Allt eller intet

By Elisabeth Beskow

"Flickor behöva ej arbeta" – Det är ord som ständigt återkommer i Ebbas huvud. Det är konsul Westers ord, men hade lika gärna kunna varit vems som helst i rikemansdotterns Ebbas närhet. Ebba är duktig i skolan, läxläsningen klarar hon utan större ansträngning och efter skolan ägnar hon sig åt språklektioner, ridning, skridskoåkning och andra aktiviteter för att fylla sina vakna timmar. I andras ögon anses hon på alla sätt och vis vara lyckligt lottad.Trots det lider den tjugoettåriga Ebba av förlamande melankoli. Den verkar dessutom bli värre och värre för varje år. Någonting saknas, men vad? Varför skänker inte ett liv fyllt av glädjeämnen henne någon genuin lycka?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728372098

Book preview

Elisabeth Beskow

Allt eller intet

SAGA Egmont

Allt eller intet

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1895, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372098

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Flickor behöva ej arbeta, sade alltid konsul Wester. Det hade hans dotter Ebba hört, alltsedan hon var ett litet barn. Sina läxor hade hon dock kunnat i skolan, tack vare sin ambition, ej emedan hon tillhållits att läsa över dem. Sedan hon genomgått skolan, tog hon språklektioner tillsammans med en kamrat, red, åkte skridskor och roade sig med ett och annat för att fylla ut tiden. Att arbeta för sitt uppehälle behövde hon ej tänka på. Fadern var en förmögen man och skulle säkerligen lämna efter sig alldeles tillräckligt för att bereda sina barn en i ekonomiskt avseende sorgfri ställning. Ebba ansågs av alla mycket lyckligt lottad och var det onekligen även. Ung, frisk, med gott utseende, en förmögen far, som skämde bort henne, en mor, som aldrig tvang henne till tråkiga hushållssysslor, tre syskon, med vilka hon levde på ganska vänskaplig fot, många vänner, tillfälle till förströelser, frihet att göra vad som föll henne in, inga nödvändiga plikter, som väntade henne, då hon vaknade på morgonen — vad kunde hon väl önska mer? Och dock var Ebba vid tjugoett års ålder ej glad och lycklig över allt, vad hon ägde, utan var ofta ett rov för en oförklarlig melankoli, som gjorde sig mer kännbar för vart år.

Vad var orsaken? Ingen olycklig kärlek. Ebba hade visserligen haft sina svärmerier, men de hade varit av mycket övergående art, och hennes hjärta var alldeles fritt. Hon kunde ej förklara den känsla av tomhet, som stundom kom över henne, och den längtan, hon ibland erfor, utan att veta vart eller varefter.

En kväll, det var regnigt, blåsigt och kallt, kommo Ebba och en hennes vän skyndande gatan fram, väl insvepta i sina varma ytterplagg. De språkade livligt, de hade en trevlig afton i sikte.

Bredvid en lyktstolpe stod en stackars krympling, klädd i slitna kläder, våt och frusen. Han tiggde ej, klagade ej, kastade ingen avundsjuk blick på de båda varmt klädda flickorna, blott makade sig undan för att låta dem gå förbi, alldeles som om det skulle så vara.

Det skar till i Ebbas hjärta, då hon varseblev hans trötta, frusna ansikte och vanföra kropp. Han såg ej på henne. Hon stannade och tog fram sin börs.

— Vill ni ha denna? frågade hon nästan blygt och räckte honom en slant.

Han såg överraskad på henne, hela hans ansikte lyste upp. — Tack så mycket! Gud välsigne fröken, sade han, bockade sig så mycket hans vanförhet tillät.

De båda flickorna gingo vidare, tystare än nyss.

— Stackars karl, så ofärdig han var! Det var snällt av dig, Ebba, att du gav honom, fast han ej tiggde. Roligt att se en, som var tacksam; sådana där bruka ej alltid vara det, sade Ebbas vän.

— Snällt! Det var visst ej snällt av mig, utbrast Ebba med undertryckt rörelse, och du må tro mig eller ej, men jag riktigt skämdes, när han tackade mig. Vad hade han att tacka för? Jag borde ha givit honom allt, vad jag hade i börsen, det hade ändå blott varit en bråkdel av vad jag är skyldig honom.

— Vad menar du? Känner du honom förut?

— Nej. Du förstår mig ej. Varför skall han vara så fattig och sjuk och usel och jag hava det så bra på alla vis? Det var ej mer än rätt, att jag gav honom, och därför skämdes jag, när han tackade för den ynkligt lilla summan.

— Men kära Ebba, är du socialist? Det är ju så över allt i världen och har alltid varit så. Gud har delat olika, och när han gjort det, kan du väl ej hava skäl till klander.

— Nej, jag klandrar icke Gud, återtog Ebba livligt, men ser du, i och med detsamma Gud har delat olika, har han ställt dem, han givit mera, i skuld till dem, som fått mindre. Hur betala vi i allmänhet den skulden?

— Men Ebba, om man drager ut konsekvensen ur den där åsikten, skulle man ju ej äga rätt att njuta av någonting. Allt, som vi ge ut för egen trevnad och behag, skulle då vara en stöld från de sämre lottade! Det vore ju fasligt!

— Ja, men vem vet, om det ej är så ändå, sade Ebba sakta.

Hennes vän betraktade henne oroligt.

— Var har du fått de där överspända fantasierna ifrån? Vad säger din pappa om dem?

— Jag vet ej. Jag har ej talat vid honom därom. Han tror, att jag är ett barn, som just aldrig reflekterar över någonting. Förmodligen skulle han säga detsamma som du, anse mig överspänd.

I detta ögonblick hade de hunnit fram till Ebbas port och gingo in.

Klara, hennes vän, skakade av sitt paraply i förstugan.

— Anser du detta nödvändiga plagg för stöld, frågade hon.

— Vilket?

— Paraplyet. Borde jag ej givit bort det nu på vägen åt någon fattig stackare och du ditt åt en annan för att sedan gå hem och få våra kläder förstörda i regnet?

— Nej, vi skulle ha bytt dräkt med dem också, så hade intet blivit förstört, svarade Ebba med ett halvt småleende.

— Ja, du måste erkänna omöjligheten av att draga upp någon gräns, sade Klara, belåten med det eftergivande hon ansåg ligga i vännens ord.

Men denna blev åter allvarsam och svarade: — Det hindrar ej, att gränsen dock finnes, och jag fruktar, vi hava överskridit den allt för långt åt orätt håll!

De hade nu hunnit uppför trappan och ringt. Ebbas bror, ingenjör Valter Wester öppnade för dem.

— Nå, se, det var riktigt roligt, att Ebba lyckades få fröken med sig trots det hemska vädret, sade han glatt och bugade sig för Klara.

— Jag har gjort en mycket överraskande upptäckt på vägen, sade den unga damen skrattande, då ingenjören hjälpte henne av med kappan.

— Jaså! Och det skulle vara?

— Att Ebba blivit en fullfjädrad socialist med de mest samhällsomstörtande idéer!

— Vad, Ebba socialist? Hon, som har allt, vad hon kan önska, och mer till! Vad kommer åt dig, Ebba? sade han skrattande.

— Det är ej alla, som äro socialister av själviska bevekelsegrunder, svarade Ebba halvt på skämt och halvt på allvar, men vi skola ej stanna i tamburen; kom in, Klara, tillade hon och förde sin väninna in i salongen, där mor och syskon jämte några ungdomar väntade dem kring ett inbjudande kaffebord.

Förlåt, Klara lilla, att vi så här utan omständigheter skickade efter dig i sista stunden. Vi fingo först i middags höra, att du var hemkommen från ditt besök på landet. Hade vi anat, att du skulle komma hem så snart, hade du nog blivit ordentligare bjuden, ursäktade sig Ebbas mor, i det hon vänligt omfamnade Klara.

— Tack, snälla tant, det var så roligt att få komma, svarade Klara och slog sig ned bland de övriga.

Sedan kaffet var drucket, lektes lekar och gjordes musik, tills supén var färdig. Stämningen var hela tiden mycket glad och munter.

— Sov nu bort dina galna idéer, Ebba! Jag har bett din bror taga dem ur dig, sade Klara skälmskt, när hon gav Ebba avskedskyssen.

Det dröjde länge den kvällen, innan Ebba somnade. De tankar, hon delgivit Klara under promenaden, hade aldrig förr stått så tydliga för henne som nu. Hon hade dunkelt känt, vad hon då sagt, men aldrig uttalat det ens för sig själv. Ebba var en tänkande flicka i långt högre grad, än någon i hennes hem hade en aning om. Hon reflekterade över saker och förhållanden men blygdes att uttala sina tankar, i synnerhet i hemmet. Hennes vänner utomhus kände henne bättre.

Där hon nu låg i sin varma, mjuka bädd i sitt lilla nätta, fint möblerade rum, där allt var så smakfullt ordnat, att ögat med välbehag kunde vila på varje föremål, kom det för henne, huru många stackare det fanns i världen, som ej ägde tak över huvudet eller också voro glada att få dela ett litet uselt kyffe med flera andra.

När hon jämförde sitt eget bekväma liv med deras, som fingo släpa ut sig för att få ihop en knapp brödföda, kände hon sig upprörd. Men vad kunde väl hon göra för att utjämna all denna skiljaktighet?

Ej kunde hon sälja alla dessa vackra men överflödiga ting, varav deras våning var fylld; de voro ju icke hennes. Ej kunde hon kläda sig enkelt och tarvligt för att ge sina klädpengar till de fattiga; det skulle hennes familj aldrig tillåta. Ej heller kunde hon taga upp fattiga stackare i deras våning och låta dem bo och äta där, då hon ej ensam var härskarinna. Allt, varav hon omgavs, lyx, bekvämlighet m. m., hade ju hennes faders pengar, ej hennes egna, förskaffat henne. Hon ägde intet självt; allt var hans. Han ville omgiva henne med allt detta, och om hon än avsade sig det, finge ingen annan nytta därav; hon skulle blott såra sin fader.

Vad uträttade hon för gott i världen? Hennes händer voro vita och fina, men vad nytta gjorde de? De kunde brodera vackert, beundras, föra hästens tyglar m. m. i samma stil, men vartill gagnade detta?

Och den hälsa, varav hon kände sig genomströmmas, vem hade nytta av den? Föräldrarna gladdes att se henne så frisk; hon var även själv tacksam därför, men kunde hon ej göra någon nytta åt andra därmed?

Här hade hon kommit till det, som var hennes eget. Hon ägde sig själv; något annat ägde hon ej. Kunde hon då på något sätt använda sig själv, sin tid, sitt arbete och sin hälsa i mänsklighetens tjänst?

Hon funderade en stund. Plötsligt gick ett ljus upp för henne. Det var ju så vanligt nu för tiden, att unga flickor ur fina familjer ägnade sig åt sjukvård. Om hon skulle göra det? Hon hade hört, att de unga sköterskorna bodde i enkelt möblerade rum, stego tidigt upp, arbetade för andra hela dagen och stundom även om natten. Det vore ju för henne. På detta sätt skulle hon kanske få en tillfredsställande lösning av den gåta, hon grubblade på. Hennes liv skulle bliva fyllt; hon skulle känna sig vara till nytta.

Hjärtat slog av hänförelse vid denna tanke, och färgen steg på kinden. Hon kände sig lycklig. Tankarna hade nått ett resultat, som förtjuste henne. Beslutet var fattat. Hon släckte ljuset och lade sig ned. Visserligen hade hon en förkänsla av att det offer, som hon ville nedlägga på den lidande mänsklighetens altare, skulle bliva henne ganska dyrt, men när beräknar man väl i hänförelsens stunder, då ett beslut fattas om ett offer, allt vad det offret skall kosta? Gjorde man det, skulle sällan något offer komma till stånd. Ebba gjorde det ej, men hon hade dock en känsla av att hinder skulle möta. Tanken härpå och på hennes egen svaghet drev henne att bedja Gud om hjälp för det nya liv, hon ämnade börja. Gud var henne ganska främmande, och hon brukade ej ofta bedja, men denna afton gjorde hon det och kände sig styrkt därav.

II

Ebba rönte mindre motstånd, än hon väntat, vid verkställandet av sin plan.

Fadern betraktade henne förvånad och trodde först, att det var ett skämt; men när han fann det vara allvar, log han ett skeptiskt leende och sade: — Du kan ju roa dig med att försöka; det dröjer ej många dagar, innan du tröttnar och kommer hem igen.

— Men kära barn, invände modern, du kommer att alldeles överanstränga dig. Tänk på all smitta, du blir utsatt för! Nej, fy! Slå de där förflugna tankarna ur hågen!

— Jo, du lär allt passa! menade syskonen. Hur skall du bära dig åt för att kunna stiga upp om morgnarna, du, som alltid kommer för sent till frukostbordet? Hur skall du taga dig ut vid en sjukbädd, så tafatt och opraktisk som du är?

De unga vännerna sade: — Det var en präktig idé. Jag avundas dig riktigt! Jag har just svärmat för att bli sjuksköterska. Men överansträng dig ej! Det blir förfärligt tomt efter dig. Jag undrar icke på, att du vill få en verksamhet o. s. v.

Tanterna beskärmade sig: — Å, den ungdomen nu för tiden! Vad går åt flickan? Är hon förälskad? Finns