för utfärden.

— Det blir bra, svarade hans hustru. Men ni får fara utan mig i dag också. Jag har brev att skriva och är lite trött och föredrar att stanna hemma.

Ett ögonblick betraktade han henne skarpt, undrande om det kunde ligga något under, men hon såg så lugn ut, att hans misstanke stillades.

— Jag hoppas att du inte tänker ta till vana att mankera oss?

Hon skrattade litet och svarade i en vänligt likgiltig ton, som var ett mästerstycke av förställning:

— Det är inte utan att jag fick just som lite smak på en ensam dag förra söndagen. Och ni ha nog så trevligt på tu man hand, att inte behöver jag uppoffra mig för er.

— Är det en uppoffring för dig, så yrkar jag förstås inte på att du kommer med, svarade han avmätt. Vi får nöja oss med varandra i dag också då, Orvar!

Hans ton mildrades, då han vände sig till gossen, som genast med ett leende besvarade hans. Men de utbytte ingen strålande blick som förra gången.

De nöjde sig med varandra och foro.

Orvar var tyst och fundersam. Fadern saknade hans livliga prat.

— Vad är det med dig? Du är väl inte sjuk? frågade han, då de kommit ur spårvagnen och gingo bortåt vägen åt skogen till.

I hans ögon syntes den där oron, som fötts samtidigt med Orvar och aldrig riktigt sov.

— Jag undrar varför mamma stannar hemma, sade gossen fundersamt.

— För att vila från oss. Det sa’ hon ju tydligt ifrån.

— Tror pappa hon verkligen menade det?

— Varför skulle hon annars säga det?

— Jag vet inte… men jag tror… hon har bestämt fått för sig, att vi hellre far utan henne.

— Vad har du för skäl att tro det?

— Det känns så.

— Känns! härmade fadern. Du inbillar dig bara. Ryck upp dig och låt oss ha roligt nu, och tro inte annat än att mamma har lika roligt på sitt håll.

— Om jag bara visste, att hon hade det, skulle jag ha roligt, men nu kan jag inte.

— Men, du lilla dumsnut, varför skulle mamma tro, att vi hellre far utan henne? Vi har väl aldrig sagt något ditåt?

— Nej, men om det är så, känner hon det, kom svaret dröjande.

— Vad är att göra då? frågade Hjalmar Brent i lätt ton, men spänt intresserad att få höra svaret.

— Vi måste tycka, att det är roligare att ha henne med oss, avgjorde denne barnslige Salomo efter en kort stunds betänkande.

— Hur ska vi komma därhän då, förutsatt att vi inte tycka det? frågade fadern.

Gossen satte sin livliga, brådmogna intelligens helt i hjärtats tjänst, och resultatet blev ett barnsligt praktiskt resonemang.

— Vi ha inte roligt alls i dag, därför att vi känner, att mamma tror, att vi inte vill hon ska vara med. Vi får aldrig roligt mer, om hon inte kommer med. Därför vill vi ha henne med. Vill vi inte, säg pappa?

Han svarade med en motfråga.

— Hur ska vi få henne att tro det?

Gossen funderade, så gick ett ljus upp för honom. Han fick en illmarig min i sitt livliga ansikte och frågade:

— Blev intet pappa en liten smula stött i morse, då mamma sa’, att hon inte ville komma med? Det lät så.

— Kanske det, medgav fadern leende.

— När jag känner efter, så är jag det också. Om mamma inte vill komma med nästa söndag, ska vi bli fasligt stötta och inte fara utan henne, utan sitta hemma och tjura, om hon inte vill komma med. Ska vi inte, pappa?

Pojken var förtjust åt sitt förslag.

— Kör för det! sade doktorn road.

Och efter detta njöto båda ostört av sin dag och fördjupade sig i komplotten de gjort upp.

När nästa söndag kom, hade de i hemligt samförstånd med varandra ofantligt roligt under komplottens utförande och voro i ej liten spänning att se, hur den skulle lyckas.

Som de väntat förklarade doktorinnan, att hon ämnade stanna hemma denna dag också.

Far och son sågo ej på varandra, de sutto tysta med mulna ansikten.

Osäker såg Ebba från den ene till den andre, undrande vad som gick åt dem.

— Har du beslutat, att aldrig mer följa med oss? frågade hennes man stelt.

— Beslutat? upprepade hon lite förläget. Inte precis, men det kan ju vara trevligt att ha en dag för mig själv ibland.

— Jag stör dig inte mycket om vardagarna, upptagen som jag är från morgon till kväll, erinrade doktorn i samma stela, sårade ton.

— Är det mig mamma får för mycket av? inföll Orvar med groll i rösten. Men jag är ju i skolan nu och har läxor sedan.

Modern blev förskräckt över den vändning saken tog, men på samma gång gjorde den oväntade upptäckten, att de voro stötta, henne obeskrivligt gott. Hon smälte invärtes, särskilt gossens inlägg tog henne.

Hon kände sig förbryllad. Hur skulle hon nu handla för att stå fast vid sitt beslut utan att vara ovänlig? I synnerhet Orvar fick inte såras. Hon vände sig med sitt svar till honom.

— Inte får du tro, att jag får för mycket av dig, men jag unnar dig en dag ensam med pappa och honom med dig. Jag har dig alla dar och du mig. En dag kan få vara er, då ni få träffas på tu man hand. »Man är mans gamman», säger ju ett gammalt ordspråk.

Hon talade utan bitterhet nu. Den hade smält för deras hållning, och hon hade lyckats höja sig till ett hjärtligt förstående och menade verkligen vad hon sade.

Både far och son hade nog en känsla av att hon hade rätt, men det förhållandet, att hon på detta öppna och vänliga sätt ville dra sig undan för att lämna dem åt varandra, stärkte hos dem lusten att ha henne med.

— Vi ha inget roligt utan mamma, förklarade Orvar.

Därhän hade han kommit dels genom egna bemödanden, dels och mest genom moderns sätt, att han uppriktigt kände det så.

— Det lät inte så första gången, påminde hon med ett flyktigt leende.

— För en gång kunde det vara roligt ändå, men inte om det blir jämt, svarade gossen.

— Vi ha kommit överens om att inte fara, om inte du kommer med, inföll här Hjalmar.

— När kom ni överens om det?

— Förra söndagen. Pojken var sig inte lik. Var tyst och hade inte roligt alls, förrän jag fått ur honom vad det var, din frånvaro, och vi kommit överens om att tvinga dig med hädanefter.

Övervunnen betraktade Ebba sin gosse, även faderns blick vilade på honom, och båda tänkte samma tanke: vem kan motstå den som icke blott ser med hjärtat, utan också härskar med det.

3.

Två små skolgossar kommo springande sida vid sida gatan fram, förande en gallskrikande konversation. Inte sprungo de av någon brådska eller skreko därför att någondera var döv, det var nu blott deras vana att färdas springande och tala skrikande. Gossarna voro Orvar Brent och hans kamrat Sten Furuclou. De kommo från skolan, som de båda börjat denna höst och där de lärt känna varandra. De voro på väg till Orvars hem. När de kommit in i tamburen, sade Orvar till Sten:

— Vänta här, medan jag springar in och frågar mamma om du får stanna.

Sten blev lydigt stående med mössan i hand.

Efter ett par minuter kom Orvar tillbaka.

— Du får stanna, förkunnade han.

Glad slängde Sten av sig ryggväskan med böckerna och knäppte av sig rocken.

— Mamma sa’, att vi måste telefonera hem till dig, så att de inte bli oroliga. För du får stanna till middag. Telefonen är i pappas rum, och han har sin mottagning, men vi ska smyga oss in mellan ett par patienter.

De båda gossarna ställde sig att passa i dörren, och då de sågo en herre gå ut från doktorns mottagningsrum, kilade de in.

Doktor Brent satt och skrev ett tillägg i patientboken bredvid namnet på den patient, som just lämnat honom, då han fick höra trampet av små fötter och såg upp.

Orvar visste, att de störde, och i en välvillig avsikt att störa så lite som möjligt framförde han sitt ärende viskande.

Doktorn, som nyss haft den svåra uppgiften att avkunna en dödsdom och mött en mans stumma ångest, hade ett allvarsamt uttryck i sitt ansikte. Det mildrades till vemod, då han såg in i sin gosses glada ögon med deras ansträngda, men ivriga blick. Till vilket liv hade han väl bragt denna varelse, som blivit