Närmast anhörig

By Elsebeth Egholm

Från och med den dag journalisten Dicte Svendsen får en film anonymt sänd till sig på redaktionen blir hennes liv inte längre detsamma. Filmen börjar med en bestialisk halshuggning som sedan följs av andra vidrigheter.

Polisen drar genast paralleller till al-Quaida och misstänker att en muslimsk terrorgrupp har fått fäste i Danmark. Kriminalkommissarie John Wagner får i uppdrag att utreda det det som hänt innan allmänheten förstår vidden av det hela. För Danmark är redan skakat och om rasmotsättningarna växer sig ännu starkare är katastrofen inte långt borta.

Elsebeth Egholm är en av Danmarks mest lästa författare och hon har jämförts med storheter som Anne Holt och Liza Marklund. ”Närmast anhörig” är fjärde, fristående delen i hennes hyllade serie om journalisten Dicte Svendsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 29, 2020
• ISBN: 9789178297122

Book preview

[e-mail]

1

DE HADE VÄNTAT på henne som på en försenad kunglig brud, men det var inte någon Mary som anlände med bombexperternas vita skåpbil från Skive-förläggningen 113 kilometer därifrån. Det vilade inte heller något glamoröst över den gula damen på hjul som efter flera försök lyckades ta sig över kanten och började rulla nedför rampen.

Satan! Man ser ju inget.

Bo muttrade för sig själv medan han sprang fram och tillbaka i folkmassan på jakt efter en bra kameravinkel, men Dicte hörde honom tydligt. Folk höll andan. Tystnaden hade lägrat sig över Århus, men för bara några minuter sedan hade de sorglösa replikerna haglat: Det är pojkstreck, inget att bry sig om.; Löjligt, det finns inga bomber i den här stan; Det är någon som har glömt väskan.

Hon hade alltihop nedskrivet i sitt block. Där fanns också en intervju med mannen vars bil stod närmast väskan. Hon undrade som hastigast om uttalanden av det slaget vittnade om hybris och om de alla snart skulle drabbas av nemesis i form av en explosion med döda och lemlästade som resultat, och en tryckvåg som skulle ödelägga hela området; det hade ju hänt i London. Hon sköt bort tanken. Nu måste hon koncentrera sig på händelseförloppet, formulera sig så nyktert och sakligt hon kunde: bombroboten som närmade sig den blå väskan med snigelfart; poliserna som hela tiden uppmanade åskådarna att avlägsna sig från den röd- och vitrandiga avspärrningen, uppspänd 80 meter från den hotfulla väskan; stadsbussarna som dirigerades om och samlade upp folk på de angränsande gatorna; de resande från järnvägsstationen som måste använda Bruuns Bro istället för huvudingången. Allt skulle med.

Roboten hade kommit fram till resväskan nu. Bo hade rätt. På så långt avstånd var det svårt att se vad som pågick, och pressen hade självfallet inte tillträde bakom avspärrningen. Det passade inte Bo. Han som var van vid tjutande projektiler, död och förintelse i krigszoner över hela världen, helt utan restriktioner, blev sur när han inte lyckades charma sig in på det avspärrade området.

Hon iakttog honom där han stod inbegripen i en häftig diskussion med en polis. Han viftade med presskortet men utan effekt, fick nöja sig med att sträcka på sig och luta sig ut över avspärrningen så mycket det gick.

Då kom smällen. Det gick en stöt genom åskådarmassan. Det sjöng i Dictes öron, hon tappade blocket och kulspetspennan försvann mellan fötterna på dem som stod närmast. När hon böjde sig ner för att ta upp föremålen rörde någon på foten och trampade sönder pennan under en gummisula så att blått bläck rann ut över den grå asfalten. Hon rätade på sig, slöt ögonen och färdades blixtsnabbt ett år tillbaka i tiden, till den sekund då hon hade siktat och känt pistolens tyngd i sina skakande, hoppande händer, då hon hade varit medveten om att hennes liv om en sekund skulle förändras och aldrig bli detsamma igen.

Är du okej? Du är alldeles vit i ansiktet.

Bo lade armen om hennes axlar. Hon ville bara bort därifrån. Hon hade lust att tala om för honom att hon inte behövde hans hjälp. Det var ju bara en robot som hade avfyrat ett skott mot en harmlös resväska. Inga bomber. Inga terrorister. Inget att vara rädd för i det fredliga Århus. Falskt alarm.

Hon kom inte undan hans blick; nickade men visste att han visste. Det var det som var problemet. Han kände henne så väl.

Han hjälpte henne därifrån, ut ur folkmassan och bort till bilen som stod i Park Allé. Presskylten hade fått sällskap av en parkeringsbot.

Piss.

Dicte fick lust att säga att lagen var lika för alla, och då skulle han ha sagt att den var mer lika för somliga. Så hon sa inget.

Du kan väl ringa in resten.

Hon nickade. Sedan ringde hon Rose för att förvissa sig om att dottern mådde bra. Rykten flög med expressfart genom stan. En tom resväska kunde snabbt fyllas med sprängmedel och hur man än vände och vred på det måste det kännas osäkert när man var nitton och just hade flyttat hemifrån.

Redaktionen? frågade Bo då hon hade lagt på och hennes förnuftiga dotter som vanligt hade lugnat henne istället för tvärtom. Vi ska inte ner till polisen?

Nix. Vi kör direkt till redaktionen. Jag har inte ens hunnit öppna posten idag.

Hon orkade inte med polisen. Det var trafikkaos efter kalabaliken på järnvägsstationen så det kunde mycket väl ta en halvtimme med bil, och hennes ben vägrade att gå dit. Dessutom hade hon tillräckligt med anteckningar för sju sidor i datorn och det enda hon saknade var polisens sammanfattning av dagen då den internationella terrorn trots allt inte hade kommit till Århus.

Bo hade börjat köra och de hade redan hunnit till Mølleparken när Davidsen ringde på mobilen.

De har hittat en misstänkt resväska till, på Langenæsalle den här gången. Bombroboten är redan på väg, sa han i hennes öra som fortfarande susade efter smällen.

Bo såg på henne.

Vad är det?

Bomber, oavsett om de existerade i verkligheten eller ej, var inte hennes starka sida. Hon hörde Roses röst i huvudet. Det är säkert ingenting, mamma. Inget kommer att hända.

Vi får vända, sa hon till Bo.

Klockan var redan nio när de kom tillbaka till redaktionen på Frederiksgade. Resväskan på Langenæsalle hade liknat den på Banegårdspladsen. Bombroboten hade avfyrat sitt skott, låset hade sprängts och locket studsat upp och avslöjat ännu en tom väska.

Dicte satte sig och slog på datorn, medan Bo försvann in i sitt rum för att välja bland bilderna han tagit och skriva bildtexten.

Först nu blev hon medveten om tystnaden. Inte en yttre tystnad utan en känsla av tomhet som hade funnits i henne hela dagen. Hon visste varifrån den kom. Anne skulle resa till Grönland med man och barn och vara där i minst ett år. Anne som var hennes kompass och som hon hade känt sedan de hade träffats på folkhögskolan i slutet av sjuttiotalet: två ensamma människor på jakt efter något att hålla fast vid. Hon själv, bortstött av föräldrar som älskade Jehova högre än sitt eget barn; Anne med de sneda ögonen och den mörka huden, adopterad av en prästfamilj och oälskad av sin far. De hade hakat fast vid varandra och hållit ihop genom kriser, skilsmässor och sjukdom. De kände varandras svagheter och starka sidor och kunde hitta vägen in. Hur i all världen skulle hon klara sig utan Anne?

Tröttheten spred sig i kroppen medan hon bläddrade igenom sina anteckningar och försökte koncentrera sig på arbetet. Med ens fick hon sådan lust att ge sig iväg härifrån, bara rymma ut till Anne. Bort från bombhot och hot om terror.

Ett år, tänkte hon och tvingade sig att börja skriva medan tankarna snurrade vidare av sig själva. Bara ett år, tänkte hon sedan med en omformulering. Men tänk om Anne kom att trivas som barnmorska i Nuuk. Kanske Anders äntligen fick ro i sin sårbara själ och sin musik, kanske Jacob började gilla sin nya skola. Tänk om de inte flyttade hem igen.

Det var för deprimerande. Hon stängde in alltihop i ett rum inom sig och låste ordentligt. I så fall var det inte mer med det, och hon hade ju Bo. Kärleken mellan dem fanns där, även om den emellanåt kunde vara svår att få syn på. Men Bo var en annan sorts kompass med en mer svängande nål.

Hon öppnade nya dokument och förde in anteckningarna och ringde vakthavande hos polisen. En och en halv timme senare var reportagen färdiga med sidhänvisningar, bihistorier och faktarutor om roboten och hennes långa karriär som elektronisk bombhund.

Hon hade precis tryckt på send då Bo stod i dörren med håret i hästsvans så att skäggstubben framhävdes, och med den långa kroppen lutad mot dörrkarmen som en trött cowboy efter tre dagar i sadeln.

Vill du ha något att dricka?

Hmm.

Hon nickade medan hon slukade honom med blicken. Lätt förbluffad över att hon kände en sådan dragning till en man som hon hade delat säng och säte med under tre någorlunda sammanhängande år.

Vatten? Coca-Cola? Öl? Champagne?

Kinesiskt te.

Hon sa det mest för att retas och såg också irritationen i hans kroppsspråk när han rev sig lös och hasade ut i köket. Det rätta svaret hade varit Jack on the rocks eller Mojitos, men detta var varken Phnom Penh eller Kuba eller något av de andra ställena som han reste till. Det var Århus och trots att det fortfarande var sommar stod regnet som spön i backen. Hon längtade efter något varmt. Bo, tänkte hon. Men först te.

Det står i skåpet bredvid kaffeautomaten, ropade hon efter honom och fick en grymtning till svar.

Det skramlade tryggt i köket medan han bryggde te åt henne och hon rev upp dagens post, tolv timmar försenad.

Det var det vanliga så här i semestertider. Ett par pressmeddelanden om helgaktiviteter för barn och en inbjudan till blomsterweekend i Den Gamle By. Här fanns också ett vitt fodrat kuvert adresserat till redaktionen. Att: Dicte Svendsen med ett tjockt streck under personligt.

Vad är det där?

Bo kom in med tekannan. Han ställde den på hennes skrivbord, öppnade själv en ölburk så det skummade och drack direkt ur burken.

Ingen aning.

Hon vände på den tjocka försändelsen.

Ingen avsändare?

Nej.

Hon kom att tänka på brevbomber och det kändes inte riktigt klokt. Det var allt det där pratet om terror. Det var lätt att gripas av panik.

Hon rev upp fliken. I kuvertet låg en CD-rom. Inget följebrev. Inget annat. Dicte satt och vände skivan i handen, försiktigt som om den när som helst kunde explodera. Bo höjde ena ögonbrynet.

Det kan vara en virusbomb.

Kanske det. Men vi har ju virusskydd.

Han ryckte på axlarna. Dicte övervägde möjligheterna, men hennes hand styrdes av nyfikenheten och plötsligt hade hon skjutit in skivan i diskettstationen.

Vad är det värsta som kan hända?

Innan hon hade avslutat meningen började en film visas på skärmen. Det var ett typiskt danskt sommarlandskap och hon kunde nästan känna doften av blommor efter regn. Det var lika grönt och blomstrande som Bibelns paradis. Det var gräs och buskar och träd, vars färger smälte ihop i alla nyanser av grönt. Där stod en stubbe och omkring den två pålar. Kameran zoomade in på stubben. Översidan var ren och ljus och jämn. Så var det som om kameran tippade lite och en kort paus uppstod innan en ny scen framträdde. Det var samma trädgård. Samma trädstubbe. Men nu låg det en varelse i gräset med huvudet på stubben. Det var en man. Muskulösa armar sträcktes rakt ut från sidorna, och det såg ut som om handlederna var fastspända vid pålarna. Mannen vred sig och försökte komma loss, men det hjälpte inte.

Vad i helvete?

Hon hörde chocken i Bos röst. Han stod böjd över henne och hans andedräkt var varm när han uttalade orden. Hon fick en impuls att stanna filmen, men lät ändå bli, varför visste hon inte riktigt.

Nu steg ännu en varelse in framför kameran. Det var omöjligt att se om det var en man eller en kvinna, för gestalten var från topp till tå insvept i en svart fotsid dräkt, med springor för ögonen. Mellanöstern, flög det genom hennes huvud. Nordafrika, kanske.

Dicte hörde sin egen flämtning då ett sabelliknande föremål skar genom luften över huvudet på den fastbundne mannen. Hon såg men såg samtidigt inte. Synsinnet vägrade samarbeta och ändå kunde hon inte slita blicken från skärmen.

Å fy fan, mumlade Bo och hans fingrar borrade sig in i hennes axlar. Stäng av skiten.

Men hon stängde inte av. Det gjorde inte han heller. Efteråt, då blodet hade sprutat färdigt och kroppen hade ryckt klart och låg livlös och sabeln efter flera försök hade huggit huvudet av mannen, vände hon sig om och kräktes på golvet.

2

DE SA ATT det kanske var en bomb.

Katrines blick lyste; en blandning av nervositet och sensationslystnad. Hon sög i sig cola blandat med Southern Comfort med sugrör så det bubblade och sprutade.

Det var det inte, meddelade Rose. Min mamma var där för sin tidning. Resväskan var tom.

Men ändå, sa Katrine med dramatisk röst. Det kunde ha varit en bomb! Tänk att vi måste gå omkring och vara rädda här i vår egen stad.

Rose tittade sig om i det fullsatta kaféet. Brottstycken av samtal svävade i luften och nådde hennes öron. Det talades om bomber och om fundamentalister och om att allting plötsligt hade kommit mycket närmare efter London. Folk såg varandra på ett nytt sätt nuförtiden, kände hon. Framför allt lade man märke till väskor och resväskor som såg herrelösa ut på platser där många människor rörde sig. Men vad kunde man egentligen göra om någon bestämde sig för att lämna en bomb på trottoaren eller spränga sig själv i luften? Hur kunde man skydda sig?

Hon tog en klunk av sin cappuccino och försökte stänga av de bekymrade tankarna. Man kunde ju inte gå omkring och misstänka alla och envar. Då skulle man snart bli tokig.

Vi kan ju inte vara rädda jämt, sa hon. Det är precis det de vill.

Katrine ställde ifrån sig glaset på bardisken.

Det är lätt att säga. Det är väl inget som man själv bestämmer.

Rose såg på henne och undrade återigen om de skulle kunna bo ihop. De hade varit klasskamrater i gymnasiet. Katrines föräldrar hade hyrt en lägenhet åt dottern på Chr. Wærumsgade och Rose hade fått hyra det ena rummet.

Hon vände blicken mot spegeln bakom baren där hon kunde se de andra gästerna. De flöt ut och förvrängdes som i lustiga husets skrattspeglar på Tivoli. Folk satt vid ån under gasolvärmare med en fatöl i handen, och på trappan ner mot vattnet hade ett band börjat värma upp. Lilla fredag kallades torsdagskvällen. Hon hade snabbt lärt sig att studenterna tidigt slog hål på helgen. På det sättet var det roligare att läsa juridik än att gå i gymnasiet, även om det tog ett tag att vänja sig vid föreläsningarna som var något helt annat än undervisningen i skolan. På det stora hela skulle hon faktiskt vänja sig vid ett helt nytt liv.

Det kan man väl, sa hon. Bestämma själv, menar jag. Man får skjuta bort det och tänka på något annat.

Hon talade med större övertygelse än hon egentligen kände. Det var ju inte bara bomberna, tänkte hon. Det var allt det andra också, som hon gick omkring med i sin inre ryggsäck. Det var det senaste årets kamp för att bli av med en oro vars bakgrund Katrine bara delvis kände till. Det var saknaden efter Aziz. Det var hennes mammas och Bos förhållande som gick som en bergochdalbana och hennes mammas oro för henne nu när hon var på väg att bli vuxen och hade flyttat hemifrån.

Rose kastade ännu en blick i spegeln och spanade snabbt in de många ansiktena omkring baren och längre bak. Det hade blivit en vana, att hon höll utkik. Det behövdes inga hot om bomber för att hon skulle göra det. Hennes hjärta slog ett dubbelslag då hon trodde sig se honom stå i ett hörn med ett glas i handen. Bara ett ögonblick, så var han borta, bakom en bred kille som ställde sig framför. Hjärtat lugnade sig. Hon såg i syne som vanligt.

Å andra sidan är du väl inte den sämsta att ha med sig, sa Katrine. Om vi upptäcker någon som ser misstänkt ut så kan du väl bara klippa till honom. Det gäller också han, din ex. Så att han inte tror att han är något.

Katrine pladdrade på. Rose försökte le. Katrine hade fått det mesta om bakfoten, men det spelade ingen roll. Hon hade hört talas om självförsvarskursen och visste också att Rose gick omkring med en olaglig tårgaspistol i väskan. Men hon visste inte varför och det skulle hon inte heller få veta.

Det kanske inte är rätt metod, svarade Rose.

Katrine hade bestämt sig för att Rose behövde en ny pojkvän och gjorde sitt bästa för att skaffa henne en. Hon kunde ju inte veta att blotta tanken på en ny kille fick Roses mage att dra ihop sig av motvilja.

Hon hade inte talat med honom på nära ett år. Ibland såg hon honom ute på stan, för de gick trots allt till samma ställen. En enda gång hade hon mött hans blick och inbillat sig att hon såg något av det som de en gång hade haft ihop. Men det var han som först hade vikit med blicken. Det var han som gick undan och även om det främst var för att skydda henne kändes det som om han bara hade släppt henne mitt på ett dansgolv och gått därifrån.

Får jag inte bjuda på något starkare?

Rösten trängde genom larmet i lokalen och bars på ett stråk av tobak och alkohol. Den breda mannen som hon hade sett tidigare hade satt sig på barstolen bredvid. Han tittade på henne i spegeln och pekade på kaffekoppen.

Jag dricker inte alkohol, men tack i alla fall, ljög hon.

Hon lade märke till hans förbluffade blick, fastän hon undvek att titta direkt på honom.

Men en mineralvatten, då? Och en tandpetare, lade han till med ett grin. Varför inte slå på stort?

Hon försökte dra sig undan, men på andra sidan satt Katrine och stötte armbågen i sidan på henne.

Tacka ja, för sjutton. Han liknar nästan Russell Crowe, väste hon så att det hördes.

Rose tyckte inte att hon hade något val. Dessutom var kaffekoppen tom och hon var törstig.

Tack. En utan citrus, sa hon och låtsades inte om det där med tandpetaren.

Mannen beställde och Rose ångrade sig. Han liknade mer en luffare än en Hollywoodstjärna, men Katrine hade druckit tre drinkar så hon såg väl inte så klart.

Jaha. Går du ofta hit då?

Den banala raggningsrepliken kom gungande på en ny ölvåg. Hon lade märke till att han hade tatueringar på de kraftiga underarmarna och skämdes i samma sekund över sina fördomar. Han var säkert en duktig hantverkare som en gång hade låtit tatuera in sin mammas namn och nu bittert ångrade sig.

Ibland.

Hon bestämde sig för att bara svara enstavigt och sedan smita ut på toaletten så snart det gick.

Vad gör du? frågade han. När du inte åker in till stan och dricker mineralvatten.

Jag pluggar på universitetet.

Hon kunde känna hånet från honom redan innan han hade uttalat sin nästa replik.

Ja, ni är ju så kloka här i stan. Universitetet, frustade han ner i sin öl. För många böcker och för lite sex.

Det blev fel då hon mötte hans blick. Hon tänkte på självförsvarskursen. Instruktören sa att man inte fick se dem i ögonen, det kunde tolkas som ett medgivande. Inte för att hon trodde att han var någon våldtäktsman.

Samtidigt som hon tänkte tanken kände hon hans hand på låret.

Du behöver bara ruskas om lite.

Han sa det med munnen tätt intill hennes öra. Hon kunde känna läpprörelserna i håret. Hon var på väg att resa sig och gå, men någon trängde sig på bakifrån och tryckte henne mot honom.

Lägg av, sa hon. Låt bli.

Han skrattade. Handen flyttade sig inte. Istället lade han den andra armen om hennes axlar och drog henne intill sig.

Spänn av för helvete. Du är ju riktigt söt.

Larmet i lokalen slog ihop om henne och hon blev illamående av hans ölandedräkt. Hon hade velat slå honom och spotta på honom, ändå satt hon alldeles stilla, som om hon kunde få honom att försvinna om hon bara ignorerade honom. Armen höll fast henne medan handen vandrade uppför hennes lår. Hon kunde inte få fram ett ord. Tårarna kom i hennes ögon.

Så förändrades scenen mycket plötsligt. Hon såg det som en blixtsnabb filmsekvens i spegeln. Grimasen av smärta i mannens ansikte, armen som rycktes bort och handen som släppte hennes lår. Varelsen som kom farande mellan dem, vig som en katt. Folk som drog sig undan så att det uppstod ett vakuum omkring dem.

Låt henne vara, sa Aziz och vred om mannens arm. Det flög genom hennes hjärna att han kanske hade lärt sig det på polisskolan.

Mannen snubblade ner från barstolen.

Vafan!

Han försökte vända sig om och skicka iväg en spottloska mot motståndaren, men Aziz låste honom och mannen såg på Rose med hat i blicken.

Blatteälskare. Fy fan!

Be om ursäkt, sa Aziz.

Du kan inte vara riktigt klok.

Armen fick ännu en omgång. Mannen skrek högt. Folk stod tysta, medan musiken dunkade i takt med Roses puls. Hon skulle ha velat försvinna ner i något hål, bort från Kylie Minogues röst och människornas stirrande blickar, men hon satt bara där, tyst.

Be om ursäkt.

Blatte.

Armen igen. Mannen ropade något oartikulerat, det gick inte att höra vad.

Inte till mig. Till henne.

Förlåt! brölade Russell Crowe rakt ut i luften.

Se på henne! kommenderade Aziz.

Mannens blick mötte Roses. Rädslan lyste ur hans blick.

Förlåt.

Spakt.

Högre, sa Aziz.

FÖRLÅT!

Svett och spott flög i kaskader från hans ansikte. Hon tittade in i hans ögon. Han kändes plötsligt liten och ofarlig.

Låt honom gå, fick hon ur sig.

Aziz ögon flammade. Det var en vrede som hon aldrig förr hade sett, men tanken for igenom henne att det måste ha varit så han såg ut när han drog kniven. Sådan hade han varit då, ett stycke spänd finmekanik, den där dagen för drygt ett år sedan. Samtidigt var han annorlunda nu. Rastalockarna hade fallit och ersatts av kortklippt hår. Av pojken hade det blivit en man, kanske med hjälp av ett träningsprogram och ett par hantlar.

Raseriet försvann ur ögonen och ersattes av något som hon tyckte sig känna igen. Hon ville avvärja känslorna, förstärka sitt försvarsverk, men det gav efter och rasade som ett korthus. Aziz höll kvar hennes blick ett kort ögonblick. Det var inte ens ett leende. På sin höjd en liten dragning i ena mungipan. Så släppte han mannen och banade sig väg ut genom mängden och ut på trottoaren.

Rose satt en stund medan hela uppträdet sakta rann av henne. Katrine började pladdra igen med sin gälla röst. Någon skruvade upp musiken och kaféet blev normalt igen.

Hon väntade. Men Aziz kom inte tillbaka.

3

DEN SPRINGER JU inte bort, sa Dicte till Kaiser som satt på redaktionen i Köpenhamn och var i färd med att natta tidningen.

I samma sekund som hon sa det visste hon vad han skulle svara. Han vrålade mycket riktigt så högt att hon måste hålla luren en bit ifrån sig. Bo gav henne en uppmuntrande blick, men det var ju inte han som skulle slaktas för att han vägrade lyda order.

Hur fan kan du veta det? Hur kan du veta att de inte har skickat kopior av den där avrättningen till media över hela landet?

Hon tittade in i skärmen och önskade att hon kunde slippa allt det som låg framför henne: etiska överväganden, moralisk hjärtklappning, lindansen mellan hänsyn till upplagan, viktig information till läsarna och folks eviga behov av yxmord, våldtäkter, incest och avhuggna kroppsdelar. För att inte tala om diskussionerna med Kaiser.

Då hade kvällsnyheterna tagit upp det. Brevet har legat här sen i morse. Jag öppnade inte posten förrän nu.

Men de andra tidningarna? Har du glömt dem?

Hon hade inte glömt dem. Men varför skicka CD:n till tidningarna? Varför inte till TV? Varför hade just hon fått den och ingen annan?

De vill väl inte heller gå ut med det utan att kolla upp det först.

Vad finns det att kolla upp? Kan du tala om det för mig?

Exakt. Vi vet ingenting. Vem som helst kan ha skickat filmen. Det kan vara någon som vill att det ska se ut som ett terrordåd. Högerextremister, till exempel.

Hon måste ha träffat rätt, för han svarade inte. Hon hade dragit upp axlarna i jämnhöjd med öronen och hon kramade telefonluren som om den hade varit en stropp i en förarlös buss.

Vi kan inte bara slå upp storyn hur som helst, fortsatte hon. Det är ju inget mer än en filmsnutt. Inga krav. Ingen mening med det hela. Vi kan inte veta om filmen är skapad i en dator av någon som vill att vi ska göra oss till åtlöje.

Samtidigt som hon sa det såg hon filmen för sig igen. Det var ingen skapelse av datorn, hon och Bo var överens där. Men Kaiser hade inte sett filmen, för redaktionen i Köpenhamn hade inte fått någon kopia. Bara hon. Fan också! Det var bara det som fattades i hennes liv förutom bomblarm och skott från bombrobotar som kunde sätta fart på paniken så att hon blev fullkomligt snurrig i huvudet.

Skriv en sida i datorn, befallde Kaiser, men hon hörde en tvekan i hans röst. Hon hade sått ett frö. Jag håller framsidan.

I morgon. Det här springer ingenstans.

Hon upprepade sig, hon gick i cirkel.

Jag lovar att du får den i morgon och då har vi kanske någon sorts förklaring, hur den nu kan se ut.

Hon kunde nästan höra hur hans tankar snurrade, kunde se honom där han satt med fötterna på skrivbordet, kunde till och med se den hemliga vetekransen som han förvarade i en av lådorna och som han bröt en bit av när hans kulturredaktörhustru inte såg det. Så hade det varit under hennes tid i Köpenhamn under kejsar Kaiser. Hon visste också att mustaschen guppade medan han tuggade samtidigt som han sjönk ännu längre ner i stolen tills han nästan låg vågrätt.

Om jag ser den storyn någon annanstans i morgon så är det du som har ansvaret, sa han till sist.

Hur går det med Århus och bombroboten?

Det var säkrast att byta ämne och inte låtsas om att han faktiskt hade gett henne rätt.

Hur menar du?

Var hamnade den?

Sidan sju.

Ingen hänvisning från förstasidan.

Det hände ju ingenting.

Hon lutade sig framåt och suckade så det uppstod en rundel av imma på skärmen. När skulle hon lära sig det? Uteblivna katastrofer sålde inte. Hon tänkte på filmen och kände sig frestad. Med den skulle hennes byline spränga ljudvallen och det var länge sedan sist. En välbekant spänning brände i mellangärdet.

Vi hörs i morgon, sa hon och lade på.

Var han svår?

Bo började massera hennes nacke. Hon lutade huvudet bakåt och hans värme spred sig.

Piece of cake. Nu åker vi hem.

Svendsen hade börjat löpa upptäckte de när de steg in genom dörren till huset i Kasted. Hallens ljusgrå stenplattor var prydda med röda fläckar och hunden låg och såg skamsen ut i sin korg. Kopparna och tallrikarna från frukosten stod kvar på köksbordet tillsammans med en vas halvvissna rosor som de hade glömt att byta vatten i. När Dicte öppnade klädskåpet i sovrummet hoppade grannens stora kattunge ut. Hon blängde anklagande på Bo, som om det var hans fel.

Vem glömde släppa ut den?

Vem stängde in den? parerade han.

Hunden. När vi tar in henne från gården låter hon katten gå först. Hon tror att Svendsen är hennes mamma.

Bo ryckte på axlarna och satte sig på sängen.

Varför inte? De har ju samma färg.

Dicte tittade efter den svartvita kattungen som rusade ut i köket på jakt efter mat. Hon kom på att hon inte hade ätit något, tvärtom. Hon hade avlevererat det lilla hon hade i magen på redaktionens matta som redan var fläckig av smuts.

Jag är hungrig.

Det är jag också, sa Bo och sträckte sig efter henne.

När han kysste henne var det meningen att hon skulle glömma filmen, men det var som om hennes batteri var urladdat, hon hade ingen energi kvar. Tankarna flög i alla möjliga riktningar. Hon längtade efter Rose, men dottern hade blivit en självständig nittonåring som hade flyttat hemifrån, och det gick inte en dag utan att Dicte föreställde sig våldtäkter och överfall på löpande band. Hon saknade också Roses lugna sätt med djuren, hennes känsla för att ordna det vackert med blommor, och inte minst uppröjningen efter frukosten.

Riktig mat? frågade Bo när det gick upp för honom. Något köttlöst?

Köttlöst låter bra, sa hon och tankarna snurrade tillbaka till filmen. Köttlöst. Huvudlöst. Meningslöst.

Hon lade sig tätt bredvid honom och drog in hans doft.

Varför just jag? frågade hon till sist och satte ord på det som hade malt i hennes huvud de senaste timmarna.

Han sa inget så hon fortsatte.

Varför skickade de filmen till redaktionen i Århus och inte till Köpenhamn? Varför till en tidning och inte till TV där en film av den kalibern skulle få så mycket större genomslag?

Han reste sig på armbågen och gav henne en mjuk knuff. Hon betraktade honom. Ögonens grå allvar och den fina huden, skäggstubben, hästsvansen.