Huset på Carrera 9

By Maria Gustafsson

Huset på Carrera 9 är uppföljaren till Den vidunderliga utsikten och den andra boken i serie med Klara Andersson som huvudperson. Klara misstänks för delaktighet i det blodigaste attentat Europa skådat och flyr för livet. Hon går under jorden, men utsätts gång på gång för kusliga angrepp och tar sig vidasre till Colombia, ett komplicera land där våldet är en del av vardagen. Där blossar en gammal förälskelse upp och hon intalar sig att hon funnit tryggheten, tills hon angrips på nytt. Någon ligger henne tätt i hälarna - någon som kommer skrämmande nära hemligheter hon trodde var glömda. Hon tvingas betala ett högt pris för att få reda på vem som drar i trådarna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 1, 2019
• ISBN: 9789178294060

Book preview

år.

1

Autobahn, norra Tyskland, på väg söderut

HON HADE DÖDAT en man. Hans blod glänste ännu fuktigt på hennes kläder. Hon körde den dödes bil okoncentrerat och i hög hastighet i södergående riktning. Försökte desperat hitta en avfart för att vända om och komma tillbaka till Amsterdam. Hon måste ringa, tala om vad hon hade gjort och famlade efter mobilen. Tårarna strömmade ned för hennes ansikte och gjorde det svårt att se när hon knappade in koden. Andra försöket, det gick inte heller.

En gång kvar, innan den blockeras, tänkte hon bara halvt medvetet.

En liten melodi talade om att telefonen gick igång. Omedelbart annonserade ett ilsket pip att hon hade meddelanden. Nio stycken.

Om Klara Andersson hade kunnat tänka logiskt skulle det följande året i hennes liv kommit att se helt annorlunda ut. Men det kunde hon inte. Det var inte många timmar sedan hon av en slump hade överlevt ett av de blodigaste attentat Europa någonsin skådat. Hon hade gått genom ett helvete av trasiga människokroppar och blod på vägen ut ur den bombade lokalen. På andra sidan hade hon upptäckt honom – gärningsmannen, terroristen. Han visste att hon kände igen honom och hade tvingat henne att följa med ut ur staden. Nu var han död.

Mekaniskt, utan att tänka, slog hon numret till telefonsvararen i stället för att ringa själv, som hon borde ha gjort.

Det första meddelandet var från Anders, mannen i hennes liv sedan drygt ett år tillbaka. Han talade till henne som om det var självklart att hon överlevt, trots att han inte kunde veta det när han ringde. Det andra var från Lennart, hennes uppdragsgivare på MUST, den svenska militära underrättelsetjänsten. Han uppmanade henne sakligt att höra av sig få fort hon kunde. Det tredje var det avgörande. Det som tvingade henne på flykt. Det var från Louis Hornett, mannen som i tjugo år varit hennes handledare på CIA. Han som varit hennes fasta punkt i tillvaron, klippan i alla stormar, den trygga famnen. En fadersfigur, men även far till barnet hon aldrig fött ... medicinmannen med makt över liv och död ...

– If you hear this you are a traitor, and just as dead. Rösten lät sprucken och trött, men budskapet var kristallklart. Det knastrade till när förbindelsen bröts.

Telefonen gled ur Klaras hand och ner på golvet i bilen. Tårarna skymde skylten som annonserade motorvägens första avfart. Den mekaniska inspelningen informerade nästan ohörbart om följande meddelanden.

Misstankarna grundade sig på enkla fakta: hon kände förövaren och hon hade överlevt attentatet. Han trodde att hon blivit varnad eller informerad, och valt att skydda sig själv i stället för att slå larm. Han kanske till och med trodde att hon medverkat.

Kunde hon övertyga honom om att det inte var sant? Skulle hon få en chans att förklara sig?

Klara ryckte till när en bil tutade och körde förbi. En automatisk blick på hastighetsmätaren visade att hon körde femtio. Alldeles för sakta för autobahn. Hon hade inte märkt att hon hade lättat på foten på gaspedalen.

Vad ska jag göra? tänkte hon. Finns det något jag kan göra? Eller ska jag bara trampa gasen i botten och köra in i närmaste vägdelare?

Hon svängde in på ett serviceområde med café. Det var folktomt och hon kunde parkera intill entrén. Lokalen var grå och kall. Nystädad så här på förmiddagen. Kaffet var surt och svart. CNN hade extra nyhetssändning om läget i USA och Europa efter bombattentatet. De militärer som varit närvarande vid NATO-mötet var döda eller skadade i olika utsträckning, och världen var skakad. Stats- och regeringschefer i de drabbade länderna försäkrade sina respektive landsmän om att läget var under kontroll trots tragedin och att man samarbetade för att så snart som möjligt gripa gärningsmännen. Sverige hade kommit lindrigt undan, med bara sin permanenta observatör närvarande på mötet.

Mindre än en timme senare var beslutet fattat. Louis hade sagt "if you hear this .... Det gav henne ett minimalt försprång. Om" betydde att ingen ännu visste om hon levde, och Zürich var bara några timmar bort.

Det hade inte alls varit självklart att ta jobbet som frilanstolk för NATO, just för att hon varit knuten till CIA i många år och numera samarbetade med den svenska militära underrättelsetjänsten. Lennart Svensson hade emellertid reagerat mycket positivt och uppmuntrat henne att acceptera erbjudandet. Han hade till och med sett till att hennes personakt inte visade hennes bakgrund inom underrättelsetjänsten. Om hon hade dött i attentatet skulle hon kanske ha hyllats som hjältinna, det var det faktum att hon överlevt som talade emot henne. Att hon bara någon timma efter attentatet på egen hand lyckats oskadliggöra gärningsmannen hade än så länge inte på minsta sätt bidragit till att förbättra hennes situation. I stället hotades hon till livet av den man som betytt mest i hennes liv.

Klara visste att oddsen att komma undan var försvinnande små. Den enda vettiga tanken som studsade runt i hennes huvud var att tala om för Serena och Marcos att hon var i livet. Mobiltelefonen hade hon slängt på caféet, när hon beslutat fly. Den lämnade alltför tydliga avtryck, kunde visa var hon befann sig vid en viss tidpunkt och i vilken riktning hon förflyttade sig.

Först hade hon tänkt ställa bilen i första bästa samhälle med järnvägsstation, och ta sig därifrån med tåg till Zürich. Det var första etappen och förutsättningen för att hon skulle kunna gå under jorden. Hon måste hinna dit innan bankerna stängde. Mycket snart insåg hon emellertid att hennes enda möjlighet var att köra hela vägen. Det kunde ta timmar innan någon hittade Fahrids kropp och ännu längre innan den identifierats. Sedan ytterligare tid att knyta honom till hyrbilen och börja spåra den. Ingen skulle på allvar börja leta efter henne förrän man var tämligen övertygad om att hon inte var död. Trots att det var en uppseendeväckande bil, en silverfärgad BMW kabriolett, kom hon till slutsatsen att den bästa lösningen var att köra direkt. Den var fulltankad och hon hade tillräckligt med kontanter för att inte behöva använda kreditkort på vägen. När beslutet var fattat valde hon de stora motorvägarna för att slippa fartbegränsningar. Trafiken var gles, alla människor var skakade av det som skett och stannade om möjligt hemma. Att konstant hålla högsta möjliga hastighet krävde nästan total koncentration med adrenalinflödet på topp och tankarna borta från det hon gjort.

Klockan var kvart i sex när hon parkerade framför banken i Zürich. Hon besökte bankfacket, bytte pass och tog en stor mängd kontanter. Därefter körde hon ut till flygplatsen och ställde ifrån sig bilen på långtidsparkeringen. Klockan var halv åtta på kvällen, halv två på den amerikanska ostkusten. Hon ringde Serena från en telefonautomat i avgångshallen. Signalerna gick fram.

– Det är Serena, svarade hon genast.

Klara hade försökt förbereda vad hon skulle säga för att vara så kortfattad som möjligt, men när hon hörde dotterns röst blev hon stum. Verkligheten kom ifatt henne i ett enda slag.

– Älskade barn, sa hon med ostadig röst. Lyssna på mig. Jag klarade mig i explosionen, men nu är jag i fara. Jag vet inte när jag kan höra av mig igen, så du måste lyssna noga.

– Gud mami vad vi har varit rädda, Serena lät skärrad. Vi visste ju inte om du var död. Var är du?

Klaras svalde hårt och fortsatte.

– Hör på mig. Det är naturligtvis inte sant, men det kommer kanske att påstås att jag varit delaktig i attentatet. Jag måste hålla mig undan till allt är uppklarat. Du behöver inte ljuga om att jag hört av mig, men ju längre det dröjer, desto mer hjälper du mig. Ring Marcos meddetsamma, men helst inte från din egen telefon. Be honom prata med mormor från en telefonautomat. Förstår du vad jag säger?

– Jag förstår inte ett skit, mami. Nu grät Serena. Varför är du i fara?

– Gumman, jag kan inte prata längre. Hjälp mig och lova att du gör som jag säger. Jag vet inte hur länge det här kommer att ta, men försök inte spåra mig. Snälla, lova. Jag älskar dig och Marcos, glöm aldrig det. Förlåt mig, men jag måste göra så här.

Gud vad det gjorde ont att höra henne gråta! Förlåt Serena, upprepade Klara gång på gång för sig själv.

Hon la på luren för att inte frestas fortsätta samtalet. Sedan besökte hon flygplatsens parfymaffär. Där hon köpte svart, brun och blond hårfärg, för göra det svårare att gissa vilken färg hon skulle välja. Hon hoppades att bilen skulle peka på att hon rest vidare med flyg någonstans och att det skulle sysselsätta dem som sökte henne ett tag.

I stället tog hon bussen in till stan. I en kiosk köpte hon en turistkarta över Zürich och gick sedan in på närmaste McDonald’s för att studera den.

Lokalen var ganska vacker. Det var ett gammalt hus, troligtvis en tidigare banklokal i jugendstil med två enorma kristallkronor i taket.

De är för djävliga på merchandising, reflekterade hon trött. Hakar på barnfilmer. Undrar vem som tjänar mest på arrangemanget filmproducenten eller McDonald’s?

Irriterad studerade hon kartan över en kopp blaskigt kaffe och äppelpaj. Hon ville inte känna efter hur länge sedan det var hon ätit något. Var inte hungrig, det kändes nog så jobbigt att få i sig äppelpajen.

Det fanns mycket riktigt en hotellförteckning på kartan. När hon hittat ett tvåstjärnigt alternativ i utkanten av staden kollade hon bussförbindelserna och tog sig dit. Det var först när hon klev av bussen hon insåg att hon måste ha en resväska för att inte väcka misstankar.

Hon frågade en medresenär och fick veta att det låg ett snabbköp som var öppet till tio några kvarter bort. På diverseavdelningen hittade hon en blå nylonbag. Bankens diskreta papperskassar rymdes gott i den.

– Ein Einzelzimmer, bitte, sa hon till natt portieren och hoppades hennes brytning skulle tydas som slavisk.

– Wieviele Tage bleiben Sie? frågade mannen utan att lyfta blicken från datorn.

När han fått klart för sig att det bara gällde en natt kastade han en blick på den billiga bagen och bad om ett kreditkort. Klara nekade med huvudet och drog upp några sedlar.

– Med eller utan frukost?

– Utan, tack.

Rummet var bara en liten skrubb under takåsarna med fönster i taket.

Blodet på blusen liknade chokladfläckar nu när det torkat. Hon behöll den på medan hon färgade håret. Sedan skalade hon av sig plaggen ett efter ett och lät dem ligga kvar på golvet medan hon duschade, i visshet om att hon aldrig skulle ta dem på sig igen. På några timmar förvandlades hon från rätt parant rödhårig kvinna till en ganska oansenlig brunett. Hon skulle inte lämna hotellet förrän hon var säker på att nattportieren avlösts nästa morgon. Då skulle hon söka upp närmaste frisersalong och klippa håret. Det hjälpte att hålla hjärnan upptagen med praktiska detaljer. Hon visste att hon måste vara igång, se framåt, planera ett steg i taget och hela tiden tvinga sig att inte tänka på det hon gjort.

Inlindad i en fräsch, lite sträv vit badhandduk satte hon sig på sängen och slog på tv:n. På något vis fick Klara intryck av att de civila offren skapat den starkaste reaktionen. I intervjuer med människor på gatan lät det nästan som om militärerna fick skylla sig själva ... gajes del oficio som man sa på spanska – jobbets avigsidor. Polis och säkerhetstjänster arbetade med olika hypoteser och en presskonferens utlovades till någon gång efter midnatt, europeisk tid. Klara upplevde alltsammans som oerhört avlägset och främmande. Bara 14 timmar hade förflutit och ändå kändes det som i ett annat liv... som parallella verkligheter. Hon kunde inte se sig själv som deltagare, bara ännu en åskådare. Det var märkligt. Namnen på de bekräftade offren rullade på tv-skärmen, liksom en betydligt längre lista över försvunna.

Konstigt, tänkte hon. De har ju stenkoll på vilka som var där. Det måste ha med de efterlevande att göra. Vissa skulle det troligtvis fordras tandkort eller till och med DNA-tester för att identifiera.

Hennes eget namn stod högt upp på den alfabetiska listan över försvunna. Anhöriga ombads vända sig till ett krisnummer i varje land.

Måtte Serena göra som jag bett henne, bad Klara tyst. Så jag får tid.

Adrenalinet ebbade och hon började darra. Tårarna brände och hon svalde hårt för att stävja snyftningarna. Hon vågade inte släppa fram dem. Bakom slutna ögonlock frammanade hon bilden av en stängd dörr, en dörr hon aldrig skulle öppna igen. Den som ledde till dagens skrämmande minnen. Hon fick inte tappa kontrollen.

Hon slet till sig handväskan, mest för att göra något, och började gå igenom innehållet. Papperskorgen var lyckligtvis av metall, så hon tog bort plastpåsen och tittade sig omkring efter något att tända med. Sedan hon slutat röka var det långt ifrån självskrivet. Till slut hittade hon ett gammalt tändsticksplån i en ficka i necesären. Hon började med körkortet. Det tog många tändstickor innan körkortet smält ihop till en oigenkännlig illaluktande liten klump. Kreditkorten måste också förstöras, men hon var rädd att lukten av bränd plast kunde kännas, eller eventuellt sätta igång brandlarmet.

Stiletten låg i väskan. Hon nöp tag i dess skaft med två fingrar, och drog upp den ur sitt fodral. Hennes känslor kom åter i gungning. Kniven skrämde henne men ingav på samma gång en känsla av makt. Hon kunde hantera den. I ett infall tog hon tag i spetsen och sände den med en liten knyck på handleden tvärs över rummet. Den tog upp ljuset från lampan vid sängen och tycktes pulsera med ett eget inre ljus när den virvlade genom luften.

Svisch, svisch, svisch ... ljudet påminde om det från en långsam takfläkt.

Den trängde nästan ljudlöst in i den blommiga tapeten och darrade till, innan den blev stilla och återtog sin verkliga skepnad. Ett tunt, dött, dunkelt metallföremål. Hon gick fram och drog ut den. Märket efter dess fina spets var praktiskt taget osynligt. I badrummet spolade hon hett vatten på den tills det ångade. Spegeln ovanför handfatet blev flammig av vattenånga och hon rös till när hon lyfte blicken och mötte den suddiga bilden av sig själv.

Skulle hon någonsin kunna se sitt ansikte i en spegel utan att minnas? Hon tvingade sig att koncentrera sig på det hon gjorde och undvek att titta upp igen. När hon torkade av kniven på handduken var hennes händer fumliga och den vassa eggen skar en lång reva i tyget. Hon noterade mekaniskt att hon måste ta den med sig när hon lämnade hotellet. Inte lämna några spår.

Dagen därpå satt hon på tåget mot Barcelona. Passet lämnade aldrig hennes hand, och hon var ganska övertygad om att kontrollanten vid gränsen mellan Schweiz och Frankrike inte lagt det på minnet. Det var därför hon valt att inte flyga, på vilken flygplats som helst skulle CIA säkerligen spåra passet. Det var av dem hon fått det och gav säkert ifrån sig någon slags signaler när det granskades av rätt person. Hon hoppades att alla eventuella spår efter henne upphört för gott i Zürich. Ingen hade följt henne och hon hade inte lämnat några elektroniska spår. Hon borde vara i säkerhet.

Så länge.

2

HON KUNDE INTE andas. Varmt trögflytande blod sköljde över henne i vågor så täta att hon att hon bara hann skönja sitt ansikte i spegeln innan nästa våg åter dolde det. Hon måste vända sig för att få luft, men kunde inte. Huvudet satt fast som i ett skruvstäd. I samma ögonblick som syrebristen började försänka henne i en mörk, nästan barmhärtig medvetslöshet slog hon upp ögonen och kippade efter luft. Sjöblöt i svett satte hon sig upp och tittade sig omkring. Ingen tycktes ha lagt märke till hennes ångest.

Hon var omgiven av människor som i par eller mindre grupper dåsade i sina solstolar under en stekhet sol. En enda person, en man som låg lite längre upp halvvägs mellan henne och strandpromenaden, var lika ensam som hon själv. Klockan var två på eftermiddagen.

Hon reste sig och sprang ner i det ljumma vattnet. Dök och stannade under ytan till kvävningskänslan från mardrömmen tvingade upp hennes huvud igen. Det sprängde i nacken och smärtan strålade ut i axlar och armar. Hon hade inte insett hur trött hon var förrän nu, när hon tillåtit sig slappna av så mycket att hon somnat mitt på dagen.

Den ensamme mannen tittade till när hon kom upp ur vattnet. Hon körde otåligt fingrarna genom sitt hår. Det var klibbigt av saltvattnet. I strandväskan hittade hon en hårborste och ögonskydden. Plötsligt hördes gälla skratt. Lite längre bort, ett par rader framför henne ner mot vattnet låg några engelska kvinnor i hennes egen ålder som antagligen fått för mycket vin till lunchen, att döma av deras högljudda stoj. Hon tittade bort på mannen igen. Om han var ute för att ragga var detta ett gyllene tillfälle. Han tycktes emellertid totalt ointresserad av kvinnorna. Oron nöp till i Klara. Iakttog han henne? Var det något bekant över honom? Hade hon sett honom tidigare?

Hon la sig ned i solstolen och satte på ögonskydden. Sedan ändrade hon sig, vände sig på magen och tog på sig solglasögon. I skydd av de mörka glasen kunde hon hålla ögonen på den ensamme mannen utan att han märkte det.

Hon behövde ett pass och började leka med en idé, mest för att sysselsätta hjärnan. Tjejerna där framme var så pass berusade att det knappast skulle vara någon match att stjäla ett av dem medan de badade. Hon förutsatte att de hade passen med sig. Det har alltid turister som inte bor på förstklassiga hotell. Åldern stämde ju och utseendet kunde hon väl fixa till lite grann. Med det passet skulle hon snabbt göra allt hon behövde innan det ens anmälts stulet. Hyra bil, kanske långtidshyra lägenhet.

Hon glömde totalt bort mannen, vände på sig i den heta solen och tillät sig för ett ögonblick njuta av tanken. Att vara fri. Att inte tvingas gömma sig. Att vara någon ingen sökte.

Det salta vattnet hade redan torkat på bröst och axlar och blivit vita små fläckar av vassa saltkristaller. Det sved när hon försökte borsta bort dem. När hon ville fortsätta drömma om allt hon skulle göra med ett rent pass insåg hon dock mycket snart hur dum hennes idé var. Riskabel. Passet skulle anmälas stulet och såväl bilen som hyreskontraktet leda fram till henne. De måste finnas något bättre sätt.

Benidorm är en turistort där det är lätt att försvinna i mängden. En stad på ungefär 200 000 innevånare där vinterturismen huvudsakligen består av engelska, holländska och tyska pensionärer, medan sommarturismen utgörs av spanska medelklassfamiljer. Nu var det höst och i brytningsperioden mellan de olika typerna av människor. Hon bodde på ett billigt privatrum på Calle Gerona, ett para kvarter från Avenida Europa, där hon betalade kontant i förskott för att undvika visa pass eller ID-kort. Ingen hade ifrågasatt hennes nationalitet. Här tog man för givet att hon var spanjorska.

Sedan hon kom hade hon bara solat och intagit sina måltider på de billiga barerna längst stranden, precis som alla andra. Ingen lade märke till henne ... utom möjligtvis mannen som nu låg där alldeles ensam, mellan henne och strandpromenaden. Hon var trött och rädd. Samma mardröm plågade henne var gång hon somnade. Alltid vågor av blod och den där kvävningskänslan som tvingade henne att vakna. Hon insåg att hennes bild av verkligheten var allt annat än klar. Att mannen som tittat på henne antagligen bara var någon som sökte kontakt. En helt vanlig turist på jakt efter en semesterflört. Men varför hade han valt just henne? Och var han inte ovanligt vältränad?

Nej, lugna dig nu, intalade hon sig. Så länge han inte kommer närmare finns det ingen anledning till oro.

Klara hade ännu ingen plan, visste inte vad hon skulle göra. Livet i Europa hade återgått till det normala. Det enda konstiga var att ingen tycktes ha dragit någon nytta av katastrofen.

Fahrids kropp hade påträffats på bensinstationens toa-lett bara några timmar efter att Klara lämnat den. Trots att lokalpolisen inte genast satt kroppen i samband med attentatet hade de rutinmässigt rapporterat till huvudkontoret. När Fahrids signalement dök upp i datorerna runt om hos de olika säkerhetstjänsterna hade det gått det fort. Redan dagen därpå hade tidningarna publicerat att han var gärningsmannen. Svenska myndigheter hade utpekats som informationskälla angående Fahrid. YS 2000 som det ultramoderna svenska smygfartyget kallades, hade varit föremål för Fahrids intresse som spion. Det här var ju precis vad man i Sverige hoppats på. Lite publicitet kring fartyget. Då hade ingen kunnat drömma om att det skulle gå så här.

Hur var det Lennart hade sagt? Lite gratis marknadsföring ...

Inget konkret hade skrivits om hur Fahrid hade dött, intrycket pressen förmedlade var att han förlorat livet vid gripandet. Det tydde Klara som något positivt, men hon visste ju att det inte var sant.

Hon undrade över vad som egentligen kommit fram. Fanns det fortfarande misstankar om att hon medverkat? Att hon varit Fahrids medhjälpare? Hon var övertygad om att åtminstone Lennart Svensson på MUST, den svenska militära säkerhetstjänsten och Louis Hornett på CIA vid det här laget visste att det var hon som dödat Fahrid. Men visste de varför? Var gång hon tänkte på det fruktansvärda fick hon svårt att andas.

Tänk framåt ... planera ... planera ... hon upprepade sitt mantra för tusende gången. På något sätt fungerade det.

Det fanns inte mycket kvar av Klara. Inte mycket som kunde binda den obetydliga brunetten på stranden i Benidorm till Klara Andersson. Hon undvek allt som skulle fordra att hon legitimerade sig då hon var övertygad om att Louis och CIA kunde spåra passet. Trots att hon var i dåligt skick var självbevarelsedriften på topp. För att kunna sova hade hon börjat dricka ansenliga mängder gin i sitt rum på kvällarna. En dålig lösning, det var hon medveten om, men hon måste få vila på något sätt. Inte älta det hon gjort. Förr hade man kunnat köpa sömnmedel receptfritt i Spanien, bara man visste namnet på läkemedlet. Nu var hon hänvisad åt spriten.

3

Döden gör återbesök

HON HADE TAPPAT räkningen på dagarna hon hade fördrivit på stranden. De flesta turisterna stannade en vecka eller två, och för att ingen skulle lägga märke till att hon blev kvar så länge hade hon börjat promenera och hyra solstol någon kilometer längre bort. Bara för att vara på den säkra sidan.

Vid halvtretiden drog hon på sig sin kakifärgade topp och ett par svarta linneshorts och gick över strandpromenaden med sikte på närmaste cafeteria för att äta något. De billiga sandalerna skavde och det blev inte bättre av sanden som i värmen klibbade fast på fötterna.

Jag får inte vara så här. Måste rycka upp mig, tänkte hon. Inte plåga mig i onödan.

Det var skönt att äta lite senare, när turisterna återvänt till stranden eller hotellrummen för en tupplur. Bättre service och gott om plats. Dagens rätt var paella. Riset såg kladdigt ut och den ilsket rödgula färgen som knappast kunde komma från äkta saffran hade ett klart negativt inflytande på hennes aptit. Det var som ett helgerån här i paellans hemtrakter. Skulle hon våga gå på la Palmera? Benidormbornas välbevarade hemlighet var inget man kunde finna i turistbroschyrerna. En obetydlig liten restaurang i utkanten av staden där far stod i köket och mor och son serverade ett tjugotal utsökta varianter på rätten. Klara med familj brukade åka de tre milen från Alicante till Benidorm för att njuta av någon av husets specialiteter några gånger varje sommar. Hon sköt tanken åt sidan. Risken att bli igenkänd var för stor. Här fick det bli ostomelett och sallad, bara.

När hon ätit och beställt sin café con leche och en konjak svepte hon med blicken över stranden. Havet skiftade i färg mellan djupblått och turkos. Det var flod och vågorna som toppades av vitt skum rullade in med allt större kraft. Slumrande solbadare väcktes till liv av vattnet som sköljde in över deras handdukar och medhavda tillbehör. Badskor, gummimadrasser och andra lösa ting flöt iväg och jagades av en svärm stojande och skrattande människor. Bilden väckte varma minnen från semestrar med familjen och fick henne att känna sig ensam och övergiven.

Efter ytterligare en konjak beslöt hon att inte återvända till playan utan i stället gå kvarteret upp till huvudgatan, Avenida del Mediterraneo, och besöka ståndet där de sålde second-hand böcker. Sedan skulle hon gå till sitt rum och försöka bekämpa sin ångest på det enda sätt hon kunde, förutom att supa sig full. Förr hade hon kunnat fördjupa sig i nästan vilken lektyr som helst för att inte tänka. Det fanns mycket att välja på, och hon köpte flera böcker till skamligt låga priser.

Hon hade fått en blåsa på foten och bestämde sig för att fortsätta upp till farmacian vid Plaza Triangular innan hon återvände till sitt rum. Apoteket skulle inte öppna förrän halv sex och hon fördrev tiden med att ströva omkring i den gamla stadskärnan. Benidorm hade varit en enkel fiskeby tills solsemestrar blev moderna. De smala gatorna var skuggiga och svala. Det fläktade litet. Massor av butiker, en del ganska eleganta, hade beretts plats i fastigheternas gatuplan medan de övre våningarna stod relativt orörda. Typisk Medelhavsarkitektur med s mala balkonger i järnsmide och fönster från golv till tak med tunga fönsterluckor i trä. Det var fridfullt, nästan inga människor ute och bara en och annan bil. Klara kände sig trygg. Spriten tog udden av hennes paranoia och gjorde det möjligt att låtsas vara en vanlig människa då och då. För det mesta fungerade inte ens det. Hennes uppmärksamhet fångades av en stor mässingsskylt i en av portarna: Fernando Sanchez Alvarez, Abogado, stod det och hon la adressen på minnet.

Det tog för lång tid tills apoteket öppnade och slutligen befann hon sig i alla fall på det trista rummet hon hyrde. Hon sparkade av sig skorna. Golvets gråbruna klinkers kändes svala. Den svankiga järnsängen stod som vanligt obäddad, ett billigt nattduksbord vinglade intill, där fanns en stol och en ärrad gammal garderob i mörkt trä. Ett smalt fönster med en grön persienn vette mot bakgården. Det var spår av kattfötter på fönsterbrädan. En rödrandig strykarkatt hade dykt upp en kväll utanför hennes fönster. Med en reva i ena örat, tufsig smutsig päls och en knyck på svansen tycktes katten vara lika illa medfaren som hon kände sig. Sedan hon tagit för vana att ge den något att äta, återkom den ofta. Idag hade hon inte köpt med sig något, så det fick bli resten av en yoghurt från igår. Hon hade blivit full och somnat innan hon hade hunnit äta upp den.

Dammet dansade i solljuset som silade in mellan persiennspjälorna. Garderoben stod på glänt. Där hängde de få kläder hon hade och där stod också ginflaskan. Den var halvtom. Hade hon verkligen druckit hälften igår? Hon kunde inte minnas. Men nu behövde hon en drink. Hon slog upp ett glas. Den beska drycken brände hela vägen ner. Med flaskan fortfarande i ena handen plockade hon upp yoghurtbägaren och ställde den på fönsterbrädan. Sedan damp hon ner på sängen och grävde fram en bok ur strandväskan.

Jag ska inte dricka mer förrän jag har läst fem sidor, lovade hon sig själv och ställde utan att skruva på korken flaskan bredvid sängen.

Redan vid tredje sidan bröt hon löftet.

Urtråkig inledning, urskuldade hon sig. Vad var det egentligen hon valt? Skit samma, hon kunde ändå inte koncentrera sig.

Apoteket på Plaza Triangular hade ännu inte öppnat när hon försvann in i det välkomna ruset.

Efter vad som bara tycktes henne minuter satte hon sig upp med ett ryck. Mardrömmen hade åter satt klorna i henne. Den självlysande väckarklockan visade tio. Det måste vara på kvällen eftersom det var mörkt ute. Huvudet dunkade och hennes händer darrade. Av skräck eller spritmissbruk? Hon satt fullkomligt stilla och försökte koncentrera sig. Lyssnade. Det var någon utanför dörren. Långsamt sträckte hon ut sin högra hand och sökte efter tryggheten under kudden. Det stack till när hon grep om det kalla stålet.

Fan, vad klumpig jag är.

Hon hade skurit sig på kniven. Stegen ute i korridoren hasade vidare. Dörren till det gemensamma badrummet längre bort i korridoren låstes. Klara satt en stund orörlig och lyssnade innan hon vågade släppa kniven och låta den ligga kvar under kudden. Hon tände lampan på nattduksbordet och inspekterade det skadade fingret. Såret var inte stort, men det blödde tillräckligt