Kärlekens kedjor

By Jeremiah Karlsson

En tjej blir brutalt angripen utanför sin gymnasieskola. Hon räddas av en lärare som på avstånd ser angreppet. Kort därefter anländer Edvard från socialtjänsten till skolan, han tvingas snabbt fatta ett livsavgörande beslut åt henne.
Men vem är hon egentligen?
Vilka hemligheter gömmer hon?
Snart visar det sig att hennes situation är mer komplicerad än det till en början såg ut som, och en kamp på liv och död tar sin början. Edvard finner sig indragen i en situation där frågan om rätt och fel inte längre har något enkelt svar.

"Kärlekens kedjor" är en psykologisk och samhällskritisk spänningsroman i den nya deckargenre som har kallats för "socialtjänstthriller", där läsaren på ett unikt sätt får följa socialtjänstens arbete med utsatta barn och familjer.
Men romanen är mer än en vanlig thriller; det är en berättelse i egen rätt om familjeband, kärlek, våld, skam, och integration.

"Kärlekens kedjor" kan läsas fristående från de två första romanerna.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 10, 2020
• ISBN: 9789180072526

Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson (f 1986) är författare och poet.

Book preview

Tidigare utgivning

Tystnadens älskare, stjärnornas vän (2012)

Sorgens kammare (2014)

Protestanten (2017)

Ingen bryr sig om din fotografering (2018)

Det här är en roman. Alla personer och händelser är påhittade. Alla likheter med personer och händelser i verkligheten är slumpartade.

Innehållsförteckning

Prolog

Del I

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Del II

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42

Kapitel 43

Kapitel 44

Kapitel 45

Kapitel 46

Kapitel 47

Kapitel 48

Kapitel 49

Epilog

Prolog

Azad skulle bli en klok man. Han visade redan nu, vid trettioett års ålder, tecken på stor urskiljningsförmåga om de stora tingen. Han hade sin lägenhet på Ågårdsvägen, nära gymnasieskolan där Rana pluggade. Promenerade man backen upp mot skogen – eller valde stigen nedanför backen – kom man på tre minuter så nära att man kunde se sorgliga syner.

Kuffarna och de dygdiga, sida vid sida, promenerande i solen ut genom skolans glasdörrar.

En syn som den kunde göra honom orolig i sinnet. Inte för kuffarna, men för allt som kunde hända med dem som var rena.

Skolan höll dem i sitt grepp flera timmar varje dag, det var hemma de måste lära sig de viktigaste läxorna; lärdomar som ibland måste bli hårda. Om det bara hade gått att undvika vore han en gladare människa.

Karzan visste hur svårt det var att lära sådana som inte ville se, och han hade själv fått problem nu. Tecken fanns på att hon hade börjat tveka om vägen. Små tecken, tveksamma tecken, som han inte kunde uttyda rätt.

Han låg sömnlös allt oftare nu, kände att han måste vrida upp nivån mycket kraftigt.

Du kan mer, Karzan. Du måste skydda oss nu.

Det var sant som pappa sa, han visste det, och det skulle bli problem, det visste han också.

Kuffarna levde ihåliga liv. Deras kultur var ung. Hans egen sträckte sig tusentals år tillbaka i tiden. Det gick inte att jämföra dödskulten han omgavs av med hans egen sed.

Kuffarna var stackars spillror som lät lusten styra deras steg. Det skulle leda dem till helvetet. Man kunde inte göra annat än hålla sig ren och försöka leva ett rättrådigt liv mitt ibland dem.

Sådant var lätt att säga, lätt att påpeka, men för hans kära ögonsten …

Nej, han ville inte ens tänka på det.

Hon var inte som han. Hon hade hetare blod. Gjorde saker som hon ångrade, i smått och kanske i stort också.

Som i fredags. Pappa lät Rana sitta vid datorn – generös som han var – och prata över Skype med kusinen i hemlandet. Rana pratade i mer än en timma innan hon kom ut till de andra och sa att allt hade gått bra, att kusinen verkade trevlig.

Men hon hade haft något i blicken. Karzan var säker.

Pappa sa att hon måste få tid att vänja sig, att allt var normalt. Men Karzan såg att det var rädda ögon.

Hela helgen höll han vakande ögon på henne utan att vara säker på vad han såg. Men han tänkte åtgärda åtminstone en sak idag.

Jag svär, också din pappa måste upp!

Så sa Azad.

Din pappa var en glänsande klinga, nu är han ett trubbigt instrument. Han måste välja den rätta vägen, annars väntar stor katastrof.

Azad kände sanningen och kunde säga den på ett bra sätt, med respekt. Det var dags för dem alla att vrida upp sig en nivå, och det var det han skulle göra idag. Det kunde inte vänta länge till för då skulle giftet tränga sig djupare in i hennes blodbanor.

Jag svär, din syster spelar ett skickligt spel.

Azad hade rätt i sin iakttagelse. Hans syster var mycket lömsk, och tack vare att pappa trodde att han fortfarande glänste som ett svärd hade han mist kontrollen. Så gick det om man levde med kluvet sinne. Pappa förstod inte faran på rätt sätt; hyste hopp att hon kunde gå på två vägar samtidigt, men ytterst få människor kunde gå på två vägar.

Azad kunde, han hade stark kontroll, hade övervunnit många frestelser, men systrarna var inte gjorda på samma sätt, därför levde de farligare.

Karzan satt i bilen, han höjde kikaren då det plingade i telefonen.

Asabiya, glöm inte!

Han mindes Azads ord.

Utan asabiya blir vi som kuffarna. Med asabiya kan vi uträtta vad vi vill.

Azad sa också: Akta dig för pengarna, broder. Akta själen för rikedomar, om du vill behålla asabiya.

Karzan skrev tillbaka: Aldrig jag glömmer.

Det var kyligt i luften. Solen sken vasst från den molnfria himlen ner över den vidsträckta asfalten, skenet fick den vita skolbyggnaden att blända hans ögon.

Det hade inte alltid varit likadant mellan dem som det var nu. Karzan mindes en gång för åtta år sen; han hade hittat Rana sittande på en stol på balkongen med ett paket tändstickor framför sig och ett glas vatten. Hon strök eld på tändsticka efter tändsticka, och just som den flammade upp med explosiv låga doppade hon stickan i vattnet.

När han frågade vad hon höll på med sa hon att det lät så roligt när den flammande elden slocknade.

Karzan lånade paketet och provade några gånger själv innan han lät henne fortsätta sin barnsliga lek på egen hand.

Han mindes att plånet på ena sidan av tändstickspaketet var trasigt av väta. Rana sa att hon hade försökt tända några våta tändstickor utan att lyckas, men om tändstickorna bara torkade skulle det säkert fungera. Karzan hade fått lära henne att en tändsticka bara gick att tända en gång. Fast det gjorde inget, för tändstickor var billiga, men det var onödigt att förstöra själva paketet.

Sen hade de byggt ett staket genom att tränga ner tändstickorna i mellanrummet mellan brädorna i bordet. Knopparna på tändstickorna satt så tätt ihop att om man bara antände en av dem skulle alla börja brinna.

De byggde på sitt gemensamma staket en lång stund innan Rana satte eld på den yttersta tändstickan, och när seriereaktionen väl satte fart tjoade de båda förtjust åt den flammande elden.

Karzan log åt minnet. Vad allt hade varit annorlunda förr i tiden, och så svårt det var att förstå att Rana inte längre var en liten flicka utan nu en mogen kvinna.

Glasdörren öppnades borta på skolan. Kuffarna flödade ut och låste upp sina cyklar. Flera av dem for iväg som löv strödda för vinden, andra promenerade långsammare. Sen kom hon ut, Rana, hans älskade syster, sist av alla.

Karzan öppnade bildörren och ställde sig synlig för henne. Det fanns få bilar på parkeringen, hon skulle se.

Ja, nu såg hon honom, och började gå mot bilen. Hon log mot honom snabbt. Han kände sig trygg när han såg leendet och tänkte att den som fick henne kunde skatta sig lycklig.

Rana såg sig om över axeln, rättade till slöjan med en hand. Sen fortsatte hon gå mot honom som vanligt.

Sinnet fick smuts över sig.

Vad var det han såg? Varför kastade hon tveksamma blickar omkring sig?

När hon kom nära hälsade de på varandra. Han gick runt bilen och öppnade dörren på passagerarsidan. Rana stannade. Han gick runt bilen igen, tillbaka till förarsidan.

– Är något fel?

– Nej … jag …

Rana fick inte fram sina ord.

– Är skolan tom? frågade han.

– Jag vet inte …

– Ge mig telefonen.

Rana stod tyst. Rörde sig inte.

– Syster, ge mig telefonen.

– Varför?

– Du vet varför.

Hon sa inget.

– Döljer du något för mig?

– Nej …

– Då så. Ge mig telefonen.

– Jag vill promenera hem.

– Var är dina vänner?

– De gick tidigare idag …

– Okej. Kom, vi kör.

– Jag vill promenera, snälla?

– Nej, du ska åka hem med mig.

– Varför det?

– Du vet varför. Varför ställer du den frågan?

– Litar du inte på mig, Karzan?

– Syster, du ställer många frågor. Ge mig telefonen, annars vet du att jag måste ta den.

Hon kastade en ny blick över axeln. Det gjorde honom bara mer säker. Han gick fram till henne. Hon backade några steg.

Han höjde rösten och skärpte den:

– Jag stannar här.

Hon stannade också.

– Du måste ge mig telefonen, annars vet du att jag måste berätta för pappa.

Hon stod stilla utan att röra sig.

– Varför måste du ha den idag? frågade hon.

– Därför att jag har bestämt det.

Hon sa ingenting.

– Du döljer något, Rana.

– Nej, jag döljer inget.

– Du ljuger! Du har tio sekunder att ge mig telefonen.

Han började räkna. Hon slog ner blicken.

– Ett, två, tre, fyra …

Gud, ge henne förnuft!

– Fem, sex, sju …

Gud, rädda mig från det här!

– Åtta, nio …

Nu rörde hon på sig.

De stod säkert fem meter från varandra, och nu kom hon närmare med varsamma steg. Hon tog av sig ryggsäcken, hon öppnade blixtlåset, hon stoppade ner handen.

– Bra, ge mig telefonen nu.

Rana tog upp telefonen. Sen höll hon den med båda händerna framför sig, som om den var en fågel hon skulle strypa.

– Ge mig den nu, Rana.

Men hon rörde sig inte. Han skyndade sig fram med hastiga steg. Grep händerna på henne. Hon ryckte undan telefonen från honom och böjde bak armarna och höll telefonen vid sin nacke.

Han trevade upp för hennes armar med händerna, grep sig fram vid huvudet på henne och fick tag i fingrarna, började bända upp dem en efter en. Hon ryckte till och lösgjorde sig från hans grepp, men han fick fatt i händerna snabbt igen.

– Släpp taget! Du skapar problem!

Hon sa ingenting, bara flämtade och kämpade emot.

Plötsligt flög telefonen ur handen på henne, ner i asfalten. De rusade fram och hamnade på knäna. Han pressade undan henne och fick tag i telefonen. Små glasflisor hamnade i hans hand.

Skärmen var krossad. Han reste sig upp och slog in koden, men telefonen löd inte.

– Du har bytt kod!

Rösten ekade över parkeringen. Han grep hennes arm hårt och drog upp henne så att hon också stod upp. Hon skrek till av smärta.

– Ge mig koden, Rana!

Han lättade på greppet och väste:

– Ge mig koden. Nu!

En lång skugga låg på asfalten.

– Vad står på här?

En man stod bredvid dem på parkeringen.

– Är allt i sin ordning?

– Ja, allt är bra, du kan gå.

– Rana? Vad händer här egentligen?

Rana sa ingenting, hon slog ner blicken.

– Du kan gå, sa Karzan.

Mannen såg på honom med lugna ögon:

– Vem är du?

– Jag är hennes bror. Vem är du?

– Mattias heter jag, jag är lärare här.

Nu vände sig mannen till Rana:

– Kan du följa med in? Jag måste prata med dig.

– Om … om vadå?

Mannen som hette Mattias gjorde ett knyck med huvudet mot skolan. Rana stod kvar.

– Kommer du, Rana?

Hon tog ett par osäkra steg mot skolan.

– Om du ursäktar oss ett tag?

Mattias höjde handen mot Karzan just när han också började gå för att följa med dem in.

– Jag får inte följa?

– Nej, det här gäller Rana. Kommer du?

Mattias hade vänt sig mot henne. Karzan sa:

– Rana … Vi ska åka hem!

– Jag kommer snart, sa Rana med gråt i rösten.

De vände ryggen åt honom och gick därifrån. Han stod kvar och tittade efter dem. Visste inte vad han skulle ta sig för. Skulle han följa med in? Alltsammans hade gått så fort.

En äldre man med keps och hund i koppel tittade på honom från asfaltkanten närmast den lilla gräsmattan som skiljde parkeringen från en annan parkering längre bort.

– Jag såg alltihop, sa mannen.

Karzan brydde sig inte om att svara.

– Jag förstår inte vad en sån som du överhuvudtaget har i det här landet att göra.

Hunden pissade mot en björk.

– Har du inget jobb att sköta?

– Varför bryr du dig?

– Bete sig sådär mot en annan människa? Vad liknar sånt?

Karzan sa fortfarande ingenting. Han gick mot bilen. Hjärtat bultade hårt i bröstet. Han kunde inte sortera tankarna.

– Ett sånt primitivt beteende! sa mannen. Varför åker du inte hem till ditt eget land?

– Gå hem och raka fittan.

Med de orden satte sig Karzan in i bilen och körde från parkeringen. Han körde ner på Ågårdsvägen, tog upp telefonen och ringde Azad med darrande fingrar.

– Är du hemma, bror?

– Ja, vad står på?

– Stora problem. Stora problem!

– Är du i bilen?

– Ja, nere på gatan, kom nu!

– Jag kommer.

De la på. Karzan torkade pannan. Azad kom ut med jackan fladdrande och en cigg i munnen. När han satte sig in bjöd han på en och tände.

– Vad händer, bror?

Karzan flämtade:

– Dom tog in henne! Hon är inne på skolan!

Karzan vände bilen och körde snabbt tillbaka till skolan. Han parkerade på samma plats som tidigare och förklarade precis vad som hade hänt. Alltsammans från början till slut.

Azads röst var lugn och kontrollerad:

– Har hon gått in i skolan, säger du?

– Ja, det kom ut en lärare och tog in henne. Han såg att vi tjafsade och kom ut och plockade in henne. Nu vet jag inte vad som händer.

– Okej, bror. Då måste vi vänta. Nu gör hon sitt val.

Hjärtat började slå hårdare.

– Om hon kommer ut därifrån är allt i sin ordning. Om inte … Ja, då har hon gjort det andra valet, och då vet du vad du måste göra.

– Ja, jag vet.

– Är du beredd på det? Hur stark är du, bror?

– Stark … Jag är stark, Azad.

De väntade en lång stund, rökte cigaretter under tiden. Hjärtat ville inte lugna sig.

– Azad! Jag klarar det inte. Jag måste gå in.

– Nej, dum idé.

– Varför?

– Du är som eld nu. Tagga ner.

Azad bjöd på en ny cigg.

– Du får coola ner dig. Du måste ha självkontroll när du pratar med kuffarna. Du vet hur dom är. Dom förstår bara språk. Lugnt och fint språk som är förnuftigt. Du kan inte storma in där och gorma. Dom tror du är galen då. Det blir en bränd chans. Förstår du?

Azad hade rätt, som vanligt. Karzan rökte färdigt ciggen.

– Men tänk om hon har pojkvän?

Azad såg på honom med allvarliga ögon.

– Tror du det?

– Jag vet inte, men det gör mig galen att inte veta.

– Har du sett tecken på det?

– Jag vet inte riktigt. Kanske.

– Jag förstår vad du säger, sa Azad. Det var ett stort misstag att inte kontrollera hennes mobiltelefon. Nu är det sanningens minut. Hon ska göra sitt val och ta konsekvenserna. Du också, bror.

Du också …

Del I

1

Det knackade på dörren. Vera stack in huvudet:

– Edvard, ursäkta om jag stör, vad står du i just nu?

– Bara lite hederlig journalföring. Hur så?

Vera klev över tröskeln in på hans kontor.

– Jag fick ett samtal från kuratorn på Sunnerbogymnasiet. Det sitter en tjej där som verkar rädd för att gå hem. Skulle du kunna åka dit?

Edvard ryckte på axlarna:

– Visst. Ensam, menar du?

– Helst inte. Ni behöver vara två. Jag ska knalla vidare och fråga runt, men du kan alltså?

– Ja. Finns hon i vårt system?

– Nej, det gör hon inte. Jag gjorde en snabbsökning och hon är helt ny. Kuratorn var också förvånad, men det verkar angeläget.

Vera klev tillbaka över tröskeln ut i korridoren.

– Är Ivan ledig? frågade Edvard.

– Han är på hembesök men borde vara tillbaka när som helst.

Plötsligt ropade Vera ner i korridoren:

– Martina! Kommer du hit en stund?

Edvard sköt upp kroppen i bättre hållning på stolen. Ryggen var öm nedanför skulderbladen. Han pressade ryggen bakåt och sträckte på sig så att det knakade.

Martina ställde sig utanför hans kontor. Vera förklarade läget:

– Kuratorn på Sunnerbogymnasiet har ringt angående en tjej som heter Rana. Hon är sjutton år och går i tvåan. Hon sitter där nu och är rädd för att gå hem. Hon blir slagen om hon går hem säger hon. Vi måste dit och göra en skyddsbedömning illa kvickt.

Edvard flikade in:

– Hedersrelaterat?

– Ja, det verkar så.

Vera vände sig till kollegan:

– Martina, hur känner du?

– Jag har bara varit här i tre veckor. Vad tror ni?

Ivan dök upp längre bort i korridoren, han gick med bestämda steg och skulle just vika av in på sitt eget kontor när Vera ropade på honom att komma.

När Ivan stod vid tröskeln drog hon ärendet igen.

– Hedersrelaterat? muttrade Ivan. Då avstår jag helst. Jag har sjutusen jävla andra saker jag måste bli färdig med.

Vera la huvudet i djupa veck. Sen blev ansiktet som vanligt igen och hon sa:

– Såhär gör vi. Edvard och Ivan, ni kör dit och pratar med henne. Martina, du får vara beredd här ifall det behövs förstärkning. Är det någon av er som har något emot att jobba över idag?

– Inte jag, sa Edvard.

Martina hade heller inget emot att jobba över.

Vera fortsatte:

– Det kan vara så att hennes storebror väntar utanför. Om det är så att Rana behöver en akut insats så får du, Martina, vara beredd med bilen och köra till en dold plats som ni avtalar sinsemellan.

Vera gav papperna till Ivan som genast, närmast demonstrativt, gick in på Edvards kontor och la dem på hans bord.

– Jag tänker inte bli huvudhandläggare, sa Ivan. Jag hjälper till idag, sen får du sätta någon annan på det här.

Edvard stod vid bokhyllan och drog ut mappar som han hastigt scannade med blicken. Till slut hittade han rätt mapp med skyddsbedömningsverktyget. Han drog till sig jackan som hängde på en krok på väggen. Ivan följde honom ut.

Edvard satt bakom ratten och försökte lugna turbinen som snurrade i huvudet. Ivan satt i passagerarsätet och teg. De nådde Ringleden, körde under gångbron som ledde mot Kronoskogen och svängde av höger. Gymnasieskolans vita fasad skymtade mellan trädstammarna. Ivan tog upp telefonen och slog numret till kuratorn, sa att hon kunde komma ner och låsa upp dörren.

Edvard körde in på parkeringen i en våldsam hastighet och rullade fram så nära ingången han kunde. Han stängde av motorn, såg ut genom bilrutorna efter människor.

Bilar stod parkerade oregelbundet som utströdda Lego-klossar över asfalten.

Edvard och Ivan väntade tills det dök upp en man i röd tröja bakom den inglasade dörren. De klev ut, skakade hand med mannen och leddes in i den öppna lobbyn och tog trapporna upp till en platå där en skolcafeteria låg som hade stängt för dagen.

Mannen som öppnat för dem hette Mattias och var lärare. Som i tyst samförstånd stannade de kvar vid trappan.

– Var är Rana nu? frågade Edvard.

– Hon sitter inne hos kuratorn.

– Har du någon kännedom om Rana? frågade Edvard. Något som du har iakttagit?

– Nej, ingenting alls faktiskt. Bara att hon är väldigt ambitiös och duktig och sådär. Studiemotiverad. Hon kommer kunna gå långt här i livet.

– Sitter brorsan i någon av bilarna här ute? frågade Ivan.

– Ja, det står en grön bil nere vid träden längst bort. Såg ni den?

Edvard skakade på huvudet. Mattias fortsatte:

– Dom bråkade ute på parkeringen. Antagligen har han suttit där och väntat på henne. Jag vet inte varför dom bråkade, men jag sprang ut och konfronterade. Brodern var ganska otrevlig mot mig och aggressiv mot Rana.

– Verbalt eller fysiskt? frågade Edvard.

– Både-och skulle jag säga, utan att kunna deras språk.

Edvard hummade till svar. Mattias fortsatte med en suck:

– Ja, vi är som sagt totalt överrumplade. Vi har inte märkt någonting, men å andra sidan är det inte helt ovanligt i såna här fall.

– Vad har hon sagt till er?

– Hennes storebror har tydligen bevakat henne hela tiden sen hon började här, hämtat henne efter skolan och gud vet allt. Nu verkar hon ha nått en gräns.

De gick runt cafeterians knut, passerade biblioteksingången och nådde en ingång till en kort korridor med besöksstolar och bord. Mattias knackade försiktigt och öppnade en dörr.

Kuratorn reste sig från stolen, sträckte fram handen mot Edvard och Ivan. Hon hette Ingrid, och behövde inte säga sitt namn. Både Edvard och Ivan visste vem hon var sen tidigare ärenden.

Rana satt på en stol. Hon hade en svart slöja över huvudet. Ansiktet såg blekt ut, vitt, och med ögon som knappt syntes. Mattias lämnade rummet och gick ut i matsalen som låg precis intill och hämtade två extra stolar. Ivan tog en av dem och placerade den två decimeter snett bakom Edvard. Han tog upp ett kollegieblock ur väskan, korsade benen och fortsatte tiga.

Edvard tog ordet:

– Hej Rana, jag heter Edvard och min kollega som är med mig heter Ivan. Vi kommer från socialtjänsten.

Ingen reaktion. Inte ens en lyft blick.

– Vet du vad vi på socialtjänsten gör?

Hon reagerade inte.

– Vi hjälper barn och ungdomar som har det svårt på olika sätt, sa Edvard. Det kan vara bråk hemma eller missbruk och andra saker. Vi jobbar för att ingen i Sverige ska behöva växa upp med våld i hemmet. Vi är här för att vi nyss fick höra att du hade bråkat med din bror utanför skolan. Han har varit våldsam mot dig förstår jag.

Edvard tystnade och inväntade Rana. Hon hade blicken fäst i golvet. Ansiktet såg fortfarande blekt ut.

– Jag förstår att det känns ovant att träffa oss, eller att ens prata om såna här saker, men jag tror …

Kuratorn avbröt honom:

– Rana, förstår du vilka socialtjänsten är?

Rana nickade.

Kuratorn fortsatte med mild stämma:

– Du berättade för mig att du var rädd. Eller hur?

Rana nickade.

– Kan du berätta för Edvard och Ivan hur det är hemma?

De väntade, men Rana sa ingenting.

Kuratorn fortsatte:

– Du sa att du var rädd för att gå hem?

Rana visade ingen reaktion.

– Vad händer när du kommer hem? frågade Edvard.

Ranas röst var tunn:

– Jag vet inte …

– Men du är rädd?

– Ja …

– Kan du försöka säga vad du är rädd för? Det är ju första gången vi träffas och jag vet ingenting om dig, Rana. Kan du försöka beskriva hur det är där hemma?

– Jag är rädd att dom ska slå mig.

– Okej, varför skulle dom slå dig?

– För att … för att jag är här.

– Du menar hos kuratorn?

Rana nickade.

– Det gillar dom inte, alltså?

Rana skakade sakta på huvudet. Edvard fortsatte:

– Din bror sitter här ute och väntar på dig. Varför gör han det?

– Han vill skjutsa mig hem.

– Men du vill inte åka med, är det så?

Rana nickade och strök sig under ena ögat med fingret. Edvard lutade sig tillbaka och hörde Ivans penna raspa bakom ryggen.

Edvard harklade sig försiktigt:

– Ursäktar ni oss ett tag?

Edvard reste sig och Ivan följde efter. De lämnade kuratorns kontor och ställde sig i den tomma matsalen. Edvard sänkte rösten utan att förlora i tydlighet:

– Ivan, ring till Vera och fixa beslut om omedelbart omhändertagande. Be Martina sätta sig i en omärkt bil och vara beredd. Fråga Vera var det finns lediga platser på jourhem eller kvinnojourer i antingen Älmhult eller Växjö eller någonstans i norra Skåne där hon kan placeras.

Mattias kom ut från kuratorns rum samtidigt som Ivan tog upp sin telefon för att ringa.

– Har ni någon bakväg där en bil kan köra in? frågade Edvard.

– Visst har vi det. Så hon ska alltså placeras?

– Ja, så måste det bli.

Edvard suckade. Samtidigt började Ivan prata med Vera i bakgrunden. Edvard gnuggade pannan och sträckte på ryggen så att det knakade. Han hade fortfarande ont.

Ivan rörde sig bort i matsalen och ställde sig nära en av väggarna. Edvard återvände till kuratorns rum. Han satte sig ner på stolen igen.

– Rana, vi förstår vad du är utsatt för. Det var modigt av dig att komma till Ingrid och berätta om det. Nu ska vi försöka hjälpa dig så gott vi kan så att det här inte behöver fortsätta.

Rana gav ingen reaktion ifrån sig.

– Visst känns det bra? sa Ingrid.

Rana gav ingen reaktion.

– Vi ska skjutsa dig till annan ort, sa Edvard. Där kommer du få bo i några dagar tills vi kan hjälpa dig vidare. Om du ska flytta hem igen eller inte måste vi utreda närmare, men så länge vi utreder kommer du inte behöva bo hemma.

Edvard ryste vid sina ord, han vande sig aldrig vid att lämna så här ödesmättade meddelanden.

– Kommer jag inte få komma hem nu? frågade Rana.

Edvard såg på Ingrid som inte visade något ansiktsuttryck.

– Det vet vi inte just nu, sa Edvard. Vi ska utreda din situation först. Det kan ta några månader, men oftast går det snabbare än så.

Edvard sträckte sig efter ett papper i skrivaren som stod på Ingrids skrivbord. Han tog en penna från bordet och höll fram mot henne:

– Kan du försöka skriva upp vilka orter där du har släktingar eller andra kompisar till din familj? Det är viktigt för oss att veta. Skriv ner alla namn du kommer på, och gör ett plus vid namn som är snälla mot dig, och ett minus framför namn som du känner dig rädd för. Förstår du?

Ingrid tog emot pennan eftersom Rana inte gjorde det.

– Ni kan göra det medan jag går ut till min kollega.

Edvard reste sig från stolen och stängde dörren efter sig. Ivan stod borta vid fönstret och pratade fortfarande i telefon. Edvard gick fram till honom. Ivan avslutade samtalet och sa:

– Sådär, Edvard. Nu har jag gjort min insats i det här ärendet. Nu får du och Martina ta över. Var är bilnycklarna?

Edvard fiskade upp dem från byxfickorna.

– Tack. Vi ses imorgon.

Ivan gick tillbaka till kuratorns rum och hämtade sin väska. Edvard gick tillbaka han också. Ivan kom ut från rummet och skyndade sig längs med väggen bort mot knuten där cafeterian låg. Edvard hejdade honom:

– Ivan! Kan du inte stanna fem minuter?

Ivan bromsade.

– Åtminstone tills vi andra är på väg härifrån?

– Är det verkligen nödvändigt? sa Ivan. Jag har en del andra jävligheter att stå i.

Mattias hade också kommit ut från kontoret. Det ringde plötsligt på Edvards telefon. Han svarade.

– Hej, det är Martina här. Vart ska jag köra?

Edvard vände sig mot Mattias:

– Var kan vi plocka ut henne?

– Vi tar det i flanken på andra sidan, ni kan möta upp med bil på baksidan av badhuset.

Edvard meddelade Martina vart hon skulle köra.

– Stanna i bilen, Martina. Jag ringer när vi är på väg.

De avslutade samtalet. Ivan tittade på armbandsuret:

– Behövs jag mer? Jag har tjugo jävla ärenden att stå i.

– Okej, kör du, sa Edvard. Vi fixar resten.

När Edvard kom tillbaka till kuratorns kontor satt Rana med huvudet i händerna och grät. Ingrid satt tätt intill med handen vilande på hennes axlar. På bordet låg nätverkskartan med sina plus och minustecken. Edvard vek ihop pappret och stoppade det i skjortfickan.

– Vi har bara en sak kvar vi måste göra, sa Edvard. Går det bra om vi lånar din dator, Ingrid?

– Javisst.

Edvard fick ta Ingrids kontorsstol. Han öppnade webbläsaren. Rana snyftade fortfarande bakom hans rygg. Det kändes trist att behöva avbryta henne, men det var tvunget.

– Rana, det är viktigt nu att du förstår att du från och med nu blir skyddsplacerad. För att ingen ska hitta dig vill jag uppmana dig att du ger mig din telefon och fimpar alla dina konton på sociala medier … Facebook, rubbet.

Rana reagerade inte.

– Din telefon också. Vi kommer ge dig en ny så fort som vi bara kan, med ett nytt nummer. Troligen redan imorgon.

– Min telefon är hos min bror, Karzan.

Edvard hann inte med sin egen stressreaktion.

– Okej, sätt dig vid datorn här och släck ner dina sociala medier.

Edvard reste sig och lämnade plats åt Rana. Samtidigt ringde telefonen.

– Ingrid, kan du hjälpa henne stänga sina konton?

Edvard svarade i telefonen och lämnade kontoret igen.

– Det står en massa bilar här! sa Martina. Hur vet vi att dom inte skuggar oss?

– Det vet vi inte, ser du något misstänkt?

– Nej, men det är massor av bilar här!

– Vad tog du för bil?

– En röd Opel.

– Bara sitt på din plats och vänta.

Edvard skyndade sig in på kontoret igen. Ingrid och Rana satt vid datorn och letade efter en länk för att ta bort Facebook. Mattias stod vid dörren och väntade. Edvard drog på sig jackan som hängde över stolen. Han gick fram till fönstret och försökte se parkeringen på framsidan. Den gröna bilen stod fortfarande parkerad där borta. En gestalt verkade sitta i framsätet.

Edvard fick en klump i magen. Hjärtat började slå hårdare och han kände hur handflatorna blev kladdiga av svett.