Michelletimman

By Tommy Widekärr

Åtta år. Så lång tid har gått sedan Dany förlorade Michelle. Sedan hon kidnappades av Chavez och hans Los Nuevos. Deras gemensamma dotter har Dany aldrig ens fått träffa. Men plötsligt har en möjlighet dykt upp att ställa allting till rätta. En kväll i New York är det symboliska fönstret öppet - och då måste han agera. Det är ett livsfarligt uppdrag, vars utgång riskerar att utlösa en rad allvarliga konsekvenser. Men han måste göra det här. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig."Michelletimman" är en fartfylld spänningsroman i underrättelsetjänstens tecken. Förutom Dany får vi även följa hans kollegor i Sverige som desperat gör allt de kan för att stoppa hans framfart - innan han orsakar en politisk katastrof. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726891393

Book preview

Prolog

Han lever inte, sa hon tyst, som om hon pratade med sig själv. Hon vred sitt huvud åt sidan och uppåt och tittade på de andra som svarade med att försöka komma ännu närmare. De fyra satt så tätt så att de kunde höra varandras andetag. De överlevandes andetag.

På hennes högra sida låg den man som en gång varit hennes parkamrat, den person som alltid hållit ett vakande öga över henne. Allt sedan first phase i den krävande grundutbildning på åtta veckor där de parats ihop. De var tränade så. Att jobba parvis. Att lära sig allt om varandra, alltid checka av varandras utrustning en sista gång, alltid vara den som du rådfrågade och litade på i svåra situationer. Den person som du kunde dö för, och nu var han just det: död.

Himlen var upplyst nu av ett intensivt bombregn över dalgången. Man kunde se hur en gammal sovjetisk stridsvagn försökte ta sig fram i det väglösa landet. En bomb var tionde sekund. Amerikanerna i sina B 1- och B 52-plan började känna segervittring och att kriget snart skulle kunna vara över. Mission Accomplished!

Jag vill inte dö, sa hon, utan att titta på de andra den här gången. Ingen mer skall dö, sa han och den andra kvinnan föll in i samtalet och lade till:

Det är över nu. De kommer och hämtar oss när som helst. Jalalabad ligger bara två timmar söderut med bil härifrån, snabbare från luften.

De tittade alla tre upp mot himlen för att försöka få en skymt av en anländande Chinook-helikopter. Bakom dem låg Tora Boras imponerande tunnelsystem, vita bergens dolda rum. Men de skulle inte titta bakåt, de skulle inte ta skydd av grottornas mer än trettio meters tjocka bergsväggar, eller dess kilometerlånga gångar. De var så innerligt trötta på det här kriget och ville bara vara någon annanstans.

Det blev tyst, och B 52:orna skulle inte återvända mer. Det blev först mörkt, sedan svart och det gick flera minuter innan de långt borta i fjärran knappt såg vad som kunde vara en luftfarkost. Så var det. Det såg man säkert nu, men det var ingen Chinook, ingen helikopter. Den här var så mycket större, ett fyrmotorigt transportflygplan, en Hercules, den enda möjligheten om du ville släppa större bomber som till exemplen BLU-82, världens näst kraftigaste bomb efter atombomben. Kanske berodde det på den påfrestning de utsatts för de senaste dagarna, kanske på uppgivenhet. Oavsett vilket skulle de komma reagera alldeles försent.

Först kom eldhavet med en sådan hastighet och kraft att det skapade en flera hundra meter bred yta. Sedan kom den öronbedövande smällen och sist röken, den svarta rök som lade en slutgiltig ridå över platsen och allt levande.

Malin

Det var slutet av juli. På vilken annan arbetsplats som helst skulle det så här dags vara nedsläckt och folktomt, för även om mycket hade förändrats på den svenska arbetsmarknaden de senaste tjugo åren, så levde begreppet industrisemester fortfarande kvar och svenska arbetsplatser tömdes fortfarande under sommarmånaderna. En del stängde till och med några veckor.

Det här gällde däremot inte Forsbergs Analysis & Information där det var full aktivitet dygnet runt. Man tillämpade treskift och i kontorslandskapen var det fullt med folk, telefoner som ringde, människor som rörde sig mellan borden och flera olika språk hördes.

Malin Ericsson stängde dörren till sitt rum men blev stående och tittade ut genom dörrens glasfönster. Sedan tre månader tillbaka var hon avdelningschef inom affärsområdet Beabetning som arbetade med i att ta fram information från omvärlden, vilket sedan bröts ner, tolkades, sattes in i rätt sammanhang och levererades till kunden. Det kunde röra sig om allt från förvärvsanalyser, konkurrenters styrkor och svagheter, till rent företagsspioneri. Det sistnämnda definierades förstås inte så utåt sett, men alla visste att det var vad det egentligen handlade om. Dessutom var det en av firmans absoluta specialiteter, iallafall på företagskundsidan. Nittio procent av företagets intäkter kom däremot från privatkundsidan där till och med presidenter fanns i klientregistret. Svenska staten var förstås en storkund, men allra störst och viktigast var utan tvekan IC, The United States Intelligence Community, USA:s underrättelsegemenskap med dess sexton medlemsorganisationer.

Washington Post hade nyligen släppt nyheten att det idag finns 1 271 statliga organisationer och 1 931 privata företag som jobbar med underrättelsetjänst, inrikes säkerhet och kontraterrorism för amerikanska staten och dess underrättelsegemenskap. Den totala styrkan av personer med topphemliga befattningar var snart uppe i niohundra tusen personer.

Att så mycket som en tredjedel av arbetskraften kom från privata entreprenörer, som dessutom tog hälften av försvarsgemenskapens personalbudget, hade fått flera senatorer även från det styrande partiet att gå i taket. Det var dock ett faktum att flera av dessa entreprenörer också var utländska aktörer som fått både det politiska etablissemanget och en hel nation riktigt förbannade. Det demonstrerades utanför departementsbyggnader, det debatterades i radio och teve, och på tidningarnas ledarsidor målades upp en domedag där USA, världens starkaste nation nu var ett lätt byte för främmande makt. På Forsbergs Analysis & Information tog man lätt på ståhejet från andra sidan Atlanten. Så länge man var bland de bästa på det man gjorde visste de att det alltid skulle finnas ett konto signerat IC hos dem.

Malin hade rekryterats till firman tretton år tidigare. Hon var ung, och smart och hade inte tvekat när hon blivit erbjuden ett jobb som strategisk analytiker av Lennart Forsberg själv, företagets grundare. Lennart hade en dag helt sonika klivit in på det kafé där Malin och hennes vänner brukade träffas, tagit henne avsides, bett om att få boka ett möte med henne och därefter erbjudit ett välbetalt jobb på stående fot. Hon skulle förstås få en betald utbildning innan hon tillträdde tjänsten, en unik möjlighet till en framgångsrik karriär. En månad senare var hon inskriven på ett universitet i Florida och livet blev nästan för bra för att vara sant. Ständig sol på klarblå himmel, intressanta kurser, roliga kurskamrater och vilda fester. Det skulle ändå snart stå klart för henne att något annat väntade, att utbildningen inte bara skulle bestå av ekonomi och statskunskap. När hennes parallella militära utbildning tog sin början var hon redan så uppslukad av äventyret och full av övertygelse om att hon skulle kunna vara med och göra den här världen bättre, att hon inte tvekade en sekund att bara köra på.

Det var först efter hennes första Hell’s Week på en anläggning utanför San Diego som hon började reflektera över vad hon egentligen höll på med. Utan sömn, ständigt i rörelse, hungrig, våt, kall och lerig. Ständigt den där rösten som erbjöd ett lyxigt rum på ett av hotellen nere vid stranden. Det enda man behövde göra var att ringa i den glänsande mässingklockan som alltid tycktes sitta strategiskt nära.

– Whaddaya think?All you have to do is get up and go smack the hell out of that shiny, brass bell!

Sju av tio valde det alternativet. Drop-On-Request. Malin hade aldrig varit en av dem. Hon visste att de här prövningarna var till nittio procent mentala och inte fysiska, vilket instruktörerna ville göra gällande. Att beskriva allt det som man blev utsatt för under de här dagarna hade hon aldrig försökt sig på. Ingen skulle förstå, men det var i och för sig ointressant eftersom hon ändå inte skulle få lov att berätta det för någon. Hon hade varit i Afghanistan och jagat Bin Laden, gjort två vändor i Irak, haft uppdrag i Syrien och i ett dussin andra stater. Oftast hade hon jobbat för USA:s militära underrättelsetjänst: DIA. Hon hade blivit skjuten en gång, tillfångatagen och torterad, men hade idag varken synliga eller psykiska men. Det sistnämnda hade klargjorts av både expertis hos hennes arbetsgivare och av en oberoende psykolog.

Tre veckor. Det var allt som var kvar till Malins semester. Flera veckors ledighet. Något hon inte haft på mycket länge. Faktum var att hon inte kunde minnas när hon haft några veckors sammanhängande ledighet senast. Hon var trettiotvå år nu. Såg fortfarande bra ut.

Hennes blåa ögon var pigga och nyfikna. Det ljusbruna håret hade hon låtit växa ut och det var nu stort och naturligt krulligt. Som när hon var sjutton år. Hon var mer vältränad än någonsin. Atletisk, etthundraåttio centimeter lång och åttio kilo muskler. Trots det såg hon kvinnligt vacker ut och hon visste själv om det. Hon bar för dagen en svart rak knälång kjol, vit blus och en svart jacka i enkelt snitt, med stora knappar. De svarta skorna hade hög klack, men inte för hög.

Hon kände sig lugn och snudd på harmonisk. Hon tänkte på mannen i sitt liv. Han som hade funnits där nu i snart ett år. Kanske skulle de skaffa barn, en liten familj, en mening med livet? Något som hade varit helt otänkbart bara för några månader sedan. Vem kan ha familj, när man inte kan berätta vem man egentligen är, eller vad man gör när man aldrig är hemma? Man kan aldrig bygga en relation på lögner. Förvisso skulle hon aldrig kunna berätta för honom om det förflutna. De lögner som redan sagts var omöjliga att ta tillbaka, men nu hade hon fått chansen att faktiskt börja om. Hon hade ett vanligt liv nu.

Niagara Falls, Ontario, CA

Han hade valt en vit fyradörrars Nissan Sentra på flygplatsen och sedan kört 1-80 West, övernattat på Comfort Inn i Clarks Summit, Pennsylvania och fortsatt tidigt nästkommande dag sin roadtrip västerut. Han hade noga valt det vanliga enkla. Ingen märkvärdig bil, inget större klass på boendet. Inköpen längs vägen hade för säkerhets skull gjorts kontant och han var ytterst noga med att hålla hastigheten. I passagerarsätet satt en kvinna runt de trettio, blond, axellångt hår, oval ansiktsform, medellängd, varken smal eller tjock, blåa ögon och en mun som ofta såg så där inbjudande glad ut.

Mannen vid ratten; Daniel Wilson tittade på sin partner i sätet bredvid. De sa inget till varandra. Hon tittade rakt ut genom vindrutan medan han betraktade henne. Han kunde inte ljuga för sig själv och säga att Jennifer egentligen inte betydde något för honom. För det gjorde hon. Sedan de börjat träffas visste han att han börjat känna sig lugnare. Inte lugn, men med en betydligt lägre puls än tidigare och när de sov tillsammans kunde han somna in i relativ djup sömn och sova utan avbrott två - tre timmar. Faktum var att han inte hade sovit så bra på mycket länge som han den senaste tiden hade gjort. Han hade känslor för henne och han älskade deras samtal. Hon var så klok och samtidigt rolig. Hon fick honom att skratta. Något han inte kunde minnas när han gjort innan han träffade henne.

Men, det här var så mycket mer än en nöjesresa och kanske skulle till och med det här bli det absolut farligaste uppdraget han varit ute på. Dessutom var han själv den här gången. Det var inte sanktionerat. Ingen sambandscentral som backade upp, Inget team att förlita sig på. Det var han ensam och inget skulle kunna ändra på det. Det var då säkert. Den här historien hade alltid varit en för het politiskt för att någon myndighet skulle kunna tänkas backa upp. Inte ens hans egna arbetsgivare kunde hjälpa honom med det här. Han hade inte ens frågat. Han bara visste.

Jennifer hade inget med det här att göra, men hon hade dykt upp mycket lägligt i hans liv måste han medge och då inte bara som en lugnande flickvän eller en tänkbar livspartner.

De körde över mäktiga Peace Bridge och de var nära gränskontrollen. Det var just här som en av de kritiska punkterna fanns i hans plan, men inte nu, inte in i Kanada. Det skulle bli en annan sak när de skulle tillbaka in i USA igen, men chansen att de skulle kontrolleras mer grundligt och gå igenom bilen var minimal. Ja, faktiskt statistiskt obefintlig. Han kände sig lugn.

De hade nu Canada US Border framför sig. Man såg tydligt de gröna Auto skyltarna som rullade på taket över gränsentrén. Bil efter bil körde fram till den lilla glaskuren. Sammanlagt tio kontroller kunde han se. Åtta med grön skylt. Tio likadana glaskurer.

Det blev deras tur. De körde fram. Fönstret på förarsidan var öppet och gränsvakten tog till orda med ett Hello!.

Daniel hälsade och räckte gränsvakten både sitt och Jennifers pass.

– Hur många är ni, frågade vakten och tittade in i bilen?

– Två, svarade Daniel

– Var kommer ni i från?

– Från Sverige.

– Vad skall ni göra i Kanada?

– Kolla in fallen och alla andra attraktioner.

Där var utfrågningen slut och de viftades fram. Sedan tre dollar i vägtull vid nästa stopp och sedan in i Kanada. De höll åt höger och följde skylten Central Avenue och sedan ut på Rainbow bridge. Nu såg de för första gången ett av fallen. Han såg hur Jenifer studsade upp och pekade mot fallet.

– Så mäktigt, sa hon och han log mot henne och hon log tillbaka och la sin hand på hans.

Lennart

Malin gick fram till sitt skrivbord. Det var tomt så när som på en standardiserad rapport hon fått för ett par timmar sedan. Hon hade redan hunnit läsa igenom den, skrivit små kommentarer ute i marginalen och sedan e-postat sina anmärkningar och kommentarer till författaren. Det var ännu förmiddag och hon hade inte så många uppgifter kvar att lösa under dagen. Det kändes så bra nu. Så avslappnade och inspirerande. Man skulle kunna tro att det lugnare tempot och kontorsmiljön skulle tråka ut henne, men hon älskade det. Snabbheten och det systematiska sättet att ta sig an uppgifter fanns fortfarande kvar hos henne och det ville hon inte ändra på. Hon var van vid att jobba med hög effektivitet och det varken stressade eller tröttade henne. Nu njöt hon av varje sekund då hon bara kunde reflektera och låta tankarna ta med henne någon annanstans. Hennes egentid.

När hon hade jobbat ute på fältet hade det varit annorlunda. Hon hade varit en taktisk grovarbetare. Visst fanns det oändlig tid då de inte gjorde något annat än att vänta. Det kunde vara väntan på en order, väntan på fienden, väntan på det där rätta ögonblicket – som kanske aldrig dök upp – men man var alltid på helspänn. Man var totalt fokuserad på sin uppgift. Nu behövde hon inte tänka så. Hon följde en plan, ett schema och mellan hennes arbetsuppgifter använde hon tiden varsamt och njutningsfullt.

Hon gissade tiden. Drog sig till minnes senaste gången hon hade tittat på klockan och gick igenom de saker hon gjort sedan dess. Hon räknade tyst för sig själv och drog sedan undan jackärmen och tittade på sitt armbandsur: En minut fel. Det gjorde inget. Om sex minuter skulle däremot Lennart Forsberg komma in på hennes rum. Firmans grundare och levande legend, Viceamiralen, företagsledaren och framförallt den person som totalt hade förändrat hennes liv och gjort henne till den hon var. Kanske inte till det bättre, men det var som det var. Malin var inte den som tittade tillbaka, ångrade sig eller grämde sig över tidigare beslut. Hon visste alltför väl vad bitterhet, ilska och besvikelse kunde göra med en människa.

Lennart hade varit den unge äventyraren som via Kanada tagit sig vidare till USA. Först kanadensiskt medborgarskap, sedan vidare till USA och en militär karriär. Han hade lärt känna rätt personer, varit lojal, ambitiös och målmedveten. Han hade stigit fort i graderna, fått sitt amerikanska medborgarskap och blivit den perfekte soldaten. Genom sina förbindelser hade han direktkontakt med den privata marknaden där han övervägde några anbud om anställning istället för att fortsätta uppåt till den militära gräddan: en strategisk befattning på försvarsdepartementet. Han hade tackat nej till alla erbjudande han fått och dessutom chockat de flesta genom att säga upp sig och flytta tillbaka hem till Sverige. Här hade han startat sitt eget företag som omedelbart fick amerikanska staten som enda kund. Han hade arbetat själv den första tiden, men hade efter ett tag skaffat sig en partner i form av sin bästa vän, Logan Kelly. De två hade sedan systematiskt värvat personer från både marinen och militären, både amerikaner och svenskar och dessa hade blivit stommen i det företag som idag hade över ettusen anställda. Det här var i slutet av åttiotalet och privata aktörer vara ganska ovanliga inom försvarsförvaltningen och framförallt inom de tjänster som Lennart kunde erbjuda.

Så stod han plötsligt där inne i rummet. Ingen knackning utan han hade bara klivit in. Malin som var väl förberedd och kände sin chef, hälsade och bad honom att sätta sig ner. Lennart stod dock kvar. Han såg pigg och fräsch ut. Nu någonstans över sextio, brunbränd, reslig, smärt, grå välvårdad frisyr och fortfarande det där lite pojkaktiga ansiktsuttrycket som alltid var inbjudande nyfiket. Han bar en tunn sommarskjorta av bomull och ett par gröna chinos med stora utanpåliggande fickor.

– Jag vill att vi tittar på den här, sa han och plockade fram ett USB-minne ur fickan.

Hon tog emot den och gick bort till ett skåp mot långväggen, öppnade det och tog fram en liten fjärrkontroll och tryckte på en knapp. Från kortsidan framför dem åkte en vit duk ner, samtidigt som en projektor i taket aktiverades och började lysa. Malin satte in minnet i sin dator, gjorde ett par nedslag på tangenterna. På väggen såg hon nu en person i hennes egen ålder, en man hon mycket väl kände igen.

– Jag vill att du låser dörren nu och drar för gardinerna!

Malin stod kvar och tittade på mannen på duken, sedan nickade hon och tog upp ett litet kort ur jackfickan, tryckte två gånger på kortet med höger pekfinger och dörren låstes samtidigt som mörkläggningsgardiner automatiskt täckte fönsterna.

– Jag vill prata med dig om Dany.

Kings Inn Near the Falls, Ontario, CA

De hade haft en fantastisk dag och natt. Direkt efter att de checkat in på motellet Kings Inn Near the Falls och kastat in väskorna hade de köpt biljetter och hoppat ombord på Hornblower som tagit dem ända fram till fallen. Det hade varit som flume ride, men tusen gånger bättre, som Jennifer uttryckte det. Sedan hade de promenerat som alla andra turister längs floden och låtit sig uppslukas av de mäktiga fallen. De hade åkt Niagara SkyWheel, hängt i Clifton Hill i ett par timmar och låtit sig roas av alla attraktioner. De hade ätit gott och avslutat med att prova öl på Niagara Brewing Company.

Nu var de tillbaka på Kings Inn Near the Falls och Jennifer satt i det hjärtformade spabadkaret. Även om en del rum också hade elektrisk öppen spis kunde man inte påstå att det var mer än ett bra budgetmotell. Men Kings Inn Near the Falls låg relativt nära fallen och det fanns en trivsam utomhuspool med soldäck och solstolar i direkt anslutning till rumsbyggnaden. Den blå heltäckningsmattan kändes ren och fräsch. Hela rummet ingav en riktigt skön och välkomnande känsla.

Daniel, som alltid kallats Dany, plockade en öl ur kylskåpet och räckte den till Jennifer som skakade på huvudet. Hon gav honom det där leendet som hon visste att han inte kunde motstå och han gav henne en kyss, och satte sig alldeles framför henne. Där satt han nu och tittade på henne medan han läppjade på sin öl. Hon kastade en handfull skum på honom och han låtsades värja sig och bad henne sluta. De skrattade och tramsade tills han gick fram och tog tag i hennes armar och lyfte upp henne ur badkaret. Hon gjorde inte någon ansats till motstånd. Han drog henne till sig och la armarna runt hennes midja och hennes kropp kändes mjuk och blöt mot hans. Han viskade en öm kärleksförklaring och begravde ansiktet i hennes ljusa hår. Han kysste hennes läppar, hennes nacke och hals och hon lade armarna om hans hals och knuffade honom lätt bakåt. Hon drog ner hans byxor samtidigt som de fortsatte att kyssas. Istället för att snubbla på stolen, satte han sig på den och hon följde med och gränslade honom. och han kom in i henne och de hittade rytmen, höll om varandra ömt och förenades i en explosionsartad eufori.

– Hur känner du den där Sean, frågade hon och tittade upp mot Dany. De låg i sängen, hon tätt intill honom med huvudet på hans bröst. Han hade förberett sig på frågan och han berättade som det var, att de hade studerat ihop, ja faktiskt här i USA, och att de hållit kontakten sedan dess. Detta var sant, men det skulle krävas en lögn om följdfrågan kom, om vad och var de hade läst. Den frågan kom nu inte, så Dany tog tillfället att konstatera att hans vänner snart skulle komma och de gick upp, klädde på sig och gjorde sig iordning.

Sean och hans kvinnliga sällskap Grace kom exakt klockan åtta och det sättet som de båda männen hälsade på varandra visade tydligt att detta var två personer som stod varandra mycket nära. De gick alla ut tillsammans och klev in i Seans bil, en svart Lincoln MKZ.

De åkte till Outback Steakhouse, åt Strip Steak, drack öl och margaritas. De båda kvinnorna hittade varandra snabbt och de pratade och skrattade precis som om de känt varandra en hel livstid. Dany och Sean föll in i glädjen runt bordet, och om man inte haft någon annan information skulle man tro att dessa fyra var helt vanliga människor, glada, gamla vänner, som ville ha en trevlig kväll tillsammans.

De kom tillbaka till Kings Inn ett par timmar senare, men innan de tog avsked bad Grace att få låna toaletten och Jennifer följde med henne in. Sean öppnade bakluckan på sin bil och lyfte ut en stor resväska av aluminium.

– Det här är inget man direkt gömmer undan, sa han med ett flin och tittade på Dany.

– Hon är väldigt trevlig, Jennifer, sa Sean till Dany som nickade till svar.

– Hey Dan, måste du göra det här?

Dany tittade på väskan som inte var diskret. En tusendollars väska med fyra hjul, fingeravtryckslås och antagligen också en inbyggd digitalvåg, gissade Dany.

– Den har laddstation för din smartphone också, fyllde Sean i och log, samt lokaliseringsfunktionen med STREET- och 3G-teknologi så att du lätt kan se var den är om den försvinner från dig. Han skrattade, men blev sedan allvarlig.

– Måste du göra det här, frågade han igen, men han visste redan svaret.

– Tack för hjälpen och att du tar risken, sa Dany och de kramade om varandra.

– Alltid!

Jennifer och Grace kom tillbaka ut och de såg resväskan.

– Vad är det där, frågade Jennifer.

– Det här är en överraskning till Dany och han har lovat att inte öppna väskan förrän ni är tillbaka hemma igen, eller hur Dan?

– Så är det svarade Dany och gjorde sitt yttersta för att verka överraskad och förvånad.

Ingen av dem visste att detta var sista gången de fyra skulle ses.

Högkvarteret Forsbergs Analysis & Information

Lennart harklade sig och tog till orda:

– Daniel Wilson, trettiotre år, Uppvuxen i Färgelanda, Dalsland tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon. Båda föräldrarna är akademiker. Mamma Anita: rektor på en skola i Uddevalla och pappa Per: