Vide ung

By Inga Lena Larsson

Det är 1950-tal i Stockholm. Regnet strilar mot asfalten och Veronika går gatan fram. Hon driver runt i sina tankar. Plötsligt dyker en man upp, säger att han vill "modellera" hennes ansikte och lämnar ett telefonnummer. Veronika är tveksam. Det händer ofta att män vill bjuda henne på mat, på vin, och säkert mer än så. Men den här mannen ser på henne med andra ögon, hon känner sig inte smutsig. Hon skulle aldrig ringa en främmande man men hon sparar ändå numret ..."Vide ung" är en rå skildring av förförelse och förälskelsens mörka baksidor.Boken blev när den först utgavs en försäljningssuccé och prisbelönad av tidningen Frihet för sin skildring av arbetarklassen i storstan.Karga karaktärsporträtt om unga kvinnorns verklighet i 1950-talets Stockholm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788728451274

Book preview

Inga Lena Larsson

Vide ung

SAGA Egmont

Vide ung

Originaltitel: Vide ung

Originalspråk: svenska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1951, 2022 Inga Lena Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728451274

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

1

En regnskur spolade gatorna renare, smutsvattnet gurglade beskedligt ner i kloakerna. Det var den tiden på aftonen då den mesta trafiken har avstannat efter stängningsdags. Husmassornas gråa, röda och ockrafärgade ytor fick en karaktär av hemlighetsfullt liv i skymningen under den molniga himlen. Regnet hade öppnat de hårda murarna så att de andades, och gatornas svartblanka band förenade alla stadens hus.

En ung flicka kom någonstans ifrån och gick med dröjande steg tvärs över torget där några karlar drog bort sina kärror och andra gick och sopade ihop avfall och skräp. Flickan gick sakta över torget, böjde sig och tog upp en tappad blomma, en sammetsbrun frisk pensé. Hon stannade, stod och höll blomman mellan fingrarna och såg på den, kanske att hon log. Hon såg upp samtidigt som kvällssolen bröt fram ur molnen. Några korta minuter upplystes Konserthusets fasad och fontänen medan solstrålarna spelade över Orfeusgestaltens högt lyftade lyrhorn. Flickan hade gått sakta steg för steg fram mot fontänen, ett stycke ifrån stannade hon, stod och tittade. De slanka gestalternas regnblanka stenlemmar sträckte sig längtande uppåt lyssnande till ljudlös musik från den höga mittgestaltens stumma lyra. Flickan stod stilla med halvöppen mun, kanske att hon hörde.

En man hade saktat sin gång och såg på flickan, hennes ansikte, samma stilla lyssnande. Flickan stod en stund tveksam åt vilket håll hon skulle ta vägen, så vände hon och gick neråt Kungsgatan.

Den manlige betraktaren följde efter henne, gick diskret vid sidan så att han kunde se hennes ansikte. Plötsligt stannade han, tog upp en biljett ur plånboken och skrev någonting, gick ifatt flickan, kom tätt intill henne, lyfte på hatten och sa:

— Förlåt! Jag skulle vilja modellera ert ansikte. Om ni vill så kan ni ringa. Han sträckte fram biljetten.

Flickan tog emot den tveksamt, tittade undrande på mannen. Han log när han såg att hon nästan verkade skrämd.

— Säg mig ert namn, sa han.

— Veronika — Vera, sa hon blygt och rodnade i detsamma, förlägen för att hon sagt sitt namn till en främling.

— »Våren» sa han och log igen. Hoppas ni ringer snart. Han lyfte på hatten och vände om åt andra hållet.

Flickan gick vidare, tummade på biljetten fundersamt innan hon stannade och läste adressen. Vad var det han sagt att han ville?

Modellera hennes ansikte? Hon förstod inte riktigt. Ofta gick det män efter henne på gatan och sa någonting. De ville att hon skulle följa med dem, eller de frågade om de fick göra sällskap, ville bjuda på vin, mat, kaffe, gick efter, dök upp tätt intill och viskade sina förslag. Hon brukade alltid bli förvirrad, forta på stegen och låtsas att hon inte hörde vad de sa. Den som gått efter nyss hade inte sett på henne med sådana ögon att hon känkt sig kränkt. Ringa till en främmande man, det skulle hon inte kunna tänka sig att göra. Men hon vek ihop biljetten och lät den glida ned i kappfickan.

Hon gick över bron. Ett tåg skramlade därunder på väg mot norr, ett annat saktade farten in mot stationen. Från bron var sikten vidare. Husen tryckte tunga av väta, djupa i färgen under den molniga himlen. I kanalen gungade fåglar på vattnet, en ensam mås skar med tröga vingslag och klagande rop utåt fjärden. Hon gick utefter kanalen. Vattnet var höststilla redan. Staden andades en däven dvala, utandades en trötthet som kanske staden alltid gör en stund efter dagens larm och innan kvällens och nattens liv tar sin början. Hon stannade ibland, stod och såg ned i vattnet, ut över vattnet. Kanske att hon önskade —

Nej — hon önskade inte heller. Sen gick hon genom en park där blåsten slitit av vissna löv som låg på marken i våtbruna drivor. Träden stod stumma, ensamma, men lutade sig mot varandra med grenverket tillsammans i mörkare mönster mot molnen. Hon gick några steg, stannade, stod stilla, gick som att hon inte hade någonstans att gå. Det började regna igen, tunga droppar prickade hårt mot marken. Hon drog ihop kappan tätare omkring sig, innan hon gick ut ur parken och vek in på en av smågatorna uppåt Vasastan.

När hon kom på kvällen uttröttad efter spring i trappor på olika platser var värdinnan hemkommen och i farten med att laga mat. Överallt var det fullt med paket och påsar, matvaror och flaskor, såg ut att ordnas för fest.

— Jaså fröken kommer nu, hur trivs fröken, bra hoppas jag. Ska ha lite festligt så det är lite rörigt i köket, det kommer några hit men vi går in i rummet sen. Har fröken ingen att gå ut med i kväll, nån väninna kanske att gå till eller så? Det är lite rörigt i köket man måste ju laga mat också. Fröken kanske kan gå ut med nån i kväll annars är det väl bra här?

Värdinnan log vessleaktigt med hårda ögon, fräste biffar i pannan. Hela Veronika kände hur gott det luktade mat.

— Jag är lite trött, har ont i huvudet — så jag tänkte gå och lägga mig, sa hon lågt, och stod innanför dörren. Som en tiggare, tyckte hon, visste inte om hon vågade gå in och lägga sig i den usla sängen bakom skynket.

— Det är så klart att jag kan gå — att jag kan gå ut nånstans. Men — jag känner mig verkligen — jag är trött.

Hon mådde illa av hunger, hade bara druckit ett par koppar kaffe under hela dagen.

— Så jag behöver nog gå och lägga mig, tillade hon.

— Jaså, jaha ja, sa värdinnan och dängde hårt med pannor och grytor, slängde i skåpdörrar, arg för att flickstackarn kom och var i vägen, när hon hade brått och skulle ha kalas och ville vara ifred i sitt kök. För all del femti kronor i månaden var bra att ha men hyresgäster var alltid i vägen, besvärligt att ha inpå sig.

Veronika kände att hon var i vägen, luften stack av det. Hon satt på sängen bakom skynket hopkrupen och bara trött. Det klämde och tryckte över bröstet, snörde ihop i strupen, hon hade velat stortjuta men behärskade sig, satt tyst och svalde gråten som ville tränga fram, klädde av sig, kröp ner i sängen och drog täcket över sig.

Men hungern malde i henne, matoset stack i näsan och somna gick inte för det ringde på dörren och gästerna började komma. Det blev prat och skratt och påhälsningar i köket redan innan festen började, de pratade och skrattade och trängdes kring värdinnan, skulle titta och smaka på maten. När alla hade kommit försvann sällskapet in i rummet, värdinnan släckte lampan i köket, stängde till dörren. Skratt och sorl hördes på avstånd.

Veronika låg en stund i mörkret och vred och vände sig, matoset svävade ännu i luften, hon steg upp och tände lyset, lyssnade, såg efter om det skulle finnas något fat med mat kvar, men det fanns det inte. Bara lite persilja låg kvar på skärbrädan. Hon suckade, släckte och kröp ner i sängen igen och försökte somna. Inne i rummet hos värdinnan satt de och åt och pratade och skrattade. Till slut sövdes hon av stojet.

Hon hade kanske sovit några timmar och drömt oroligt, visste inte om hon fortfarande drömde, när hon vaknade av att något tyngde på henne ovanpå täcket. Någon stod på knä på golvet med armarna om hennes axlar, ett ansikte trevade mot hennes huvud på kudden, en mun som luktade sprit nosade blött mot hennes kind och en karlröst viskade:

— Lilla sovande varma lilla —

Veronika skrek inte när hon blev rädd, hon blev stum drog i täcket och kröp närmare väggen för att komma undan. Men den som låg på golvet hasade efter och sträckte ut armarna och kramade hennes bara axlar, hon kände ett lurvigt hår kittlande mot sin hals och hörde en viskning sluddrande:

— Var inte rädd lilla sovande jag vill bara hålla om, var inte rädd lilla —

Veronika krängde längre in mot väggen, kände en hand treva under täcket mot höften och benen. Hon sparkade till just som dörren till köket öppnades och värdinnan stack in huvudet:

— Nej här är det mörkt, här är han tydligen inte, vart tog han vägen?

Hon knäppte på lyset för säkerhets skull och då kunde hon ju inte undgå att se de långa benen som kavade utanför skynket, som kravlade och bökade när han försökte resa sig upp.

— Där är Putte ja, vad sjutton gör du i köket. Låt flickan vara, hon ligger ju och sover!

Värdinnan rusade fram och ryckte undan skynket så att mässingsringarna på ståltråden klirrade. Hon fick tag i karlen och ryckte upp honom på fötterna, han stod och vajade, skyggade för ljuset, tog sig om huvudet och fumlade med slipsen som åkt på sned. Värdinnan stirrade in i ansiktet på Veronika som satt tryckt mot väggen med täcket uppdraget till hakan och blinkade med ögonlocken.

— Vad har du gjort? Vad har du i köket att göra tokstolle!

Hon ruskade karlen och nästan röt till Veronika.

— Vad har han gjort!

— Ingenting.

Veronika gäspade, gnuggade sig i ögonen som ett barn som inte vaknat riktigt.

— Jaså, ja då så, hoppas ni inte blev skrämd, han gick fel förstås, fått lite i sig.

Hon blixtrade till med munnen så att alla tänderna syntes.

— Försök att somna om igen fröken lilla, jag ska släcka.

Hon ryckte och slet i armen på karlen som stod kvar och höll sig fast med handen i en klädkrok i väggen och bara tittade och gapade på Veronika.

— Sån liten sötunge va den skulle man allt —

— Gå ut ur köket och det genast, röt värdinnan och ryckte och drog och knuffade, men karln bara flinade och höll stadigt fast i klädkroken, svängde runt av värdinnans knuffningar, men försökte titta åt Veronikas håll ändå.

— I köket är dom, vad gör ni, vad håller ni på med?

De andra kom indrällandes hela sällskapet, halvfulla, skrattande och bråkande omkring Veronikas säng. Alla skulle titta på henne och började dra i täcket och skoja, de ville få upp henne ur sängen.

— Gå ut mer er allihop, tjatade värdinnan och puffade på gästerna.

De sjöng och skrålade, slog upp supar i glas på diskbänken, det höll på att urarta till slagsmål innan de äntligen kom ut ur köket.

Veronika kände sig trött av allt bråk och vimmel, hon tänkte att hon skulle få sova när de hade givit sig iväg. Hon låg vaken och fnittrade till ett tag åt den som nosat henne på benen och kysst henne på fötterna, tänkte att det var konstigt folk. Hon hade nyligen flyttat dit och visste inte vad det var för människor hon hyrde hos. Det kunde man inte veta när man kom och hyrde rum. Det kunde verka skapligt när man kom, men man visste aldrig vad som kunde hända sen man flyttat in.

Hon försökte somna. Men när gästerna äntligen gått sin väg då kom värdinnan ut i köket och ställde sig att diska. Skynket var fördraget men det skyddade varken för ljus eller slammer eller vattenledningen som strilade på för fullt. Veronika suckade och vände sig i sängen.

— Jag ska bara diska undan och få i ordning lite, fröken kan nog försöka sova ändå. När man är så där ung brukar man kunna sova om det bullrar aldrig så, fröken får ju vara i fred sen och ha köket för sig själv, pladdrade värdinnan och skrällde med tallrikar, smällde och klirrade med porslin och kastruller, tappade ett glas i golvet och svor.

Veronika suckade högt av trötthet.

— Och visst ja, fröken skulle kanske kunna betala hyran för nästa månad medan jag är hemma ifall jag inte kommer tillbaks till den första, så har fröken det gjort sen för en hel månad till framåt.

Värdinnans ansikte och alla tänderna grinade till och skymtade i skynköppningen.

— Nej, det kan jag inte nu, sa Veronika nästan vresigt och utan vidare förklaring, vände sig demonstrativt mot väggen, drog täcket över sig, tänkte: man vet inte vad det kan hitta på att bli för busliv på olika ställen som man hyr, så inte är det värt att betala för mer än en månad i taget. Förresten har jag inga pengar till nästa hyra. Och inte vet hon att jag har gått ute om dagarna och låtsats att jag haft arbete fast jag bara går och söker arbete — för det är dom så noga med att man ska ha fast plats och fast inkomst så att man kan betala hyran i förskott helst och inte är hemma mer än nödvändigt, när man sover, helst ska man inte finnas alls, fast hyran vill dom ha.

Värdinnan kanske drog öronen åt sig för hon sa:

— Jaså, ja då går det lika bra sedan, jag ska skynda på nu så lilla fröken får sova, koka sig kaffe i morronbitti och ta tårta också, jag ska skynda mig så att fröken får sova.

Gör det då och gå sen så det kan bli tyst. Morronbitti. När det redan är morron och man ska opp utan att ha fått sova på hela natten, tänkte Veronika och svarade inte alls.

När värdinnan gått och stängt köksdörren efter sig var det redan ljust, mjölkbilarna skramlade förbi på gatan, väckarklockan skulle till att ringa när som helst. Veronika gäspade och frös, utvakad och hungrig och det kändes mer än frestande att få somna, få sova hela dagen och strunta i att söka plats, strunta i bekymmer och bara sova.

Hon väntade tills hon trodde att värdinnan somnat, man kunde inte veta om hon tänkte komma inrännandes i köket igen och hon ville inte bli tilltalad av henne — sen steg hon upp och klädde sig, tände gasen, kokade kaffe och åt upp ett bröd som fanns kvarlämnat, den klibbiga tårtbiten ville hon inte ha.

Det regnade ute och kändes kyligt, det var höstligt, grått. Veronika stod i porten och såg på regnet som strilade, och som rann i smutsiga forsar i rännstenen. Hon frös i sin tunna kappa.

— Morfar, viskade hon och snyftade till nästan, jag skulle haft en regnkappa.

Asch, strunt i det du, sa hon högt och klev ut i regnet. Lite regn gör väl inget heller.

Hon traskade fort nedför gatan, regnet strilade tätt och ihärdigt, envist enträget fallande påträngande, trött och hopplöst som höstregnet faller. Som för att utplåna minnet av sommaren. Veronika försökte smågnola och vissla men det gick inte så värst bra.

2

Vem var den unga flickan i rådjursfärgad kappa som satt vid fönsterbordet? Ljuset föll rakt in på hennes ansikte, blek blombladshy. Blå var visst ögonen, såg barnslig ut. Kappan med dyrbart skinn verkade för elegant till henne annars, tänkte Seba som kände till tyger och material och visste vad modellkappor brukade kosta.

Barhuvad, halmgula flätor runt huvudet. Verkade nästan för tungt hår till den smala halsen. Smala flickhänder som fladdrade nervöst över saker och ting på bordet, händer som sökte, drogs tillbaka, tvekade innan de tog i skeden, förde koppen till munnen, valde på brödfatet. Det tveksamma hos flickan kom Seba att undra över henne. Det oberört spröda, vädjande om skydd. Man skulle vilja dra en skyddande cirkel kring henne om man kunde, tänkte Seba. Om man kunde.

Man behövde inte sitta lång stund på ett kafé och se sig omkring förrän man såg lite av varje. Bland annat hur olika typer av män såg på unga flickor. Om jag vore mor så skulle jag —

Seba kände sig plötsligt mycket trött.

Att vara mor till både en flicka och en pojke —

Hon kände sig plötsligt oerhört trött.

Kanske satt det någon vid ett annat bord och observerade Seba, undrade över henne, vem hon var: En ung kvinna klädd i långbyxor av mörkblå manchestersammet, tröja i vitt, mörkblå jacka och en orangefärgad duk av ylle om halsen. Hennes rörelser verkade lugna, kanske det var trötthet som gjorde att handen darrade ibland. Men det var så omärkligt att det ville till mycket vakna ögon för att se det. Vad hon hade för yrke kunde man omöjligt gissa sig till. Vad som helst var tänkbart. Men gränsen för männens blickar var tydligt markerad. Dels långbyxorna, dels hennes ögon som såg rakt igenom, hav och rymd, allt att se för den som kunde se, ingenting att ta, att äga. Seba, gäst och iakttagare på kafé Hoppet, Pilen, Blå Fågeln, eller vad ett kafé kan kallas, gäst, främling som alla andra som gick in där.

Plötsligt rusade några flickor över gatan och kom bullrande in genom dörren. Det var flickor från en fabrik i närheten. De flabbade åt en halvfull gubbe som i förbifarten lyfte upp kjolen på en av dem och försökte klappa henne på benen.

Gänget var starkt. En karl som sitter ensam kan bli uttittad, gapskrattad ut genom dörren.

— Äh, försök inte gubbe, gör dig bort! Gubben fick en klatsch så att han tappade mössan.

— Här har du inget att hämta.

— Sitta och glo va, en spark skulle dom ha!

— En halva och ett bröd — ett wienerbröd kan vi kosta på oss i dag, sa Kicki.

— Ett glas mjölk, två bullar.

— En halva och en macka med ost. Så han ser ut, va glor han på, skrutten?

Slänga käft och titta ut, gapskratta bort närgångenhet kan ett gäng flickor göra ganska fort. Kicki gjorde det ensam också när hon var på det humöret. Eller drämma till med en råsop i ord så att dom baxnar, också ett språk, ett sätt, Kickis, när hon var på sådant humör.

Och Kicki var söt, alldeles förbannat tjusig, sa grabbarna. Uppvaktning av skilda slag hade börjat tidigt för henne.

— Man var väl bara en småunge när man kom hem till morsan och fråga vad »knulla» var för något, sa Kicki.

— Vad sa din morsa då då? De andra makade ihop sig, fnittrade, nyfikna.

— Vem har lärt dig det, vem har sagt det fula ordet, sa morsan förstås. Och när man kom hem och snacka om att gubbar försökte lura in en bakom vedtravarna och stod och slängde med —

Flickorna såg på henne och lyssnade nyfiket.

— och sa att dom ville kladda och ta en på —

Fnitter.

— så blev ju morsan alldeles förskräckt. Men inte lät man lura sig av såna löjliga torskar, sa Kicki.

Sedan talade de andra om sina erfarenheter av liknande händelser. Kanske var det någon av flickorna som förnekade det, och påstod sig inte ha varit med om något i den vägen eftersom Kicki sa:

— Äh försök inte neka till det, du har nog också varit med, sånt gör väl alla ungar, sånt är väl inget att skämmas för. Fast inga morsor tror sånt om sina små ungaränglar inte, morsor är, eller också blir dom bakom, det går inte att snacka med dom i alla fall om nånting hur det verkligen är, sa Kicki. Dom begriper ingenting!

— Dom vill inte begripa, begriper du väl, sa Lillan.

— Dom glömmer att dom har varit unga när dom har gift sig och blir anständiga och får en massa bekymmer, sa Majken.

— Besynnerliga och besvärliga blir dom i alla fall, sa Lillan.

— Vilka då? sa Maja som tänkte på något annat.

— Farsor och morsor naturligtvis, snäste Kicki. Dom tjatar och förmanar och fordrar att en annan ska vara exemplarisk i allting fast dom själva är så fel som dom nånsin kan bli, såna är dom.

— Tur man stack hemifrån så man slipper höra tjat jämt, sa Majken som hyrde rum ihop med Lillan.

— Ni snackar goja, dom är välan bra också, sa Maja.

— Ja du stoppar i dig, sa Lillan.

— När man har så man kan så.

Maja högg in på smörgåsen med köttbullar, makade åt sig laddningen med smörgåsar hemifrån.

— Dom kör ut en att jobba innan man trampat ut barnskorna, gå hemma och äta på föräldrarna menar dom, nej ge dej iväg ut och jobba.

— Tycker ni är vidriga, föräldrar är föräldrar i alla fall, sa Maja och tuggade på sitt. Är väl bra så länge man kan bo hemma tycker jag.

— Har du det så bra så var glad för det och håll käften, snacka inte att en annan är vidrig utan håll käften. Tills du vet vad vidrigt är för nåt, fräste Lillan och glodde ilsket på Maja.

— Ja snacka inget om sånt som du inte begriper, sa Kicki.

— Brorsan körde dom ut när han var femton år. Han rymde. Lagom — dom har inte sett honom sen. Och en annan fick heta slyna, kom hem innan porten stängs och kom inte hem med nån unge för då tar fan dej, slösa inte med lyset och slösa inte med gasen och dra inte hem några kamrater för då fan åker ni ut, så lät det.

— Ja fy sjutton, man klarar sig, även om det är knapert. Fast hur det går för en annan om det skulle gå åt helvete är det ingen som bryr sig om, bara man inte ligger dom till last, så inte frågar dom efter hur man klarar sig inte, sa Lillan.

— Trångt och jäkligt som det var, och jämt var man i vägen, sa Majken.

— Varför dom skaffar sig ungar kan man verkligen undra, sa Lillan.

— Vad ni är aggressiva i dag då, ödslar så många kilowatt, lägg om växeln så det inte drar så dant.

Det var Seba som talade.

— Hej, sitter du här bakom ryggen.

Kicki vände sig om.

— Snackar som man vore en gammal knarr, en kärra va, bensin hah.

Lillan glodde snett på Seba. Vad hade hon att lägga sig i, hon tillhörde ju inte deras gäng.

— Va gruffar ni för när det faktiskt är snyggt väder, sa Seba.

— Ska väl inte du lägga dej i va, man kan väl ha ont i magen ibland va.

— Man kan väl snacka när man ser och hör hur tjockt det är på vissa ställen.

Veronika satt vid ett bord i närheten och hörde ett och annat från flickornas bord. Det mesta av deras språk förstod hon knappast. Hon tyckte att de verkade bråkiga och gapiga, hon såg på dem då och då undrande. En av dem hade nickat åt henne ett par gånger förut, det var Kicki. Veronika hade smålett lite blygt, vänt sig om, inte varit riktigt säker om det varit åt henne. Men sen det hänt några gånger hade hon förstått att det var åt henne och känt sig upprörd, glad för det. Nu såg hon att Seba, som Veronika också tittat i smyg på, tydligen var bekant med de där bråkiga flickorna. Veronika höll upp tidningen, låtsades titta i