Den vidunderliga utsikten

By Maria Gustafsson

Klara Andersson har återvänt till Sverige efter många år i Spanien. Under Franco-diktaturen var hon informatör för CIA. Efter ett blodigt attentat mot ett NATO-möte där hon arbetar som tolk, förstår hon att hon blivit förväxlad med en av israeliska säkerhetstjänsten Moussad eftersökt terrorist. Ett svenskt vapenprojekt är bakgrunden till de utländska säkerhetstjänsternas agerande.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 1, 2019
• ISBN: 9789178294046

Book preview

…

1

Stockholm, sensommaren två år tidigare

KLARA VAR LYCKLIG över sitt nya jobb. Efter sommaruppehållet hade hon blivit uppringd av företagsledningen på TV-PLUS. De hade föreslagit att hon skulle ta över arbetet som produktionsledare för samhällsdokumentärerna. Första veckan hade hon gått i par med Jane, tjejen som lämnade jobbet för en fast anställning i reklambranschen. Ett specialprogram om olika säkerhetstjänster var under produktion.

Klara skulle organisera arbetet och se till att de höll sig inom de ekonomiska och tidsmässiga ramarna. Dessutom kom språkkunskaperna väl till pass. Hennes första uppgift blev att ordna en intervju med före detta Stasichefen Markus Wolf, i Berlin. Den legendariske vargen … Mannen som i le Carrés böcker kallats Karla. Ett antal agenter från CIA och gamla KGB skulle också intervjuas. Snarare före detta agenter. Det var bara sådana som lämnat aktiv tjänst som kunde ställa upp i media. En hel del arbete var redan gjort, bland annat hade gänget varit i Israel och bandat några gubbar från Mossad.

Hon hade sökt jobbet som produktionsledare på TV-PLUS trots att det låg långt under hennes yrkeskategori. Utländska meriter smällde inte högt i Sverige, hade hon förstått. Fjorton år på Spanska TV, de sista fem som producent, hade bara med viss tvekan från chefernas sida slutligen dugt för att hon skulle få jobbet.

Vid uppbrottet från Spanien hade hon i blindo flytt till hemlandet, som hon knappt besökt på tjugo år. Efter ett långt äktenskap, med två vuxna styvbarn, Serena och Marcos, som hon älskade som om de varit hennes egna, hade den skimrande såpbubblan hon levt i plötsligt och fullkomligt oväntat spruckit. Barnen utbildade sig i USA och Manuel, hennes man, hade inlett ett förhållande med en yngre kvinna. Det var så banalt att hon aldrig kunnat drömma om att det skulle drabba henne. Den gränslösa kärleken, oförbehållsamma närheten och lojaliteten existerade med ens inte längre. Det kändes som om hon aldrig skulle komma över sorgen. Om detta var priset för alla de lyckliga åren var det inte värt det. Smärtan var alltför stor.

Jobbet på TV-PLUS hade fört henne in i en annan sorts dvala. Hon hade lyckats glömma sig själv och gräva ner sig i jobb. Sju dagar i veckan på nöjesredaktionen. Och ett blekt hopp om att en dag skulle komma då hon såg fram emot att vakna på morgonen. Först nu kändes det som om det varit värt uppoffringen.

De var bara fyra som arbetade med projektet på heltid. Nicke, producenten, var en man i trettiofemårsåldern, lagom aggressiv och trendig. Fostrad i Stenbeckandan, lite macho och med tittarsiffrorna ständigt för ögonen. En nödvändighet om man ville ha framgång inom koncernen. Och det hade Nicke. Richard, regissören, var knappt trettio, hade studerat film i Kalifornien. Han hade en son vid namn Buñuel. Det roade Klara som visste att Buñuel var ett efternamn, och sa en hel del om Richard. Mycket skicklig. Vald till Årets Man av de kvinnliga medarbetarna på TV-PLUS. Och så Robban, Robert, en av de snyggaste unga män Klara någonsin arbetat med.

Skärpt, vänlig och oerhört effektiv. Också han i början av de trettio. Han tränade flera gånger i veckan och var den enda man hon någonsin sett, utom på foto, som hade mage som en tvättbräda. Inte för att han visade upp den, hon hade sett den av en händelse. Ibland joggade han till jobbet i södra Hammarbyhamnen, och en gång när han inte visste att hon redan var där, hade han kommit in på kontoret med bar överkropp efter duschen.

Klara visste att hon uppfattades som exotisk, men hade inte klart för sig varför. Kanske var det hennes ålder, hon var något äldre än de andra – eller för att hon bott utomlands i så många år.

Samhällsredaktionen var i en klass för sig. Man hade ett eget rum, medan alla andra programredaktioner satt i kontorslandskap. Det som de höll på med var hemligt. Ingen, utom de fyra, skulle få veta innehållet, före sändning. Koncernchefen själv hade stakat ut gränserna för budgeten, och den var ovanligt generös, i privatkanalernas universum. Nu kände Klara att hon blivit med i the winning team.

Hon skulle titta på kopior av allt tidigare inspelat material, för att bekanta sig med det som redan gjorts, och sätta sig in i vad man i själva verket ville få fram.

Hon satte sig till rätta vid skrivbordet och flyttade datorn åt sidan för att kunna se skärmen obehindrat. Apparaten stod på fönsterbrädet. Robbans och Richards skrivbord stod med ena kortsidan mot fönstret och hennes eget bord vid den andra. Nicke hade eget rum. Hon startade videon med fjärrkontrollen. En man dök strax upp i rutan. Det stod att han hette Reuven Levi, och hon visste att han varit en högt uppsatt person inom Mossad. Nicke hade berättat att Levi för länge sedan bland annat hade deltagit i en omskriven händelse i Argentina, när Mossad kidnappatAdolf Eichmann och flugit honom till Israel för rättegång.

Levi såg ut att vara ganska kortväxt, i 60årsåldern, kraftig och nästan helt i avsaknad av hals. Ljust, gråbrunt, mycket kortklippt hår och stålgrå, livliga ögon. Som en pigg morfar, med ett leende som antydde humor. På detta band fanns bara Levi. Robbans röst på audion ställde frågor för att driva på intervjun och få fram svar som passade programmet. Det talades om vad Mossad hade gjort så fort det blivit känt att Olof Palme var mördad.

En bra koppling till Sverige, tänkte Klara.

Levi berättade att de bland annat varit i kontakt med CIA och KGB, för att ta reda på vad de visste om saken. Underligt nog även med Stasi, som Klara tyckte borde vara deras ärkefiende nummer ett. Hennes uppmärksamhet avtog, när inget oväntat sades. Efter en stund stannade hon bandet, låste dörren och gick ut i köket för att hämta en kopp kaffe. När telefonisten hojtade att hon hade samtal, fick hon rusa tillbaka till redaktionen.

Det var Robert. Han var på biblioteket och hade funnit en gammal tidningsartikel om att man trodde Palme varit utsatt för ett attentatsförsök långt före mordet. Han skulle inte hinna tillbaka till redaktionen mer den dagen.

Klaras tankar drev iväg. Hon kom ihåg då hon träffat Palme i Madrid. Det var när socialistpartiet nyligen hade blivit lagligt som politiskt parti i Spanien, efter Franco-diktaturen. Partiet hade omedelbart sammankallat ett världsmöte för att bekräfta sin existens. Det var tredje eller fjärde gången Klara arbetat som simultantolk. Väldigt slitsamt. Hon hade var ensam i kabinen, där man alltid jobbar i par, då det inte hade funnits någon ytterligare spansk-svensk tolk att tillgå i landet. Socialisterna tyckte sig inte ha råd att kalla in någon från Sverige.

Hon kunde påminna sig hur det såg ut i lokalen, men mycket lite av vad man diskuterat. Så var det alltid. Hjärnan var upptagen av att lyssna på ett språk, och tala på ett annat med bara några sekunders fördröjning och orkade inte orkade lägga det som sades på minnet. Mötet hölls på engelska, men när det talades spanska satte Palme på sig hörlurarna.

Demokratin var ännu då så skör i Spanien att det hade känts farligt. Hon hade länge tvekat om hon skulle acceptera uppdraget men när de inte hade funnits någon annan som kunde göra det, hade pliktkänslan tagit överhanden.

Klockan kröp fram mot fem, och arbetsdagen led mot sitt slut. På hemvägen funderade Klara över det hon hört och sett på bandet. Levi hade bland annat talat om Mossads terroristdatabas. Hon visste att de bandat den med, och gjort en sökning för att se om det dök upp något som kunde förknippas med något dagsfärskt attentat. Det hade det inte gjort, men materialet var ändå användbart. Skickligt ihopklippt var det i det närmaste sensationellt. Om resten av inspelningarna höll samma standard, skulle programmet bli en höjdare.

På natten drömde hon. En röra av folkmassor och tolkkabiner. Hon vaknade sjöblöt i svett av att hon försökte fly genom en folksamling från ett mycket påtagligt hot av obestämd art.

Gud så dumt, tänkte hon när hon klarvaken och lite omtumlad tittade på väckarklockan. Halv sex. Solen sken rakt in på henne genom sovrumsfönstret. Klara älskade ljuset och kunde inte förmå sig att stänga det ute. Tidiga soliga sommarmorgnar fick hon energi att göra sådant hon annars upplevde som tråkigt, som att städa eller stryka. Nu var hon för uppjagad för att somnaom, och tassade i stället ut i hallen och hämtade tidningen.

Hon var tidigt på redaktionen. När hon satte nyckeln i låset, sekretessen runt programmet var en realitet, såg hon genom glasväggen att det låg ett nytt papper på hennes skrivbord. Det måste vara Robert som lagt dit det.

Hon gick fram till skrivbordet medan hon tog av sig koftan. Den brukade få hänga på ryggstödet. Hon kunde inte ta ögonen från tidningsartikeln. Mannen på fotot såg bekant ut. Klara hade ett utmärkt fotografiskt minne och visste att hon sett mannen i verkligheten, hon kunde bara inte placera honom. Bilden var ganska stor och visade en man någonstans mellan trettio och fyrtio, mörk, med helskägg. Han såg inte illa ut, hade intelligenta ögon. Hon började läsa. Urklippet var från 1996. Washington Post. Rubriken löd: American killer had contract on Swedish Prime Minister. Det var på tioårsdagen av mordet, konspirationsteorierna blomstrade. Hon fortsatte läsa.

Artikeln framkallade dunkla minnen. Mannens namn var Michael Townley och han hade knutits till flera skickligt genomförda mord, både i Europa och USA. Bland annat antogs han ligga bakom mordet på Orlando Letelier, en av Allendes ministrar som dödats i ett bombattentat i Washington. Townley var känd av polis och säkerhetstjänster världen över, men trots det fortfarande på fri fot. I alla fall då artikeln skrivits.

Vad säger du om det där? frågade Robert som kom in i samma veva, balanserande en kaffekopp i ena handen, och en fralla med både ost och kaviar på i den andra.

Jag har inte hunnit läsa klart ännu. Hon började tvivla på att hon kunde ha sett yrkesmördaren på fotot i verkligheten. Det måste vara länge sedan, men det var ändå obehagligt.

Det var i alla fall medan du bodde i Madrid. Du borde ha läst om det i tidningarna där.Det klack till i Klara.

Inte om något attentat mot Palme i alla fall …

Levi talar om det på bandet, så vi behöver styrka det på andra sätt om vi ska kunna använda det, du vet.

Sedan var han uppslukad av sitt arbete. Han skrev koncentrerat en lång stund, och lyckades samtidigt sätta i sig kaffet och frallan. Bandet med Levis intervju snurrade vidare. Hon höll volymen låg, för att inte störa honom.

Där är det! Ropade Robert plötsligt till. Spola tillbaka lite.

… Inte det ligger någon sanning … sa Levi på bandet.

Lite längre tillbaka, sa han upphetsat.

Klara kände att hon missat något viktigt. Roberts röst hördes på bandet:

Undrar om ni hört, eller vet något om att en yrkesmördare skulle ha haft ett kontrakt på Palme?

Den där historien är från ännu längre tillbaka i tiden, svarade Levi. Det ryktades att Michael Townley skulle ha försökt mörda honom … Vi tror inte det ligger någon sanning i det. Vi vet att Townley var där, men det var inte Palme han var ute efter … Det var i Madrid, på Socialistinternationalens möte …

Hon stelnade. Det var alltså sant … Hon misstog sig inte. Mannen på bilden hade varit där. Hon hade sett honom, det var inte inbillning. Hon borde berätta för Robert att hon faktiskt varit på plats. I händelsernas centrum. Men på TV-PLUS hade hon aldrig talat om sitt arbete som tolk. Det hade inte med saken att göra. Skulle möjligtvis göra det svårare att få ledigt när nästa tolkuppdrag dök upp.

Klaras tankar vandrade åter tillbaka. Visst, det var då hon hade blivit av med sin dyra ordbok. Collins engelsksvenska tegelsten hon släpade med på alla tolkuppdrag, men aldrig hann slå upp något i. Den var som en snuttefilt. Gav trygghet. Den var från studietiden, och det fanns nyare och bättre upplagor, som hon då fått anledning att köpa.

Det var Carlos Altamirano, en chilensk socialist som flytt till Östtyskland, som var det tilltänkta offret. På uppdrag av DINA, Pinochets chilenska säkerhetsorganisation. Den spanska motsvarigheten CESID hade blivit varnade. Levi fortsatte tala på bandet. Av oss … tillade han, inte utan stolthet.

Klara stängde av videon. Det kändes som om hon inte orkade höra mer just då. Hon måste tänka, vila ett slag. Inte minst bestämma om hon skulle berätta, eller inte … Livet krympte ihop framför henne. Valet att bevara hemligheten, liksom på lek för att sitta inne med ett trumfkort, tedde sig plötsligt inte lika attraktivt. Det var obehagligt. Townley hade tydligen av någon anledning inte fullföljt sitt uppdrag.

Hur kunde det komma sig att något hon upplevt för så länge sedan, i ett annat land och med ett annat yrke, plötsligt vävdes ihop med hennes liv nu, här i Sverige?

Hon försökte återkalla scenen. Folkhavet framför tolkkabinerna. De allra flesta hade haft sittplatser. Hon hade mest bara sett deltagarna bakifrån, kabinerna stod längst bak i salen, mitt emot podiet. Felipe Gonzalez hade hållit flera inspirerade tal. Willy Brandt hade önskat de spanska socialisterna välkomna tillbaka till Internationalen och blivit omvald som generalsekreterare. Någon hade talat om situationen i Chile, det måste ha varit A ltamirano. Det var då Palme hade tagit på sig hörlurarna och hon hade blivit så nervös, för hon visste att hon hade åhörare. Därför hon inte tänkt så mycket just då, på mannen som strök omkring i närheten av tolkkabinerna.

Minnet klarnade så här i efterhand, när hon koncentrerade sig. Hon såg en mörk, ganska lång smidig man, med polotröja och fritidsjacka, mörka byxor, inte jeans eller manchesterbyxor, som på den tiden varit socialisternas uniform. Inte skägg, som på fotot. Han hade tittat mycket på tolkarna, sett lite stressad ut, det var allt hon tänkt. Det var väl därför hon sedan undrat om det var han som stulit ordboken. Efter en av kafferasterna hade den varit borta. Ingen av kollegorna hade användning för hennes spansk-svenska lexikon.

Kör på du, med banden, sa Robert och slog på videon. Ju förr du kan det här, desto bättre. Då kan du komma med synpunkter. Det stör mig inte alls.

Levi fortsatte att prata, på bandet: Störningsmomentet som skulle ge mördaren tillfälle att agera fungerade inte. Bomben som hade planterats av någon inom organisationen – numera vet vi att det var en svensk – briserade aldrig. Den var inte professionellt riggad. Men det faktum att en svensk var inblandad har troligtvis gett upphov till idén att det skulle ha varit Palme man var ute efter, fortsatte Levi från högtalarna på skärmen.

En svensk. Klara försökte systematiskt gå igenom sitt minne av personerna i organisationen. Komma ihåg vilka svenskar som varit där. Någon inom organisationen? Omöjligt. Det hade inte funnits någon svensk i organisationen. Socialistpartiets ledning var helspansk, och likaledes arrangörerna. Det hade verkligen inte funnits någon svensk inom organisationen. Klara var övertygad.

Hon hade haft med dem att göra i flera omgångar. Först, när hon accepterat uppdraget, hade de tillsammans sökt ytterligare en svensk tolk med ljus och lykta. Sedan hade hon varit på ett informationsmöte, och därefter på partiets huvudkontor flera gånger, för att få färdigskrivna tal, som hon kunde förbereda. Vad menade Levi? Förutom deltagarna, och även de var få, hade ingen annan svensk varit där. Palme, Sten Andersson och PierreSchori, kom Klara ihåg. Tolkar brukar kolla in vem som lyssnar på dem, för när de inte har hörlurarna på sig kan man ta det lugnt. Det hade varit särskilt viktigt, eftersom hon arbetat ensam och måste få pusta ut ibland.

Kunde Mossad tro att hon hade haft något med det att göra …?

Nej, Gud vad jag börjar bli nojig, tänkte hon. Hon frös, och drog på sig koftan.

Jag var faktiskt …, började hon säga, när hon såg Robert resa sig. Hon skulle berätta för Robert. Om hon berättade nu, skulle de snart kunna skratta åt alltihop tillsammans. Få händelserna i rätt perspektiv, tänkte Klara.

Du, jag har brådis, är bjuden på lunch i stan. Vi får ta det i eftermiddag, sa han bara, så var han borta.

Det var för sent. Så definitivt, på något sätt. Hon hade missat chansen. Det skulle verka konstigt att hon inte sagt något genast.

Vi vet att det var en svensk, ekade Levis röst. Var hade han fått det ifrån? Hon spolade tillbaka bandet och lyssnade igen.

Gode Gud, gör så att han säger något annat. Gör så att det bara var en hörselvilla, snälla Gode Gud, tänkte Klara halvhögt. Nu var hon rädd.

Men han upprepade samma sak: vi vet att det var en svensk. Munnen fylldes av saliv och hon svalde hårt flera gånger.

När Robert hade stängt dörren efter sig hade det känts som en fälla slagit igen om henne. Hon var tacksam att hon satt med ryggen mot människorna i kontorslandskapet därutanför, för hon var inget vidare på att dölja känslor.

Vi vet att det var en svensk hade han sagt. Inte svenska. Det måste ha funnits någon svensk som hon inte vetat om, tänkte hon, i ett desperat försök att övertyga sig själv.

Den nya videon började rulla. En man satt vid en dator och talade om databasen. Han var i fyrtioårsåldern, smal och mörk, med dålig hy. Klara var för nervös för att lyssna, måste bara ge sken av att göra något. Det var fullt med folk på de andra redaktionerna, och hon satt som i ett akvarium. Bara en vägg var inte av glas, inräknat fönstren ut mot Hammarbykanalen.

En halvtimme senare satt Klara käpprak, förstelnad i sin kontorsstol. Från skärmens frysta bildruta stirrade hon tillbaka på sig själv, tjugo år tidigare. Vid sidan om hennes foto stod det Female Al-Fatah Agent skrivet i feta svarta bokstäver, och en radda namn hon aldrig hört förr. May work as an interpreter stod det. Active since 1978. Hon hade stannat bandet för att kunna läsa texten.

I det CV hon lämnat in till TV-PLUS hade hon inte nämnt tolkningen. Inget kunde förknippa henne med den unga kvinnan på tv-skärmen. Födelseåret stämde inte. Det var inte troligt att någon här skulle känna igen henne på det gamla fotot. Då hade hon haft långt, blont hår och ingen lugg. Nu var det rött och kortklippt. Åren gick inte spårlöst förbi. Det var fakta som just nu utgjorde hennes bästa skydd.

Ingen som inte känt henne då kunde rimligtvis veta att de båda var samma person. Men det var hon, Hon kände igen fotot, var bara alldeles för skakad för att minnas var det kom ifrån. Svimfärdig och illamående halvsprang hon till toaletten. Kastade sig ned på knä, och vände hon ut och in på sig.

Hon vaknade till av att det gjorde ont i bröstet. Det tog en stund innan hon begrep att det var kanten på toalettstolen som tryckte mot bröstet. Hon fällde ner locket och satte sig att fundera. Ett glas kallt vatten fick tankarna att klarna.

Informationen kunde ha lagts in när som helst, under alla dessa år.

Mardrömmen hade börjat.

2

MOSSAD BLEV KÄNT för allmänheten i samband med olympiska spelen i München 1972. När Black september, en palestinsk organisation, kidnappade och mördade israeliska idrottsmän sågs det som en enorm prestigeförlust för Israel. Det var då den lilla gruppen inom den israeliska regeringen som hade befogenhet i saken, fattat det avgörande beslutet: Mossad fick i uppdrag att systematiskt förfölja och utrota alla som direkt eller indirekt deltagit i dådet. Öga för öga, tand för tand. Beslutet utgjorde startskottet för Mossads därefter alltmer professionellt utförda våta jobb. Inget att sticka under stol med, som Reuven Levi småleende erkänt i tv-intervjun.

Terrorists we kill, no doubt about that.

De direkt inblandade gärningsmännen sköts av tysk polis under dramats slutskede på militärflygfältet Fürstenfeldbruck. Men Mossad hade som sagt fått order att ta hand om de andra. De som planerat angreppet, och som befann sig i säkerhet i Libanon och på andra platser runt om i världen. Inte en enda av dem skulle undgå Mossads hämnd.

Det kom att dröja ända fram till långt in på 90-talet innan de spårat upp och eliminerat den siste av de inblandade palestinska terroristerna.

Inget mord var det andra likt. Zaki Helon mejades ner 1984 i Madrid, från en passerande motorcykel, när han satt fast i en bilkö. Både motorcykelns förare och passageraren som sköt från sin plats på bönpallen bar hjälmar med mörka visir, och hade försvunnit från platsen innan någon hunnit fatta vad som hänt. Ett gott exempel på Mossads yrkesmässiga hantering av fientliga element.

En av hjärnorna bakom palestinska terroraktioner, kallad bland annat Sidi al Hamid, var emellertid oåtkomlig. Yassir Arafat själv hade varit lättare att komma åt. Mossad hade de facto Arafat på kornet mer än en gång under denna tid, men ordern att döda utfärdades aldrig. Därmed slog Mossad också ifrån sig alla misstankar om en eventuell inblandning i mordet på Olof Palme, grundade på dennes sympatier för Arafat. Det var något som föll på sin egen orimlighet. Varför döda Palme, om man kunde döda Arafat själv?

Sidi al Hamid var dock oerhört smidig och slank gång på gång genom maskorna i nätet. Han omgavs av minst tre ringar trogna medarbetare, som var och en var villig att dö för sin ledare. Flera gjorde det också. Han stannade aldrig tillräckligt länge på någon plats, hade ingen fast punkt i tillvaron, inga kända närstående. Han övernattade hos lojala sympatisörer, i tält och i olika flyktingläger, aldrig många nätter på samma ställe. När informationen om var han befann sig nådde fram var han redan utflugen.

Slutligen måste Mossad inse att till och med deras mest sofistikerade metoder förblev resultatlösa när det gällde al Hamid. Infiltrering i den innersta cirkeln hade visat sig omöjlig och man måste finna något sätt att utan alltför stor risk för de egna nå fram till denne man.

Rafi Abraham lade så småningom fram en genialisk idé. Det svåra skulle bli att verkställa planen. Att ha tålamod i månader, kanske något år, i avvaktan på rätt ögonblick.

Rafi hade blivit utnämnd till sin post som tekniskt ansvarig för actions involving explosives efter ett antal lyckade bombningar. När den näst siste inblandade i Münchenattentatet flög i luften, nådde Rafi i det närmaste legendstatus i branschen. Det hade skett medan terroristen sov i sin säng i en lägenhet på Kreta. Man hade mutat städhjälpen att sjukanmäla sig och bomben hade placerats under sängen av hennes tillfälliga ställföreträdare. Den utlöstes av en telefonsignal, när Rafi själv ringde upp terroristens hem. En fullträff.

Mossads hårda kärna samlades när Rafi la fram sin plan. I tur och ordning var Simon Mehari ansvarig för terroristbekämpning, den gamle räven Levi, Ariel Merhav, chef för Europaavdelningen, och uppfinnaren själv, det vill säga Rafi Abraham, närvarande.

Framför dem på bordet låg, efter mycket arbete och teknisk utveckling, en decimeterstor svart apparat som hade kapacitet att utplåna det mesta i en radie på fem till åtta meter.

Det hade tagit många år, innan Mossad överhuvudtaget lyckats börja samla information om al Hamid. Slutligen, någon gång in på sent åttiotal, hade dock Al-Fatah börjat använda mobiltelefoner i kommunikations och samordningssyfte. Därmed kom Mossads genombrott. Tack vare nära samarbete med CIA hade man tillgång till avancerad teknologi, med vilken man inte bara kunde avlyssna, utan även spåra samtalen geografiskt. Det löste tyvärr inte problemet, men blev ändå ett steg i rätt riktning.

Efter långa förberedelser hade man framställt denna mycket speciella, väl fungerande mobiltelefon. Den var till det yttre precis som alla andra av samma modell; det enda som skiljde den från de övriga var att den hade kapacitet att döda, på signal från Mossad. Inte ens om den skruvades isär, skulle man se något utöver det vanliga. Fram till lämpligt ögonblick var den bara en vanlig, funktionsduglig mobiltelefon.

Efter ännu längre och omständligare procedurer lyckades Mossad placera apparaten i omlopp inom Al-Fatah. Dessa skyddade sig givetvis genom att ofta byta både apparater och telefonnummer. Sidi svarade eller ringde sällan mer än en gång på samma telefon, vilket försvårade operationen väsentligt. Men nu satt Mossad slutligen där som spindeln i nätet. Det var bara en fråga om tid. Situationen påminde ironiskt nog om ett arabiskt ordspråk som grovt översatt lyder ungefär: Må Allah ge dig tålamod att sitta vid din dörr tills du ser din fiendes liktåg dra förbi. Alla Al-Fatahs mobilsamtal kontrollerades under tiden oavbrutet, dag som natt.

Den 11 november 1994 klockan 19:23 hände det oundvikliga. Den av Mossad förberedda apparaten ringde, och det var Sidi som svarade. Exakt fjorton sekunder in på samtalet exploderade telefonen i hans öra och blåste bort såväl honom som de flesta av hans livvakter. Därmed hade Mossad slutligen fullföljt det uppdrag som påbörjats 1972.

Nu kvarstod bara skuggan av en misstanke om att en person, en kvinna, möjligtvis medverkat marginellt i München. Det fanns inte mycket att gå på, men vissa indicier antydde att en kvinna varit behjälplig när en av våningarna terroristerna utnyttjat hade hyrts.

Mobiltelefonen var en av ett antal snillrika artefakter, som Rafi Abraham tack vare kunskap och kreativitet blev specialist på att framställa. Han senaste alster är en karta nikotintuggummin. När han med stor motvilja observerat hur vissa personer stoppar tillbaka använda tuggummin på sin gamla plats i blisterförpackningen, efter att de tjänat sitt syfte, kom han på idén. Man kan ersätta tuggummit med högeffektiv sprängdeg, och baka in en minimal mottagare i ett av dem. Metallfolien på kartans baksida kan göras till en god ledare för den utlösande signalen. En karta nikotintuggummin är en utmärkt maskering för denna förödande bomb. Den ger visserligen utslag på en känslig metalldetektor, men släpps med största säkerhet igenom efter okulärbesiktning. Sedan kan den utan att väcka uppmärksamhet släppas ner i en askkopp i en limousin, eller i en papperskorg någonstans. Man kan till och med överväga möjligheten att använda en ovetande person som kurir. Någon som helt enkelt vid ett visst tillfälle bär dem på sig i fickor, handväska