Hans moders Gud

By Elisabeth Beskow

Stubinen är på väg att antändas i Fallsta bruk. Den nyexaminerade läkaren Vilhelm och bybon Anton Gissler har hamnat i luven på varandra. Blotta åsynen av Gissler får Vilhelms blick att svartna. Konflikten bottnar i att Gissler tvingat bort Vilhelms pappa och ryckt familjehemmet ur familjens händer. Det är inte någonting Vilhelm kan låta gå obemärkt förbi. Vilhelms mamma menar att han ska förlåta. Gud är försonande, men Vilhelm är hämndlysten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728372173

Book preview

Elisabeth Beskow

Hans moders Gud

SAGA Egmont

Hans moders Gud

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1914, 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372173

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

1.

I ett litet rum åt gården i sin våning på Malmskillnadsgatan satt fru Térèse Gripenstam med ett brev i handen och stor oro i sitt sinne.

En blek reflexsol låg i rummet och kastade sitt svaga skimmer över hennes djupa sorgdräkt och själfulla ansikte. Hon var mellan 40 och 50 år, men håret, som stod fint och luftigt över pannan, var redan alldeles grått, medan ögonbrynen ännu voro mörka. Hon satt och såg ned med blicken tankfullt fäst på brevet, men man kunde ändå se, att hennes ögon voro stora, och partiet omkring dem var ovanligt vackert och uttrycksfullt.

Trots den tillfälliga oro, som upptog henne, gjorde hon ett harmoniskt intryck. Det syntes på den munnen, att den aldrig talade skarpa ord eller småaktigt skvaller, i själva dess linjer bodde mildhet, godhet, tröst. Man behövde bara se henne för att känna, att hon hörde till dem, vilkas inre liv blott blir rikare genom yttre förluster.

Att hon lidit sådana, därom vittnade redan sorgdräkten. Och såg man närmare på den, måste man draga den slutsatsen, att hon förlorat mer än den döde, som hon sörjde, ty krusfloret var slakt och gammalt och borde ha blivit ersatt med någon ny garnering. Men tydligen hade fru Gripenstam varken råd eller tid att ändra sin dräkt. Krusfloret fick sitta, så länge det möjligen kunde duga, hon hade annat att göra, annat att tänka på än att se fin ut. Lyckligtvis var hennes utseende sådant, att man för det glömde kläderna och ej såg det, som möjligen kunde vara bristfälligt där. Hon hade i anletsdragen och i hela sitt väsen en medfödd, naturlig finhet, som tydde på ras och uppfostran, men det mest tilldragande hos henne var dock det starka intryck av själ och självförgätenhet, som hon ingav.

Tankfull satt hon nu med brevet. Hon hade läst det många gånger. Nu vilade hennes blick på den tryckta adressen överst på postpappersarket, ty den adressen upprörde henne lika mycket som brevets innehåll.

Fallsta bruk.

Torpa.

Så stod där.

Hur ofta hade hon ej sett den välkända adressen på kuvert, adresserade till henne själv under de sista tjugu åren! Och nu hade hon fått ett brev därifrån och måste skriva sitt svar dit.

Det svaret skulle ej bli lätt att skriva, och självövervinnelse skulle det kosta henne att med stadig hand skriva den adressen under Anton Gisslers namn.

Vid tanken på den mannen gick ett sting genom hennes själ, och hon måste strida med sig själv.

Där hon nu satt med Gisslers brev i handen, tänkte hon tillbaka på sitt och sin makes liv och följde i minnet från första början Anton Gisslers ingripande däri.

Hon mindes hur hennes man, major Otto Gripenstam, i en brydsam tid sökt Gisslers råd och för honom framlagt hela sin affärsställning. Gissler hade då rådt honom att skaffa sig högre ränta på sina pengar, och han hade även erbjudit sig att hjälpa honom därmed genom att mot inteckning i Fallsta överlåta åt majoren en del aktier, som gåvo betydligt högre ränta än den inteckningsränta Gissler betingade sig.

Kunde en vän handla oegennyttigare? Majoren och hans hustru voro djupt rörda och visste knappt, om de ville begagna sig av ett sådant ädelmod.

— Jag vill hjälpa dig, svarade Gissler kort och avvisade alla tacksägelser.

En gång fick majoren uppbära den höga räntan på sina nya aktier, innan den stora bolagskraschen kom och hans aktier förlorade allt sitt värde.

Det föll varken majoren eller hans hustru in, att Gissler vid tiden för aktiernas överlåtande kunnat förutse ens möjligheten av denna krasch och velat rädda sina pengar i tid under sken av hjälpsamhet. De trodde obetingat på uppriktigheten av hans begär att hjälpa dem, hälst som han med djupt beklagande av förlusten fördubblade sitt intresse för majorens affärer och kom med nya förslag och råd.

Han såg utvägar för höjandet av egendomens värde och försträckte mot ytterligare inteckningar majoren medel till de föreslagna förbättringarna.

Men som det måste ta tid, innan dessa kunde bliva räntebärande, kom majoren allt mer på obestånd och blev allt mer beroende av Gissler. Till sist befann han sig i den ställningen, att Fallsta blott till namnet ännu var hans, men i verkligheten Gisslers egendom. Vid den tiden var det han började undra, hur det kommit så långt, och den första misstanken om vännens falskhet och egennytta fick insteg i hans tillitsfulla sinne.

Fru Gripenstam kom väl ihåg de samtal hon och hennes man haft under denna tid, som ej var avlägsen. Hur de kämpat emot dessa bittra misstankar, hur ärligt de försökt fasthålla tron på, att det blott varit olyckan och ej Gissler, som bragt dem dit, där de voro.

Men när så Gissler förklarade, att han själv skulle kunna göra så mycket mer av egendomen och bruket än majoren, om han finge ägarens fulla rätt, och att han därför ämnade köpa den, då brast Otto Gripenstams sega tillit till vännens oegennytta.

Han kunde ej hindra köpet, så helt var han i sin fordringsägares hand. Ja, han fick till och med vara tacksam, att ej Gissler försatte honom i konkurs, i vilket fall han måst gå ifrån sitt vackra bo också. Nu fick han åtminstone behålla det.

Men nödvändigheten att lämna Fallsta, som under generationer gått från fäder till söner i hans släkt, bröt majoren. Och djupt till sinnes gick honom vännens och hjälparens falskhet, vilken han ej längre kunde betviva. Han tynade hastigt bort.

Grep ångern Anton Gissler, när han såg detta, och var det därför han lovade majoren att få bo kvar på Fallsta? Eller gjorde han detta för att värja sig mot de outtalade misstankar, som gjorde den varmhjärtade Otto Gripenstam stel mot honom. Vilken än orsaken var, så lät Gissler majoren dö på Fallsta, och för det var den stackars änkan inkräktaren tacksam.

Kort efter sin mans död lämnade hon Fallsta för alltid.

Ej var hon väl utrustad att taga upp fattigdomens börda, tyngd av sorg som hon var. Men hon var kvinna och mor och tvekade därför ej, grävde ej ner sig i ofruktbar grämelse, utan, tog modigt itu med de nya uppgifterna och gjorde vad hon kunde.

Som hon fick hela sitt bo med sig och var en ypperlig husmor och enkom skapad att vara centrum i ett hem, hyrde hon en rätt stor våning i Stockholm för att ta emot inackorderingar.

Nog var det strävsamt och påkostande, men »ondt skall med ondt fördrivas», de dagliga bekymren hindrade henne att försjunka i sorg och hjälpte till att fördriva de bittra tankarna, som voro det värsta av allt, emedan de ville tränga sig in störande i själva hennes gudsförhållande.

Fru Térèse Gripenstam var ej ensam i livet efter sin mans död, hon hade sina tre barn, Cecilia, nitton år, Vilhelm, aderton år, och Elsa, fjorton. Fast de voro hennes tröst och glädje, utgjorde de också på sätt och vis hennes stora oro. De voro med alla fibrer fästa vid sitt barndomshem, och intensiv var deras sorg över att ha nödgats lämna det på allvar. De visste också, att det var genom en människas förvållande som deras far förlorat allt sitt, och förbittrande var dem medvetandet att den falske hjälparen nu satt som herre på Fallsta. Modern, som själv kände vilket frätande gift bitterheten — om än aldrig så berättigad — är för det sinne, som hyser den, fruktade dess verkan på de unga.

Hon tänkte också med bekymmer och oro på deras framtid, så avskuren genom den olycka, som drabbat deras far.

Vilhelm hade våren förut tagit en vacker studentexamen vid blott sjutton års ålder. En studiebana vid universitetet och en framtid, värdig hans begåvning, voro de förhoppningar som grusats för honom. Nu måste han nöja sig med vad plats han kunde få.

Och Cecilia, utan medel att utbilda sina estetiska anlag, och Elsa med sin ofullbordade skolgång, hur skulle det gå för dem?

Ja, barnens framtid tyngde modern så, att hon ibland var nära den tanken, att det varit bättre, om hon inga barn haft.

Hon flyttade blicken frän den tryckta adressen och läste än en gång igenom innehållet i brevet. Det var sådant, att det ju borde lyfta oron för barnens framtid från henne, men i stället tryckte det oron ännu fastare och tyngre över henne. Hon kände det, som skulle det kväva henne.

Brevet var från Gissler. Det var kort och rakt på sak. Han erbjöd sig att bekosta Vilhelms universitetsstudier, Elsas skolgång och för Cecilia vilken kurs hon ville välja för sin konstnärliga utbildning. Han bad att få göra detta för sin bortgångne väns barn.

Var denna begäran liksom hans skonsamhet mot den borttynande fadern ett utslag av otillstådd ånger över ett aldrig erkänt fel?

Térèse Gripenstam, som hälst trodde det goda, hoppades att så var. Var det, som hon trodde, då gällde det för henne som kristen att med finkänslighet möta denna fördolda ånger.

Fast det var två dagar sedan hon mottagit detta brev, hade hon ännu ej delgivit barnen dess innehåll, hur nära det än angick dem. Hon måste vara på det klara med sig själv först, innan hon kunde tala med dem om saken. Det hade varit två dagar och i synnerhet två nätter av intensiv bön och kamp för henne. Nu tyckte hon sig se, hur hon borde handla för att göra rätt, och hon kände sig också ha fått kraft därtill.

Nog voro de erbjudna pengarna i sig själva en stor lättnad, men hon var av naturen stolt och hade stark ambition, ville hälst reda sig själv, hon hörde ej till dem, som lätt ta emot. Att ta emot hjälp av den man, som gjort dem så mycket ondt, var särskilt påkostande. Men sedan hon väl kommit till klarhet om, hur hon borde handla som kristen, tvekade hon ej längre för egen del, den oro hon nu kände, gällde barnen. Skulle hon få dem med sig i detta?

2.

Medan fru Gripenstam ännu satt där med Gisslers brev i handen, öppnades dörren bakom henne.

När hon hörde det fasta greppet i låset, visste hon genast vem som kom. Det kunde ej vara någon annan än Vilhelm. Det var också han. Hon vände sig om och log mot honom.

Det kom alltid en glimt av öm stolthet i hennes blick, då den föll på sonen. Och den var där också nu, denna glimt, men hennes leende var osäkert, och oron i hennes annars så harmoniska väsen snarare stegrades än dämpades vid Vilhelms åsyn. Det såg nästan ut, som om han ingav sin mor respekt.

Fast knappt mer än en gosse till åren hade han en mans allvar och en mans kraft i de markerade dragen.

Den svarta dräkt, han hade på sig, var vänd och ändrad åt honom, hade förut varit faderns, men en omedveten, stolt förnämhet i hållningen uppbar den enkla kostymen så väl, att den såg fin ut.

Han var högväxt och magerlagd, nästan gänglig, men muskelstark och axelbred och gav intryck av ung manlighet och aristokratiskt behag. Hans stora ögon voro glänsande och uttrycksfulla som moderns, men i stället för den ljusa harmoni, som i hennes blick vittnade om genomkämpade och vunna strider, låg i hans en molnig morgons tyngd.

Den breda pannan under det mörka, kortklippta håret hade en form, som tydde på intelligens, den höga näsan var kanske något för stor, men kraftigt välformad.

Unga mustascher skuggade överläppen men dolde intet av den stora munnens kraftiga linje. Ögonen voro uttrycksfulla, men munnen var det i ännu högre grad. Vad som smärtade modern, när hon såg in i hans ansikte, var detta drag av bitterhet och ironi, som tillkommit på senare tid och i hennes ögon vanställde hans mun. Hur hon önskade kunna kyssa bort det! Men skulle det försvinna, måste förvandlingen komma inifrån, det visste hon.

När hon nu såg honom komma, bävade hon, ty hon anade, att det samtal, de måste ha, blott skulle befästa den där bitterheten i hans sinne, och hon förtvivlade om sin förmåga att mildra. Hon visste på förhand, att hon ej skulle lyckas bibringa honom sin uppfattning. Skulle hon väl ens kunna få honom att förstå den?

Han hade kommit in i rummet som en gosse till sin mor, men hans blick föll på brevet i hennes hand, och i ett ögonblick förvandlades han. Ögonen blixtrade, och han stramade till i varenda tum, hans mun hårdnade i bitterhet.

Han hade sett den tryckta adressen och genast förstått från vem brevet var.

— Vad kan han ha att säga dig?

I stället för svar räckte hon honom brevet, och han läste det stående bredvid henne.

Hon såg upp i hans ansikte för att se vad intryck det oväntade erbjudandet skulle göra på honom. Hon var färdig att le åt sig själv för den känsla hon erfor inför honom. Vad var han annat än gosse, hennes gosse till och med? Och ändå skulle hon känna sig så behärskad av honom, som om han hållit alla deras öden i sin hand!

En het rodnad färgade hans kinder och panna under läsningen, och när han läst brevet till slut, kramade han ihop det i sin högra hand och såg på modern med en intensiv blick.

Hon insåg, att här förestod henne en hård strid, i vilken hon ej skulle segra, men ändå måste hon upptaga den.

— Har du svarat? frågade han, ty han förstod av brevets datum, att hon måste ha fått det senast för ett par dagar sedan.

— Nej, jag måste ju tänka över det först och tala med er tre om det.

— Vad är det att tänka över och tala om? Svaret är självfallet.

— Vilket svar anser du då vara självskrivet?

— Ett stolt och sårande nej, kom det utan betänkande.

Hon svarade ej. Hon satt och såg på hans hand, som kramade brevet till en tuss. Det var en välformad hand, ädel och stark och smidig, trofast, men också obeveklig. Det var en hand att lita på och att älska, men också att förtvivla inför och frukta, ty den kunde vara hård.

— Du kan väl inte hysa en tanke på något annat svar, mor? frågade han skarpt, och hans ögon vidgade sig av undran och började låga farligt.

Han hade ej tänkt sig, att hon kunde ha en annan uppfattning än han i denna sak, men hennes ord och ännu mer hennes tystnad väckte hos honom misstanken om en sådan möjlighet.

Hon visade på en stol bredvid skrivbordet, vid vilket hon satt.

— Sätt dig här och låt mig säga, vad jag tänker.

Han satte sig, men hans medgörlighet i fråga om att höra på henne var nästan värre än om han nekat att göra det, ty i hans min läste hon tydligt en förutfattad dom över vad hälst hon skulle komma att säga mot hans uppfattning.

— Du vet, Vilhelm, att det är vår plikt inte bara att förlåta utan också att älska våra fiender. Gissler har gjort oss mycket ondt, men vi måste ändå förlåta och — älska honom.

Vilhelm fixerade henne, medan hon talade, och hans blick blev svårförstådd. Det var som om han suttit och begrundat henne för att utröna, varifrån hennes ord härrörde sig, om de kunde vara äkta, eller i annat fall, vad som låg under dem.

Han teg, men hon kände hans oförstående liksom det oövervinneliga motstånd han satte upp emot henne. Hon fortfor dock, ty hon ansåg det som sin plikt att tala öppet med honom även med risken att bli missförstådd, kanske till och med hårdt bedömd.

— Du vet — eller kanske vet du inte, hur jag kämpat för att kunna uppfylla detta svåra, men härliga bud, fortfor hon stilla med behärskad rörelse och blicken sänkt mot händerna, som hon höll i knäet. Han, som på korset bad för sina fiender, är den, som kan lära oss att hålla det budet genom att själv i oss bli både budet och budhållningen.

Hon såg upp på honom med en prövande blick för att se, om han såg ut att alls fatta det hon talade om. Men hon kunde ej läsa i hans ansikte. Fast hans blick var riktad rakt på henne, kunde hon ej av den se vad han tänkte. Hon hade ingen annan råd än att fortsätta i blindo, tala — kanske för döva öron.

— Jag trodde jag kommit därhän att kunna förlåta, ja, till och med på sätt och vis älska honom som gjort oss ondt — — —

Här hejdades hon av en häftig, ofrivillig rörelse från Vilhelm. Han ryckte till som stungen.

— Älska den mannen! utbrast han med ett obeskrivligt tonfall.

— Ja, så att jag unnar honom godt i stället för ondt, svarade hon med ett orubbat lugn, som gav henne övertaget och tystade honom. Jag trodde, att jag kommit därhän. Men då jag fick det här brevet, då kände jag, hur långt efter jag i verkligheten stod den punkt, jag i min inbillning uppnått. Nu, när jag kunde göra honom godt, ville jag ej.

Vilhelm stirrade på henne med obeskrivlig förvåning.

— Du undrar vad för godt jag skulle kunna göra honom? Det är enkelt nog. Att låta honom godtgöra mot oss något av det onda han gjort oss.

Vilhelm kastade brevet, som han kramat ihop till en tuss, på bordet och gav till ett kort skratt, som skar i modern.

— Att det verkligen är du, mor, som kan komma med ett sådant resonnemang! Åh!

Han fann ej ord för sin sjudande indignation. Han satt och såg på henne, som om han plötsligt fått se ett nytt huvud på hennes axlar. Men så mildrades han något.

Vore det någon annan än du, som resonnerat allt det där, så skulle jag bara förakta. Men du kan inte medvetet skrymta — hos