Molnen driver

By Inga Lena Larsson

Greta hade hoppats på att hitta ett rum att hyra, men snubblade in i livet som servitris.Det står Nektarina på skylten. Gretas kompis arbetar där. Men ingen kompis att finna. Kompisen var sista livlinan som skulle leda till en lägenhet att bo i. Men restaurangen behöver personal. Kan Greta servera? Hon har aldrig jobbat i restaurang. Spelar ingen roll. Dessutom finns det gott om tjänstevåningar.Så illa kan det väl inte vara att servera? Bättre än att bo på gatan i alla fall, tänker Greta.Karga karaktärsporträtt om unga kvinnorns verklighet i 1950-talets Stockholm.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2022
• ISBN: 9788728451250

Book preview

Inga Lena Larsson

Molnen driver

SAGA Egmont

Molnen driver

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1953, 2022 Inga Lena Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728451250

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

(I)

1

Nej, här går man opp, när det finns hiss. Greta sprang ner igen och gick in i hissen. Där fanns väggspegel. Hon lät gallergrinden stå på glänt, så att ingen skulle kunna trycka upp hissen innan hon hunnit snygga till sig. Hon lade på orange på den förut röda munnen, synade tänderna. De var vita och friska fast något ojämna. Hon gjorde sig ingen brådska, ritade dit bågen kraftigare.

Vid fjärde våningen steg hon ur och ringde på en dörr där det stod: Nektarina. Lunch- och middagsservering. När ingen öppnade tog hon i dörren och klev in.

Innanför var en stor hall med mörk panel, ett bord med telefon och flera dörrar till angränsande rum. Det hördes prat och slammer, höll väl på att dukas till middag. En dörr öppnades och en flicka i hennes egen ålder kom ut i hallen. Hon hälsade, och innan Greta hann meddela sitt ärende frågade hon utan vidare:

— Söker ni som servitris? Professor Prothé är lite upptagen just nu. Ni kan sitta ner och vänta ett tag.

Greta upplyste om misstaget, sade att hon sökte en bekant som skulle arbeta där.

— Det har varit så många olika både i serveringen och kallskänken och köket och disken, så man kan inte komma ihåg vad dom hette. Och inte vet man vart dom tar vägen sen heller.

— Nej, det är förstås inte lätt att hålla reda på. Vi bodde på samma ställe ett tag, och jag tänkte söka opp henne om hon visste något rum att hyra.

Det ringde i telefonen.

— Vänta ett tag, sa flickan till Greta och tog luren, satte sig på stolen bakom skrivbordet och började slå i ett kortregister.

En golvklocka i dalamodell tickade i ett hörn.

— Har ni serverat förut? frågade flickan när hon slutat telefonera.

— Jaa, jag vet inte — inte som servitris direkt —

Dörren smällde upp och en kort tjock figur med fyrkantigt huvud och sluttande panna kom rusande. Han svängde med armarna, slet sig i håret, som bara bestod av några grå testar.

— Nu har köksbiträdet gått också! Bara givit sig iväg när jag vände ryggen till ett ögonblick! Såna oförskämda — opålitliga — sånt arbetsfolk!

Utan att titta upp rusade han tillbaka genom dörren.

— Han ska bara in och ta igen sig ett tag, sa flickan. Bråkar i onödan, inget att bry sig om. Jag heter Bojan. Vi kan säga du mäsamma, så har vi det gjort. Hon smålog mot Greta. Du kan säkert få plats som servitris, om du vill. Nektarina har annons ute i dag. Du kunde ju försöka, dä finns personalrum.

— Jaså, det finns personalrum. Servitris — jag vet inte. Greta log tveksamt.

Hon granskade Bojan, som satt bakom kassabordet. Liten till växten men ovanligt stora bröst. Svart sidenklänning med brett pärlband om halsen. Flera armband och ringar, rödlackerade naglar och små utstående tänder. Dalaklockan slog timslag med ett rasslande ljud, återtog sedan sitt lugna tickande. Slammer av porslin hördes och sorlet av röster, som grälade på andra sidan dörren.

Det mullrade, och plötsligt slogs dörren upp igen. Samma figur som förut kom sakta ut i hallen. Hela ansiktet var ett brett grin och de tunga ögonlocken var halvt nedfällda över ögonen. Han satte på sig glasögonen och låtsades först då få syn på Greta. Han studerade henne från ett par meters håll, uppifrån och ned. Så rättade han på glasögonen en gång till, tog ett steg närmare och glodde strängt. Sedan ändrade han hastigt uttryck och glodde förvånat.

Greta förstod att det var hennes långbyxor som beskådades. Hon sträckte på sig, höjde huvudet. Han gick några steg runt, tog sig om hakan fundersamt och dök sen snabbt fram mot henne.

— Är det en yngling eller är det en ung dam jag har framför mig?

— Vilket som behagas, sa Greta och knyckte på nacken.

Han kisade länge på henne under ännu litet mer fällda ögonlock, stod alldeles tyst tätt inpå henne. Hon höll sitt leende.

— Såå, nåja. Ni söker plats. Ja, vi behöver just en servitris. Vi har så mycket gäster. Tag av kappan. Varsågod! Han hjälpte henne av med vindtygsjackan och hängde upp den. Varsågod. Han förde henne med sig, genom hallen och in genom en dörr. Kan ni börja genast?

— Nu mesamma? undrade hon förvirrad. Det var inte fråga om vad hon haft för platser eller betyg eller nånting.

— Ja visst, ni ska servera till middagen. Min kära Hulda, mitt faktotum, håller just på att duka.

Han förde henne genom en stor sal, där ett långbord stod dukat med karotter och högar av knivar och gafflar. De gick genom en korridor och in i ett mindre rum.

Knappt hade de hunnit komma in, förrän dörren rycktes upp och en oformlig kvinna i blå hembiträdesdräkt och vitt förkläde steg in och neg djupt. Hon hade rufsiga flätor i nacken och var rödbetsröd i ansiktet.

— Härr profäsorn, det finns int djupa tallrika te soppa och int flata heller för disken hinn int diska. Hon flåsade med öppen mun, torkade svett med baksidan av handen, gnodde med hela labben över det jäktade ansiktet.

— Men herregud, Hulda får väl hjälpa till och diska då, för djäävulen! Han slet sig i håret och knuffade Hulda framför sig ut genom dörren.

Greta passade på att se sig omkring. En bred dyscha. Ett rökbord med mässingsbricka. En brun dalaklocka tickade intensivt, varnande, tyckte hon. Ett mindre bord med tallrik, matrester, kaffekopp och en konjakskaraff. På väggen hängde sablar och planscher av kreatur. En hylla drällde över av lösa papper och tidningar, slipsar, handdukar, solkiga skjortor. Färgerna i rummet gick i brunt, rödbrunt och rost, murrigt och dystert.

— Dom håller på att göra mig gaalen, flämtade professorn när han kom tillbaka. Han torkade svetten runt den kala hjässan, tog ett tag med näsduken innanför kragen.

— Ni måste hjälpa mig, kära lilla vän. Visst vill ni hjälpa en uttröttad gammal man? Han kom och tog om henne med båda armarna, lade huvudet på sned och grinade upp sig så att hon ryggade.

— Jag vet inte om jag kan — så här mesamma, sa hon tvekande.

— Man kan allt vad man vill, kära flicka. Han släppte henne och gick några steg ifrån. Tag av er kläderna. Han vispade åt långbyxorna. Ni ska ha Nektarinas dräkt.

Han dök in i en garderob och bökade, kom ut med en hög kläder, som han började breda ut.

— Det är Rättvik och Öland och Mora och Vingåker — förtjuusande saker. Tag på er det som passar. Ni är smärt, då passar alltihop. Jag anställer bara smärta vackra flickor. Och så artighet mot gästerna, förstår ni. Bara bildade fina gäster, mycket noga med namn och titlar. Tag av er kläderna, inte vara blyg för en gammal man. Han började fingra vid halsen på hennes polotröja.

— Jag kan nog bäst själv, sa hon och drog sig undan ett steg.

— Bara fina bildade gäster äter här. Han stod och höll en vit blus framför henne. Professorer och kandidater från Högskolan och Kungliga Biblioteket här intill, idel gentlemän. Och förtjusande damer — högst förtjusande damer, som ni ska niga för, det ser så trevligt ut i den vackra hembygdsdräkten, så sobert, så gediget. Niga alltså och titulera — för all del ti-tu-lera.

Då kom Hulda in igen och neg.

— Härr profäsorn, kokerska säg att det fattas smörgåsmat och härr profäsorn måst ringa etter mer fesk. Hon neg igen. Sen glodde hon på Greta, kastade hätska blickar uppifrån och ned, innan hon klafsade ut genom dörren.

Professorns armar sjönk ner efter sidorna. Han stönade uppgivet.

— Dom håller på att göra mig galen, totalt galen. Dom har stulit med sig smörgåsmaten. Det fanns hemköpt åt ett helt regemente i morse. Det fanns fisk, massor av fisk. Dom stjäl, allihop bestjäl mig. Jag blir snart en ruinerad man. Han suckade djupt och snodde sedan tvärt ut.

Jäkla bråk på det här stället. Bäst vore nog att man stack sin väg mesamma. Men man har ju ingenstans att ta vägen, så det är bara att försöka. Greta drog fort av sig tröjan och långbyxorna och fick tag i en svart kjol, som hon krängde över huvudet och häktade ihop i midjan. Den passade. Hon satte på sig den vita stärkta blusen med hålsömsprydda ärmar. Till den fanns en klarröd väst i kläde med metallhäktor och en vit sjal med röda rosor och gröna blad. Ett hemvävt gul- och rödrandigt förkläde hörde kanske också till. Hon knöt det om midjan för säkerhets skull. Med den rosiga sjalen över axlarna blev det kanske en blandning av Rättvik och Öland och Vingåker och Mora och allt det andra.

— Charmant! Högst förtjusande! Professorn rusade fram från dörren och svängde henne runt. Sen for han omkring och letade, kom och satte en stor kopparbrosch fram i blusen.

— Så där ja, min sköna. Nu kan vi göra entré i matsalen.

— Jag behövde kanske lite mat först. Jag har inte hunnit äta nånting i dag.

— Naturligtvis ska ni ha mat. MAAT. Han ringde häftigt på en klocka.

Hulda kom och neg innanför dörren.

— Hulda, var bra och duka fram mat åt nya fröken här, fort, kvickt, genast. Det bästa vi har hemma. Säg till kokerskan att rosta några biffar, fort, kvickt. Han schasade ut Hulda med båda händerna.

— Hulda är min trognaste slav. Han gnuggade händerna, gick runt och synade Greta, ryckte i kjolvecken, borstade av obefintligt skräp från förklädet och måste ännu en gång rätta till broschen. Han stod med magen putande mot henne. Hon hade hans glupska gap inpå sitt ansikte. Han var ivrigt sysselsatt med händerna under hennes haka, nosade, lyssnade på hennes andning.

— Så var det med den saken, jaha ja, visst tusan. Han for runt och letade efter någonting, pratade högt som om han varit ensam i rummet. Greta satte sig försiktigt på en stol borta vid fönstret, försökte bli hemma i den nya dräkten med kjol, som gick nedom anklarna och var flera meter vid. Hon var hungrig, tog upp och tände en cigarrett. Han vände sig blixtsnabbt och kom fram mot henne, ställde sig bredbent och glodde med sträng min. Hon såg lugnt tillbaka på honom och rökte vidare, drog djupa bloss och blåste ut röken genom sina välmålade läppar, log en aning. Han stod med huvudet framåtsträckt och bligade under nerfällda ögonlock.

— En sådan förtjusande flicka som ni ską inte röka, sa han med kuttrande låg röst.

— Jag är van att röka. Jag gillar att ta mig ett bloss.

— Man ska bara skaffa sig goda vanor. Till goda vanor hör att inte röka. Men — nåja, ni gör som ni vill, som ni vill. Nu ska vi ha mat. MAAT. Han ringde vilt på klockan. Hulda kom inflåsande med brickan, dängde ifrån sig tallrikar och karotter på bordet. Hon skulle just till att slamra ner knivar och gafflar, när professorn röt:

— Ren duk på bordet först! Ser inte Hulda att duken är lortig? Han högg tag i nacken på Hulda och böjde ner hennes rufsiga flättyngda huvud ända ner på duken. Nå!

— Härr profäsorn — jag — la på ren duk i förrgårs ettermedda. Hon stammade av förtrytelse.

— Det ska vara ren duk nu. Marsch ut och hämta en ren duk. Har Hulda förstått?

Hulda plockade tillbaka på brickan och ställde ifrån sig den på rökbordet. Hennes ansikte flammade pionrött. Professorn lufsade fram och åter mellan bordet och dörren, händerna bakpå ryggen viftade och vispade i luften. Hulda kom in igen med en ren duk och sammanbitna tänder. Karotterna dunsade och knivarna rasslade, fat smällde mot fat och glas klirrade.

— Det är särrverat, härr profäsor. Hulda neg med en kort knix och bortvända ögon.

— Hulda är en ängel. Han kilade fram och lade sina händer faderligt på hennes axlar, tog henne under hakan och tvingade henne att se honom i ögonen. Han vände sig halvt mot Greta. Det finns ingen av hela min personal som är så präktig som Hulda. Hulda rodnade ända ner på halsen, svalde tjockt.

— Se här. Han ledde och puffade den motsträviga Hulda steg för steg fram mot Greta och presenterade. Nektarinas o-för-likneligt präktiga Hulda. Och detta är vår nya servitris. Är hon inte förtjusande? Titta på henne, Hulda. Är hon inte förtjusande?

Hulda grimaserade