Den långa resan

By Mia Möller

Den långa resan

Del 4 i Karin och prästgården

När vi lämnade Karin sist, satt hon på kyrkogården med morfar. Hon var sårad, arg, ledsen, frustrerad och rent ut sagt förbannad. Hon kände sig kränkt, familjen som betyder så mycket för henne hade gått bakom hennes rygg. Och nu då? Ska de bara gå vidare som att inget har hänt? Det tar tid för Karin att bearbeta såren som skapades trots att familjen trodde att de skyddade henne, så fel det kan bli.

Att få göra en inre och yttre resa är viktigt för ens välmående. Att andas för sin egen del även att man delar livet med andra är ett måste. Och det är vad Karin gör, en resa i sitt inre att kunna förlåta och gå vidare, men hon tar med sig Anders, Ewa och Bertil och reser. Till Frans, till Fia och till Indien. Där Karin får svar på några av sina frågor.

Det krävs inga mord eller brott för att göra livet spännande. Våga lev. Res. Träffa nya människor. Bjud in till samvaro. Vandra på ett berg. Simma i en flod. Det kan för många av oss vara tillräckligt spännande.

Karins långa resa fortsätter för det är vad livet är, en resa från vaggan till graven. Det är resan som är meningen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9789180806916

Mia Möller

Mia Möller är född 1960 och uppvuxen i Motala men bor numera utanför Finspång med sin make. Hon har tre söner och fyra barnbarn. Har arbetat inom vården men är numera pensionär.

Book preview

1

– Det förstod du väl att jag skulle kunna räkna ut det? säger Ewa och skär upp en bit av sockerkakan.

Den är fortfarande ljummen, hon tog den ur ugnen och skyndade sig över till Karin med vetskapen om att Karin är väldigt förtjust i sockerkaka som är varm fortfarande. Hon petar fram en bit med kniven för att Karin ska ta den.

Men Karin tar den inte, hon ser ut genom fönstret. Därute dignar körsbärsträden av kart, och hon tänker på när de nyligen blommade då hon och Anders lovade att älska varandra i nöd och lust. Det hade varit en underbart vacker dag, solen hade visat sig från sin bästa sida och nästan hela familjen hade varit där. Bara Hanna och Victor och barnen som inte var med. De var med på länk förstås, från Indien, och de hade Saga och Samuel i famnen. De nyfödda små knoddarna som de adopterat från Karins barnhem. De hade åkt ner i god tid och till och med fått vara med på förlossningen. Dakrine, flickan från gatan som först födde en pojke och sedan överraskade både sig själv och alla övriga då det kom en liten flicka med. Ingen hade väl kunnat ana att det skulle vara två. Även om Hanna hade sagt att det var mage med flicka, inte flicka med mage.

Lite rabalder hade allt uppstått då det i pappren stod att det var ett barn som skulle adopteras och det nu var två. Det fanns väl ingen som tänkte dela på tvillingarna. Sådana dumheter ville varken Cara eller Pharpar, barnhemmets kontakt på socialkontoret där i Chennai, höra talas om. Pharpar ordnade med alla papper så de fick båda barnen. Och alla var nöjda, helst Dakrine som fick fortsätta i skolan. Hon var så övertygad om att barnen skulle få det bra. På gatan hade de aldrig överlevt. Och nu fick hon själv chans att läsa. Få stipendium och läsa vidare på universitetet.

Sedan var det den dagen som de kom hem. Hela familjen, Hanna, Victor, Samuel och lilla Saga. Den dagen som bara skulle bli så ljus och lycklig. De var så förväntansfulla allihop att få träffa barnen för första gången. Karin minns så väl när bilen körde in på gårdsplanen hos Hanna och Victor. Hur de alla släppte allt de hade för händer och sprang ut och mötte dem. Hur hon första gången fick ta de små barnen i famnen. Hur förunderligt det kändes, så total kärlek och lycka. Och att se Hanna, Victor och Anders … hon skakar på huvudet och får nästan torka bort en tår i ögonvrån. Glädjetårar. Rörda tårar. Men så slutade dagen med, ja, Karin vet inte vad hon ska kalla det? Kaos? Kalabalik? Hon var så förbannad att de gått bakom hennes rygg att hon knappt visste vad hon sagt. Hanna hade försagt sig. Det var inte meningen den dagen, vilket Karin kan förstå. För den dagen skulle allt vara bra, fint och vackert. Nu blev det en sådan tvetydig dag som hon aldrig kommer glömma. Den dagen barnen kom hem men också den dagen hon fick veta att Sixtens son fanns.

Eller, hade hon inte alltid vetat det? Egentligen. Det var ju därför de flyttade från Indien till USA. Det var ju därför Sonja slutade prata med Sixten. Klart att Sonja måste ha vetat? Var det detta som fick Sonja att må sämre, hon blev sämre då de lämnade Indien. Sonja hade skyllt på klimatet, men, Karin undrar … Inte var det första gången som Sixten låg med en städerska, det kan Karin inte tro. Men kanske det var första och sista gången som det blev konsekvenser av det. Och självklart var det städerskan som fick lida för det. Fick sluta jobbet med svansen mellan benen och fick ta hand om sin oäkta son. För männen med makt skämdes inte. De sträckte på sig som påfåglar och slog sig för bröstet, ännu en erövring.

Vart hade hon tagit vägen? Var hade Tanay Lal Dewan växt upp? Det var så många frågor som kommit nu efter avslöjandet av Hannas löpande ord. När hade de tänkt att berätta? Hade de tänkt att berätta över huvud taget att de smugit omkring och tagit hår från hennes hårborste, att de hade pratat med Frans? De har varit i hennes badrum och rotat, det är så … så kränkande! I hennes hårborste. Gammalt äckligt hår har de tagit. Karin ryser. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. Vad har de pratat med Frans om? Skulle han erkänna att de utnyttjade personalen? Det kan Karin inte för sitt liv tro! Han har väl med del i vad som hände på den tiden. Tack och lov så visste inte Anders heller vad de andra höll på med. Då hade hon aldrig litat på honom igen, men nu stod han på hennes sida och var lika arg och häpen som hon.

– Hallå! Du lyssnar ju inte, avbryter Ewa hennes funderingar.

– Jo, jag hörde vad du sa, säger Karin, men jag kanske valde att inte svara.

Hon tar till sig den gyllengula biten sockerkaka och biter en stor bit, så stor att hon inte nu heller kan svara. Hon tuggar omständligt och funderar på om hon ska svara eller inte. Men hon vet ju alldeles för väl att Ewa inte tänker ge sig. Har hon ställt en fråga så ska där till ett svar. Annars svarar hon till sist själv på den här självklara frågan. Hon ser på Ewa som ser både nyfiket och självbelåtet tillbaka. Ewa vet svaret, det vet Karin med. Hon tar en sipp kaffe och lägger ner biten sockerkaka på bordsduken. Bara för att reta Ewa. Som reagerar med en suck över smulorna, trots att det inte är hennes duk.

– Jag är så ledsen, säger Ewa till sist, det var ju inte alls meningen att det skulle bli så här. Vi gjorde det bara för att skydda dig.

– Skydda mig? Varför skulle ni göra det? Det gjorde ju Sonja då, när det skedde. Det var därför vi flyttade från Indien. Att du inte begriper det när du säger att du har räknat ut det, vad det nu är du har räknat ut.

– Att du är Arvids dotter. Det är vad jag räknat ut. Och det ska jag säga dig, att det var inte nu jag gjorde det. Det var de första gångerna jag träffade Margareta och hon alltid började prata om Arvid. Och med fotografierna vi hittade på Sonja och Arvid, så var det baske mig inte så svårt, säger Ewa och lägger armarna i kors framför bröstet med en sammanbiten min.

– Ja, säger Karin.

– Ja?

– Ja, ja … jag förstod att du kunde räkna ut det. Och jag förstod att du redan hade gjort det. Men.

– Men? Ewa lägger händerna på bordet och undrar vad Karin menar.

– Men, det är ju du. Du är ju inte de andra, säger Karin och ser allvarligt på Ewa.

– Hur menar du? Ewa förstår ingenting.

– Varför stoppade du dem inte om du nu var så säker på din sak? Du kunde ha stoppat det redan där, i dess linda. Du kunde sagt att det där är väl inget att hålla på med.

Ewa ser på Karin en lång stund innan hon svarar.

– Jag visste ju bara att du var Arvids dotter, men jag visste ju inte vad den här Tanay var. Det var det jag ville ta reda på.

– Och det har du gjort nu? säger Karin.

– Ja, men jag vet ju inte om han är Sixtens son egentligen. Bara att ni inte är syskon, vi behöver Sixtens dna för att reda ut det på riktigt. Vilket vi aldrig kommer kunna göra.

Karin säger ingenting, hon bara ler, överlägset. För med detta kommer de ingen vart. Ingen Sixten, inget rätt dna.

– Men du är inte Sixtens dotter, men du fick ärva. Vilket jag tycker är rätt och riktigt, säger Ewa och sätter upp händerna.

– Det är därför han skrev testamentet. Enligt indisk lag, säger Karin och suckar. Hon orkar inte tjata om det här längre. Det är ju inte det detta handlar om. Det är inte pengarna, inte arvet.

– Vilket var bra, och förståeligt. Det kan vara så att Sonja tvingade honom att skriva det, säger Ewa och ser fyndig ut.

– Det kan det, och vad spelar det för roll nu?

– Ingen, säger Ewa.

– Bra, säger Karin och reser sig för att hämta mera kaffe. Hon häller upp till sig först och sedan till Ewa.

– Jag förstår vad du menar, säger Ewa när Karin satt sig igen. Att du inte kan ha hemligheter för mig som du kan ha för dem, resten av familjen.

– Precis, säger Karin och ler skevt.

Ewa lägger huvudet på sned och suckar.

– Jag kommer inte att berätta, säger hon.

– Nej, säger Karin, det är klart att du inte gör. Det vet jag väl. Det är inte det. Karin ser ut genom fönstret. Hon tycker det är konstigt att Ewa inte fattar.

– Men vad är det då? Att Arvid var din biologiska pappa och Sixten din pappa vet vi. Det är det där med pappor, att man måste vara en pappa, inte bara bli en, säger Ewa.

– Och Sixtens testamente talar väl sitt tydliga språk? säger Karin och ser på sin väninna sedan mer än fyrtio år tillbaka. Att hon inte begriper, tänker hon.

– Exakt. Så där finns ingen tvekan om vad han ville.

– Jag visste ju! Utbrister Karin och reser sig för att hämta mera kakor i det stora skafferiet. Åt helsicke med bantningen.

– Visste du? säger Ewa häpet.

– Ja, det har jag alltid vetat.

Karin försvinner in i skafferiet medan hon funderar över hur hon ska berätta för Ewa det hon kanske inte visste men ändå, visste. Hon fyller kakfatet med hallongrottor och kolasnittar. Stänger skafferidörren ordentligt så inte Bamse, labradoren, kan gå in och sno potatisar som han är helt tokig i. Men han ligger på mattan vid diskbänken där alltid Herbert låg och sov tungt, snarkade så det knakade i golvet. Hon saknar Herbert, han var något helt annat än Bamse. Labradoren är trevlig och lätt att ha att göra med men, han är inte Herbert.

Hon sätter sig ner igen och snurrar på kaffemuggen, ser ut genom fönstret. Trädkronorna svajar i den lätta försommarbrisen. Himlen är blå, och de borde sitta i växthuset och dricka kaffe, men de kom aldrig längre än hit, till det stora köksbordet som så ofta.

– Det gick så mycket rykten om de fina männen och personalen. De var fattiga och i behovsställning, de vågade väl inte säga nej. Inte till någonting.

Ewa lyssnar tålmodigt medan Karin berättar som att hon lever sig tillbaka till New Delhi, till den svenska ambassaden där hon växte upp. Där hon bott med sina föräldrar tills hon var tonåring.

– De utnyttjades. Städerskorna. Kökspersonalen. De bodde på ambassadområdet och fick en viss status där som de absolut inte skulle haft ute i samhället. Det var fint att arbeta på ambassaden. Det var de som

blev med barn som fick flytta. De sades helt enkelt upp, fick sparken.

– Till vad? frågar Ewa.

– Det vet jag inte, men troligtvis hamnade de på gatan.

– Trots att männen visste att deras barn skulle svälta, kanske dö …?

Ewa måste torka sig i ögonen. Hon vet så väl efter deras resa till barnhemmet i Indien hur illa barnen kan ha det. De som hamnar på barnhemmet har tur. De som blir adopterade har ännu större tur. Som Saga och Samuel som blev adopterade av världens bästa föräldrar.

– Vår städerska fick sparken, säger Karin.

– Hon bar Sixtens barn?

Karin nickar.

– Ja, det gjorde hon kanske.

De blir tysta. Ser ut genom fönstret. Ett lätt duggregn faller. Ett sommarregn. Stilla faller små droppar som snabbt torkar upp på den uppvärmda marken. Det är inget regn som hjälper marken att hålla fukten till växter som skulle behöva ett dagsregn med stora tunga droppar.

– Jag kan inte säga att jag vet att hon var gravid, och att det var Sixtens, men rykten gick och det var så det var. Det var nog ingen som sa något om det. Det bara var så. Och att flickorna fick sluta var ju en del i det, de kunde inte ha dem kvar. De kunde inte jobba och ta hand om sina barn. Det hade både varit besvärligt och sett illa ut.

– Det förstås. Ambassaden hade ju en fasad att visa upp.

– Ja, en fläckfri.

– Där passade inga skandaler in, säger Ewa och skakar på huvudet.

– Verkligen inte.

– Så du visste att det fanns ett barn men inte vem det var? frågar Ewa.

– Visste och visste. Det var som det var och vi flyttade ju, säger Karin.

– Men nu, när Hanna försa sig, eller vad man ska kalla det, säger Ewa, så förstod du att det var Sixtens son hon pratade om.

– Nej, men när jag såg Hannas och alla era miner förstod jag att det kanske berodde på det. Att ni hade hittat honom eller han er. Varför han nu inte vände sig till mig direkt, kan man undra. Karin suckar ljudligt och sträcker på ryggen.

Ewa svarar inte, hon skrapar ihop smulorna på duken och lägger dem på sin servett. Viker ihop den omständligt och stoppar in den under kaffekoppen. Hon ser upp på Karin men ser snabbt bort och stryker håret bakom örat. Hon känner sig så besvärad av Karins tystnad och hårda ord.

– Skämmas borde ni alla, att ni gick bakom min rygg. Det har sårat mig.

– Förlåt, säger Ewa, men Karin ser ut genom fönstret. Hon vet inte vad hon ska säga. Hon är både arg, ledsen och förtvivlad över att inte ens Ewa litade på henne.

– Det ni gjorde känns som ett slag i ansiktet. Att ni inte litade på mig. Att du, inte litade på mig. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag måste nog gå och lägga mig.

Karin reser sig upp och går helt sonika upp och lägger sig. Hon bryr sig inte om Ewa sitter kvar i köket eller om hon går hem. Karin är sårad och det gör så jäkla ont. Även om hon kan prata med Ewa om det, så svider det något fruktansvärt. Att inte Ewa begrep att hon skulle prata med henne. Bara hade fråga så hade hon så självklart fått ett svar. Men i stället valde de att leka detektiver. Karin känner att de har roat sig. Haft roligt bakom hennes rygg i, vad som egentligen är, hennes, ja, och Ewas då, egna detektivklubb. De låste henne ute och lekte själva i en sak som bara angick henne. Karin gråter sig till sömns. Och drömmer som vanligt om de mörka barnen. De springer efter henne på gatan, men hon försöker inte komma undan den här gången. Hon stannar och ser på dem. Är han en av dem? Är en av dem Sixtens son?

Hon vaknar med ett ryck och vet med ens vad hon måste göra. Hon ska åka till Indien och träffa honom.

2

Karin sitter på bänken vid önskebrunnen på kyrkogården. Det var här hon satt med morfar sist de sågs, och hon önskar att han ska komma nu och berätta hur hon ska göra. Hon känner sig tom men ändå så full av frågor.

Hon är inte förvånad att Tanay har hört av sig med frågan, för vem skulle inte vilja veta sina rötter? Hon undrar hur länge han har jobbat med Pharpar och grunnat över sitt ursprung. Det kan vara flera år som gått innan han verkligen tog tag i saken och skrev mejlet till polisen i Enköping. En plats så långt borta, som han säkert aldrig hört talats om innan. För varför skulle han ha gjort det? Enköping har ingen större plats på världskartan. Men varför till polisen? Varför pratade han inte med Cara? Ju mer Karin tänker på det, desto fler frågor kommer som hon inte har svar på.

Hur kan hans tankar ha gått när han hörde att en Olofsson ägde barnhemmet och att hon bott på ambassaden som liten? Han måste ju ha lika många frågor som Karin har. Det är så mycket Karin undrar över. Hon minns städerskan. En liten mager flicka. Vad hände med henne? Tanays mamma. Vart tog hon vägen? Blev hon omhändertagen? Fick hon nytt jobb …? Ja, frågorna är många och svaren finns bara där Tanay finns. Hon födde honom och han överlevde. Karin måste åka till honom. Ska hon berätta sanningen för honom? Att han är Sixtens barn men inte hon.

– Morfar! Kan du inte komma och berätta för mig hur jag ska göra, säger hon rakt ut i luften men får inget svar. Inte ens en doft av cigarettrök orkar han att bemöda sig med. Hon reser sig och går grusgången ner till gravarna på andra sidan kyrkan. Där Arvid och Margareta ligger. Hon hukar sig ner och stryker handen över den liggande gravstenen … åh, så hon saknar Margareta. Det lättsamma pratet om forna tider. Alla berättelser om deras ungdom som Margareta gärna berättade om. Hur hon och Sonja satt i lusthuset och skvallrade och fnittrade. Så mycket glädje det fanns i de unga flickorna. Margaretas glädje fanns kvar sedan med, och hennes klokhet och djupa eftertanke var en gåva att få ta del av. Sonjas glädje hade förbytts till bitterhet som möttes av alla som kom hennes väg. Besvikelsen på föräldrarnas förhållande. Konrad och Elsa hade inte älskat varandra på det vis som Sonja önskat. För Karin var det bara morfar som värmde hennes hjärta. Mormor Ilskna Elsa gav bara en kyla och en sur eftersmak fast att Karin numera vet varför hon var som hon var. Att inte få älska den man vill, att inte få leva det liv man ville. Självklart blir man bitter, ledsen och arg. Arg att andra får visa sin kärlek öppet medan man själv måste smyga. Det måste ha varit fruktansvärt i den sitsen som kyrkoherdens hustru, som Elsa befann sig i. Karin undrar varför hon ens hade gift sig med honom. Varför hon inte levde själv och kanske rent av for bort. Härifrån. Till London, Paris … där vidsyntheten för kärlek var större.

Fast, det här kan jag grunna ihjäl mig på. Jag kommer aldrig förstå, tänker hon. Eller förstår gör hon men inte varför de levde i en livslögn värre än de hade behövt.

Gör Karin samma sak nu? Ska hon leva i lögnen som Sixtens dotter fast hon inte är det? Det är det hon funderar mest över. Ska hon berätta hemligheten för Anders i alla fall, eller ska hon bita sig i tungan varje gång Sixten kommer på tal …? Fan, varför är allt så svårt?

Hon går vidare på kyrkogården till morfars grav. Kyrkoherde Konrad Sjödén. Och hans maka Elsa. Det är en liten grusgård framför stenen som någon annan numera krattar än Anders. Hon sätter sig ner i gräset bredvid, det är lite fuktigt men hon orkar inte bry sig om det. Lite kall om rumpan må vara hänt.

– Morfar, visst borde jag berätta för Anders, och kanske för de andra med. Visst kommer de förstå? Hon får inget svar nu heller.

Det kommer vara svårt att inte försäga sig, om vi pratar om Sixten och om Tanay. Helst om Tanay … Hon tystnar och tankarna försvinner till Indien. Hon måste åka dit, det vet hon. Och hon måste träffa honom, det vet hon med. Men sedan då? Vad ska hända sedan? Det vet hon inte. Ska de umgås? Ska han bli del i hennes