Sif

By Elisabeth Beskow

Andra delen i böckerna om Sif.Det blåser ljumma brisar ombord på ångbåten. Natten var stjärnklar och Sif satt i sällskap med moster Brita och tant Irene. Båten lämnade Holland för Göteborg. De äldre släktingarna hade inte velat lämna Frankrike där de bodde, men kriget har kommit. Sverige med sin neutralitet, tedde sig för tillfället som den säkraste platsen de kunde hitta. Men Sif, likt både Brita och Irene, kände också en nationell stolthet. Kommer kriget till Sverige, så vill de vara på sitt fäderneslands sida.Följer flickan Sif innan och under första världskriget-åren

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728371930

Book preview

Elisabeth Beskow

Sif

SAGA Egmont

Sif

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1917, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371930

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I VÅGSKÅLEN

1

Det var en ljum och stjärnklar natt på havet i augusti 1914.

Sif var äntligen på väg hem till Sverige. Hon satt på däcket av en ångbåt, som förde henne från Holland till Göteborg. Hennes moster Brita och tant Irene var båda med. De hade annars inte tänkt lämna Frankrike, men nu sedan det brutit ut krig i Europa och ingen neutral makt kunde veta, hur länge dess neutralitet skulle kunna bevaras, hade de båda svenskorna känt, att de var svenskor och helst ville hem till det egna landet för att dela dess öden, vilka de än månde bli. Dessutom hade de inte velat låta Sif resa ensam, och Sif hade genast vid krigsutbrottet gripits av en oemotståndlig iver att resa hem.

— Om Sverige kommer med i kriget, då går pa ut som fältläkare, det är jag säker på, och då vill jag gå med honom som sköterska, hade hon förklarat.

Ryktet om minsprängda fartyg skrämde henne inte och inte moster heller. Tant Irene var mera rädd av sig, men lät intala sig de andras fatalism.

— Ska vi flyga i luften, kan vi inte undgå det, om vi också håller oss på landbacken, och ska vi inte flyga i luften, så gör vi det heller inte, om vi så far fram genom ett stim av minor, förklarade Sif.

De hemmavarande hade önskat, att de skulle fara över Holland och Tyskland, men nu var de som sagt på väg över Nordsjön trots minfaran.

Sif satt på däck på en bänk, vänd mot fören, så att hon såg förmasten avteckna sig mot natthimlens bakgrund och stjärnorna lysa mellan tacklingens tågverk.

Det var inte de händelser som nu skakade världen, som närmast sysselsatte Sifs tankar denna stilla natt, och inte heller den möjliga faran av en försåtlig mina, utan det var hennes egna privata angelägenheter. För hennes inre syn framträdde Sverker Randals intelligenta ansikte och trots sjukligheten manliga och axelbreda gestalt med den lugna hållningen. Hon tänkte på att hon nu for hem för att hålla sitt löfte till honom. Åtminstone väntade han, att hon nu skulle bestämma sig för eklatering och giftermål.

Hon höll ju också så innerligt mycket av honom. Därute i Frankrike hade hon haft gott om tillfällen att jämföra honom med andra män. Fast hon tänkt mindre och mindre på honom under allt det roliga därute, hade hon dock inte upphört att jämföra honom med alla hon mötte, och ingen hade hållit provet vid en jämförelse med honom, inte ens den unge artisten, som verkligen en tid starkt frestat henne. Hon visste, att hon lämnat honom i förtvivlan, och hon ville gråta bara hon tänkte på deras avsked, men ändå ångrade hon inte att ha motstått honom. Hon kände det snarare, som om hon undsluppit en överhängande fara, fast hon inte hade klart för sig, om denna fara hade sin grund i någon opålitlighet i den unge artistens karaktär, eller om faran legat i det svek hon stått i begrepp att själv begå mot Sverker Randals trogna kärlek.

Egentligen skulle det ju inte ha varit något svek, eftersom Sverker tydligt sagt henne, att hon for ut obunden för att pröva sitt eget hjärta, innan hon band sig. Men hur hade väl hennes hjärta bestått provet? Skulle Sverker anse, att hon bestått, om han fick veta, hur pass nära hon varit att överge honom?

— Det blir nog bäst, att han inte får veta det, tänkte hon. Jag är ju glad nu, att jag inte gjorde det.

Glad? Det gick ett styng igenom henne, när hennes tanke återvände till den unge artisten. Vad han var rolig och trevlig!

Fast hon inte velat gifta sig med honom, saknade hon honom både för hans egen skull och såsom personifikationen av den oförgätliga tiden i Frankrike. Den hade varit så sorglös och lycklig, och nu hade den fått ett så hemskt slut i detta fasansfulla krigsutbrott!

Kanske skulle hennes artist också bli utkallad i kriget. I första taget hade han inte blivit det, ty han hade för några år sedan haft skadade lungor, men det var läkt nu, så att om manspillan blev stor, tog de nog honom också. Han hade sagt något om att gå ut som frivillig. Sif hade nog förstått, vad som legat under det, och hon hade varit ivrig i sina övertalningar för att få honom att avstå. Denna hennes oroliga iver hade gjort hans sårade hjärta gott, det hade hon märkt, och hågkomsten därav gjorde nu i sin tur hennes hjärta gott.

— Vad det ändå är svårt att handskas med män! tänkte Sif. De tar allting så hett och förtvivlat.

Hon satt och såg fram i skymningen över havet, såg stjärnorna lysa och lyssnade till det enformiga, taktfast, mjuka bruset, då fören skar genom de mötande långa vågorna och kastade dem åt sidorna.

Hon tänkte åter på Sverker. Av brev och tidningar hemifrån visste hon, vilken mäktig brytningstid Sveriges folk genomgått och även nu liksom hela Europa levde i. Men det var, som om en första aning om den annalkande stormen genombävat det gamla svenska sagolandets folk, förrän något av Europas övriga folk ännu förnummit något, ty vad hade den väl varit annat, denna oro i folksjälen, som drivit vida kretsar av Sveriges folk att stå upp för att med ord och handling beställa om riket och stärka låsen för dess portar?

Sif hade inte tänkt mycket på denna rörelse, när hon därute i Frankrike hört om den från avstånd. Men nu när hon med varje slag av den snabba propellern fördes närmare sitt hemlands kust, växte för henne denna fosterländska rörelse i storhet och betydelse.

Hon visste, att hennes närmaste var helt med i den, hennes far och mor och pojkarna i skolan men allra mest Sverker Randal.

Lucia hade skickat henne tidningsurklipp, där hans tal refererats, och Sif hade mer än en gång känt sitt hjärta klappa vid läsandet av hans kraftiga, fosterländska och uppfordrande ord.

Men inte dess mindre hade hon skrivit och bett honom att inte tala så mycket för astmans skull, ty Lucia hade låtit henne förstå, att den var ganska besvärlig. Själv skrev Randal aldrig något om hur han mådde.

På hennes bön hade han bara svarat, att han kände sig kallad att tala, som han gjorde, och de kallade får inte undandra sig.

När hon tänkte på de orden nu, växte han inför henne, hon tyckte om den där omutligheten och den där fullständiga bristen på allt pjunk.

Men hon ville också få känna sig bland de kallade. Hon ville komma med i den mäktiga rörelse, som skakade världen, hon ville uträtta något, helst i stor skala. Åtminstone så stor hon förmådde.

Om det blev krig? Inte ville hon sitta hemma då. Ut måste hon då på något sätt. Helst som sjuksköterska, tänkte hon, för tillfället glömsk av sin fruktan för att se sjuka. Hon längtade att ta i och göra nytta. Hon kände plötsligt med självförakt, vilket onyttigt fjärilsliv hon levat de sista månaderna, och hennes längtan att göra något riktigt växte till en verklig hunger.

Så fort hon kom hem, skulle hon be sin pappa skaffa in henne som extra elev vid något sjukhus, så att hon fick lära sig sjukvård och kunde duga att gå ut, i händelse att Sverige skulle dragas in i krig.

Detta beslut kändes upplyftande och fördrev alldeles sömnigheten, som nyss förut varit nära att överväldiga henne. Hon såg sig om, liksom sökte hon någon att delge sitt beslut åt.

Hon var inte ensam på däck. Båten var överfull, många hade ej kunnat få någon hyttplats, och även av dem som lyckats få det, befann sig flera på däck, antingen av fruktan för minfara eller av samma skäl som Sif: den vackra nattstämningen på havet.

På samma bänk som Sif satt två personer och sov, lutade mot varandra. Hon kände ingen av dem.

Det nya beslutet uppfyllde henne med en sådan iver, att hon inte kunde sitta stilla. Hon steg upp och gick sakta bortåt däcket för att inte störa dem som låg här och var, inrullade i filtar, och försökte sova.

Längst borta på akterdäck, upptäckte hon till sin förtjusning moster Brita, sittande på en reprulle. Sif satte sig genast bredvid henne, sköt sin arm under hennes och delgav henne ivrigt sin plan.

Och här hade hon funnit den rätta att förtro sig åt.

— Han får skaffa in oss båda två, utbrast Brita. Fast jag inte är ung som du, är jag stark som en björn och kan göra nytta. Då blir vi kamrater, Dunfin!

De skrattade båda och tryckte sig intill varandra i förtjusning över sin plan. Och så fördjupade de sig i den.

— Men, Dunfin, avbröt Brita tvärt, du är ju förlovad, hur ska det gå med det?

— Det behöver väl inte hindra, sade Sif.

— Har du inte lovat honom att gifta dig, när du kom hem?

— Vi ska väl vara eklat förlovade någon tid först, och då hinner jag ju mycket väl med sjukhuskursen.

— Men han vill väl ha dig för sig nu, när han varit av med dig så länge.

Sif gjorde en liten otålig grimas.

— Varför ska du komma stickande med det där nu? Sverker är den bästa människa på jorden, och det är ingen jag tycker mer om än honom, men just nu vill jag bara tänka på den där sjukvårdskursen vi ska gå igenom. För resten, om det blir krig, inte vill jag gifta mig då, då vill jag vara fri att kunna sköta sårade. Det tycker säkert Sverker också, han är ju så knakande fosterländsk. Jag är i alla fall rysligt glad, att han är kronvrak och inte kan komma i fråga till soldat. Den där astman hans, som jag annars är så ledsen för, kan ändå vara bra till något.

Så satt de natten ut, ömsom pratande, ömsom tysta och stundtals sovande, Sif lutad mot Brita och Brita mot relingen. Irene hade fått plats på en soffa i rökhytten på däck och blev inte synlig förrän långt fram på morgonen.

Resan över havet gick bra, men den spänning, som trots lugnet dock känts i allas sinnen, tog sig ett spontant och vackert uttryck i den stund, då den gav vika. Det var i den gripande stund, då Sveriges kust blev synlig vid horisonten förut.

Folk stod i grupper på däck, spanande och väntande, ty alla visste, att man nu nalkades hemlandet, det kunde när som helst dyka upp ur vågen.

Och där var det nu, det framträdde med varje minut tydligare. Tystnaden blev laddad av rörelse. Sverige, Sverige!

Någon stämde upp — eller var det alla på en gång, så stark brusade hälsningssången fram:

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord …

Ögon tårades, allas händer sökte varandra. Man var inte obekanta mer, man var Sveriges söner och döttrar, och där steg Sverige fram ur fjärran, och man kom det allt närmare.

… Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord …

Här och var bröts en stämma av hänförelsens gråt, men allt kraftigare ljöd hymnen till Sverige.

… ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Det var oförgätliga ögonblick.

Sif grät som ett barn av hänförelse. Aldrig förr hade hon vetat, att hon älskade Sverige så. Men nu kände hon, att hon ville leva och dö för sitt land. Hur hon på bästa sätt skulle kunna det, visste hon inte, bara att hon av hela sin själ ville det. Och finns blott viljan, nog måste den väl också finna sin gärning.

2

Sif stod åter i sitt rum i Stockholm. Hon var nu hemma igen efter nära tre kvarts års bortavaro. Men hennes hemkomst var som ett uppvaknande ur rosaskimrande drömmar till grå verklighet.

För att fira henne hade Lucia smyckat hennes rum med blommor och till välkomstöverraskning låtit kläda om hennes möbel och lägga in en ny matta på golvet. Men Sif märkte inte ens dessa förändringar, ty hon hade just fått höra, att Sverker Randal var sjuk.

Hon hade saknat honom redan vid stationen och förgäves sett efter honom bland dem som stått väntande på perrongen, då tåget ångat in. Då hade hon haft så många att hälsa på, utom sin egen familj en mängd vänner både till henne själv och reskamraterna, att hon inte kommit åt att fråga efter Sverker, men nu fick hon veta, att han av sjukdom hindrats från att komma.

Om det åtminstone varit hans astma, men det var allvarsammare än så. Han är som en för hårt spänd sträng, förklarade Lucia. Han har legat i för intensivt hela sommaren, talat, skrivit och inte velat lyssna på vänners varningar. Läkarna var inte riktigt på det klara med vad det var, men hjärtat tycktes ha tagit skada. Den värsta faran var dock över nu, men under ett helt dygn hade han svävat mellan liv och död.

— Och jag fick ingenting veta! utbrast Sif.

— Du var på havet då.

— När får jag fara till honom?

— Vi får väl se, när han kan orka med dig. Ännu är han för medtagen.

Sif började packa upp, ivrig att få någon avledning för sin ångest. Hon hade känt det som en dygd — och en litet påkostande dygd till — att vid hemkomsten uppfylla sitt löfte och binda sig. Och nu stod hon plötsligt inför möjligheten att inte få göra det!

— Vem är hos honom.

— Han har sköterska. Och licentiaten Boson är där, så mycket han kan, jag tror han flyttat dit för tillfället. De reste tillsammans i somras och tycks ha blivit oskiljaktiga vänner.

Lucia hjälpte till med att packa upp. Hon fann Randals porträtt i stålram och ställde det på skrivbordet, flyttade ett par blomsterglas, så att några tunga rosor från den ena sidan och en slinga luktärter från den andra hängde över ramen.

Då Sif fick se det, ryste hon till och flyttade hastigt undan blommorna. Så där brukar man ju smycka sina dödas porträtt.

— Var det inte bra? frågade Lucia.

— Blommor kommer en att tänka på begravning, svarade Sif hastigt.

Lucia hörde den häftiga tonen och såg den förrädiska darrningen i de vackra läpparna, och vissa farhågor, som hon hyst, stillades. Hon tycker allt om honom ändå, tänkte hon belåten. Kanske kommer hon också själv underfund med det nu genom sin oro.

Fadern kom in.

— Jag har just telefonerat till Uppsala, jag kan hälsa från Sverker, sade han.

Sif såg ivrigt på honom och bleknade av spänning.

— Jag ringde på för att tala om, att du kommit lyckligt hem, det hade han bett att få veta genast. Boson svarade. Han tycker det är lite bättre i kväll.

— Är all fara över nu?

— Vi får väl hoppas det. Såvida ingenting stöter till.

— Hälsade han till mig?

— Ja visst. Och bad dig inte vara orolig.

Sifs ögon fylldes hastigt av tårar, och hon vände sig bort för att dölja dem. Alltid densamme! Alltid tanke för andra! tänkte hon med en känsla av ånger och skam vid jämförelsen med hurudan hon själv var.

— Vill han se mig?

— Nog vill han, men han får inte än, han måste bli starkare först. Han får inte uppröras, och att träffa dig igen kommer att beröra honom mer än att se en hel folkförsamling.

Sif snyftade till.

— O, om jag aldrig rest!

Fadern smekte henne tröstande.

— Gör det mesta av din hemkomst nu! sade han uppmuntrande.

— Jag ska göra allt vad han vill!

— Det kan du tryggt lova. Han vill bara ditt bästa. Han är en osjälvisk man — ett mycket sällsynt fenomen.

3

— Var så god! sade sköterskan, syster Asta, med dämpad och dock tydlig röst och höll upp dörren till Randals bibliotek för Sif och hennes far.

Sedan de gått in, stängde hon ljudlöst dörren efter dem och blev själv kvar i salen för att vara till hands, om hon skulle behövas.

Det var redan femte dagen efter Sifs hemkomst till Sverige, och inte förrän nu hade hon fått komma till Sverker. Han hade inte velat, att hon skulle få se honom, förrän han blivit så pass återställd, att han kunde ta emot henne i sitt arbetsrum. Nu satt han där, ombäddad med kuddar, i sin stora stol och ansträngde sig att inte se så sjuk ut, ty tanken att han skulle kunna skrämma henne med sitt förändrade utseende, plågade honom. Han hade varit i dödsskuggans dal och befarade, att något av den dalens skugga ännu låg över hans ansikte.

— Lilla Sif!

Det kom så rart, så ömt, alldeles som förr i världen, och han smålog och räckte henne handen.

Men hans huvud låg tungt mot kudden, och han hade ej lätt att lyfta handen. Ögonen såg större ut i det tärda ansiktet, och läpparna hade fått ett stramt lidandesdrag, som inte fördrevs av leendet.

Sif kände en vild lust att antingen springa sin väg eller sjunka på knä vid hans stol och gömma ansiktet i vecken av hans mjuka nattrock och gråta hejdlöst. Men hon fick inte göra någotdera. Fadern hade strängt förmanat henne att vara lugn och behärskad, ty konvalescenten fick på inga villkor uppröras.

Därför lät hon sig av fadern föras fram till honom, fattade hans hand, men höll med den andra hjälpsökande fast om faderns. Säga något kunde hon inte.

Randal såg på Sif, det låg i hans blick en hunger, som mättade sig med hennes åsyn, men det låg också deltagande i den, ty han såg, hur svårt hon hade att behärska sig.

— Jag är inte farlig, lilla Sif. Var inte rädd. Det blir ingen katastrof rätt som det är.

Hans röst var svag och flämtande, men den hade inte förlorat något av det rara tonfall, hon kände så väl.

Hon ville svara, men vågade inte, ty hon kände, att försökte hon säga något, skulle hon brista