Tag vad du vill ha

By Mårten Edlund

När Knut börjar uppvakta sin kusin Britta, ställer sig Brittas mor, professorskan Elsa, rakt emot det. Hon tycker inte alls att han är ett passande sällskap för hennes dotter, främst eftersom Knut är en notorisk flickjägare. Britta tvingas därför ta till med list för att kunna vara med den hon älskar. Samtidigt ser hela familjen att Elsa inte står ut med Knut, men ingen vet varför. Elsa har i sin tur sina anledningar till att tycka illa om honom, men det är en stor hemlighet ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726877908

Book preview

Första kapitlet

Fyra höga fönster vette mot gatan. Julisolen hade gassat på hela dagen och rummet var kvavt och kvalmigt. Tunga, mörkgröna sammetsgardiner stängde ute det mesta av dagern. Ljuset silades genom träden utanför och allting var insvept i en grönaktig halvskymning. På det runda bordet framför soffan stod en stor bukett rosor. En mängd blomblad hade fallit av och låg i en blodröd driva kring kristallvasen. Luften stod stilla och var mättad av den starka, söta doften från rosorna.

Doktor Flodström kom ut ur rummet där hans patient låg i feberyrsel. Han jämförde sin klocka med den förgyllda pendylen på spegelbordet mellan de två mittfönstren. Båda två visade tio minuter i sex. Släktingarna hade kallats till klockan sex. Han kände sig illa till mods i den stela empiresalongen där möblerna stod på lit de parade kring väggarna och de halvvissna rosorna spred dofter av död och förgängelse. Just då kom syster Ellen tillbaka. Hon stannade mitt på golvet, drog ett djupt andetag, rynkade på näsan och gick in i sjukrummet. Doktorn satte sig i en stol vid fönstret och tog en tidning. Han läste rubrikerna på första sidan.

— Dom pratar så mycket skit allihop, muttrade han och bläddrade vidare.

Han vek ihop tidningen igen, lade den tillbaka och sträckte på benen. Det var inte precis någon angenäm timme han hade framför sig. Överstinnan Palmcrona hade inte långt kvar och det var det han skulle tala om för dem. All den där smörjan som kommer i femtioårsåldern hade dråsat ner på henne på en gång och hjärtat var inte mycket att hurra för, det heller. Han hade aldrig tyckt att det var särskilt lustigt att avkunna dödsdomar, inte ens fast det hörde till hans yrke. Eller kanske just därför.

När pendylen hade slagit sina sex spröda slag, anlände lektor Bergholtz. Doktorn reste sig.

— Alltid punktlig, sa han och räckte honom handen.

Lektorn var lång och mager. Den smala halsen stack upp ur en hög stärkkrage. Huvudet som verkade ett par nummer för litet hade något fågelliknande över sig. Det var blankt och hårt ända upp över den kala hjässan. Men längst nere i nacken krullade sig en halmblond hårkrans, som tycktes ha motstått alla utslätningsförsök.

— Hur är det med min syster i dag? frågade han.

— Ja, bra är det inte. Men jag ska tala om hur det förhåller sig, när vi har alla samlade.

— Får jag titta in ett tag? frågade lektorn och nickade mot dörren in till sjukrummet.

— Nej, det är nog inte värt. Hon har just somnat.

Lektorn gick ett par gånger över golvet med händerna på ryggen.

— Nå, vad säger lektorn om den senaste utvecklingen? frågade doktor Flodström. Dom har det nog litet besvärligt i Polen.

Han tyckte egentligen inte om att prata politik men han sa det bara för att få i gång ett samtal.

— Det är klart det blir krig, sa lektorn kort. Dom vill ju ha det så.

Sedan blev det tyst igen, en lång pinsam tystnad i det kvava, halvskumma rummet.

Så öppnades ytterdörren och det hördes två kvinnoröster från hallen.

— Snälla Britta, ta genast bort det där du har på läpparna. Det passar inte vid ett sånt här tillfälle, det förstår du väl.

— Men mamma själv då? Ditt är ju mycket rödare.

— Det är en helt annan sak. Jag behöver det, jag. Du vet inte vilka bekymmer jag har haft för stackars Hedvig ända sen hon blev sjuk. Jag har inte sovit ordentligt en enda natt på tre veckor.

— Det beror väl mera på bridgen, det.

— Se så, Britta, bråka inte nu. Vi är redan försenade, Här har du en näsduk. Försök att få bort så mycket som möjligt. Du är alldeles för ung ännu för att börja måla dig.

— Jag är i alla fall arton och det finns dom i klassen som bara har fyllt sexton och som målar sig mycket mer än jag.

— En del föräldrar bryr sig inte ett dugg om sina barn. Skynda på nu, så vi får gå in.

Doktor Flodström kom emot dem.

— God dag, professorskan. God dag, fröken Lööw. Två sköna systrar på en gång, sa han chevalereskt.

Lektorn harklade sig ganska demonstrativt. Han tyckte artigheten var malplacerad och Britta verkade inte heller särskilt road. Inte ens professorskan föreföll trakterad. Hon besvarade hälsningen nådigt och vände sig till sin bror.

— God dag, Einar, sa hon.

Lektor Bergholtz nickade.

— Jag förstår inte vad det är för fel på Brittas utseende, sa han. Jag tycker hon ser riktigt trevlig ut. Tycker inte doktorn det kanske?

Britta rodnade och doktorn såg brydd ut.

— Du ska alltid försöka vara kvick, du, sa professorskan.

— Ja, där ser doktorn, sa lektor Bergholtz. Jag har ingen hand alls med min syster. Hon försöker bara trycka ner mig i skorna.

Doktor Flodström var inte riktigt insatt i familjetraditionerna och kände sig litet bortkommen.

— Vad dom dröjer, dom andra, sa han. Klockan är ju redan en kvart över.

— Oscar och Maja passar aldrig tiden, det är dom kända för, sa professorskan, och Knut kanske inte kommer alls. Det skulle inte förvåna mig.

— Jag förstår inte varför du är så bister mot Oscar, sa lektor Bergholtz.

Doktorn, som inte ville bli indragen i samtalet, började febrilt ordna med rosorna och ännu fler blomblad föll ner på bordet.

Professorskan tänkte sig för en stund innan hon svarade:

— Jag har inget emot Oscar. Det vet du väl, sa hon till slut. Det är förstås Maja det beror på.

Hon viskade det så lågt att doktorn måste spetsa öronen för att höra. Han var inte särskilt intresserad, men han gjorde det av gammal vana och dessutom tyckte han det var ohövligt att inte alla kom i tid.

— Det spelar väl ingen roll, sa lektorn. Ett par minuter förr eller senare.

— Det är alltid likadant.

— Är du säker på att det beror på Maja?

— Ja, det är jag.

— Att Knut också är sen bryr du dig tydligen inte om.

— Han får vara hur sen han vill för mig. Han behöver inte komma alls förresten.

— Ta inte i så hårt, Elsa lilla. Det här är väl ingenting att bråka om.

— Jag undrar vem det är som bråkar. Det hörs ju på din ton att det är du som är grälsjuk.

— Jag tror du är litet nervös, sa lektorn saktmodigt.

Britta satt och hade tråkigt. Hon reste sig och gick fram till fönstret.

Varför skulle mamma och morbror Einar alltid vara så där mot varann? Särskilt när de var så hemskt goda vänner, var det väl alldeles onödigt. Men det var alltid morbror Einar som började.

Britta drog gardinerna åt sidan och såg ut mot parken på andra sidan gatan. På en bänk satt en gammal gumma med en korg och bredvid henne satt en student och höll en flicka i hand. I sandhögen intill lekte några barn. Två stycken, en pojke och en flicka, slogs om en hink. Britta önskade att flickan skulle avgå med segern och vände sig med en djup suck in mot rummet. Doktorn hade satt sig i soffan och morbror Einar talade med honom i viskande ton. Mamma satt framåtlutad och lyssnade. Hon verkade uppjagad på något sätt. En tung lock av det kopparglänsande håret hängde ner i pannan på henne och den ljusa, storblommiga sommarklänningen klibbade fast litet vid ryggen. Det var förstås moster Hedvig de pratade om, och det var doktorn som pratade mest. Morbror Einar stack bara in några ord då och då och mamma satt alldeles tyst. Britta vände sig mot fönstret igen. Hon hörde fortfarande det lågmälda samtalet bakom sig men kunde inte uppfatta vad det rörde sig om. Studenten och flickan satt kvar på bänken men gumman hade gått och i sandhögen var det fred igen.

Britta kände sig alldeles utanför. Det var tarvligt av dem att alltid behandla henne som en barnunge. Hon fick inte reda på någonting fast hon var lika mycket släkt med moster Hedvig som både mamma och morbror Einar. Nästan åtminstone. Och hon skulle snart fylla arton. Men det var någonting som de aldrig tänkte på. Om bara pappa hade varit med, så skulle allting ha varit annorlunda.

Samtalet i soffan ebbade så småningom ut. Det var Britta som efter en stund bröt tystnaden.

— Nu kommer dom! utropade hon.

— Är Knut med också? frågade professorskan.

— Ja, dom kom i hans bil. Han har ny nu igen. En låg, grå, tjusig en.

När det ringde på dörrklockan, sprang Britta och öppnade. Redaktör Bergholtz var den förste som kom in. Han hade knäppt upp skjortkragen och slipsen hängde i ena rockfickan. Han var ganska massiv och pustade våldsamt. Den något solkiga västen var öppen. Han såg inte alls ut att vara medveten om stundens allvar. Svettpärlorna glänste i det godmodiga fullmåneansiktet och trots den påfrestande hettan sken han av rödbrusig belåtenhet. Men i sin röst lade han in ett bittert klagande tonfall som han medvetet ställde i kontrast mot sitt gemytliga utseende.

— Det var en djävla värme vi har fått, sa han och hälsade genom att vifta litet med handen.

Han sjönk ner på en stol och den smäckra möbeln knakade olycksbådande under hans tyngd. Han satt en stund och såg sig omkring och passade samtidigt på att pusta ut. Då han fick syn på doktorn, reste han sig igen under stor vånda.

— Ja, förlåt. Jag ska väl hälsa ordentligt. Jag är faktiskt litet omtöcknad. Men det är bara värmen, det försäkrar jag. Han ropade ut i tamburen. Skynda dig, Maja, får du träffa en riktig doktor.

Fru Bergholtz kom in samtidigt med Knut och Britta. Med ett leende som var både generat och roat betraktade hon sin make. Hon var betydligt fylligare än professorskan och hade ofärgat hår, kastanjebrunt med ett par grå strimmor. Hennes blå-och vitrutiga bomullsklänning var ganska urblekt och hade tydligen tvättats åtskilliga gånger.

Knut gick direkt fram till doktorn och presenterade sig.

— Det är en brorson, förklarade redaktören, son till bankdirektör Bergholtz, han som drunknade under en segeltur med sin maka för ett par år sen.

— Ja, det minns jag, sa doktorn. Det var en tragisk historia …

Han tystnade tvärt då han märkte att minnet av det förflutna gjorde ett pinsamt intryck på de närvarande.

Både lektorn och professorskan satt och skruvade på sig och redaktör Bergholtz öppnade munnen flera gånger för att säga nånting som kunde avleda uppmärksamheten från det ämne han så oförsiktigt hade råkat in på. Men han fick inte fram ett ljud och liknade en fet abborre som nyss har dragits upp ur vattnet och ligger på en solstekt brygga kippande efter andan.

Då kom professorskan till undsättning.

— Doktorn har bett oss komma hit, sa hon. Det var förstås …

Doktor Flodström avbröt henne. Han stod mitt på golvet med händerna på magen och snurrade tummarna.

— Det är inte mycket jag har att säga, började han, men jag ville ändå ha er samlade här allesamman för att ni ska kunna vidta de mått och steg ni eventuellt finner situationen kräva. Jag vill då på en gång göra klart för er att det inte är stort hopp för överstinnan att gå igenom den här sjukdomen. Det är så gott som inget hopp alls. Ni har säkert klart för er att hon just är i den ålder då en mängd komplikationer av olika slag tillstöter. Dessutom är hennes hjärta inte alls som det borde vara och lunginflammationen har satt ner hennes krafter oerhört. Det är möjligt att hon skulle få rationellare vård på ett sjukhem, men på sakens nuvarande ståndpunkt anser jag det inte tillrådligt att flytta henne. Alla vet ni ju att hon är svårt sjuk men trots det kommer alltid ett dödsfall som en svår chock och det är som sagt för att förbereda er på den chocken som jag har kallat hit er i kväll. Ni ska ändå inte uppge allt hopp, fast det kanske är säkrast att tills vidare ställa in sig på det värsta. Det kan i alla fall ske ett underverk eller åtminstone vad vi föredrar att kalla för ett underverk, när vi inte har någon vetenskaplig förklaring till hands. Innerst kanske det bara beror på vederbörandes livsvilja och den kan jag inte uttala mig om i det här speciella fallet. Det känner ni till bättre än jag. Ja, det var ungefär vad jag ville ha sagt.

Den enda som reagerade märkbart var fru Bergholtz. Hon började snyfta högljutt och tårarna rann ohämmat genom rouget på hennes kinder. Hennes make gjorde fåfänga försök att trösta.

— Se så, ja, Maja lilla, se så, ja, Maja lilla, sa han och dunkade henne i ryggen.

Professorskan stelnade bara till i ansiktet och stirrade rakt ut i luften och Britta skämdes för att hon inte kände någonting alls. Och ändå tyckte hon så hemskt mycket om moster Hedvig.

Knut tände en cigarrett och roade sig med att göra rökringar.

Lektor Bergholtz betraktade dem med ett nästan omärkligt småleende. Så reste han sig och sa:

— Jag tror jag måste gå nu. Jag har en del latinstilar för ferieskolan kvar till i morgon.

Hans ord kom som en befrielse för dem. Fru Bergholtz upphörde att snyfta och Brittas ansikte lystes upp av ett leende.

— Jag har ju den där artikeln som jag måste ha klar, erinrade redaktören sig plötsligt, så det är väl bäst att vi också ger oss i väg. Adjö, doktorn, och tack för oss.

Professorskan satt kvar och stirrade. Det såg ut som om hon inte märkte vad som försiggick omkring henne.

— Hör du, mamma, var du inte bjuden till tant Greta? frågade Britta. Klockan är ju snart halv åtta.

— Jag vet inte om jag har nån lust, sa professorskan.

— Men du har ju bestämt det redan.

— Jag får väl gå då.

— Jag kan köra er, sa Knut, för jag har inget särskilt för mig just nu.

— Tack ska du ha, men Britta måste nog hem och läsa franska. Jag ringer efter en bil härifrån.

— Det behövs inte, jag kan sätta av henne vid porten efteråt, erbjöd sig Knut.

— Det ska bli kul att åka i din nya bil, sa Britta.

Det snabba uppbrottet gjorde doktorn litet snopen, men han kunde inte låta bli att känna en viss lättnad över att det var avklarat och dessutom hade gått relativt smärtfritt.

Han följde dem till dörren och sedan gick han direkt in till den sjuka.

Hon sov lugnt men hade svag puls.

Andra kapitlet

— Din mamma är egentligen ganska flott, sa Knut när han och Britta hade blivit ensamma i bilen.

— Tycker du det? sa Britta utan entusiasm.

— Ja, om man tänker på hennes ålder så.

— Ålder. Hon har ju inte fyllt fyrtio än, så hon är inte ens tio år äldre än du.

— Tycker du inte jag är gammal då?

— Äsch, trettio är väl ingenting. Inte nu för tiden i varje fall. Det var annat förr, när dom hade skägg och sånt. Om du skulle ta och sätta i gång bilen förresten. Jag måste hem nu.

Egentligen hade hon inte alls någon lust att åka hem, men bland det värsta hon visste var folk som tyckte att hennes mamma var flott. Inte för att hon var avundsjuk, men de behövde väl inte säga det när hon hörde på. De kunde visst inte sätta sig in i att hon kände sig som den fula ankungen, när de började berömma hennes mamma. Det verkade precis som folk inte skulle ha mammor själva. Inte ungdomliga mammor åtminstone.

— Inte behöver du åka hem med detsamma, inte, protesterade Knut. Nu när vi har avpolletterat din mamma kan hon ju inte veta vad du gör.

— Jag tror inte jag vågar, sa Britta.

— Det är ingen risk. Inte är din mamma hemma före tolv, må du tro.

— Ja, en liten stund då, sa Britta. För bilens skull, lade hon till, men det blev hon arg på sig själv för efteråt.

Knut log litet och startade bilen.

— Vart ska vi åka? frågade han.

— Jag vet inte. Ut på landet nånvart.

— Vad säger du om Sigtuna?

— Ja, det vore kul.

De åkte sakta ut genom stan. Knut njöt av att folk vände sig om och såg efter bilen. Britta märkte det också och kunde inte heller låta bli att känna sig stolt.

Det var fortfarande varmt och fast det inte syntes några moln verkade det som åskan inte var långt borta. Vid Haga Norra ökade de farten. En ljum, doftande svalka strömmade över dem. De vidgade näsborrarna samtidigt och drog girigt in den friska luften. Sedan tittade de på varann och skrattade.

— Är det alltid lika lätt att övertala dig? frågade Knut.

— Vad menar du?

— Du behöver inte svara. Jag bara frågade ändå. Nånting ska man ju säga.

— Tycker du jag är så hårdpratad då?

— Nej, det är inte det jag menar, men vi träffas ju så sällan och då är det litet svårt att komma i gång så där med detsamma.

— Ja, det är bra lustigt. Och ändå är vi kusiner.

Knut ökade farten ännu mer. Britta satt tyst och tänkte. Och till sin förvåning tyckte hon att Knut var riktigt trevlig. Inte alls som hon hade trott. Förut hade hon alltid tyckt, att han var äcklig, och det var fler än hon som hade tyckt det. Mamma till exempel. Men nu förstod hon att det bara verkade så för att han såg bra ut och var flott klädd. Och nog var det konstigt att de inte hade träffats oftare när de var så nära släkt. Bara någon gång om året kanske, medan morbror Ivar och moster Monika levde, och då hade det mest varit på sådana där trista familjetragedier. Fast hon var ju inte mer än fjorton—femton år då, sista tiden, och då hade hon väl inte tänkt så mycket på det. Knut kunde förresten inte ha haft något intresse för henne då, när hon bara var en barnunge. Och det var mammas fel från början. »Vi rör oss inte alls i samma kretsar», sa hon alltid. »Vi intellektuella passar inte in i den högre societeten.» Men mamma var då inte ett dugg intellektuell fast hon hade råkat bli gift med en professor. Nej, det var fånigt att inte släkten höll ihop mera.

— Nu har vi åkt precis halva vägen, sa Knut och avbröt hennes funderingar.

Britta ryckte till.

— Skrämde jag dig? frågade Knut.

— Nej, inte alls, jag satt bara och tänkte på nånting.

— Du kanske inte tycker om att prata när du åker bil, sa Knut. Det gör inte jag, strängt taget. Och inte när jag dansar heller. Då vill jag bara känna farten och rytmen.

— Det är nästan likadant med mig, ljög Britta.

Hon kände sig litet besviken för att han inte brydde sig om att fråga vad hon hade tänkt på och samtidigt retade det henne att hon satt där och gjorde sig till för honom.

Knut körde hårt resten av vägen. Han satt alldeles tyst och Britta försökte gripas av farten men det lyckades inte något vidare. Då och då vred