Det är inte över än

By Carl-Gunnar Sandell

När den unga kvinnan inte dyker upp som avtalat tycker hennes vänner att det är lite konstigt. När de inte får tag på henne börjar de oroa sig. Det är först när de får en bild skickad till sig som den fruktansvärda sanningen börjar ta form. En bild på en kropp på ett smutsigt cementgolv. Poliserna Albert Emanuelsson och Jan Strandvall dras in i utredningen och förstår snart att kvinnans försvinnande bara är en liten del av det hemska som håller på att ske. Mot sin vilja tvingas de erkänna för sig själva att det inte är över än ... "Det är inte över än" är den fristående uppföljaren till deckarromanen "Joe". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726749823

Book preview

Lennon-McCartney

Kapitel 1. Fredagen den andra oktober.

Hösten hade kommit tidigt och mörkret hade lagt sig som ett tungt, trött, vått täcke över staden. Andra dagen i sträck som det regnade. Jennie Björk skyndade fram på den plaskvåta trottoaren, parerade snabbt förbi två vattenpölar och passerade två cyklar innan hon vek av på Repslagaregatan. Hon var redan sen och kände sig jäktad när hon småsprang så det skvätte om skorna. Det var idag de skulle berätta och hon såg fram emot att träffa de andra i cirkeln.

Jennie! hördes en röst från porten på hennes högra sida. Hon stannade till, vände sig mot den dunkla porten och slängde ett snabbt ögonkast. Jag måste ha hört fel, tänkte hon och torkade sig med handflatan över ögonen, tittade mot porten, såg inget och skynda vidare.

Jennie! Rösten hördes högre och intensivare. Var det henne han menade? Konturerna av en mörk reslig figur syntes plötsligt tydligt mot den mörka porten. Hon kände sig villrådig, skulle hon fortsätta? Hon stannade och tittade mot den mörka gestalten.

Ja, sa hon och stannade. Är det mig du menar?

Hej Jennie. Värst vad du har bråttom. Hon tyckte att hon kände igen rösten men kunde pinsamt nog inte placera honom. Hon kostade på sig ett leende även om gestalten inte skulle kunna urskilja det i mörkret.

Vill du ha skjuts? Det är ett jävla skitväder. Han gick fram till en röd mindre bil som stod parkerad intill porten. Är ändå på väg tvärs igenom stan så det passar mig bra. Inga besvär alls.

Det är snällt men det behövs faktiskt inte, sa hon vänligt. Ska bara ner till Norrtull.

Då har du en bra bit i det här rusket. Hoppa in! Han öppnade dörren till passagerarsidan och vinkade fram henne. Hon tog tveksamt några steg mot bilen. Äsch vad tusan, jag är redan sen så det blir bra, han har rätt det är ett skitväder, tänkte hon och skyndade fram. Hon klev in i bilen och mannen slog försiktigt igen dörren om henne och skyndade sig in i förarsätet. Innan Jennie hade fått på sig bältet började bilen glida iväg. Han körde lugnt och försiktigt.

Jennie tittade på honom i smyg. Skulle hon fråga honom om hans namn? Det kändes lite sent det skulle hon i så fall gjort direkt. Nu var det försent. Hon fick spela med och hoppas att han skulle ge henne någon ledtråd under deras korta resa. Han kände igen henne och han verkade bekant på rösten. Men var hade de sets? Hon sneglade på honom i smyg igen. Han var kanske äldre än hon, men inte lastgammal, omkring trettio år. Hade ett trevligt utseende, en grop i hakan, verkade vara välklädd med en mörkblå rock. I ljuset från de mötande bilarna och gatubelysningen uppfattade hon att han hade en lagom ansad skäggstubb. Håret var tjockt och verkade nyklippt, inte ett hårstrå låg fel. Som tagen direkt från Dressmans klädmodeller, tänkte hon och log lite åt sig själv. Han körde ut på Östra promenaden och passerade hamnbron. Jennie tittade ut genom sidorutan på de upplysta fartygen som låg i hamnen och bildade ett oregelbundet ljussken i det regniga vädret. Hon kände att han samtidigt vred på huvudet och tittade intensivt på henne. En olustkänsla spred sig genom hennes kropp medan hon höll kvar blicken på båtarna. Bara en kilometer till sedan skulle hon tacka för skjutsen.

Det är något som inte stämmer? tänkte hon. Varför säger han inget? Hon tog mod till sig och sneglade på honom. Han såg besvärad och avstängd ut, hade något stramt över munnen. I rondellen svängde han av åt höger och inte vänster. Fel håll. Helt jävla fel håll, ville hon skrika. Han körde längre in i hamnområdet. Det var åt helt motsatt håll som hon skulle.

Oj då, nu kör du fel, sa hon med så lättsam röst hon kunde uppbringa. Han tog ingen notis om hennes kommentar utan fortsatte med blicken stadigt på vägen. Bilen svängde in bland de gamla och övergivna lokalerna i hamnen.

Vart ska du? sa hon nu utan lättsam ton utan med en darrande skräckslagen röst. Hon kände försiktig med handen på bildörrens handtag medan bilen fortsatte in mellan de allt mer förfallna lagerlokalerna. Mannen bromsade in på en inhägnad gårdsplan precis framför ett rött slitet tegelhus som såg ut som en lagerbyggnad. Precis innan bilen stannade tryckte hon ned handtaget. Helvete, jävlar – dörren var låst. Han stannade bilen, tittade på henne med ett snett tillgjort leende. Då såg hon kniven i hans högra hand och kände att tiden stannade. En enda tanke i huvudet – jag måste ut.

Inte ett knyst, väste han fram. Han öppnade sin dörr utan att släppa blicken på henne. Tryckte samtidigt kniven mot hennes kind. Hon satt helt stilla utan att röra en enda muskel.

Nu går du lugnt och fint ut på min sida. Knivseggen försvann från hennes kind och hon vred sig mot mannen som med ett stramt uttryck över ansiktet vinkade fram henne mot sig medan han sakta hasade sig baklänges ut ur bilen. Hon makade sig försiktigt över på förarsidan medan mannen gled ur bilen. Jennie tittade sig omkring men kunde inte se något som skulle kunna hjälpa henne. De hade hamnar i ett helt öde område trots att det var i Norrköping, bara femhundrameter från folkvimlet. Ingen skulle höra henne eller komma till undsättning.

Kliv ur bilen, sa han dämpat utan att släppa fokus på henne. Hon gjorde som han sa. Hon kände hur hela kroppen skakade av skräck när hon klev ut bilen och ställde sig bredvid honom. Hur kunde hon varit så jävla dum som åkte med honom. Hennes mobil ringde och hon trevade efter den och fick upp den ur jackan. Mannen ryckte till sig telefonen och stoppade den i sin rock, slog igen bildörren och ställde sig tätt bakom henne.

Vad vill du? Frågan kom knappt hörbart och hon vred på huvudet mot honom.

Gå bara rakt fram och håll käften. Han spottade fram orden och pekade mot en sliten trädörr på gaveln mot tegelbyggnaden. Jennie började gå. Hon visste att hon inte hade många sekunder på sig. Hon fick inte komma in i huset. Han knuffad till henne i ryggen och hon tog ett snedsteg men fann balansen igen.

Gå för fan, rappa på, fräste han till och gav henne ytterligare en knuff.

Jag får inte fick hamna därinne, tänkte hon när hon närmade sig huset. Nu var det bara två meter kvar till dörren. Nu eller aldrig. Hon tvärstannade, snodde runt och riktade en spark mot honom, på samma sätt som hon gjort hundratals gånger på träningen. Sparken träffade honom i magen och han stönade till av smärta, vek ihop kroppen men reste sig snabbt med ett vrål. Jennie rusade förbi honom och kände hur hjärtat dunkade som det aldrig gjort tidigare. Måste ut från området, tänkte hon och rusade förbi bilen och tog sikte mot öppningen mellan byggnaderna där de kommit ifrån.

Kommer jag bara ut kan det gå, jag kan springa fort. Hon hörde hans steg bakom sig och förstod att han också sprang fort, han skulle inte ge upp. Jag borde skrika - men orkar inte. Måste bara komma bort från dåren. Hon kom fram till öppningen, rundade hörnet snävt, slog i axeln och roterade ett halvt varv, kände hur hon drogs tillbaka av en stark arm. Hon dråsade i backen och hann bara titta upp på gestalten när hon träffades av sparken i huvudet.

Kapitel 2. Fredagen den andra oktober.

Är det någon som har hört något från Jennie, sa Linnea och tittade oroligt på sin klocka.

Hon kommer säkert ska du se. Marie Jansson sträckte fram ett glas och hällde upp lite vit vin till sin väninna. Linnea log, tog tacksamt emot det och smuttade.

Har du läst boken? frågade Linnea med undran i rösten.

Självklart, svarade Marie rappt. Riktigt bra eller hur? Linnea övervägde för en sekund säga ja men beslöt att nästan säga som det var, att hon inte hunnit öppna den ens.

Nja, jag vet inte. Har faktiskt inte hunnit mer än halva. Håller ju på och flyttar till lägenheten nu. Hon suckade tungt för att understryka att hon faktiskt har haft annat för sig.

Vi får börja utan Jennie. Kerstin Larsson kom fram till dem i soffan. Kerstin hade på eget initiativ tagit på sig att vara bokcirkelns informella ledare, främst beroende på att de alltid samlades i hennes designinredda lägenhet vid Norrtull.

Vet inte var hon är. Har ringt till henne men telefonsvararen går på hela tiden, sa Sofia Berg och lät uppriktigt orolig när hon la ifrån sig mobilen på bordet med en irriterad rörelse.

Det är lugnt. Är det nån som kan ta vara på sig så är det Jennie. Herregud hon tränar ju karate som en galning. Hon kommer ska du se. Nu kör vi igång. Kerstin hämtade Kai Fling som stod i köket med sin telefon vid örat och fnittrade.

De fem kvinnorna satte sig tillrätta runt soffbordet och samtalsledare Kerstin la ett exemplar av Rosa Ventrellas bok "Historien om ett anständigt liv" på bordet. Dagens bok skulle nu skärskådas. Linnea hoppades att hon inte var ensam om att inte ha läst boken. Något kunde hon säga om den ändå och förresten var väl inte det viktiga att lusläsa den utan att få träffa väninnorna. Så fort som Kerstin hade fyllt på deras vinglas började de som vanligt började prata om boken men samtalet gled sedan snabbt över i andra saker. Linnea la märke till att Sofia var lite mer dämpad än vanligt. Hon tittade oroligt på sin mobil med jämna mellanrum. När klockan närmade sig tio rundade Kerstin av, som hon alltid gjorde. De stämde av nästa tid som skulle vara om två månader. De gjorde sällskap ut på gatan, där Kai och Sofia gick åt samma håll. Linnea och Marie gjorde sällskap hem. De vandrade uppåt längs med den vattenblanka Kungsgatan som reflekterade de olika färgerna från gatubelysningen och de restauranger som fanns där.

Vart tusan tog hon vägen? Jennie alltså, förtydligade Marie.

Hon har säkert glömt tiden.

Ja men att hon inte svarade eller ringt tillbaka, konstigt.

Klockan är mycket. Vi får kontakt med henne i morgon. Linnea gäspade stort. De pratade inte mer om det och gick under tystnad. När de såg ett gäng tonåringar som skränande stod och gestikulerade och verkade ordentligt påverkade av något, skyndade de sig förbi. Ungdomarna tog ingen notis om dem.

Hur går det då med flytten? Har du fått ordning på grejerna än? frågade Marie när de närmade sig St. Persgatan.

Japp, sovit i lägenhet två nätter. Gud så skönt att äntligen få lite privatliv och slippa Jonathans tjatande om allt. Marie log åt henne och tänkte på hur hon själv kände inför sin första lägenhet.

Inflyttningsfest på gång kanske?

Absolut. Om några veckor kanske. Behöver bara ha några sittplatser till.

Okej. Vi ses. Gå försiktigt i mörkret nu, sa Marie onödigt förmanande och gav Linnea en snabb kram. Hon sneddade över gatan och vek in på St. Persgatan och försvann ur synhåll. Linnea avundades Maries självsäkerhet. Hon var bara ett år äldre än henne själv men hunnit med så mycket. Hade en trevlig pojkvän och de hade redan börjat planera för att köpa ett eget hus. Nåja min tid kommer också, tänkte hon. Hon fortsatte Kungsgatan uppåt. Om tio minuter är jag hemma. Hon gladdes år lägenheten på Albrektsvägen som hon fått hyra. Tack mamma att du hjälpte mig med den. Visserligen en etta men hyfsat rymlig och alldeles perfekt för mig. Hon passerade IFK-Norrköpings fotbollsarena Östgötaporten och ökade på stegen när några kalla regndroppar började falla på pannan.

Kapitel 3. Fredagen den andra oktober.

Mannen tittade sig hastigt omkring. Där låg hon livlös på marken i skenet av den ensamma svaga gatlampan. Den satmaran hade överraskade honom. Han tog ett stadigt tag om axlarna och drog henne baklänges samtidigt som han en sista gång tittade sig runt fast han visste att det inte behövdes. Till de här området kom det inte en levande själ, det var många år sedan det använts som lager för spannmål. Hon hade verkligen överraskat honom med sin styrka, vältränad och smidig. Hon vägde också mer än hade trott, mycket muskler. Han pustade ut när han dragit in henne över tröskeln till ladan.

Han kikade ut genom dörren och lyssnade, helt tyst. Han reglade dörren inifrån. Det fanns fortfarande el i ladan men han vågade inte tända. Ett svagt ljus sipprade in från någon högre byggnad längre bort och han såg tillräckligt när ögonen började vänja sig vid mörkret. Golvet var täckt med gammalt damm blandat med vetekorn. Han lyfte upp henne lite mer och fortsatte att dra henne mot det inre av de två rummen. Dammet satte sig i halsen och han hostade för att rensa luftrören. Det avtecknades två ränder på golvet av hennes skor.

Mitt i rummet släppte han taget om henne och lät henne glida ner på golvet. Han sträckte på sig, borstade av sig, tog fram hennes telefon från rocken. Snart skulle det vara klart, tänkte han medan han tryckte på den. Han svor när han inte kom in. Han böjde sig mot henne, hörde ett svagt rosslande när han tog hennes tumme och tryckte den mot displayen. Direkt kom han in hennes heligaste. En banal solnedgång visade sig som hennes bakgrundsbild. Han kollade hennes kontakter. Den satmaran var tydligen populär för kontakterna var oändliga. Han gick vidare till hennes favoriter - och där var dem. Det gick Lättare än han kunde drömma om. Jennie hade gjort sitt.

Han ställde sig på knä bakom henne, hörde hennes svaga andhämtning, lade högerarmen om hennes huvud och vred till med full kraft. Ett knakande ljud och en svag ryckning i benen sedan var det över. Han släppte taget om henne och lät henne ligga. Reste på sig och synade henne med avsmak, böjde sig fram och drog av hennes två hårsnoddar stoppade dem i fickan och i samma rörelse tog han fram mobilen och knäppte en bild. Den skulle sändas iväg om några dagar, Han gick in i telefonen igen och ändrade lösenordet till 123123 och stängde av den. En lämplig plats för mobilen om några dagar var Motala ström.

Det var nästan helt mörkt ute, regnet hade börjat dugga igen när han satte sig i bilen. På ren impuls tog han upp en av hårsnoddarna och släppte ner den på marken. Körde ut från området med släckta lyktor. Inte en bil i området och han svängde ut på den större gatan, slog på belysningen och körde med riktning mot Norrtull. Han kände sig nöjd med att hindret var borta och skulle unna sig en matbit, eller kanske en mosbricka på Leons.

Kapitel 4. Lördagen den tredje oktober.

Albert Emanuelsson tittade med ett halvt öga på mobiltelefonen. Displayen visade strax efter åtta och han försökte snusa en stund till. Det var lördag och ingen brådska. Han vände sig om i sängen och tittade på Berit som log emot honom med klarvakna ögon.

Är du vaken? sa han med trött röst och sneglade försiktigt på henne.

Klarvaken, sa hon med ett brett leende. Skulle precis kliva upp när du vaknade. Tänkte hjälpa Linnea med de sista grejerna hon ska ha i lägenheten. Berit svängde snabbt benen över sängkanten och vandrade ut i köket på redan pigga ben.

Opp och hoppa nu din latmask, hördes det högt från köket. Albert låg och stirrade upp i taket och fick en vemodig känsla när han tänkte på att de nu bara var tre som bodde tillsammans. Han, Berit och deras son Jonathan. Han är bara fjorton år och ska i alla fall inte flytta på ett bra tag, tänkte han. Linnea höll på att flytta och hennes storebror Christoffer läste i Stockholm och skulle bosätta sig där efter ekonomistudierna.

Han kunde inte fatta att Linnea att hon blivit så stor. Han tänkte tillbaka på första gången han såg henne. Han hade köpt med en blå elefant och mindes hur glad hon blivit. Linnea hade en bra kontakt med sin biologiska pappa och han hade som tur var blivit accepterad som mammas vän och när han så småningom hade flyttat hem till dem hade det varit som den naturligaste sak i världen för Linnea. Hur ivrig hade hon inte varit när han kommit med sina saker. När hon sedan fick en lillebror, Jonathan, några år senare så hade hon varit den perfekta storasystern som gjorde allt för honom. Rollen som storasyster passade henne bra. Han smålog när han funderade på den tiden. Och nu skulle hon flytta till eget boende. Vart tog tiden i vägen egentligen?

Tankarna vandrade vidare och han tänkte på tiden när han träffade Berit för första gången på Vrinnevisjukhuset. En rysning gick igenom kroppen. Dels av välbehag av mötena med Berit men också av det hemska som hände när han mot sin vilja plötsligt var indragen i en mordutredning. Allt detta hände för femton år sedan. En anmälan om bedrägeri mot en anställd kurator som tog en vändning som ingen kunde drömma om. Seriemördaren Lars Rosenbom och en knepig kirurg på sjukhuset var orsaken till att han hade träffat Berit och befanns sig här idag. Det var då han hade träffar den sympatiska kriminalkommissarien Jan Strandvall som gick i pension vid den tidpunkten.

Jan hade föreslagit Albert att söka tjänsten som hans efterträdare. Så blev det inte då. Han hade kort funderat på det men kände sig inte tillräckligt erfaren och trodde heller inte att han egentligen skulle ha fått tjänsten. Men för fem år sedan när Jans efterträdare Knut gick i pension slängde han in en ansökan, sista dagen innan ansökningstiden gick ut. Då i en ålder av 45 år tyckte han att det var dags med något nytt, nya utmaningar i livet. Förvånansvärt nog fick han tjänsten och han trodde att Jan hade något med det att göra trots att han var pensionär sedan länge hade han fortsatt kontakt med sina forna kollegor och höll sig väl underrättad om vad som hände. När han frågade Jan hade han bara skrattat och sagt att vem skulle lyssna på en gammal pensionär. Men Albert var inte så säker. Jan hade inte tappat stinget, fortfarande lika rapp i tanken trots han nu passerat åttio år. Jan och Albert träffas regelbundet och Albert har vid några tillfällen rådgjort med honom med saker som han egentligen borde tagit på avdelningen.

Kommer du inte opp eller ska du ligga och slappa hela dagen? Berit klara röst trängde igenom tankeridåerna och han ryckte lätt till.

Nej då, gjorde bara en kort summering av mitt liv, sa han och gäspade stort.

Lite tidigt kanske, vänta tjugo år, minst. Hon kom in i sovrummet, drog retfullt bort täcket från honom och han insåg att morgonslummern var över.

En snabb dusch senare stod han i köket och kände den behagliga kaffedoften. Berit hade dukat fram rostat bröd, ost, skinka och marmelad. Det här var den bästa tiden på hela veckan. Lördag, ledig, en långfrukost, morgontidningen och sedan Berit vid sin sida. Han sneglade på henne där hon satt försjunken i del två av tidningen. Håret var rufsigt och stod åt alla håll, osminkad och en brödsmula i ena mungipan. Väldigt långt ifrån den eleganta avdelningschefen på Vrinnevisjukhuset, tänkte han. Nu skulle de se henne. Han fylldes av ömhet och känslorna hade inte förändrats sedan han träffade henne för femton år sedan. Han älskade henne. Gud vad han älskade henne. Berit tittade upp från tidningen, strök bort smulan med handen.

Vart skulle Linnea igår? Hon kanske var på jakt efter en rosa elefant, eller vad tror du Berit?

Herregud det är ju femton år sedan. Dags att gå vidare kanske? sa hon med ett varmt leende.

Hon skulle träffa några kompisar, bokcirkeln. Hur är det med minnet egentligen? Hon suckade tungt och tittade ner i tidningen.

Visste jag väl. Kollade bara om du kom ihåg. Berit svarade inte utan fortsatte läsa. Albert bredde marmelad på brödet, tog en stor tugga och ögnade igenom kultursidan med en gäspning.

Kapitel 5. Tre månader tidigare.

Porten stängdes bakom honom med en svag susning och låset klickade till. Han stod utanför rättspsykiatriska avdelningen och var fri. Han sög på ordet fri. Femton långa år, men nu stod han här. Ingen väntade på honom och det spelade ingen roll. Han var fri och kunde göra precis vad han ville.

Det hade varit ett slit att hålla sig på mattan. Att kunna behärska sig och inte göra några misstag hade kostat på men det var en väl investering som nu hade gett utdelning. Rätten hade fattat det definitiva beslutet för en vecka sedan.

Det kallades för en fullständig rehabilitering. Han log när han tänkte på det. Det hade inte varit svårt att lura dem. Den första tiden hade han spelat psykotisk. Det var inga problem med den erfarenhet han hade. Att iklädda sig den rollen gick galant. Att snärja psykiatrikern hade gått bra. Han hade intalat honom att det var hans förtjänst att tillfrisknandet hade gått så bra. Ingen var opåverkad av beröm och psykiatrikern var inget undantag, tvärtom var han ovanligt lätt att manipulera. Att spela den förvirrade och psykotiska mannen var nödvändigt för att döms till rättspsykiatrisk vård. Förbättringen fick inte heller komma för snabbt om spelet skulle vara trovärdigt. Han hade haft kunskapen och visste precis vas som krävdes för att vara trovärdig: förtvivlan, ångerfull och sedan långsamt bli bättre. Medicinen hade han varit tvungen att ta under en period men hittade på sätt att slippa svälja de avtrubbande tabletterna.

Det skulle vara omprövning varje halvår. Det fick inte gå för fort. Tillfrisknandet skulle ske i en rimlig takt men sedan skulle han bli normal igen. Och det var precis så de uppfattade honom. Han var normal och fri.

Chefsöverläkaren Mats Liljegren hade begärt utskrivningen och menade att Lars hade en fullständig insikt i sin problematik, fanns inga tecken på vredesutbrott och inget som helst missbruk. Rättspsykiatrikern Björn Ceder hade bekräftat den lyckade rehabilitering med ett omständligt resonemang som ingen i domstolen vågade eller kunde ifrågasätta. Förvaltningsrätten hade varit helt enig. Det blev inte ens aktuellt med öppenvård. Inga förpliktelser att han skulle visa upp sig eller lämna några prov. Morden hade skett under tillfällig sinnesförvirring och risken att det skulle ske igen var obefintlig, hade domaren förklarat.

Då för femton år sedan hade den rättspsykiatriska utredningen menat att han hade ett stort vårdbehov. Han hade sagt att han känt sig tvingad att göra det. En röst att befallt honom och han hade inget annat val än att lyda i sitt förvirrade sinnestillstånd. Hur kunde de tro honom? Det var naturligtvis inte sant. Ingen hade tvingat honom. Det var han själv som ville det. Ville skippa någon jävla rättvisa.

Åren hade gått förvånansvärt snabbt. Han hade inrättat sig på avdelningen och hållit sig på sin kant. Efter det första året hade han inte varit inblandad i en enda incidens. Allt enligt planen. I varje situation visade han vad han skulle göra och säga och personalen började betrakta honom som en jämlike. Han hade fått god hjälp av personalen att ordna det praktiskt med en billig lägenhet och beviljats permissioner. Först bevakade på någon timma men det dröjde inte länge innan han slapp att ha någon inkompetent övervakare hängande över sig.

Hade han dömts till fängelse hade strafftiden blivit längre eftersom morden var många och brutala och livstiden hade varit trolig, tänkte han. Därför måste han planera allt utan några misstag och här stod han nu femton år senare med ett brett leende på läpparna.

Kapitel 6. Söndagen den fjärde oktober.

Det var ofattbart att det redan hade gått femton är sedan pensioneringen från polisen. Ja det märks illa fall inte på mig, tänkte Jan Strandvall och drog handen genom det silvergrå håret. Gråhårig var jag redan då. Karin och jag hankar oss fram på ömma ben. Han fylldes med värme när han tänkte på Karin hans följeslagare i vått och torrt sedan urminnes tider. Nu på senare tid kände han en viss obestämd oro när han tänkte på den gradvisa och subtila förändringen hos henne. Hon hade börjat glömma vissa saker. Blommorna som hon alltid skött hade plötsligt börjat sloka, de hade fått alldeles för mycket vatten, som hon glömt att hon nyss vattnat dem. Ja vi börjar bli gamla båda två, tänkte han och slog bort tanken.

Han hade följt debatten om det bristande förtroendet för polisen i massmedia och det gjorde honom beklämd och tänkte att det nog var lättare på hans tid. Han fyllde på ett glas vin, lutade sig bekvämt bakåt i fåtöljen och smuttade på det fruktiga vinet. Karin borde snart komma hem. Hon brukade alltid ta en promenad på söndagarna. Han tittade på det förgyllda vägguret som alltid visade exat tid, kvart över tre. Hon var lite senare än vanligt. Gick kanske lite längre eftersom det hade klarnat upp, solens strålar trängde in genom persiennerna i vardagsrummet.

Jan hade tidigare följt med på promenaden men artrosen i höften gjorde att han hade problem med de lite längre promenaderna. Karin hade inget emot att flanera lite för sig själv. Hon tog alltid samma rutt. Rakt igenom det gamla industrilandskapet, förbi Arbetets museum och upp mot Matteusområdet och sedan ett varv i parken för att sedan strosa längs med Motala ström tillbaka mot centrum. Det brukade ta en timma. Ibland hände att hon satt en stund och vilade i parken men det var mest under sommarmånaderna. Det skulle hon inte göra idag i det lite kyliga höstvädret. Jag kanske ska slå en signal till henne ock kolla, funderade han.

Han sträckte sig efter mobilen på bordet men avbröt rörelsen. Jag överreagerar, tänkte han. Hon kommer vilken minut som helst. Han sträckte sig istället efter vinglaset och tog de sista dropparna. Borde kanske minska lite med vinintaget, numera blev det ett eller två glas om dagen å andra sidan hade han läst någonstans att ett par glas inte gjorde någon skada, tvärtom bra för hjärtat. Det fanns andra artiklar som sa annat men de struntade han i att läsa.

Han lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Vinet gjorde att han kände sig dåsig och han sjönk in i en djup dvala. Han vaknade till, gnuggade ögonen och fäste blicken på klockan. Fyra! Han blev klarvaken. Hade hon kommit hem?

Karin! ropade han och reste på sig. Inget svar. Hon var inte hemma. Det hade aldrig hänt att hon kommit så sent och han kände oron öka lavinartat. Solstrålarna orkade inte länge passera persiennerna, solen stod för lågt, det började snart skymma.

Han tog telefonen och ringde. Fyra signaler gick fram och sedan kopplades telefonsvararen på. Han lämnade ett kort meddelande där han frågade var hon var. Var kunde hon vara? Han tänkte på den förändring han ändå hade märkt på henne även om det hade varit bra de senaste dagarna. Hade hon virrat bort sig? Hittade inte hem? Kunde inte vara möjligt, eller kunde det vara det? Vad skulle han göra? Han gick i hallen, drog på sig den gråa rocken, satte sig på den lilla sammetsklädda hallsoffan och drog på sig skorna.

Luften hade blivit kall och solens sista strålar försvann på husväggen samtidigt som han klev ut på Trozelligatan. Villrådig ställde han sig på trottoaren och spanade åt alla håll. Skulle han ta bilen eller vandra? Han beslöt att börja med att gå åt det håll som Karin borde komma ifrån, gick några hundra meter tog upp telefonen och ringde. Som tidigare gick telefonsvararen på efter ett tag. Hon hade inte försökt att ringa honom. På måfå gick han i industrilandskapet och tittade sig omkring. En kvinna som gick med långsamma steg liknade henne och han gick emot henne. När han närmade sig henne såg han att det inte var hon.

Efter att ha vandrat runt i ytterligare en halvtimma beslöt han att gå hem. En förhoppning växte om att hon kanske var hemma redan. Han visste ju inte exakt hur hon gick. Hon hade ju gått själv den senaste tiden och kunde ha ändrat sin runda. Självklart var hon hemma, allt var som vanligt igen. Dörren var låst men det betydde inget. Karin låste alltid den när hon kom hem. Han vred om nyckeln och öppnade med spänd hand. Hallen var sig lik. Karins ytterkläder var inte där. Hon var inte hemma. Helvetets djävlar vad pågår? tänkte han. Har hon råkat ut från en olycka? Skulle kanske kolla med sjukhuset?

Han satte sig i vardagsrummets soffa med ytterkläderna på. Slog en signal till Karin igen. Inget nytt. Höll telefonen i handen en stund och knappade sedan in numret till Albert.

Albert här. Han lät andfådd och trafikbrus hördes i bakgrunden.

Hej Albert. Jan här. Stör jag dig?

Inte alls. Jag är just på väg att ta en promenad. Vad har du på hjärtat?

Jag kanske överreagerar men Karin är försvunnen, eller jag vet inte. Hon skulle ut på en promenad och det brukar ta en timma men nu har det gått över tre. Han lät trött och uppgiven. Kanske har det hänt henne något. Hon svarar inte i telefonen. Borde kanske kolla med sjukhuset.

Jag kollar med Berit direkt. Hon är där skulle jobba några timmar idag. Ringer upp om några minuter.

Tack, sa Jan ansträngt och stängde av mobilen. Exakt tre minuter senare ringde Albert tillbaka och förklarade att Berit hade kollat med intaget och ingen Karin hade kommit in på eftermiddagen och heller ingen som skulle kunna passa in på henne.

Tack för hjälpen då vet jag det. Ursäkta att jag störde dig.

Vill du att jag ska komma upp till dig är ändå på väg hem.

Nej det behövs inte … han slutade mitt i meningen. Vänta lite Albert. Tyckte jag hörde något på ytterdörren. Han la ner mobilen på bordet och rusade ut i hallen. Där satt Karin på soffan och drog av sig skorna.

Blev lite sen idag, sa hon leende. Jan kände både glädje och ilska samtidigt. Det var det värsta, hon var helt oberörd. Han kom ihåg telefonen och gick tillbaka in i vardagsrummet.

Hallå Albert är du kvar?

Ja då. Var det Karin som kom?

Ja. Hon är hemma. Skönt och ursäkta att jag rört till det. Tack för hjälpen. Ska kolla med henne vad som hänt men som sagt det är lugnt. Ha en trevlig kväll och hälsa Berit.

Detsamma till dig och hälsa Karin. Vi hörs. De avslutade samtalet och Jan kände att han lugnat ned sig, ilskan var borta med oron fanns kvar. Karin kom och satte sig bredvid sin man. Hon var lite rödflammig av ansträngning men verkade må bra.

Ursäkta jag kom lite sent, sa hon och klappade honom på kinden med en kall hand.

Men var har du varit? Jag har varit orolig. Till och med varit ute och letat efter dig. Varför svarar du inte i telefonen? Han drog av sig ytterkläderna som han glömt att han hade på sig.

Telefonen? Den ligger ju här hemma i sovrummet. Glömde den. Men du fick väl meddelandet?

Meddelandet? Vad pratar du om? Jan förstod ingenting. Var det här ett uttryck för hennes glömska eller var det han själv som höll på att bli dement? Inget hängde ihop.

Ja han sände ju ett meddelande till dig att jag skulle bli lite sen. Karin skakade på huvudet och tittade frågande på honom.

Han! Vilken han? Vad pratar du om egentligen! Har inte fått något meddelande. Ta det nu från böljan. Han skakade lätt på Karins axlar medan hon såg allt mer frågande ut.

Din kollega förstås. Jag träffade honom uppe i Matteus och han kände igen mig. Han skulle skicka ett meddelade till dig att jag skulle bli lite sen. Han ringde först och sedan när du inte svarade sände han ett meddelande att jag skulle bli lite sen.

Vem i helvete pratar du om? Jag har inte fått något meddelande. Han lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Var det så här det skulle se ut framöver. Hade hon fått alzheimer? Vad hette han? sa Jan i lite lugnare tonläge.

Ja, vad var det nu? Henrik eller Erik. Ni var i alla fall kollegor förr. Han var så trevlig och bjöd på en kopp kaffe på konditoriet Broadway. Verkligen en gentleman. Han körde hem mig. Jan stirrade på henne. Det här var helt ofattbart. Var det möjligt att Karin hade träffat en tidigare kollega. Någonstans hade hon ju varit men det här lät för osannolikt. Han måste veta mer.

Var exakt träffade du honom?

Mitt emot kyrkan. Han kom gående där och presenterade sig. Jobbat på polisen och kände igen mig som din fru. Vi småpratade lite och han tänkte fika och frågade om han fick bjuda på något varmt. Så klart han fick det. Ett trevligt avbrott i vardagen. Hon log lite och klappade honom på axeln. Nej nu känner jag mig lite trött. Lägger mig och vilar ett tag. Hon reste på sig, sträckte på den lite krumma och späda kroppen och gick in i sovrummet.

Han