Ge mig en människa

By Anna Schulze

Stugan har stått tom i ett och ett halvt år när den unge doktoranden dyker upp. Han ska organisera, efterforska, göra något bra. Det är änkan som släpper in honom. De tre döttrarna, Margareta, Hanna och Laura, har sitt eget att tänka på. Saker som sorg och saknad, men också att bli vuxen och gå vidare i livet. Därmed inte sagt att de inte är nyfikna på vad det är som pågår. I stugan satt ju alltid pappa och skrev. Det var hans alldeles egna plats innan det hemska hände. Innan han inte fanns något mer. Vad ska doktoranden in där och göra? "Ge mig en människa" är en fängslande familjeroman som utspelar sig i två olika decennier. Läsaren får följa med tillbaka till doktorandsommaren, då familjen nyligen förlorat sin fader och hela tillvaron är under förändring. Vi hoppar sedan till nuet, till den framtid som under doktorandsommaren ännu var så långt bort. Framtiden, som inte blev som någon hade tänkt. Varför blev den inte som det var tänkt? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726921946

Book preview

Doktorandsommaren

Du trauriger blasser Mann

Det skulle dröja ett och ett halvt år innan någon öppnade dörren till stugan igen. Och den gången på uppmaning av en doktorand. En ung man som inte ens vågade ta ögonkontakt med änkan. Han var smal och blek och fick regelbundet sitt hår kapat av en väninna som han egentligen ville ligga med.

Han stod på trappsteget, lite andäktig, bakom änkans rygg och såg henne låsa upp.

Hon var bred över axlarna. Hade en kort, satt kropp under sommarklänningen: Ett skynkesliknande plagg med orientaliska mönster. I åldern var hon någonstans mellan fyrtio och femtio och han hade förväntat sig en annan person. En annan kvinna. Längre, smalare och med uppsatt hår. Inte klippt i en kort och praktisk frisyr. Han hade förväntat sig en sorgmärkt. Men när de först hälsade var handslaget fast och rösten kavat.

Dörren stod öppen. Hon hade inte tvekat. Bara låst upp och öppnat som om det varit vilket uthus som helst. Han var osäker på hur han skulle bete sig. Om han skulle följa henne tätt i hälarna eller om han skulle avvakta ute på trappan. Men på tröskeln vred hon lite på huvudet och bad honom vänta.

Där inne virvlade dammet i solstrimmorna. Väggarna var täckta av böcker och pärmar. Skrivbordet stod framför fönstret i långväggen.

Änkan dröjde lite.

För första gången sedan han hade anlänt var hon inte lika målmedveten.

Hon stod innanför dörren och såg sig omkring.

Så gick hon fram till skrivbordet.

Han noterade att klänningen var mönstrad i lila och blå nyanser. Med guldstänk som solen fastnade i. När hon stod framför fönstret kunde han urskilja konturerna av hennes kropp. Bysten var stor och höfterna breda. Hon var en barnaföderska. Och kanske var det det rätta. Någon som födde ens barn och betalade räkningarna. Kanske alla borde ha en. Men han kunde inte låta bli att jämföra henne med de andra kvinnorna. Papperskvinnorna. De långa, smala med uppsatt hår. De sorgmärkta kvinnorna.

Hon drog ut stolen och satte sig.

Från sin postering ute på trappan kunde han bara se halva skrivbordsytan. En pappershög i ena hörnet. Ett hålslag och ett pennställ. Änkan tittade på något som låg utanför hans synfält. Så vred hon på huvudet och såg på honom. Så som man tittar när man inte vill bli tittad på. Som om han hade kommit på henne med något otillbörligt.

Generad vände han huvudet ut mot rapsfältet.

Det stod klargult bortom trädgården.

Trädgården var varken välskött eller vanskött. Den var ordinär. Några rabatter med rosor, och andra perenner som han inte visste namnet på. Fruktträd och björkar. Det var en vanlig villaträdgård.

Huset var också vanligt.

Han bedömde att det var byggt på fyrtio- eller femtiotalet. Klätt med någon sorts gråvit panel. Han hade inte förväntat sig detta heller. Han hade förväntat sig bohemeri. Bohemeri eller stram elegans. Men helst bohemeri. Han var ung. Han var för ung för att inse hur tidskrävande bohemeri är. Långt senare, när han själv hade gift sig. När han äntligen hade insett att han var född till vetenskapsman och inget annat. Skulle han lägga ansenlig tid och möda på att återskapa det hus och den trädgård han hade förväntat sig den där dagen. Han skulle komma att plantera otaliga hängpilar och äppelträd och lära sig namnet på ganska många perenner. Han skulle komma att ha ändlösa diskussioner med sin fru om vad som var realistiskt och inte. För att slutligen inse att människor som bor i fantastiska hus med fantastiska trädgårdar faktiskt inte ägnar sig åt något annat.

Han vågade inte vända sig om igen. Han stod demonstrativt med ryggen mot den öppna stugdörren. Jag tittar inte. Det prasslade av papper och skrivbordslådor drogs ut och sköts in. Han började bli trött i benen. Trött i benen och lite irriterad. Änkan hade ju trots allt haft god tid på sig att gå igenom skrivbordet långt innan han dök upp. Men så hörde han steg bakom sig och blev varse att hon kom ut på trappan. Han vände sig mot henne. Vände sig mot henne och tvingade sig till att åtminstone kort se henne i ögonen.

Hon granskade honom.

Runt munnen hade hon ett stramt drag som fick henne att se lite sur ut. Hon var betydligt kortare än han. Det stämde illa med den känsla av underlägsenhet han haft med sig hela dagen. Han fäste blicken på hennes ögonbryn. Och blev lättad när hon vände huvudet ut mot trädgården. Hon suckade knappt hörbart. Han sneglade på profilen. Hon suckade igen och sade:

Jaha, det är bara att gå in.

Stammande började han få ur sig sitt tal. Det genomtänkta talet om hur tacksam han var och hur mycket det betydde för honom. Men hon gjorde en avvärjande gest med handen:

Ja ja, det är bra, så han kom alldeles av sig.

Så räckte hon honom nyckeln:

Du kan låsa efter dig och komma in med den när du är klar.

Och så gick hon.

Hallen var mörk för ögonen när änkan steg in från ljuset utanför. I köket satt Laura: Dottern, som aldrig gick ut. Hon läste.

Änkan ställde sig bakom gardinen.

Doktoranden stod kvar på trappan med nyckeln i handen. Han såg bortkommen ut och ett ögonblick fick hon dåligt samvete för att hon kortat av honom när han försökt tacka.

Men det var så. Hon gitte inte höra.

Han var så ung.

Om hon hade mött honom på gatan hade hon bedömt honom som gymnasist.

Han var rörande i sin blekhet. Håret var som klippt med fårsax. Förmodligen av hans mor. Kanske bodde han fortfarande hemma. Han verkade hjälplös. Och vem fan hade kavaj nu för tiden? Du trauriger blasser Mann. Från en skiva hon inte hört på flera år. Och som hon knappast skulle lyssna på igen. Du trauriger blasser Mann. Maken med ögonen slutna i fåtöljen. Och som om tårarna skulle bryta igenom. Av missförstånd och ensamhet och utanförskap. Åh, han bar det alltid med sig. Han släpade på det. Han ville så gärna bli tyckt synd om. Men hon vägrade. Sekler tidigare hade hon genomskådat honom. Han älskade sitt utanförskap. Han sparade på det som ett värdefullt frimärke. Du trauriger blasser Mann. Och nu var han död. Nu var den sorgsne, bleke mannen död. Och en ny sorgsen, blek man stod på trappan och kände sig utanför.

Vad tittar du på? frågade Laura.

Hon svarade inte.

Vem är han?

Doktorand.

Laura tittade också på mannen på trappan.

Du borde klippa håret, sade änkan, modern, ut mot fönstret.

Varför det?

Det ser fånigt ut så där. Du ser ut som en pingstvän.

Hon återvände till sin läsning. Laura. Hon som aldrig gick ut.

Mannen på trappan såg sig om i trädgården ännu en gång. Så vände han och gick in i stugan. Om hon själv fått bestämma skulle hon ha hällt bensin över och tänt på. En sekund hade hon som ett gnag i hjärnan för sin hårdhet mot dottern nyss. Men hon tystade ner det. Lite fick man tåla, och så allvarligt var det inte. Och det var sant som hon sagt: Att dottern såg ut som en pingstvän. Hon tittade på henne. Hon satt böjd över boken med ögonen hårt sammanpressade. Och högröd i ansiktet.

Modern gjorde sig fri från fönstret. Modern som ibland gick ut i friska luften.

Nu gick hon inte ut i friska luften.

Nu gick hon in i vardagsrummet. Och satte sig i fåtöljen där mannen hade suttit med sina slutna ögon som tårarna så gärna ville ut ur. Du trauriger blasser Mann.

Det var varmare i vardagsrummet än i köket. De flitiga lisorna stod slokande i fönstret och längtade efter vatten. På flygeln hade någon ritat krusiduller i dammet. Det störde henne. Att någon hade ritat krusiduller men inte orkat ta en trasa.

Från köket bröt snyftningarna igenom. De som bara var ämnade att ge dåligt samvete. Ihop med de flitiga lisorna och dammet på flygeln. Krokodiltårarna tillsammans med doktorandens stammande tacktal. De gaddade ihop sig. De hade omringat henne och trängt in henne i en hörn. Men där tänkte hon inte bli sittande.

Snyftningarna tilltog.

Plötsligt blev hon orolig för att det skulle höras ut till doktoranden i stugan.

Hon reste sig snabbt ur fåtöljen och gick fram till skivhyllan. På måfå drog hon ut en skiva och lade på den. Det blev en symfoni. En symfoni av Tjajkovskij. Nummer fyra konstaterade hon av fodralet. Trumpeterna fyllde ut rummet och lade sig över obehagsljuden från köket på en välsignat sätt. Hon vred upp volymen. Men snart blev det svagare så att hon hörde dottern igenom. Då vred hon upp ännu lite till men det var musiken som var sådan. Det var bara ett svagt ställe. Genom dörröppningen såg hon dottern rusa förbi och upp till sitt rum.

Doktoranden hade ställt upp fönstret men dragit ner rullgardinen. Han hade stängt till dörren och tänt lampan i taket. Annars såg han ingenting. Han vankade runt i värmen och kvavheten. Såg på pärmarna och böckernas titlar. Mötte den mättade blicken från ett ungdomsporträtt som stod på en av hyllorna. En svartvit närbild. Hur gammal var han där? Tjugofem? Jämnårig med doktoranden. Just nu är vi jämngamla. Just nu, den här sommaren, är vi jämngamla. Det fanns ingen urskiljbar bakgrund på porträttet. Det var en close up. Men han fick känslan av att det var en amatörbild. Den var inte signerad, och det fanns inget firmanamn i högra hörnet.

Han tänkte att han bildade sig en uppfattning. En uppfattning om var han skulle börja. Han tänkte att han var en ung man som bildade sig en uppfattning. Som skulle gräva i storhet och komma stor ut på andra sidan. Komma ut som en vuxen som inte bara lät sig klippas hur som helst.

Genom rullgardinen trängde sig någon sorts fanfarer. Och det var som om det lossnade. Som om det plötsligt blev som han hade tänkt sig: Sorgmättat och ödestungt. Vassa trumpetstötar som tog sig fram. Och som han omöjligt kunde säga vem som hade skrivit. För han visste, på den här tiden, lika lite om musik som om perenner. Och han öppnade dörren för att förvissa sig om att musiken kom från bostadshuset och ingen annanstans ifrån.

Så stod han där i dörröppningen igen. Han ville inte gå ut på trappan och visa sig. Det skulle se så oföretagsamt ut. Så veligt och utan mål och mening. Men musiken kom verkligen från det gråvita huset. Kanske var änkan inte så nära jorden som han hade trott. Kanske hade han blivit bedragen av skenet. Det skulle finnas döttrar också. Visste han. Men dem hade han ännu inte sett till. Trumpeterna klingade av och dog bort. Det blev tyst från huset. Det gjorde honom besviken. Det blev så mycket mer som han föreställt sig när det fanns musik. Det blev en mycket bättre film på det viset. Men snart kom den tillbaka. Och nu var det stråkar. Han försökte hitta ett ord. Ord var hans uttryck. Men det var svårt. Kanske kunde man säga att det lät febrigt. Eller också inte. Han var lite rädd för musik. Han kände sig aningen dum. Men han gillade när den fanns där.

Från sitt rum på andra våningen kunde Hanna se att han spionerade på dem. Och hon var inte en dotter som aldrig gick ut. Hon var en dotter som snart skulle flytta hemifrån.

Dottern som packade det sista. Doktoranden höll sig precis innanför dörren och han trodde väl att ingen såg honom.

Men hon hade sett honom hela hela tiden. Hur han stod och bockade sig i sin fula kavaj och drog med handen genom håret.

Hon satt på sin skrivbordsstol. Skrivbordet stod framför fönstret. Hon visste att hon inte syntes utifrån. Utifrån syntes bara en spegelbild av trädgården. Från vardagsrummet hördes musik. Det var på något sätt tillgjort. Efter att fadern dött hade det inte varit så mycket musik i huset.

Själv lyssnade hon på musik ibland, för att det skulle så vara. Hon var ung: Hon lyssnade på musik. Men då använde hon hörlurar. Hon var ung: Hon lyssnade på musik: Hon använde hörlurar.

Doktoranden stod i stugdörren och trodde sig vara osynlig. I stugan där ingen hade varit på ett och ett halvt år. I trappan hörde hon hur lillasystern rusade upp och in på sitt rum. Och hur hon drog igen dörren hårt efter sig.

Om några dagar skulle Hanna bli sin egen. Hon skulle ha ett eget hem. Ett eget hem ihop med en riktig kille. En egen kille som hon var ihop med. På riktigt. Då skulle hon bli som ny. En ny, utan systrar och utan mor. Lägenheten var liten och inte märkvärdig alls. Men vad gjorde väl det? Det var ändå bara en början. Med tiden skulle de få något större. Och flytta till nästa och nästa. För att i slutändan köpa sitt första hus. Där hon skulle kunna ha hund. Och fostra sina barn.

Där nere slet sig doktoranden från sin post och stängde dörren inifrån.

På golvet stod en banankartong som hon tiggt till sig i affären, och en öppen resväska. På botten av resväskan låg två par hopvikta jeans. Hon reste sig och gick fram till garderoben. Vek ihop en vit skjorta och en brun kofta. Tog ner en kjol som hon knappt använt från dess galge. Den hade varit dyr. Men du använder ju aldrig kjol, hade modern sagt, upprörd, när hon kom hem. Nå väl. Hon kunde börja använda den nu. Det var inte för sent.

Hon lade kjolen i resväskan.

Så hakade hon ner sin enda klänning från klädstången. En vit klänning med infälld spets mellan våderna. Hon hade fått den förrförra sommaren. Hon höll upp den framför sig och såg sig i helfigursspegeln. Den var så otroligt fel. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Den var minst lika fel som lackskor eller plisserad kjol. På henne såg den ut som ett utklädningsplagg. Om några år skulle den bli lagom till systern. Om hon då fortfarande var intresserad. Det var lika bra att låta den hänga kvar. Utan kommentarer.

Det mesta i garderoben var det lika bra att lämna kvar.

Det var så mycket där som hon tröttnat på.

Hon skulle bara åka ifrån det och låta det bli som det blev. Laura skulle kunna ärva och det som blev över kunde lika gärna skänkas bort, eller slängas. De kläder hon använde låg i byrån. Hon började dra ut lådorna och rensade som hastigast bort det som var trasigt eller för litet. Även det lade hon bara tillbaka. Resten slängde hon ner i resväskan. Det tog inte lång stund. I nedersta lådan låg trasan hon haft när hon var liten. Den hon snusat i när hon skulle somna. En nött näsduk med motiv av en flicka på en blomsteräng.

Hon blev sittande på golvet med näsduken i handen. Kom alldeles av sig. Blev plötsligt så trött. Hon sträckte ut sig med handen som höll i näsduken tryckt mot pannan. Den förbaskade musiken från vardagsrummet. Hon försökte återfinna känslan av eget hem, egen kille men visste inte var hon skulle leta. Och visste inte vad hon skulle göra med näsduken.

Ska man ta med sig sådana saker? Eller ska man bara lämna dem? Ska man kanske kasta bort dem eller låta sin lillasyster ärva? Men vem vill ärva något sådant? Fast lillasystern verkade ju vilja ärva precis vad som helst.

Laura: Den bleka lillasystern som aldrig gick ut, låg på sin säng. Och hon såg inte ut som en pingstvän. Hon såg alls inte ut som en pingstvän. Pappan skulle aldrig ha sagt så. Pappan, som brukat ligga i gräset dagar som den här, och spana efter flygplan. Och de mönster de lämnade efter sig. Sida vid sida låg de i gräset. Och han sade aldrig att hon såg ut som en pingstvän. Han var aldrig så dum.

Doktoranden: Sorgsen, blek och nödtorftigt klippt, plågades av värmen i sin långärmade skjorta. På morgonen hade han varit nära att ta slips, men i sista stund blivit övertygad om att det hade sett fånigt ut. Nu hade han lossat på de översta knapparna och kavlat upp ärmarna.

Han vandrade runt hyllorna. Strindbergs samlade verk. Romaner. Man ska söka efter litterära influenser. Det är en vetenskapligt korrekt aktivitet. Candide, Glaspärlespelet, Don Quijote. Böckerna var sorterade efter färg. Som hos Heidenstam.

Omärkta pärmar. Han kände sig tacksam. Här fanns något konkret att syssla med. Han kunde märka pärmarna. 1:1, 1:2. Som en exeget. Han kunde skapa en katalog som skulle gå till eftervärlden. Ett systern uppkallat efter honom själv.

Han fick en överblick: Jag får en överblick.

Det var viktigt för processen: Det är viktigt för processen.

Viktigt, katalogisera, process. Doktorand. En ung man som bildade sig en uppfattning. Seriositet. Stringens. Han tog fram kollegieblocket ur portföljen. Överst på sidan skrev han: Katalogisera, och strök under det. Under skrev han böcker; pärmar. Som en lista. Med streck framför. Han antecknade: Jag antecknar.

Om någon ringde ikväll skulle han kunna säga det: Antecknat lite, fått en överblick. Bildat mig en uppfattning. Det lät bra. Det var nästan så han hoppades att någon skulle ringa. Ja, han hoppades. Plötsligt ensam. Kanske behövde han få håret klippt?

Han gick bort till skrivbordet.

Det var ett gammalt skrivbord. Med grönt läder på ovansidan. Ojämnt solblekt. Det var synd på en så fin möbel.

Han började längst ner. Drog ut den understa lådan i den högra hurtsen. Om man nu sade hurts om ett sådant skrivbord. Den understa lådan var tom. Det var nästa också.

I den tredje lådan låg kuvert. I den fjärde brevpapper. I den översta låg papper till skrivmaskinen och två döda malar. Han plockade upp dem och slängde dem i papperskorgen.

På botten av papperskorgen låg en hoptussad pappersnäsduk. I stugan där ingen varit på ett och ett halvt år. En näsduk med den döde mannens snor. Den döde mannens tårar? En relik. Eller en lögn. Det var tveksamt om den döde mannen själv hade röjt ur de två understa lådorna. I mittenlådan låg pennor och radergummin. En papperssax. Tejp. Sådana saker. Och en häftapparat. Hela skrivbordet var sådant. Det skulle kunna tillhöra vem som helst. Det var renrakat på personliga detaljer. Neutraliserat.

Han skulle bli tvungen att fråga änkan.

En besvärlig situation: Vad var det du ville att jag inte skulle hitta? Och vad skulle hon svara på det? Det var det här och det här och det här. Vad inbillade han sig? Att hon skulle gå och hämta hela materialet och bre ut det på vardagsrumsbordet? Bättre då att fråga i förbigående. Bara fråga efter anteckningsböcker och brev och fotoalbum. Som om han inte fattat att hon hade röjt undan. Kanske skulle hon ge honom någonting i alla fall.

Solen brände genom rullgardinen.

Utefter den motsatta väggen stod en schäslong. Och vid dess huvudända en stoppad stol. Schäslongen var lockande i skuggan. Att med slutna ögon överblicka för en stund. Men det var som att det fanns en gräns. Att lägga sig ner på schäslongen skulle vara som att ikläda sig någon annans underkläder. Eller borsta tänderna med någon annans tandborste. Om han hade varit säker på att få vara helt ensam skulle han ha gjort det. Men han var inte säker.

Laura såg upp i taket. Det fanns en tunn spricka i målarfärgen. En spricka man bara såg om man legat där många gånger och stirrat.

Förförra sommaren hade de legat i gräset. Pappan och hon. För två år sedan hade de legat i gräset sådana här dagar och tittat upp.

Vissa dagar flög flygplanen lågt. Så lågt att det såg ut som om man skulle kunnat röra vid dem om man stod på taket. Det kunde man förstås inte. Även om hon hade trott det när hon var riktigt liten. De dagarna sade pappan att det bullrade för mycket för att arbeta. Det var lika bra att lägga sig i gräset direkt och beundra planen. Ibland förklarade han de aerodynamiska lagarna för henne. Hon lyssnade förstrött och ställde då och då en fråga. Mest av artighet. Det spelade ingen roll. Hon kunde gärna ligga där och lyssna. Det var inte obehagligt.

Skivan hade kommit till den långsamma satsen. Till oboesolot. Och det var som att allt blev så sorgligt. Som att allt som var just nu var hopplöst och att inget någonsin skulle lösa sig. Man skulle alltid ligga på någon säng och stirra på någon spricka i taket. Och hon blev så, ja, över sig given kanske?

Inte som modern på nedervåningen: Änkan som tyckte att musiken var fin i största allmänhet, och beslöt att rycka upp sig och gick ut i köket och fyllde vattenkannan. Eller som Hanna som snart skulle flytta och som slängde ner näsduken i byrålådan, och bestämde att hon inte brydde sig om musik. Vilket var himla skönt. Eller som doktoranden som nu kände sig som en idiot som knappt ens kunde chansa på en kompositör. Bach kanske? Eller Mozart? Men om det var helt fel var det ju bättre att vara tyst. Och detta medan Margareta, den tredje dottern, som egentligen var den första, kom körande i lånad bil.

Margareta körde. Lite planlöst och avdomnat. Mellan åkrarna, med ett suddigt minne av att hennes fyra år yngre syster hade bett henne om hjälp. Med att flytta några saker. Och det var nog idag hon hade lovat att komma. För systern hade nog frågat i förrgår. Och då hade de nog sagt i övermorgon.

I åkrarna stod öar med enar och stenbumlingar. Stockar och stenar. Alla goda renar. Enstaka gårdar och avfarten till ridskolan. En busshållplats. Lite skog och mera åker och en busshållplats till. Och hon körde igenom det första villaområdet: Här kommer snart en stad! Och vidare över bron. Bro, bro, breja. Stockar och stenar. Utmed sjön, och genom, eller kanske mera förbi, staden. Lilla Paris, lilla Paris, men det var en annan stad vid en annan sjö. Hade någon som hon nu bara mindes vagt, sagt en gång. För länge sedan. Och så förbi prästgården där hon svängde höger och skolan där hon trodde att hon hade gått och vänster och höger och vänster in på grusvägen. Där hon bromsade in framför det gråvita huset som var hennes föräldrahem. Eller hade de bott någon annanstans när hon föddes? Men det var väl ändå hennes föräldrahem? Eftersom hennes föräldrar hade bott där. Och hennes förälder bodde där nu. Hon drog åt parkeringsbromsen och sade till sig själv att hon på inga villkor fick glömma den i när hon körde där ifrån. På inga villkor! Och hon klev ur bilen och stängde dörren efter sig och gick uppför trappan som ledde upp från garageuppfarten.

Och där i trädgårdens mitt var stugdörren gläntad på. Vilket inte hade hänt på länge. Och det blev hon ju tvungen att undersöka. Där ingen hade varit på ett och ett halvt år så vitt hon visste. Ingen slipper här fram, här fram, här fram. Så hon sneddade över gräsmattan och drog i dörrhandtaget och se där: I dunklet fanns världens blekaste man. Vad heter han. Och han tittade upp och såg kanske lite ertappad ut där han satt på den gamla schäslongen. Ingen slipper här fram, här fram, här fram. Förrän hon säger sin kärastes namn. Hade hon en käraste? Ja, någon sorts käraste hade hon väl. I alla fall hade hon fått låna bilen. Så de var väl ihop. Men nu reste sig den bleke mannen från sin plats. Han slätade till skjortan och sade ursäktande att det blev så varmt att sitta vid skrivbordet, och hon lovade honom att solen snart skulle lysa någon annanstans, och då skulle han kunna sitta där igen. Så var det bara att presentera sig och få förklarat vem han var och vad han gjorde i den stängda stugan: Doktorand. Forskning. Får en överblick. Och: Antecknar lite. Och: Tar del av materialet. Har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko? Och de skakade hand. Då, när scherzot tog slut och den fjärde satsen började. Har du tagit prästens sko? Ja eller nej?

Doktoranden var glad att han inte hade gett efter för impulsen att lägga sig ner. Han kände sig tillräckligt påkommen som det var. Med kollegieblocket på golvet framför fötterna. Håglöst stirrande framför sig och längtande efter vatten som han inte vågade gå in och be om.

Han hörde inte att hon kom. Dörren bara öppnades och någon stod som svart silhuett mot trädgården. Först trodde han att det var änkan: Det såg ut så på figuren, men hon i dörröppningen var betydligt yngre. Ungefär i hans egen ålder eller kanske lite yngre ändå.

Hon tog ett kliv in i rummet och lämnade dörren bakom sig öppen.

Illa till mods kom han på fötter och drog i sina kläder.

Ingen sade någonting. En lång stund stod han bara där och kände sig som en våldsgäst. Han blev tvungen att med all kraft inskärpa i sig att han hade rätt att vara där. Att han hade skrivit brev och bett om lov, och ringt och avtalat, och blivit insläppt med en nyckel som nu låg på skrivbordet. Dessa tankar förlängde tystnaden ytterligare och ju längre den varade desto svårare fick han att börja. Och han tänkte att det såg otroligt dumt ut, och oseriöst, att han satt just på schäslongen så han sade:

Ursäkta, men det blev så varmt vid skrivbordet.

Och hurdan öppningsreplik var det?

Och hon, den unga kvinnan, svarade:

Men det är bara den här timmen.

Jaha. (Onödigt glad, som om det hade varit ett pris.) Det är lika bra att ta paus den här timmen.

Han nickade entusiastiskt.

Snart kan du sitta vid skrivbordet igen.

Hon var lik modern. Men hade inte det sura draget kring munnen. Hon såg snarast lite nyfiken ut. Och vänlig.

Så vem är du?

Och han lyckades att med någon sorts auktoritet förklara vem han var och vad han gjorde där. Och tog också med får en överblick och antecknar lite. Kvinnan nickade tankspritt medan hon lyssnade på honom. När han var klar sade hon:

Du vet väl att ingen har varit här på ett och ett halvt år?

Ja, jag hörde det.

Hon log och sträckte fram handen, när musiken kom tillbaka och var så uppsluppen.

Detta var den fjärde satsen.

Laura sade det högt för sig själv:

Den fjärde satsen ur Tjajkovskijs fjärde symfoni.

Hon hade memorerat det för länge sedan. Helt säker på att hon någon gång i framtiden skulle få glädje av kunskapen. Som ett led i sitt bildningsprojekt. Hon ångrade att hon inte hade lyssnat ordentligt när hon fick de aerodynamiska lagarna förklarade för sig. Men det hade ändå inte hjälpt eftersom sådana fakta inte fastnade i henne.

Detta var den fjärde satsen.

Och om andra satsen med oboesolot varit ett enda sorgligt nu var fjärde satsen en enda lycklig framtid.

Hon hade haft pizzicatosatsen på sig att bli lugn. Den hördes knappt upp till andra våningen och även om den hade hörts ordentligt var den harmlös. Hon hade också hört bilen bromsa in på garageuppfarten: Ljudet av älskad storasyster. Och nu var det fjärdesats. Och framtid. Där allt skulle vara helt fantastiskt och hon skulle få glädje av alla sina lagrade kunskaper. Ja, av hela samlingen anteckningsblock som hon fyllde i allmänbildande syfte. Och vad ska du bli när du blir stor? Jag ska bli bildad. Och sedan visste hon inte så noga men något skulle hon säkert komma på. Då skulle hon kunna föra intressanta samtal med doktoranden i stugan. Doktoranden som hade en så fin kavaj.

Om hon nu skulle känna honom då.

Hon kände ett sting av sorg när hon insåg att doktoranden skulle vara lika mycket äldre som han var nu. Men det skulle finnas andra: Lika bleka och lika doktorerande.

I köket sjöng änkan med. Även hon hade hört bilen och nu satte hon på tevatten. Hennes röst var stark och inte så oäven trots att hon mest halkade omkring där i skalorna. Hon lyckades hitta ett paket kex och en burk marmelad att sätta på en bricka. Vid köksbordet blev hon stående. Glatt trummande med händerna på bordsskivan. Och plötsligt kunde hon inte förstå varför hon hade slutat lyssna på musik bara för att hennes man var död. Tänk så dumt! Utanför köksfönstret lyste det om rapsfältet och på trädgårdsbordet under björken var det skugga med solfläckar i. Där skulle det bli fint att sitta och hon skulle bjuda doktoranden också.

Uppe på andra våningen stängde Hanna igen sin resväska. På måfå slängde hon ner saker i banankartongen: En mässingsljusstake som hon vunnit på ett valborgslotteri och en svart sammetskudde med broderier i rött och guld. Ett foto på den egna killen som hon ramat in för att markera sin nya status. Alla gipskatter, glasdjur och femböcker lämnade hon kvar. En annan dag skulle hon plocka ur skrivbordet och ta det med sig eftersom de inte hade något skrivbord men det kunde vara bra att ha ett sådant.

En bit in i sidotemat skruvade änkan upp volymen. Och dottern som aldrig gick ut blev än en gång lite över sig given. Men hon visste att det var övergående. När långsamma satsen var slut i det här stycket blev det aldrig lika sorgligt igen. Hon var redan hopplöst fångad i sitt kommande liv. En bra känsla att kamma håret till.

När volymen drogs upp greps doktoranden av en häftig rädsla. En rädsla för att Margareta skulle fråga efter kompositören. Enbart för att ta reda på om han dög. Men hon frågade bara om han inte var förfärligt törstig och det var han ju. Och hon tillade hoppfullt att det vid den här tiden kunde finnas te.

Vattnet sjöd när satsen gick in i sin sista fas. Och den var så lössläppt att änkan knappt klarade att träffa tebladen. Laura kom nedför trappan. Hon hade kammat ut håret och fäst en jättelik grön ros i nacken. Och jösses vad söt hon var. Änkan, modern sträckte sig mot henne och tog tag i hennes händer. Så drog hon armarna växelvis till sig. Höger, vänster, höger, vänster: I takt, och denna dotter var snar att följa. Och det var inte riktigt riktigt sant att hon aldrig gick ut. Hon höll sig bara oftast i skuggan. Det var mest som de retades. Modern släppte hennes ena hand och piruetterade henne runt, runt, runt. Så att dottern kiknade av skratt och vacklade till när hon försökte