Nina

By Elisabeth Beskow

En gång i tiden betraktades han som ett musikaliskt geni, men han tillät sig själv att tappa fotfästet och svepas iväg av sin framgång.Nu söker Hugo lycka och tröst i alkoholen istället för musiken. Det enda han möjligen älskar mer flaskan, är hans dotter Nina. Nina är som en ung Hugo och lyser med de egenskaper som han en gång i tiden också hade haft.Hans dotter är även en skicklig konstnär som tar emot beställningar och säljer sina vackra illustrationer. Men det finns något som skaver i hennes tillvaro. Att ha vuxit upp i närvaron av en förälder som verkar ha gett upp på livet och sjunkit djupt i ett missbruk har satt djupa spår i henne.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728371978

Book preview

Elisabeth Beskow

Nina

SAGA Egmont

Nina

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371978

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

D en tidiga våraftonens bleka sol lyste obehindradt in genom det stora atelierfönstret. Ingen gardin hindrade strålarna. De lekte bland fotografier, studier och draperier på väggarna och kastade sin klara belysning öfver möbler och konstverk. Främst bland dessa-senare var onekligen en knäböjande kvinnofigur i marmor. Den kalla stenen tycktes värmas af lif, då som nu ett blekrödt skimmer göts öfver det uppåtvända ansiktet och gaf lefvande hänförelse åt de mejslade dragen. Men den man, som satt ensam i ateliern, hade ej öga för marmorbildens skönhet. Med lystna blickar betraktade han i stället det fyllda glas, han höll upp mot dagen, så att solstrålarna fingo bryta sig emot det och komma dess innehåll att gnistra.

Det var mer än vin i glaset för Hugo Breit, lycklig glömska låg på botten.

Hugo Breit var ingen genomsnittsmänniska, han var ett snille inom musikens värld, men ett snille, som gått under. Hans svaga människa hade ej kunnat uppbära de stora gåfvorna, hade ej förmått behärska lidelsen, som ofta går hand i hand med snillets skaparekraft. Hugo Breits tid var förbi, och han visste det. I nyktert tillstånd ett rof för ruelse och svårmod såg han däremot allt i rosenskimmer, när ruset satte hans blod i svallning, och därför drack han.

Långsamt, njutande girigt af hvarje droppe tömde han glaset och fyllde det sedan igen ur den halftömda buteljen för att njuta af dess åsyn en stund, innan han åter drack.

I detta ögonblick öppnades ytterdörren och en ung flicka trädde in. Dräkten, hvari den slanka, smidiga gestalten var klädd, vittnade trots sin ända till tarflighet gränsande enkelhet om artistisk smak. Anletsdragen hade i sin oregelbundenhet något obeskrifligt tilldragande. Om man fick syn på detta ansikte, kunde man ej vända bort blicken utan att strax se dit igen. Det hade en omisskännlig likhet med Hugo Breits. Det var, som om allt det bästa och finaste, han en gång burit inom sig, tagit sin tillflykt till henne för att undgå att besudlas och sjunka med honom. Att den unga flickan var Nina Breit, musikerns dotter, behöfver ei sägas. Hon var hans enda barn och näst glaset hans käraste skatt.

Genast vid inträdet kastade Nina en hastig blick på fadern och förstod, att han kommit till det stadium, då motstånd ej blott är lönlöst utan farligt. Tigande tog hon af sig ytterkläderna och satte sig sedan att fullborda en illustration, som hon fått beställning på.

Fadern märkte henne ej, och hon låtsade ej se, hur han drack.

Plötsligt reste han sig och begynte gå af och an på golfvet, talande om sin flydda storhetstid såsom närvarande och om alla drömda triumfer såsom snart blifvande verkligheten. När han ändtligen tystnade, var det för att taga upp sin gamla violin och börja spela.

Då kunde Nina ej fortsätta med sitt arbete, hon måste lyssna. Det låg en sällsam makt i dessa toner, de ryckte själen med sig till en värld, full af tumult och skärande smärta, det var, som om det spelats på bristande lefnadssträngar. Men med ens kom det harmoni och stillhet i spelet. Nina såg upp med ögonen vidgade af en vidskeplig tanke: Var det verkligen hennes stackars far, som frambringade dessa öfverjordiska toner? Ja, det var han, som spelade med anletsdragen präglade af rus och inspiration i besynnerligaste förening. Men plötsligt afbröts den himmelska melodien af en skärande falsk, ohygglig ton, som kom Nina att tänka på en ärkeängels störtande.

Hugo Breit slängde ifrån sig violinen och hällde i sig ännu ett glas. En het rodnad brann på kinden, och hans öga glödde af upphetsad lifaktighet. Han såg bort mot den knäböjande marmorgestalten och log.

»Hänryckt af mina toner!» sade han. »Skulle tro det. Hela världen jublar kring mig, det är hela världen, som böjer knä i hänryckning för mig där, hela världen, hela världen», lallade han och ställde sig drucken och rörd framför marmorfiguren, solande sig i dess hänförelse.

Det började bli skumt. Nina såg ej längre att arbeta och vågade ej tända lampan, det kunde hända, att den druckne i något häftigt utbrott slungade lampan i golfvet, sådant hade händt förr. Därför satt Nina tyst och sysslolös och iakttog den stackars fadern, där han stod i sin förnedring och drömde sig vara föremål för hela världens beundran. Men den, som tror, att hon föraktade honom, misstar sig. Hon kände blott ett innerligt medlidande, och hon unnade honom dessa stunder af inbillade triumfer. Hon hade varit med om den tid, då han hänfört publiken med sitt spel, och hennes lilla barnahjärta hade klappat af jubel, och det hade utgjort hennes glädje och stolthet att vara hans dotter. Nu var han en slocknad stjärna, ingen talade mera om honom, men dotterns ömhet var af ädlare ursprung än publikens ynnest, den blott växte i motgångens dagar. Hennes kärlek var större och ömmare nu, när han bragte skam och armod öfver henne, än den varit, då man fjäsat och beundrat henne för hans skull. Hon klandrade honom ej ens i sitt hjärta för att han drack, hon tyckte sig förstå, att det var en nödvändighet för honom. Fast hennes hjärta ofta klappade af ångest, då hon såg honom under rusets inflytande förlora allt herravälde öfver sig själf och bli i stånd till snart sagdt hvad som helst, tyckte hon nästan, att det var lättare att uthärda än åsynen af det svårmod, som bemäktigade sig honom i nyktert tillstånd, då han rufvade öfver sina olyckor och förbittrades. Nina dömde intet ur synpunkten rätt och orätt, så att det enda, som egentligen oroade henne med afseende på faderns dryckenskap, var det faktum, att hans hälsa tog skada, därför försökte hon motverka hans last, så godt hon förmådde, och då hon ej lyckades, tog hon hand om honom i hans redlöshet.

Nu satt hon och väntade, att stunden för hennes ingripande skulle komma. Han hade börjat dricka igen, hans gång blef ostadigare och hans tal sluddrigare. Nina började lirka med honom för att förmå honom att gå in och lägga sig i det lilla rum, som var hans sofkammare.

Han protesterade häftigt och slog åt henne. Hon böjde sig undan, hvarken rädd eller sårad i sitt sinne, ty hon visste, att det ej var han, som ville slå henne, utan något, som farit i honom och var hans fiende mer än hennes. Hon fortfor med sina försök att draga honom dit hon ville, och som hans krafter alltmer domnade, lyckades hon. När hon väl sett honom djupt insomnad i bädden, gick hon åter ut i ateliern.

Nina vände på den tömda buteljen, hvars innehåll af etiketten att döma var af dyrbarare och finare slag, än det fadern annars brukade använda. Hon undrade, hur han fått medel att skaffa sig den, ty hon visste, att han ej haft några pengar, då hon lämnat honom på eftermiddagen. Hon öfvergaf dock snart dessa funderingar och började i stället kläda af sig. Plötsligt saknade hon ringen, som hon fått efter sin mor och alltid bar, och hon påminde sig hafva lagt den på tvättstället, strax innan hon gått ut. Men den låg ej kvar där. I tanke, att den fallit ned, letade hon, letade öfver hela ateliern, men fann den ej. Slutligen uppgaf hon sökandet och satte sig till hälften afklädd på sängkanten att fundera öfver hvad detta kunde ha att betyda.

Nina hade ingen eller åtminstone en mycket sväfvande tro, och där tron saknas, vinner vidskepelsen lätt insteg. Människans ande kan ej nöja sig blott med det påtagliga, utan behöfver det öfvernaturliga och söker det under olika begrepp. Behofvet af en högre och starkare makts beskydd hade ej drifvit Nina till gudsdyrkan, men kommit henne att i moderns ring se mer än blott det materiella värdet och pietetsvärdet, hon betraktade den som en talisman och tyckte sig tydligt ha märkt, att något gått på tok för henne, hvar gång hon råkat att icke bära den. Hvilken olycka förebådades nu af dess besynnerliga försvinnande?

Det kändes så kusligt i den stora, skumma ateliern, som blott upplystes af ett enda litet ljus på nattduksbordet. Nina blef så hemsk till mods, att hon kröp ihop och ej vågade röra sig. Orolig lät hon blicken glida från den ena mörka vrån till den andra och hade en känsla af, att, om hon slöte ögonen för ett par sekunder, skulle någonting rusa öfver henne.

Det knäppte litet i atelierväggen. Nina spratt till och såg åt det håll, hvarifrån hon tyckt sig höra ljudet. Var det marmorbilden, som rört sig? Skenet från det lilla ljuset bredvid Nina nådde knappast fram till konstverket, hvilket dock framstod hvitt ur dunklet. Ninas blick hängde som fastnaglad vid det hvita marmoransiktet, alldeles som om hon väntat att få se stenläpparna röra sig, att få höra ord i tystnaden.

Som hon satt där och stirrade på konstverket, såg hon mästaren för sig så tydligt, som om bilden varit han. Och dock kunde knappast större olikhet tänkas än den, som rådde mellan denna marmorkvinnas undersköna drag och hennes skapares fula ansikte. Hvari ligger då likheten? Denna fråga gjorde Nina sig själf, och genom den kommo hennes tankar in i en annan riktning. Hon glömde den kusliga omgifningen för att genomlefva i minnet en tilldragelse från den tid då hon ännu var nästan ett barn.

Ninas far hade räknat marmorbildens mästare bland sina bästa vänner. En dag hade han tagit dottern med sig till dennes atelier, samma atelier där hon nu satt. Mästaren hade just fått sitt senaste konstverk färdighugget i marmor, och nu skulle Hugo Breit se det för första gången. Nina kände sig icke litet stolt öfver att få vara med. Musikern och hans unga dotter hade stått en god stund fängslade af konstverkets skönhet, innan den förre frågade, hvad det var, som den knäböjande såg. Då log konstnären sitt inbundna leende och svarade, att hvar och en fick se återglansen af sitt ideal i hennes hänförelse.

»Låt mig se, hvilket ditt ideal är», sade Hugo Breit och försjönk åter i betraktande af bilden.

Nina hade gjort som han, men så hade hon händelsevis kommit att kasta en blick på mästaren och sett samma uttryck i hans ansikte som i konstverkets. Det försvann, så snart han kände sig bemärkt, men Nina hade sett nog för att gissa sig till hvad konstnären tänkt både nu och under mästerverkets danande.

»Hon ser ingenting här i världen, hon ser det högsta af allt, hon ser Gud», hade Nina utropat stolt och glad öfver sin upptäckt, men i nästa ögonblick hade hon gifvit konstnären en afbedjande blick, rädd att hafva trädt honom för nära och vanhelgat något inom honom, då hon med ord uttalat, hvad han blott genom marmorns gåta velat yppa. Men den store konstnären hade blott smålett emot henne, och hans öga hade lyst med en så vacker glans. Då han icke långt därefter dog och hans testamente öppnades, befanns det, att hans sista och bästa konstverk skulle bli Ninas.

»Hon är min bäste väns dotter, och hon förstod min tanke.» Så hade han skrifvit, och därför stod nu marmorbilden i Ninas hem.

Detta fina minne var det, som kom till Nina och förtog hennes vidskepliga fruktan, väckande värdigare tankar till lif.

Hon tänkte på konstnärens ord, att hvar och en ser återglansen af sitt ideal i marmordragens hänförelse, och hon drog sig till minnes de olika gissningar hon hört angående konstnärens tanke. Térèse Krockhoff, Ninas bästa vän, tog för afgjordt, att det var den jordiska kärleken, och många, många hade varit af samma åsikt. Andra hade gissat på konsten, naturen eller idealet i allmänhet. Och i kväll hade Hugo Breit sett sig själf som föremål för marmorbildens hänryckning. Såg han då i verkligheten och ej blott under rusets inflytande sig själf som sitt eget ideal? Ninas tankar gingo djupt och vida.

En människas ideal! Beror ej hela hennes öde, af hvilket ideal hon söker och hyllar? Hade fadern i grund och botten blott sökt sig själf, och var det därför han sjunkit?

Måste man då ha ett ideal utom sig, kan man ej vara sig själf nog? Hvad har man egentligen utom sig själf?

Nina frågade sig, hvilket hennes ideal vore. Var det konsten? Måste ej konsten vara en konstnärs ideal?

Hon såg på marmorbilden och tänkte på dess mästare. För honom hade konsten blott varit det medel, hvarigenom han framställt idealet och dess makt öfver hans själ. Hans ideal hade varit Gud.

Gud? Så många gåtor, så många frågor kommo sväfvande från alla håll ur luft och haf, ur himmel, jord och afgrund skymmande undan Gud, när Nina någon gång försökte höja sin blick till honom. Och dock hade han väl ändå varit hennes ideal den gången, då hon ej kunnat finna något annat namn än hans för att uttrycka det högsta. Och icke ens i denna stund kunde hon finna något öfver honom. Han måste vara idealens ideal, om han verkligen fanns, och icke blott var en myt.

Nina väcktes slutligen ur, sina tankar af ljuset, som brunnit ned i staken och flämtade god natt. Hon fick brådt