Mordet på prästgården

By Mia Möller

Mordet på prästgården är en fristående uppföljare på Den stängda dörren. Det har gått några år sedan sist. I den här får Karin och Ewa, alias Miss Marple och Poirot ännu ett fall att utreda. Något som de går in i med möda och stort besvär men med ett brinnande intresse. I och med det får de en ny bekantskap med den trevlige poliskommissarien Bertil Ljung. Som kommer att spela en stor roll i deras fortsatta liv där i Veckholm.

Men vi får förstås följa dem i deras vardag på prästgården och allt som händer där omkring och med deras stora familj, som bara blir större. Och så följer vi med på resan till barnhemmet i Indien.

Parallellt med Karins berättelse får vi ta del av Alberts ungdom och hans olycka i det militära. Albert har gått bort och det är hans hund
Herbert som uppdagar den för längesedan begravda hemligheten.

Följ med på den spännande lösningen av Mordet på prästgården!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 29, 2018
• ISBN: 9789177858157

Mia Möller

Mia Möller är född 1960 och uppvuxen i Motala men bor numera utanför Finspång med sin make. Hon har tre söner och fyra barnbarn. Har arbetat inom vården men är numera pensionär.

Book preview

Mia Möller f.d. Nordberg har tidigare gett ut:

Under samma måne, 2007, Recito förlag (Nordberg)

Tusen tankar i natten, 2007, Recito förlag (Nordberg)

Den stängda dörren, 2010, Books on Demand (BoD)(Nordberg)

Lovisa, 2014, Books on Demand (BoD)(Nordberg)

Det finns ingen ångervecka i himlen, 2017, Books on Demand (BoD)(Möller)

Böckerna finns att beställa på näthandeln, ad Libris, Bokus m fl.

De finns även som E-bok.

Innehållsförteckning

Karin: Del 1

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Albert: Del 1

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Karin: Del 2

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Albert: Del 2

Kapitel 4

Kapitel 5

Karin: Del 3

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Albert: Del 3

Kapitel 6

Kapitel 7

Karin: Del 4

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Albert: Del 4

Kapitel 8

Karin: Del 5

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Albert: Del 5

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Karin: Del 6

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42

Kapitel 43

Kapitel 44

Kapitel 45

Kapitel 46

Kapitel 47

Kapitel 48

Kapitel 49

Kapitel 50

Kapitel 51

Albert: Del 6

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Karin: Del 7

Kapitel 52

Kapitel 53

Kapitel 54

Kapitel 55

Kapitel 56

Albert: Del 7

Kapitel 18

Karin: Del 8

Kapitel 56

Epilog

Karin

Del 1

1

Köksdörren står öppen och den stora hunden lufsar iväg ut och bort över gräsmattan.

Karin tar med sig kaffekoppen ut och sätter sig på trappan.

-Åh, vad härligt Bellman, säger hon till katten som kommer och stryker sig mot hennes ben. Den första riktiga vårsolen har kommit idag. Hon vänder upp ansiktet mot den och ler för sig själv.

Den bästa tiden på året! Nu har hennes vinterdepression äntligen släppt. Varje år i november kommer den smygandes för att stegras totalt över jul, sen går det sakta tillbaka tills nu, början på mars och värmen kommer. Samma visa varje år sedan hon fick sin utmattningsdepression, det är så jobbigt, men så underbart när den släpper.

När den äntligen släpper sitt sadistiska grepp om henne. Hon suckar, och fyller lungorna med luft som luktar av löfte om bättring. Vårens dofter av jord och det gröna som börjar knoppas.

Hon hör Herbert. Hon ser bort över trädgården och undrar vad han styr med. Denna egensinniga gamla Sankt Bernhardshund som hon fick ta hand om när Albert gick och dog.

Karin, Ewa och Albert, hade som vanligt varit hos Margareta och spelat Alfapet på torsdagskvällen. De träffas alltid hemma hos Margareta, spelade och sedan drack de te och åt smörgåsar. Det hade blivit en trevlig vana.

Sedan på fredagen var det ingen som såg till Albert. Han brukar ju alltid ta morgonpromenaden med Herbert vid halv 8. Margareta gick dit då hon hört Herbert.

Han skällde och var ju kissnödig förstås. Hon hittade Albert död i soffan. Hjärtinfarkt.

83 år blev han.

Herbert flyttade hem till Karin, det fanns ingen annan som kunde ha honom. Jocke och Tobias jobbar hela dagarna och hunden kan inte gå upp för trappen till Ewa.

Albert hade bara en kusin kvar i livet, som redan då var 87 år. Han ville absolut ingenting ha efter Albert, inte ens hunden!

Men hos Karin har det fungerat alldeles utmärkt.

Han ska ha det bra de sista åren han har i livet tycker de alla. Alla här i Veckholm som blivit som en stor familj.

Herbert gillar att åka bil och att vara med Karin i stallet. Han ligger gärna på det kalla cementgolvet, men han följer inte med på långpromenad med hästarna. Då följer han med en liten bit sen vänder han och går hem till stallet och lägger sig med huvudet på tröskeln. Sover på ena ögat och håller span med det andra. Han är frisk och kry som en glad hund ska vara, säger veterinären.

Tänk vad fort tiden gått sedan Karin flyttade hit. Det är över tre år som hon har bott här nu. I sin kära gamla prästgård.

Snart fyra år faktiskt. Och sedan hon träffade Anders med. Hon blir varm i kroppen när hon tänker på honom. Första dagen hon var här och han plötsligt bara stod där.

Hängde mot dörrposten. Hihi, tänker hon. Anders Eld, hennes eldige särbo! Och tänk, vilken tur hon haft. Innerst inne vet hon ju hur bra hon har det, med Anders, och Ewa, och alla barnen. Men ändå gör det onda sig så påmint… Innan var hon på gränsen till utbränd. Eller, hon var nog utbränd, fast hon egentligen inte vill kännas vid det.

Nattarbetet och föräldrarnas död tog henne hårdare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. De hade haft så dålig kontakt sista åren, så hon trodde inte att hon skulle ta det så hårt som hon faktiskt hade gjort. Avsaknaden av kontakten blev väl ett sorgearbete det också när det ingen återvändo fanns.

Hennes far arbetade som svensk ambassadör i många år och i flera olika länder. Karin är uppväxt både i Indien, USA och England. Sedan flyttade hon ensam hem till Sverige och Stockholm när universitetstiden började, hon läste till sjuksköterska och jobbade som det tills hon slutade arbeta när hon flyttade hit.

Föräldrarna var med på ett plan som störtade. De hade kommit fram till att ena motorn börjat brinna. Olyckan skedde i USA och de hade misstänkt ett terrordåd men fick aldrig någon klarhet i det. Eller om det helt enkelt tystades ner.

För Karin spelade det ingen roll. Hur det än gått till så var de borta.

Hon hade precis blivit sjukskriven från sin sjukskötersketjänst på Södersjukhuset då brevet kom om arvskiftet. Brevet från Henrik Linderoth, då allt förändrades.

Henrik, hennes fars ekonomiske rådgivare. Hon som inte ens tänkt att hennes pappa hade pengar över huvud taget. Så var han stormrik! Ja, det är förunderligt. Hon är honom evigt tacksam att han hade köpt prästgården efter hennes morfar då han dog.

Hon har aldrig känt sig så hemma någonstans som här.

Hennes föräldrar, Sixten och Sonja, hade aldrig pratat om Veckholm eller morfar över huvud taget.

Morfar. Kyrkoherde Konrad Sjödén. Bodde i Veckholm och var verksam här i hela sitt prästliv. Han bodde fortfarande kvar nu fast han varit död i över 12 år. Han kom ofta och pratade med Karin. Oftast retades han med henne men han var lika snäll som spöke som han hade varit i livet, säger de som kände honom.

Karin fick aldrig träffa honom medan han levde. Inte heller sin mormor, men henne är det nog inte många som saknar, vad Karin förstått.

Mormor Elsa var inte den empatiska prästfrun, som man kunde tro att en prästfru ska vara. Sjuklig och egensinnig, var nog lättast att beskriva henne som.

Karin skakar på huvudet för sig själv i sina tankar.

-Ja, jag säger då det, säger hon och stryker katten över ryggen. Vi har det bra här nu i alla fall.

Bellman tittar upp på sin matte och så går hon iväg bortåt hunden. Hon undrar väl med vad den token håller på med.

Men Karin vill inte veta vad han gör. Hon har duschat honom varenda dag nu, och så är det ju så skönt här. Hon smuttar på kaffet, och så rättar hon till dynan som hon sitter på. Det går inte att sitta på en cementtrappa utan dyna under rumpan. Så varmt är det inte än.

Hon ser hur stora knopparna har blivit i syrenbuskarna, de som växt sig så täta nu. De som en gång var en berså. Men de satt aldrig där ändå, de sitter i uterummet, som Ewa gjort om till växthus. Eller här på trappan…det är så lätt att bara ta med kaffekoppen och gå ut, och sätta sig.

2

Ewa kommer runt husknuten.

Hennes underbara väninna sedan många år tillbaka. De bodde nästan grannar i Stockholm och när Karin flyttade in här på prästgården renoverades flygelbyggnaden med. Ewa bor däruppe och Tobias och Joakim där nere.

-Är det här du sitter och solar dig, visst är det underbart! säger hon.

Karin ler och nickar.

-Du sitter väl på dynan?

-Ja, det är klart jag gör, svarar Karin. Ewa blir alltid så orolig för Karin, när hon inte mår så bra. Ewa är äldre av dem två och känner sig ofta som storasyster. Men beter sig som en mamma, enligt Karin.

-Vad styr Herbert med, han skäller så pass?

-Ja, nu har han väl hittat något skit igen. Han är hopplös med sitt grävande. Förra veckan kom han hem med en död räv!

Det var fruset under natten så den var helt stel. Herbert såg så glad och lycklig ut när han kom med den.

Karin suckar ljudligt över sin egensinniga hund.

-Tur det bara var en räv, jag läste i tidningen att de har sett en varg.

-Här? säger Karin och tittar storögt på Ewa.

-Ja, på den stora gården mellan Lillkyrka och Grillby. De har ju får där, men den hade inte rivit några den här gången. Men man vet ju inte, den kanske är kvar där.

-Usch då, ja, och bidar sin tid? Slår till när de minst anar.

-För några år sedan hade en varg rivit ett tiotal får där, säger Ewa, så de är väl på sin vakt nu.

-Måste man hålla sig inne om kvällarna nu då, tror du? säger Karin.

-Jag vet inte, det är säkert hundra år sedan en varg anföll någon människa. Men att möta en i mörkret är väl inte så trevligt heller.

Och det håller Karin med om, de gula ögonen och dreglande käftar…hua… -De får sätta elstängsel runt alla djur nu då, det fungerar nog mot varg med, säger Karin, och Ewa håller med.

-Bäst vi går och ser vad han håller på med, hundskrället då, säger Karin.

De går genom trädgården mellan äpple- och klarbärsträden. Träden som hennes morfar, kyrkoherden, har planterat för många år sedan. Stora knoppar börjar växa och kommer snart spricka ut i ett enormt blomsterhav. Sen blir det klarbärssaft!

Precis som morfar också hade kokat för längesedan.

-Han har varit där borta i kanten mot kyrkogården flera gånger. Jag vet inte vad han styr med där. Jag kunde inte se något igår när han var där. Jag fick duscha honom igen, den skitlurken!

Han borde ju tröttna på att duscha varenda dag, tycker jag, muttrar hon medan de går.

-Vad är det som ligger där då? säger Ewa när de kommer fram till muren som gränsar trädgården mot kyrkogården. Den ser ut som en lång gren, fast tjockare kanske…

-Ja, vad har han fått upp där?

-Har du äntligen fått upp något, säger hon till Herbert som ser så lycklig ut när matte berömmer honom.

-Vad kan det vara? Det ser konstigt ut… säger Ewa och går närmare.

Herbert har äntligen grävt upp det han känt doften av i flera dagar, något långt och skorvigt.

Och det luktar så gott! Enligt honom.

Han är lerig hela han efter sitt grävande. Dock ser han lycklig ut och hoppas på mer beröm över sitt fynd. Han ser på sin matte och viftar på svansen.

-Men, vad är detta? Karin sätter sig på huk framför fyndet.

-Är det inte en trädstam? säger Ewa.

Karin skakar på huvudet.

-Nää…Det ser ju ut som ett… som ett lårben! säger Karin.

-Ett lårben, av vad? En älg eller ko, det är ju stort! säger Ewa

Karin sätter sig på knä och tittar på det ordentligt. Hon tar på sig läsglasögonen hon har i fickan. Det är lerigt och ser verkligen konstigt ut.

Hon tar upp ett hushållspapper som hon har i tröjfickan och torkar lite på fyndet.

-Är jag inte helt ute och cyklar med mina anatomikunskaper är detta ett lårben av en människa. Hon förevisar Ewa som måste böja sig närmare för att se ordentligt. Hon har ett förflutet i vården med, dock inte som sjuksköterska.

-Är du säker, kan det inte vara en älg då? säger Ewa.

-En älg? undrar Karin, har väl inte såhär raka ben?

-Men Gud, tänk om det är någon som blivit ihjälslagen? säger Ewa.

-Förr begravdes självmördare utanför kyrkogården, det kan ju vara ett sånt han fått upp här, funderar Karin högt.

Ewa nickar.

De står en stund och bara tittar på det makabra fyndet.

-Tänk om det ligger en hel människa här?

-Det borde det väl göra, säger Karin och rätar på sig. Jag hoppas det, annars är det ju ett styckmord…

-Tror du vi fått ett mord på halsen? Vad spännande det här är! säger Ewa som älskar mord, läser massor med deckare.

-Vi måste väl ringa till polisen, säger hon.

-Ja, säger Karin, vi går in och ringer. Så får de komma hit och titta.

Ewa går och spekulerar lite medan Karin har fullt upp med att få med sig Herbert utan hans fynd. Han gnyr moloken när matte drar med sig honom i halsbandet. Utan beröm!

-Kan du ringa polisen då medan jag spolar av den här… dödgrävaren? suckar Karin till Ewa, men skrattar åt Herbert som slokar hela han för han förstår att han måste duscha… igen.

-Ja, och jag tror jag ringer Anders med, får vi se om han har tid att komma, säger Ewa.

Anders Eld, Karins särbo, är griftegårdsansvarig för hela socknen här. Han har flera kyrkor under sitt ansvar.

Att vara särbo är ett arrangemang de båda är väldigt nöjda med. De har levt så olika liv innan men har funnit sin själsfrände i varann. Karin som varit singel medan Anders har fått fem barn. Det gäller att man får utrymma till sig själv med.

3

Ewa har både ringt och satt på mera kaffe medan Herbert har blivit ren. Han blir instängd på arbetsrummet. Han har sin korg där och finner sig till ro.

De sätter sig vid köksbordet och väntar, dricker lite kaffe och småpratet känns meningslöst. Tankarna snurrar på dem båda.

Det kan vara en som tagit sitt liv och blivit begravd där. Det kanske är det mest troliga, men det vore ju så roligt med en liten deckargåta igen. Det livar ju upp lite i tillvaron.

De pratar om första året de kom hit, innan Karin öppnade dörren däruppe. Och breven de hittade i Ewas garderob, det var så spännande.

-Där, äntligen, säger Karin, i samma stund som en polisbil och en mörkblå Volvo kör in på gården. De går ut och möter upp dem.

Ur Volvon kliver en civilklädd man och ur polisbilen två uniformerade poliser.

Den civilklädde är en äldre man. Han har en rock över en mörkblå blazer och jeans.

Han har kortklippt grått hår.

Han tar i hand på Ewa först och sedan på Karin.

-Bertil Ljung, säger han. Då ska vi se vad ni hade här då.

Karin och Ewa presenterar sig också.

-Okej, ja, det ligger här borta, säger Karin och pekar bortåt kyrkan.

-Vi ska visa er, säger Ewa och går före.

Bertil Ljung och de två poliserna följer med. Karin går sist.

-Där är det, säger Ewa och pekar. Hon stannar en bit ifrån.

Poliserna går fram, böjer sig ner och tittar på det. De pratar lite tyst med varandra, nickar och reser sig upp. De ser sig omkring.

-Det är vackert här, säger den kvinnliga polisen.

-Äh, jo, jaa det är det, säger Karin och har svårt att förstå att man tänker på det just nu.

-Ni tror alltså detta är från en människa? Såg ni det, med det samma, vad det var. Att det är, eller ni tror, ett ben från en människa? frågar Bertil Ljung och ler, för det låter ju lite förvirrat.

-Ja, jo, det gjorde vi nog. Jag är sjuksköterska. Ja, eller var, jag har slutat för några år sedan. säger Karin.

-Det var min hund då, Herbert, han älskar att gräva. Det är han som hittade det.

Hoppas han inte förstört något spår för er här nu. Det borde väl vara mer än ett ben här? fortsätter Karin och Bertil Ljung nickar.

-Ja, vi kommer att få avgränsa området här och så får teknikerna komma och göra sitt och hämta benet här då. Det blir ju förstås en utredning om när och hur. Och vems… benet tillhörde, säger han.

-Det ska konstateras att det är från en människa först, säger den manlige polisen.

Bertil ser på honom och nickar. Jo, man kanske inte ska göra teknikernas arbete i förväg.

-Vem är det som sköter griftegården här? frågar han.

-Det är Anders Eld. Vi har ringt honom med, han skulle komma förbi lite senare, säger Ewa.

-Vad bra. Jag vill gärna prata med honom med, säger Ljung.

Den manlige polisen har gått undan en bit och står och pratar i mobiltelefonen medan den kvinnliga har hämtat blårandiga band ur polisbilen. Hon börjar spänna upp det mellan stenmuren och träden som står närmast.

-Jag går in och plockar fram lite kaffe, medan vi väntar då, säger Ewa och det tycker Ljung ska bli gott, medan de väntar på teknikerna.

-Bor ni här båda två? frågar den kvinnliga polisen, som presenterat sig som Ellen, när de sätter sig vid köksbordet i Karins stora kök.

-Jag bor här och Ewa bor i flygeln, säger Karin.

-Ja, jag bor däruppe och Joakim och Tobias där nere. Joakim är Anders Elds son. De är så trevliga unga pojkar. Ja, män är de väl. Men vi kallar dem pojkar, säger Ewa och skrattar lite.

-Ja, de är så snälla och hjälpsamma, säger Karin.

Men Karin vill inte prata om det här nu. Hon vill höra vad Bertil Ljung tänker.

Karin släpper ut Herbert ur arbetsrummet, han är inte van att vara instängd när hon är hemma.

Han tittar lite skamset på de som sitter vid köksbordet innan han drösar ner på köksmattan.

Där han brukar ligga när familjen är samlad i köket.

-Vad tror ni om det här då? säger hon när hon sätter sig vid bordet, för att avleda samtalet åt rätt håll.

-Hur har personen hamnat där, tror ni att det är ett brott. Ett mord?

-Vi vet ju ingenting och vill helst inte spekulera i något förrän vi vet, säger Lars. Den manlige polisen i uniform.

-Hur länge kan den ha legat där då? frågar Ewa.

-Det vet vi inte alls förrän teknikerna tittat på det, säger Lars och Karin nickar.

-Det fanns inget kött kvar på benet, som man kunde se. Det var ju ganska lerigt. Inga senor heller, de ruttnar saktare än kött. Sen beror det på fukten i marken hur lång tid det tar, säger Karin.

-Uppmärksam du är, säger Bertil Ljung och ler.

Karin ler med. -Ja, en yrkesskada kanske. Jag har jobbat som sjuksköterska i 30 år, det sätter sina spår.

-Det gör det, säger Bertil och nickar, jag har varit polis i 40 år. Jag borde sluta egentligen men, frugan gick bort för tre år sen och jag vet inte riktigt vad jag skulle pyssla med istället.

-Men då, säger Ewa, vi har slutat arbeta både Karin och jag. Jag har mitt växthus här och Karin hon köpte sig en häst! Så nog kan du väl hitta på något?

-Ja, jag borde nog skaffa mig en annan hobby än att lösa mord då, säger han och skrattar.

Då skrattar Karin och Ewa med, för de har ju sina roller som Miss Marple och Hercule Poirot, men det vill de ju inte tala om för den riktige kommissarien.

Men de kanske ska hitta på något till honom, han verkar ju både trevlig och väldigt ensam.

Efter en liten stund svänger en vit skåpbil in på gården och tre personer hoppar ur.

Bertil och hans kollegor tackar för kaffet och går ut och möter dem.

Teknikerna tar på sig förkläden i plast och går bort till den avspärrade platsen.

Karin och Ewa står i fönstret och