Byta skinn

By Mårten Edlund

Efter att ha blivit relegerad från skolan börjar Sven jobba ute i skogen som trädstämplare i ett stämplarlag. Han ser fram emot att jobba ute i skogen under sommarmånaderna däremot trivs han inte alls med sina jobbarkompisars ovänliga attityd mot honom och de betraktar honom som en stadsgrabb som inte har någonting hos dem att göra. Men när det gått en vecka blir han godtagen av de andra i laget och det är ingen som driver med honom längre. Dock tar pengarna snabbt slut för Sven och han börjar låna pengar som han inte kan betala tillbaka. Han ser ingen annan utväg än att stjäla pengarna och som av en tillfällighet hittar han sedlar i en plåtask på gården där han är inackorderad... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726877885

Book preview

Mörk skog

Han tog på sig ränseln och ledde ut cykeln från stationsområdet. Han stannade på planen framför och såg sig om efter nån han kunde fråga. Men det tycktes plötsligt ha blivit alldeles folktomt där. Han fortsatte ut på vägen som gick mot samhället.

Det låg öppna gärden på båda sidor innan bebyggelsen började. Konstigt att lägga ett stationshus så här alldeles för sig själv.

En vindil riste genom ett alsnår vid vägkanten och svepte emot honom kall och bitande. I samma ögonblick drog ett järngrått moln över solen och det blev nästan skymning. Långt borta hörde han det entoniga bruset från älven.

Han klev upp på cykeln och körde de hundrafemti meterna fram till de första husen. När han steg av igen stod han mitt för Stora Hotellet, som inte var så vidare stort men såg snyggt och trevligt ut. Innanför fönstren på nedre botten satt det folk och åt och han upptäckte plötsligt att han var hungrig. Men det var väl bäst att fortsätta innan regnet kom i gång på allvar. Det kanske inte var åt det här hållet han skulle för resten.

Medan han stod där och tvekade föll de första tunga regnstänken. Vinden friskade i. Han vände blicken upp mot himmeln. Den var nu nästan helt höljd av ett mörkt molntäcke. Regnstänken föll tätare.

Han ledde in cykeln till ett ställ, spände av den gamla slitna mörkbruna resväskan från pakethållarn och skyndade uppför yttertrappan.

Då han stegade in i matsalen kände han sig egentligen ganska belåten. Regnet gav honom en fin förevändning att äta en stadig lunch och spara mammas smörgåsar till ett senare tillfälle. Var rädd om pengarna nu, var nästan det sista hon hade sagt innan han åkte, men hon menade säkert inte att han skulle sitta och äta på en sten ute i skogen och bli genomblöt.

— Hej Sven! hörde han en ivrig röst.

Han tittade åt det håll som rösten kom ifrån.

Var det inte Bertil Fredlund som satt där borta i hörnet?

Sven gick närmare.

Det var Bertil.

— Kom och slå dig ner, sa han.

Bertil hade tagit realen förra våren som tämligen överårig och Sven kände honom inte något vidare, han hade bara varit hemma i hans källare och skjutit råttor med salongsgevär ett par gånger. Han var inte särskilt förtjust i honom heller. Bertil var lite för slickad för hans smak. Fast det var ju trevligt att få lite sällskap.

Sven gick fram till hans bord och skakade hand med honom.

— Vad gör du här i byn? frågade Bertil.

— Vad gör du själv?

— Jobbar på Norrlandsbanken, sa Bertil lite drygt. Men sätt dig för tusan.

Sven satte sig.

— Nåå? kom det från Bertil.

— Ska jobba i skogen i sommar, sa Sven.

— Har du slutat plugget då?

Sven satt tyst medan servitrisen borstade smulor från duken. När hon hade gått sa han:

— Ja, det kan man gott säga. Jag blev rellad för en fjorton dar sen.

— Nä, det menar du inte?

Bertils ögon tindrade av sensationslystnad.

Sven höll honom på sträckbänken tills maten var serverad, men sen började han berätta. Om gängets goddagar på Café Nord, om snatterierna av choklad och cigarretter, om de inkomstbringande räderna i bokhandeln, om den slumpartade upptäckten, de pressande kollegieförhören och till slut om domen. För att imponera avslöjade han mera än som strängt taget var klokt — man kunde aldrig veta vad Bertil skulle gå och sladdra om efteråt — men han sa förstås ingenting om hur jäkligt han hade haft det med farsan sin mitt oppe i alltihop. Det hade ingen utomstående med att göra.

— Men varför blev bara du rellad då? frågade Bertil.

— Jag var den inspirerande faktorn, stod det i protokollet.

— Var du det då?

— Nää, det tror jag inte. Otur bara. Vi hade faktiskt slutat med det när jag åkte dit på en liten skitsak. Och dom andra blånekade ju. Det hade väl inte hjälpt mig ifall jag hade satt fast dom också. Det skulle bara…

Sven märkte att han redan hade sagt alldeles för mycket och tystnade tvärt.

— Och nu har farsan skickat mig till skogs, tillade han efter en stund för att Bertil skulle förstå att han inte hade mer att säga i saken.

Och Bertil förstod.

— Men hur har du det själv? frågade Sven.

— Fint, sa Bertil. Bra jobb, bra tjej, gott om dricka. Vad kan man mer begära?

— Bra tjej också?

— Det kan du ge dig fan på. Byns liggbaraste, och tätaste med för den delen. Enda dottern till chefen för kraftverket. Flott villa på elva rum där man går som barn i huset.

— Är du nere i henne då?

— Tja, nere och nere — det finns ju klöver att hämta. Nää du, Maud släpper man inte i första taget.

Sven såg ut genom fönstret. Det fanns inte mycket att se för regnet smattrade hårt mot rutan. Han hade inte alls nån lust att ge sig i väg. Han kanske kunde få kinesa hos Bertil i natt. Inte spelade det nån roll ifall han började jobbet en onsdag eller en torsdag. Det behövde ingen få reda på hemma.

Nej, det dög inte. För nog vore det bra ynkligt om han skulle smita undan redan första dan bara för att det regnade lite. Därför frågade han Bertil:

— Hör du, vet du var Brattviksbolagets kontor ligger. Jag skulle anmäla mig där.

— Jaa då, sa Bertil. Jag kan cykla med dig när det har slutat regna.

— Tack det var hyggligt. Men kan du det för jobbet?

— Visst. När man har tumme med chefen så.

Servitrisen dukade av och kom in med kaffe. Sven bjöd Bertil på en cigarrett. Vid påtåren bröt solen igenom igen och regnet avtog nästan lika plötsligt som det hade börjat.

Otur, tänkte Sven. Annars kunde jag ha stannat till i morron. När de skulle betala lämnade Bertil fram två lunchkuponger.

— Jag ser dig på det här, sa han med en flott gest.

Sven protesterade svagt, nästan ohörbart.

Då de kom ut på trappan duggade det bara en aning. Men cykelsadlarna var alldeles genomvåta.

De körde rakt igenom hela samhället, förbi apoteket och posten och sjukstugan. Bortanför kyrkan pekade Bertil på ett gult hus i en trädgård.

— Där bor jag. På övre botten.

På andra sidan samhället tog de av vid en vägvisare där det stod Abborrträsk 56.

— Du behöver inte följa mig längre om du bara talar om hur jag ska åka, sa Sven.

— Det gör ingenting. Det är så kort bit kvar.

De trampade på några minuter till. Det var gles ungskog på båda sidor om vägen nu. Det såg ut att vara försöksodlingar. Så bromsade Bertil in framför en nybyggd barack innanför ett taggtrådsstängsel.

— Här har vi det, sa han.

Det verkade ganska oansenligt för att tillhöra ett så stort och rikt bolag.

— Tack ska du ha för hjälpen — och för lunchen också, sa Sven. Vi ses.

— Ja, du får gärna bo hos mig över lördagarna och söndagarna ifall du har lust, sa Bertil. Hej så länge.

— Hej.

Inne på kontoret talade han om vad han hette och frågade efter faktor Lejd.

— Det är jag det, sa mannen vid skrivbordet utan att se upp.

— Jag skulle hälsa från tumningschef Söderman…, började Sven.

— Jaså, det är ni som ska praktisera, sa faktorn. Jaha, vi hade tänkt plocka in er i ett stämplarlag som prickare.

Han reste sig och gick bort till en karta i stor skala som hängde på väggen.

— Titta här ett tag, sa han.

Han var mager och senig.

Sven tittade. Faktorn pekade med en penna.

— Ni följer vägen mot Abborrträsk cirka tre och en halv mil, sen tar ni den här basvägen en fyra fem kilometer fram till en gård som heter Hultet. Det är den första ni kommer till och där bor stämplarlaget den här veckan. Ni får fråga er fram i värsta fall om det finns nån att fråga. Instruktioner får ni när ni kommer fram. Lönen är fem kronor om dan ifall ni sköter er.

Han gick och satte sig vid skrivbordet igen. Sven stod kvar och tummade på sin hatt utan att veta vad han skulle ta sig till.

— Ja, det var inget mer, sa faktorn.

— Jaså… adjö då, sa Sven osäkert.

Han fick inget svar och gick långsamt mot dörren.

Försöksodlingarna tog snart slut och sen var det bara skog och skog och skog, backe upp och backe ner, branta stigningar där han måste stiga av och gå, svindlande nerförlut som gav honom stora tårar i ögonen, oändliga gulbruna myrar med ensliga martallar. Ibland hörde han ett starkt brus och såg älven nedanför sig mellan träden, ibland glimmade en liten blank tjärn fram som en trollspegel.

För att fördriva tiden räknade han telefonstolpar, experimenterade med hur långt cykeln kunde åka på ett tramptag, försökte för varje krök gissa om vägen skulle svänga åt höger eller vänster — men ständigt gick hans tankar tillbaka till faktorns ord: Lönen blir fem kronor om dan ifall ni sköter er.

Hade ryktet gått honom i förväg? Fick han inte vara fri från det ens här oppe? Hur kunde man då begära av honom att han skulle ändra sig? När alla gick och väntade på att han skulle göra ett nytt skurkstreck. Han — rötägget, tjuven.

Men så kunde han inte låta bli att le åt tanken. För han var ju egentligen ganska snäll och beskedlig. Alldeles för snäll och beskedlig ibland. Det kanske var det som var felet. Han var så lättledd, som mamma brukade säga. Och nu gick folk omkring och betraktade honom som en liten gangster.

Han skrattade till och tystnade när skrattet ekade tillbaka mot honom.

Och för allra första gången slog honom det skrämmande och hopplösa i alltihop: Man är ingenting själv. Man är bara det andra tycker. Bertil exempelvis var inte Bertil, han var bara det Sven tyckte att Bertil var och Sven tyckte att Bertil egentligen var en ganska stor skit, trots att han hade bjudit på lunch, följt med en bit på väg och lovat ut nattlogi.

Det kom en lång, brant uppförsbacke och Sven hoppade av. Efter ett par hundra meter passerade han en kilometerstolpe. Det stod 26 på den. Han tittade på klockan. Sista kilometern hade tagit nästan fem minuter. Det var det sämsta hittills, men det berodde förstås på att han hade måst gå sista biten. Rekordet i dag var två och en halv minut. Om man räknade med att kontoret låg två kilometer utanför Storsele så hade han kört tjugufyra kilometer på (han tittade på klockan igen) en timme och sexton minuter… en timme och sexton minuter… sjuttisex minuter… tjugufyra i sjuttisex… går tre gånger och så blir det fyra över… en kilometer på tre minuter… det blir tio kilometer på en halvtimme… två mil i timmen men inte riktigt för det var tjugufyra kilometer på sjuttisex minuter… sjuttisex minuter… det blir fyra minuter kvar där… fyra minuter på tjugufyra kilometer… det blir en minut på sex kilometer… det blir tio sekunder på en kilometer… det blir… det blir… Nä, nu iddes han inte längre.

Det var en fix idé hos honom det där att alltid pyssla med siffror. Det gällde bara små siffror och aldrig mer än en decimal och allra högst älskade han att räkna medeltal. Och det hade blivit värre och värre ju sämre han blev i riktig matte. Han hade klarat sig fint på det genom hela folkskolan för då hade han räknat ut alltihop i huvudet och ställt upp talen efteråt. Men när det blev ekvationer och sånt, då gick det inte alls…. tio sekunder på en kilometer… nä, det var då också faan att han inte kunde låta bli.

Han nådde krönet av backen och satte sig upp på cykeln igen.

Han höll sig mitt på vägen och lyfte fötterna från tramporna och lät det susa neråt. Han fick en jublande frihetskänsla och skulle ha sträckt armarna mot skyn om han hade vågat släppa styrstången. Mitt i backen hörde han ett bilhorn tuta frenetiskt bakom sig och glädjen steg ännu högre inom honom. Han var inte ensam! Det fanns människor i världen också, människor, och bilar som kunde tuta. Var det inte underbart!

Bilhornet hördes på nytt, närmare nu och ilsknare.

— Jag hör dig! Jag hör dig! ropade han och svängde åt vänster.

Han kom ut i löst grus och måste hålla i hårt för att inte sladda omkull. Lastbilen susade förbi och han vred genast styrstången åt höger igen för att komma ur gruset. Släpvagnen stötte till framhjulet så att cykeln flög i diket. (Bilmänniskan märkte ingenting.) Han kände en häftig törn mot axeln och låg en lång stund och undrade om han levde. Om han inte levde så hade han dött lycklig i alla fall. Ett grässtrå kittlade honom på näsan. Han öppnade ögonen, såg ett pekfinger och försökte vicka på det. Det gick bra. Han kliade sig med det levande fingret och sen reste han sig och lyfte upp cykeln på landsvägen och hämtade väskan som hade ramlat av och spände fast den igen. Han satte snurr på framhjulet. Det skevade en aning, men inte så det störde. Han fortsatte ner för backen med bromsen på och när han var på plan mark började han skaka i hela kroppen. Han klev av och ledde cykeln ett stycke medan skakningarna långsamt ebbade ut. Och hela tiden såg han sig ligga som en blodig, oformlig massa på vägen. Bara en sekund tidigare och det hade hänt.

Han tog det mycket försiktigt den bit som var kvar och strax efter kilometerstolpe 38 stötte han på basvägen. Klockan var en kvart över fyra.

Cykeln skuttade nu fram över stenar och rötter och ibland sjönk framhjulet djupt ner i ett myrhål. Skogen stod tät på båda sidor. Det var som att åka genom ett valv med bruna väggar och grönt tak. Ovanför stod himmeln klar och renspolad, men solen kunde nästan inte tränga igenom. Han höll hårt i styrstången och trampade på fort. Det verkade åtminstone fort då han slingrade fram i de tvära svängarna och försökte väja undan för de värsta hindren.

Här fanns det inga bilmänniskor att vara rädd för.

Så glesnade skogen långsamt, han körde förbi några små grå lador och sen kom det en rågåker. Genom ett grindhål i skogsbrynet bortanför såg han sex man komma traskande i gåsmarsch mot huset på den väderbitna grässlänten. Han saktade in farten lite för att inte stöta ihop med dem så plötsligt. Han såg ut att tänka intensivt.

Om man drog bort den här sista besvärliga biten från landsvägen blev det nästan exakt nitton kilometer i timmen för hela sträckan och då var vurpan inräknad.

Han hörde prat och skratt från den glesa bersån. Det stod två motorcyklar vid väggen. Han åkte sakta längs den smala jordiga stigen. Det gnisslade till då han bromsade. Pratet och skrattet upphörde, men ingen klev ut för att se vem som kom. Han ledde cykeln ända fram till den risiga öppningen. På ena bänken där inne satt det fyra stycken och glodde på honom. Ingen av dem sa nånting. Han stod där och glodde tillbaks utan att veta hur han skulle börja.

— Är det Hultet det här? frågade han till slut.

— Jo, det ska väl vara det, svarade den äldste av dem, en mager knotig karl med buskiga ögonbryn och järngrått slätkammat hår.

Sen blev det tyst en lång stund igen. Ränseln tyngde och han flyttade över kroppsvikten på andra foten. Det verkade inte som han var vidare välkommen.

— Det var faktor Lejd som sa att jag skulle hit, tvingade han fram.

De andra sa ingenting.

— Jag skulle börja jobba här, fortsatte han. Jag heter Brinkman — Sven Brinkman.

— Hör du Knutte, gå in efter Simon, sa den knotige.

En lång, gänglig pojke steg sävligt upp och trängde sig förbi honom ut. Sven la cykeln på marken och häktade av sig ränseln. En mörkbrun spottlorra plaskade ner på hans vänstersko. Han tittade upp och såg den tredje i gänget dra sig över munnen med baksidan av handen.

— Du kan väl se dig för, Sigurd, sa den knotige.

— Hä va int meningen, sa Sigurd förläget.

— Äh, det gjorde ingenting, sa Sven och strök av skon i gräset.

Han förstod att det var en ren olyckshändelse. Den som hette Sigurd verkade alldeles för dum för att kunna hitta på nåt jävelskap. Sven skakade hand med dem som satt på bänken. Den äldste hette Tyko Johansson. Han som hade spottat hette Persson i efternamn och den siste hette Janne Malm.

En bred satt karl med rödlätt ansiktsfärg och tunt ljust hår stod plötsligt framför honom. Han sträckte ut handen.

— Jaså, det är dig dom har skickat på oss från stan, sa han. Handen tryckte så hårt att Sven gjorde en grimas. Han förstod att det var basen för stämplingslaget. Ögonen som granskade honom var kallblå och på de tunna läpparna syntes inte skymten av ett leende.

Han släppte Svens hand.

— Här är det inga krumbukter. Vi är du allihop, fortsatte han. Jag heter Simon för resten.

Så snodde han runt på klacken och gick därifrån.

Sven stod kvar. Det gjorde fortfarande ont i handen. Det här var första provet förstod han. Och det skulle säkert bli fler. Han kände sig inte välkommen. Dom tyckte att han trängde sig på och det gjorde han ju strängt taget också. Han var en utböling som ingen ville veta av. Jaså, det är dig dom har skickat på oss från stan.

Det var inte alls så här han hade tänkt sig det. Han spände alltid förväntningarna för högt. Han trodde alltid han skulle komma som en erövrare. Och varenda gång blev det pannkaka av alltihop.

Han satte sig på bänken mitt emot de andra och ställde ränseln framför sig.

— Hur många är ni i laget? frågade han, fast han hade sett sex stycken komma ut ur skogen för en stund sen.

— Det blir sju med dig, sa Janne.

— Ja, Simon gick och prickade förut, men det behöver han ju inte nu när vi blir en till, förklarade Tyko.

— Vi är två lag egentligen, sa Janne. Det är fyra som klavar.

— Jaså, på det viset, sa Sven och låtsades förstå vad det rörde sig om.

— Nu blir det Knutte och du som får pricka, sa Tyko.

Sven började känna sig nervös. Dom tog tydligen för givet att han visste hur alltihop det här gick till. Eller också satt dom bara och jäklades med honom. Annars skulle dom väl inte helt plötsligt ha blivit så här talföra. För att dom inte skulle få vatten på kvarn måste han lära sig det på egen hand, det insåg han nu. Kanske det inte var så invecklat som det lät. Enklaste sättet var nog att hålla sig väl med Knutte som verkade yngst av dom och hade samma sorts jobb som han själv.

Just som han hade tänkt det, var det nån som ropade från huset:

— Käket är färdigt.

De reste sig en i taget och stegade in. Sven gick sist med ränseln över ena axeln. Han ställde den ifrån sig i förstugan och följde efter de andra in i finrummet. Det runda bordet mitt på golvet var dukat för sex. Simon satt vid skrivbordet med ryggen till. Tyko, Sigurd, Knutte och Janne stod redan bakom sina stolar. Genom en öppen dörr kunde man se ut i köket. Det hördes ett kvävt fnitter och så kom en flicka in med ett fat potatis i ena handen och en karott köttbullar i den andra. Hon blev blodröd i ansiktet då hon såg att alla var samlade. När Sven tittade närmare på henne upptäckte han att hon knappast kunde kallas flicka längre, annat än i äktenskapsannonser möjligen. För övrigt verkade hon ganska lös i hullet, med stora dumma ögon i det slappa ansiktet.

Då hon rusade ut igen stötte hon ihop med nån i dörren, fick ett par grova nävar om midjan och fnittrade igen, generat och förtjust på samma gång.

— Den du, Henning, tappar man inte bort i sänghalmen, skrattade Janne.

Hon slet sig loss och försvann ut i köket.

Henning klev in i rummet. Han var alltså den sjätte som det var dukat för.

— Å jo, låg hon med dig skulle hon nog kullra ut fortare än kvickt, sa han.

Janne teg.

Henning hade ännu inte upptäckt Sven, eller också låtsades han bara. Sven stod och väntade på att man skulle sätta fram en tallrik åt honom också. Antagligen hade dom inte reda på att han skulle komma just i dag. Han undrade om han själv skulle gå ut i köket och säga till om det. Men det kanske verkade för påfluget.

Så fick Henning syn på honom, om han inte hade fått det förut. Sven gick emot honom, sträckte fram handen och sa vad han hette.

— Jaså, det är en sån här liten herre vi ska lära opp, sa Henning med ett brett grin.

De andra tittade på Sven och drog lite på mun. Sven tittade tillbaka på dem och log så gott han kunde. Själva orden som Henning hade sagt var hånfulla, men de var inte sagda med nån elak röst.

De satte sig och Sven stod kvar på golvet. Då Simon hörde stolarna skrapa, reste han sig från skrivbordet.

— Ska jag be att dom sätter in en tallrik åt mig också? undrade Sven.

— Visst fan, sa Simon. Du ska ju bo i en annan kåk. Dom har inte plats för fler här.

— Det är första gårn du kommer till efter den här, sa Knutte.

— Lura inte grabben nu, sa Tyko. Det är den röda gårn nere vid sjön.

Sven lät blicken osäkert glida från det ena ansiktet till det andra. Alla såg på honom utom Sigurd som bara var intresserad av köttbullarna.

— Du ska inte tro på Tyko, för han är en jävla räv, sa Henning.

Sven vände sig till Simon.

— Vart ska jag ta vägen egentligen? frågade han hjälplöst.

— Nu får du förbanne mig ta dig fram själv när du har fått så mycket anvisningar, sa Simon, vände honom ryggen och satte sig till bords.

Alla började äta och Sven gick med tvekande steg ut ur rummet.

— Det finns bara två ställen att välja på, ropade Janne efter honom.

Han krängde på sig ränseln igen och ledde i väg med cykeln. Genom köksfönstret såg han den halvgamla jäntan sitta och äta tillsammans med ett medelålders par.

Han cyklade ett par hundra meter fram till första gården. Där ville han inte bo, det såg han genast. Snusket och förfallet strömmade emot honom på långt håll. Men han klev i alla fall av för att höra efter. Stanken i farstun var obeskrivlig och han önskade att han hade haft en klädnypa i näsan. Dom kunde väl ändå inte vara så jävliga att dom hade skaffat honom logi på det här stället.

Han stod en stund och samlade sig. Det hördes röster därinifrån, men det var som ett främmande språk.

Så knackade han på.

Inget svar.

Han öppnade dörren. Stanken slog emot honom ännu häftigare och det var så skumt att hans ögon måste vänja sig en stund innan de överhuvudtaget uppfattade nånting. Dagsljuset orkade inte tränga in genom fönsterrutorna. Allting verkade gråsvart av smuts. Han hörde bara ett underligt ihållande ljud som steg och sjönk,