Folket

By Mårten Edlund

När ingenjören Bill Johnsons segelbåt lider skeppsbrott utanför ön Isla Buena blir han upptäckt av några fiskare som räddar honom i sista stund och för med sig honom till ön. På Isla Buena väcker han ett visst uppseende och drar till sig nyfikna blickar. Men efter ett par dagar förstår Bill att ön saknar statliga myndigheter och pengarna han har med sig är helt värdelösa. Samtidigt är några båtbyggare på ön i färd med att bygga en båt för att han ska kunna lämna ön närhelst han vill. Bill försöker bilda sig en uppfattning om hur öns befolkning lever och inser att han har kommit till en plats som är helt isolerad från övriga världen...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726877854

Book preview

Gästen

den första gästen som kom till Isla Buena var en blond, blåögd och reslig man, trettiotvå år gammal. Han var ingenjör, hade borrat efter olja i Venezuela, byggt broar i Peru, flygfält i Colombia och vägar i Argentina. Han hette Bill Johnson och hans segelbåt hade lidit skeppsbrott på öns nordsida, slagits sönder mot klipporna och sjunkit.

Paco Rodriguez och Anselmo Gonzalez som låg och fiskade i närheten hade upptäckt hans nödläge och räddat honom i sista stund. Det enda av värde han fick med sig i land var ett häfte resechecker från American Express förvarat i ett vattentätt plastfodral.

Han var svårt medtagen och Paco och Anselmo förde honom genast till Margarita där han inkvarterades i doña Sinforosas fonda på Calle Juan.

Gästen väckte ett visst uppseende på grund av sin ljusa hy och underliga klädsel och åtskilliga nyfikna personer begav sig till fondan för att få se en skymt av honom men blev omedelbart bortkörda av doña Sinforosa.

Förstår ni inte att han måste vila ut först? ropade hon. Sen får ni titta på honom hur mycket ni vill.

Gästen blev väl förplägad med mat och dryck och återvann snabbt krafterna. Och varje dag kom det folk till fondan för att höra sig för om hans hälsotillstånd.

Doña Sinforosa var mycket knapphändig med upplysningar men tog gärna emot alla korgar med kött, fisk, bröd, mjölk, frukt och vin som levererades till fondan för gästens skull.

Hon var som sagt mycket tystlåten men kunde trots allt meddela att mannen hette Bill och talade ett för henne okänt språk men också kunde göra sig förstådd på öns tungomål.

Så snart han var fullt återställd begav han sig ut på strövtåg i staden. Först följde han huvudgatan mot torget. Husen på båda sidor var låga och vitkalkade och runt hela torget löpte en skuggande arkad.

Han tittade med viss förundran på alla som han mötte och de tittade tillbaka på honom med öppen blick. Kvinnorna var klädda i en sorts tunikor med starka färger, huvudsakligen blått, rött och gult. Männen gick helt i vitt – en sorts utanpåskjorta i ett material som liknade grovt linne och somliga hade skärp i olika färger. De flesta hade repsandaler på fötterna, men det fanns också många som gick barfota.

Männen var omkring en och sjuttio långa och kvinnorna i allmänhet ett halvt huvud kortare. De hade skarpskurna drag, höga kindkotor, rakt, blåsvart hår och mycket mörkbruna ögon. Till hudfärgen påminde de om mestiserna som Bill Johnson hade hunsat på olika platser i Latinamerika. Skillnaden var bara den att de här infödingarna inte uppträdde servilt och krypande utan tydligen betraktade sig som hans jämlikar.

Han fortsatte långsamt under arkaden och han såg en ung flicka gå in på ett bageri med en korg fylld med grönsaker och när hon kom ut igen var korgen fylld med bröd.

Så stannade en fiskare med sin åsna vid en bodega, hakade fast ett par stora silverglänsande fiskar på en trädklyka, stegade in, drack en mugg vin vid disken, pratade lite med värden och kom ut efter en stund med ett lerkrus vin under var arm. Sedan sneddade han torget och kom till en smedja där han lämnade ännu ett par fiskar och fick sin åsna skodd.

Bill Johnson kände plötsligt att det skulle smaka gott med en whisky och stod tveksam kvar utanför bodegan. Hans blondhet och längd väckte fortfarande både uppmärksamhet och beundran men nyfikenheten var inte påträngande längre eftersom ryktet om hans besök redan hade spritt sig. Men det var ännu inga som försökte tilltala honom. Man bara log vänligt för att visa honom att han var välkommen.

Just som han tänkte gå in på bodegan för att få sig ett glas kom han att tänka på att han inte hade några kontanter. Först måste han leta rätt på en bank och växla in några resechecker. Men han brydde sig inte om att fråga eftersom han var säker på att hitta ett bankkontor här vid torget. Nu kändes behovet av en whisky eller ett par ännu starkare och samtidigt tyckte han det var tur att han hade slutat röka. Sedan den dag då hans bäste vän, den urstarke och genomfriske John Sharp, dog i strupcancer hade han inte dragit ett bloss.

Han gick runt hela Plaza Grande och kom tillbaka till

samma ställe utan att ha funnit det han sökte. På bodegan går det säkert att växla tänkte han och stegade in. Han var alldeles ensam i lokalen, men så kom värden fram bakom ett förhänge, hälsade på honom och ställde fram två lermuggar.

Först vill jag gärna ha den här växlad, sa Bill Johnson och rev av en resecheck på tjugo dollar.

Värden tog den i handen, granskade den noga och skakade sedan på huvudet.

Jag förstår inte, sa han.

Det är det samma som pengar, sa Bill.

Pengar?

Ja. Sedlar eller mynt. Det går att lösa in den på en bank. Men jag hittade ingen bank och jag vet inte vad ni har för valuta här.

Bank? Jag förstår inte …

Finns det ingen bank här på ön?

Nej. Det är jag övertygad om. Jag har aldrig hört det ordet.

Men jag vill gärna ha något att dricka och hur ska jag kunna betala?

Å, du vill ha något att dricka. Vin kanske? Rött eller vitt?

Helst något som är lite starkare. En whisky till exempel …

Oiskij? Aguardiente?

Ja tack, sa Bill Johnson resignerat.

Värden hällde upp den klara färglösa vätskan i de båda muggarna och skålade med Bill.

Drycken gjorde verkligen skäl för namnet. Den brände starkt och fränt som eld i halsen och tog nästan andan av Bill. Nästa klunk han tog var inte lika djup som den första.

Värden log lika vänligt som alla andra men han frågade ingenting så Bill fick själv berätta om sitt skeppsbrott och mannen lyssnade tåligt fast han naturligtvis redan hade hört historien från annat håll.

Då hoppas jag att du stannar här på vår ö. Det skulle vara så trevligt med blonda och blåögda ninos, sa han när Bill Johnson hade pratat färdigt. Flickorna kommer att stå i kö, tillade han med ett hjärtligt skratt.

Jag måste nog hem till mitt land igen, svarade Bill. Jag har mitt arbete där.

Värden frågade inte vad hans land hette eller var det låg eller vad han arbetade med.

Jag skulle i varje fall råda dig gå och hälsa på borgmästaren, sa han efter en stund. Det skulle du säkert ha glädje av.

Jag trodde att han skulle kalla på mig.

Han är inte den som besvärar folk som vill vara i fred. Men är det så att du vill söka upp honom så bor han på andra sidan plazan – huset med den stora portalen.

Jag kan gå dit genast.

Nej han är inte hemma just nu. Han är ute och arbetar med vinskörden. Men försök i kväll.

De drack ur och han tackade och gick.

Han hade en brännande känsla i magen och tvåtusen värdelösa dollar i fickan. Förresten skulle han inte kunna legitimera sig även om det hade funnits en bank eftersom han hade förlorat sitt pass. Han borde naturligtvis gå till polisen och få en tillfällig legitimation. Men dessförinnan skulle han förklara saken för borgmästaren.

För att fördriva tiden begav han sig ner till stranden där några bueniter var i färd med att bygga en båt för atť han skulle kunna lämna ön närhelst han fick lust. Det dröjde ett tag innan han fick sammanhanget klart för sig.

Men jag kan inte betala, sa han.

Ingen av båtbyggarna förstod vad han menade. Och då han kom tillbaka till fondan upprepade han samma fras men inte heller doña Sinforosa fattade innebörden.

Bill Johnson kände sig mycket hjälplös – det var som om ett mäktigt vapen hade slagits ur hans hand.

Borgmästaren Luis Diaz y Mendez var en kraftigt byggd man i femtioårsåldern.

Han förde in Bill Johnson i ett rum som vette ut mot en patio med palmer och citronträd.

Jag har väntat på dig, sa han.

Jag har legat sjuk, sa Bill.

Jag vet det. Men nu är du här och det gläder mig. Tack.

Är det något du saknar så säg bara till.

Jag har allt jag behöver, försäkrade Bill. Utom …

Utom vad då?

Jag vill gärna göra rätt för mig men det finns ingen som vill ha mina pengar. Man håller på och bygger en båt åt mig och jag får inte …

Jag vet, sa borgmästaren. Men blir du så fattig av att ta emot en gåva? Känns det som en förolämpning så är det klart att …

Det var inte så jag menade, sa Bill en smula irriterat.

Det var bra det. Slå dig nu ner och drick ett glas med mig.

De satte sig vid det grova ekbordet där det stod en stor korg med apelsiner, druvor, bananer och fikon.

När borgmästaren hällde upp vinet såg Bill att han hade grova valkar i händerna och spår av rödaktig jord under naglarna. På något märkligt sätt kände sig Bill Johnson osäker och en smula underlägsen. Men han fann sig i det och blev inte aggressiv som han hade väntat sig.

Jag ska ordna så att du får se dig omkring här på ön och bilda dig en uppfattning om hur vi har det, sa Luis Diaz.

Ja, det finns mycket som jag inte förstår, medgav Bill Johnson nästan ödmjukt.

Vad då till exempel?

Får jag fråga en sak till att börja med?

Ja visst. Fråga vad som helst.

Jo, jag förlorade mitt pass när min båt slogs sönder så ingen vet vem jag är och jag har inte hittat något ställe där jag kan få det förnyat. Passnumret finns i alla fall antecknat i checkhäftet.

Vet du själv vem du är?

Naturligtvis. Men jag kan inte bevisa det.

Vem är du då?

Jag har inte passet kvar har jag ju sagt.

"Men du finns i alla fall. Jag ser dig alldeles tydligt."

Bill Johnson skrattade mot sin vilja.

Finns det ingen polis som kan skriva ut ett tillfälligt pass om jag visar upp mitt checkhäfte, undrade han.

Polis? Vad menar du?

Ja – såna där som upprätthåller lag och ordning.

Lag och ordning …, upprepade borgmästaren nästan tonlöst.

Sedan satt han tyst en lång stund innan han reste sig och gick fram till fönstret och tittade ut över pation.

Kom hit ett tag får du se, sa han.

Bill Johnson gick motvilligt och ställde sig bredvid honom.

Kring det runda stenbordet därnere satt nu sju personer samlade. Det var en kvinna i ungefär borgmästarens egen ålder, en ung man och en ung kvinna som satt mycket nära varandra, vidare en flicka och en pojke i sexton–sjuttonårsåldern och slutligen en äldre man och en äldre kvinna.

Det där är min familj och mina närmaste vänner, sa Luis Diaz. Överallt här på ön har jag mina närmaste vänner. Vi älskar varann, vi respekterar varann och vi skyddar varann. Vi ska snart gå ner till dem så att du får träffa dem. Men först vill jag visa dig en sak.

Han lämnade fönstret, gick bort till andra änden av rummet, öppnade ett skåp, tog fram ett skrin, låste upp det med en nyckel som han bar om halsen och tog upp en pergamentrulle.

Det här är den enda urkunden vi har om vårt folks historia. Men det är bara en kopia och ett fragment – originalet är försvunnet och hade tydligen också till stora delar blivit oläsligt på grund av mögel, fukt och nötning. Han gick tillbaka över rummet och räckte dokumentet till Bill Johnson. Jag tycker du ska läsa det, tillfogade han. Och är det något du inte förstår ska jag försöka förklara.

Det ska nog gå bra – jag har vistats över tio år i spansktalande länder.

Han vecklade ut rullen och började:

Avskrift av anteckningar förda av Fältprästen, Padre Juan Diaz y Gallardo, vilken åtföljde Hernán Cortez trupper under dennes fälttåg mot Mexico Åren (oläsligt)

Jag är intill Döden plågad, ty jag har bevittnat helvetet på jorden. Stark i Anden landsteg jag på denna främmande mark bortom haven och i min fasta Tro på den Ende Guden var det min avsikt att ägna alla krafter åt att skänka de sårade tröst och giva de döende den sista Smörjelsen för att tillförsäkra dem en Salig Hädanfärd. Men jag kan icke längre anförtro någon i Dina händer, ty jag har äntligen insett hur grym Du är, hur skoningslös Du är, hur blodtörstig Du är, då Du kan låta allt detta ske.

Vi kommo till detta hedniska Land för att med Korset i handen sprida Ditt kärleksrika Evangelium. Men vad gjorde vi? Jo, vi plundrade och mördade och massakrerade för att upprätthålla lag och ordning. Vi spetsade försvarslösa kvinnor på våra lansar för att upprätthålla lag och ordning. Männen som kommo till oss med gåvor torterade vi och brände på bål för Ditt Heliga Namns skull. Ja, Herre, vi foro i sanning fram såsom djävlar.

Med Ditt allseende öga har Du sett dem vi frälsa skulle. Du har sett deras människooffer, Du har sett dem skära hjärtat ur bröstet