Den vita kvinnan

By Pia Engholm

Filip Berggren är en ung diplomat som nyligen tillträtt sin första utlandstjänst vid Sveriges ambassad i Mexiko City. Under en tillställning lär han känna Laura, en orädd mexikansk journalist som fått tips om att högt uppsatta män inom både affärslivet och politiken är inblandade i knarkaffärer. Hennes plan är att skriva en artikelserie om det, men först behöver hon tillräckligt med bevis.

Via Laura dras Filip in i en värld av korrupta affärsmän, köpta politiker och kompromisslösa maffiamedlemmar. Snart inser han att han blivit en bricka i ett livsfarligt spel och frågan är vem han egentligen kan lita på.

”Den vita kvinnan” är en intensiv och omskakande skildring av vardagen för många människor i dagens Mexiko. Författaren Pia Engholm har en gedigen inblick i landets historia och kultur efter att ha levt i där i flera år.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 4, 2021
• ISBN: 9789180000413

Book preview

Den vita kvinnan

Pia Engholm

Copyright © Pia Engholm 2012, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-041-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kort bakgrund om Mexikos politiska historia och landets droghandel

Mexiko blev självständigt från Spanien 1810. 1929 bildades partiet PRI, den institutionella revolutionens parti, som sedan styrde landet i över sjuttio år. PRI ses som ett maktparti, där man skiftat ideologisk riktning från president till president för att samla stöd från alla klasser. Att behålla makten har enligt vissa bedömare ansetts viktigare än vilken politik man genomför. I 1988 års val fanns en stark vänstervåg och PRI såg ut att förlora. Då riggades valet till PRI:s fördel, vilket gjorde att man behöll makten på ett icke-demokratiskt sätt. Inte förrän år 2000 förlorade PRI för första gången ett presidentval, vilket vanns av Vicente Fox från det konservativa Nationella aktionspartiet, PAN.

Felipe Calderón från PAN vann presidentvalet 2006 och då gjorde han kampen mot drogkartellerna till den största enskilda frågan i sin politik. Han satte in tiotusentals soldater med uppdraget att stoppa droghandeln och arrestera höga ledare för kartellerna. Totalt var uppemot nittiosextusen soldater involverade i offensiven. Eftersom polisen ansågs vara för korrupt fick militären uppdraget att krossa drogkartellerna. Till en början såg det framgångsrikt ut och många högt uppsatta personer inom kartellerna fängslades. Men en konsekvens av att man bröt upp kartellernas tidigare maktstrukturer var att våldet eskalerade och situationen blev allt allvarligare.

Mexiko har sedan början av 1900-talet producerat marijuana och heroin och en del av drogerna har smugglats vidare till USA. Men det var inte förrän under 1980-talet som droghandeln blev den omfattande industri den är i dag. Tidigare var det de colombianska drogkartellerna som hade makten över hela produktions- och distributionskedjan, men numera är det de mexikanska drogkartellerna som styr både produktion och transport av droger, delvis tack vare Mexikos långa och svårbevakade gräns mot USA.

En stor del av drogerna som säljs i USA produceras i Mexiko. Mexiko är ledande när det gäller produktion av marijuana, heroin och metamfetamin. Syntetiska opioder kommer från Mexiko och Kina. Kokain produceras fortfarande främst i Colombia, men distributionen till USA kontrolleras alltjämt av de mexikanska kartellerna. USA:s utrikesdepartement uppskattar att mexikanska knarkkarteller kontrollerar sjuttio procent av all utländsk narkotika som förs in i USA.

Denna bok utspelar sig under Felipe Calderóns presidenttid, då staten låg i krig med drogkartellerna och då många tidigare PRI-politiker sökte vägar att återfå makten.

Quod non mortalia pectora coges, auri sacra fames

Vad förmår du inte män att göra, fördömda hunger efter guld.

Seneca

Dagens Nyheter 10 december 2010

Knarkkung sköts ihjäl i Mexiko

En av Mexikos mäktigaste knarkkungar sköts på fredagen ihjäl av säkerhetsstyrkor, uppger Reuters.

Det var ledaren för den sektliknande La Familia (Familjen), också känd som Den galnaste, Nazario Moreno, som spårades upp av säkerhets-styrkorna och sköts till döds.

Moreno, som fyllde 40 tidigare i år, ledde en knarkkartell i staten Michoacán och hans män misstänks ligga bakom bland annat morden på tolv federala poliser 2009. Han själv tillhörde en av de mest eftersökta brottslingarna i USA och Mexiko.

Moreno beskrivs som en new age-personlighet som tvingade sina män att läsa och bära med sig en andlig vägledning som han själv skrivit.

Kapitel 1

Dörren stängdes och det blev mörkt. Först kändes det becksvart, men ögonen vande sig lite och hon såg att det sipprade in ljus från en springa under dörren. Rummet var litet, det hade hon sett under de korta sekunder det varit ljust när hon knuffades in, innan dörren stängdes.

Hon kände sig för med händerna. Golvet var hårt och kallt. Betong. Hon vände handflatorna uppåt mot väggarna och tog sig försiktigt längre in i det lilla rummet. En fuktig hinna täckte väggarna och hon kände en unken doft i rummet.

Hon gick försiktigt vidare och kände sig för. Hennes fötter tog små, små steg. Hon var livrädd för att trampa på en kackerlacka eller något ännu äckligare.

Ögonen vande sig mer och hon kunde urskilja rummets konturer. Det fanns inga fönster. Den enda vägen ut var genom dörren. Och där utanför fanns de. Hon svalde hårt. Det kändes som om fukten från väggarna kröp sig närmare. Det fanns ingen väg ut. Ingen räddning.

Kapitel 2

Filip andades långsamt in den tunga kaprifoltyngda doften och smuttade på sin öl. Kvällens mjuka solstrålar värmde fortfarande men på ett mer behagligt vis än tidigare under eftermiddagen. Nu var det skönt att stå ute i solen. Han ville gärna röra på sig, men hade fastnat i ett samtal med en äldre herre som inte verkade ha som avsikt att sluta prata på ett bra tag än. Det var en av dessa svenskar som hade bott större delen av sitt liv i Mexiko, men som så gärna ville hålla kontakten med Sverige. Mannen hade berättat att han en gång varit Skanskas representant här så det var därför han hade kommit med på inbjudningslistan.

Filip hade fortfarande inte riktigt lärt sig att navigera i den svenska gemenskapen i Mexico City. Han hade bara varit på plats i två månader och då hade han träffat så många människor att det inte fanns en chans att komma ihåg vem som var vem. Mannen han stod och samtalade med var inne i en långrandig beskrivning av hur det sociala livet för skandinaverna fungerade på 50-talet. Visserligen intressant, men nu kände Filip att han borde röra sig vidare. Han behövde prata med så många som möjligt för att lära sig fler namn och personliga historier, både för sin egen skull och för att Olle inte skulle klaga på honom. Olle hade redan gett honom ett antal tillrättavisningar när han frågat vem någon var. Filip hade snabbt förstått att det var bäst att hålla tyst och låtsas som att han hängde med i svängarna. Hellre det än att få utstå Olles bitska kommentarer eller förnedrande skämt.

Oj ursäkta, förlåt, jag spillde inte på dig va? Filip vände sig halvt om och tittade på kvinnan som just hade råkat knuffa till honom.

Nej då, ingen fara. Han lät blicken snabbt glida över henne. Det var en söt tjej i Filips egen ålder, någonstans mellan tjugofem och trettio. Hon hade kastanjefärgat hår som böljade i vackra vågor över en mörkblå välsittande kavaj och under den en orange tajt topp. Men det som fick Filips blick att fastna var ögonen. De hade en melerad färg som skiftade mellan brunt och grönt. Och de lyste, på ett helt otroligt inbjudande sätt.

Hej, Laura Fernandez, hälsade kvinnan och sträckte fram sin hand.

Filip Berggren, svarade han, tog handen och kysste hennes kind samtidigt som han vred sig åt sidan och gav den äldre mannen en urskuldande nick. Kvinnan hade gett honom en perfekt ursäkt för att bryta samtalet. Nu kunde han prata lite med henne innan han gled vidare.

Ursäkta, avbröt jag?

Filip skakade snabbt på huvudet. Inte alls. Det är bara trevligt att träffa nya personer.

Hon gav honom ett varmt leende och han kände hur det kittlade till i magen.

Så, vem är du? Får man fråga det?

Klart. Filip sträckte på sig och försökte se lite längre ut än sina hundrasjuttiofyra centimeter.

Jag är andresekreterare här. Ja, alltså på svenska ambassaden rättade han sig..

Vad kul! Vad var det du hette igen? Förlåt, men jag har så svårt för namn. Själv heter jag som sagt Laura. Hon log ett avväpnande leende och slog ut med armarna.

Ingen fara, jag har själv svårt för att komma ihåg namn. Filip heter jag.

Han ställde ifrån sig sitt ölglas på en av de förbiglidande brickorna och tog ett glas vatten i stället. Det var måndag kväll och arbetsdag i morgon, så det var inte läge att dricka för mycket.

Vad har du för koppling hit?

Jag är journalist och det innebär att jag står på en del ambassaders listor, för med jämna mellanrum brukar det trilla ner inbjudningar till olika sorters evenemang.

Journalist, kul! Vilken tidning är du på?

Jag har inget fast jobb utan frilansar på en rad olika tidningar. Jag har publicerat en del i Reforma, och även i mer fackinriktade specialmagasin. Och just nu håller jag på med research kring infrastrukturfrågor, så därför tyckte jag det lät intressant att komma hit.

Filip nickade. Kvällen gick i infrastrukturens tecken. Ambassaden organiserade den här cocktailen tillsammans med Exportrådet som hade en svensk näringslivsdelegation på besök. En rad svenska företag inom infra-struktursektorn var här för att besöka mexikanska motparter, bygga nät-verk och lära sig mer om vilka affärsmöjligheter det fanns just nu i landet.

Laura plockade upp en laxsnitt från en av brickorna som en kypare bar förbi dem. Hon smuttade på sitt vita vin och gav en uppskattande gest. Vilken vacker trädgård det här är.

Verkligen! Filip kunde inte annat än att hålla med. Ambassadörens bostad, det svenska residenset, låg längs en av Mexikos mest trafikerade gator, Paseo de las Palmas. Men trots den strida ström av bilar som passerade utanför murarna så märktes inget av trafiken här. Trädgården var som en babylonsk hemlighet med överflödande grönska, hängande gardiner av blommor och blad och en klarblå himmel ovanför de högsta trädtopparna. Trafikens brus dämpades av grönskan och när det som i dag var fullt med minglande personer i trädgården hördes inget mer än det ständiga småpratet.

Så, hur länge har du varit här då? Laura höjde lättsamt på ena ögonbrynet när hon frågade.

Jag är helt ny, kom för bara två månader sedan. Det knöt sig i Filips mage. Varje gång han tvingades berätta att han bara varit någon månad i Mexiko och att detta var hans första utlandsplacering kände han sig genast lite förlägen. Både svenska företagsrepresentanter och medborgare brukade omedvetet ändra på sitt tonläge och börja söka med blicken efter någon annan att prata med – någon med mer pondus, kontakter och erfarenhet. Han drog frustrerat i sitt hår i en automatisk rörelse som syftade till att räta ut de orätbara lockar som trängdes över hans hjässa.

Wow, vad spännande! Laura log entusiastiskt och visade ingenting av den förväntade nedlåtenheten. Det måste ju vara jättekul att komma till ett nytt land och få lära sig massa nya saker.

Filip log tacksamt mot henne. Visst var det jättekul. Han kom ihåg upphetsningen han känt när han fått beskedet om att han blivit placerad i Mexiko. Det var både stolthet över att ha fått sitt förstahandsval och nyfikenhet över att få bo i Latinamerika.

Så, vad säger du om gästerna i kväll då? Är ni nöjda med uppslutningen? Ni måste väl vara nöjda att Camino Safir är här?

Det märktes att Laura förstod vad som gällde i diplomatvärlden. Rätt personer skulle bjudas och rätt personer måste komma. Det var Filips ansvar att se till att den här kvällen blev lyckad, eftersom han hade näringslivsfrämjandet på sitt bord. De gällde att alla gäster hade trevligt och tyckte att kvällen hade var givande. Men allra viktigast var att Olle Hult, ambassadören, var nöjd. Filip svepte nervöst med blicken över församlingen för att leta efter Olle. Han hade hela tiden en känsla av att ambassadören kunde dyka upp bakom honom och stå och tjuvlyssna, för att sedan ge honom en avhyvling inför alla gäster om han råkat säga något fel.

Men jo, Filip var nöjd. De flesta mexikanska företag som stod på Exportrådets önskelista hade skickat någon representant. Den riktiga fullträffen var mannen som stod strax till höger om ambassadör Hult. Precis som Laura så träffsäkert poängterat. Ruben Camino Safir var ägare och vd till Conmex, Mexikos största byggföretag. Hans blick svepte över salen och under ett kort ögonblick mötte den Filips. Den var arrogant och kylig. Filip kände en rysning längs ryggraden utan att riktigt förstå varför.

Absolut, det är en bra kväll tycker jag svarade Filip. Men om du ursäktar mig, jag måste se till att våra svenska gäster har det de behöver. Han kände att han nog borde ta ett nytt varv för att se till att alla verkade nöjda och att ingen stod i något hörn utan någon att prata med.

Filip rörde lite försiktigt på sig och uppfattade en besviken glimt i Lauras ögon, men sedan gav hon honom ett leende.

Självklart, jag förstår att du måste jobba. Vi syns kanske lite senare?

*

Tjena mamma. Paco Rodriguez klev in genom dörren till sitt barndomshem och gav sin mamma som satt vid köksbordet en puss på kinden. Han var en lång och smal man, nästan mager, med stora tatue-ringar på armarna och hår som hängde ner i nacken. Hur går allt i dag?

"Mi amor, allt går bara bra med mig. Bry dig inte om mig, jag klarar mig alltid. Men hur är det med dig? Har du ätit något? Du måste äta, Paquito cariño."

Pacos mamma slutade aldrig att oroa sig för sin son. Hon var alltid rädd att han skulle få ett återfall, hon visste ju hur lätt hänt det var. Ärren satt djupt och misstron likaså. Hon spanade djupt in i hans mörkbruna ögon för att söka efter ett tecken på svaghet, eller på skuld. Hon trodde att hon skulle känna igen det om det dök upp. Men Paco såg tillbaka med klara ögon fyllda av styrka och gav henne en stor kram.

Mamma, du vet att allt är bra med mig nuförtiden. Jag har fått mitt liv tillbaka och du behöver inte oroa dig – jag kommer aldrig att slänga bort det igen. Gud har gett mig en andra chans och den tänker jag ta vara på.

Paco menade varje ord han sa. Han tänkte tillbaka på de där åren då varje dag, varje minut, varje sekund hade handlat om nästa kick, eller hur han skulle fixa pengar till den. Det hade börjat redan när han var i trettonårsåldern. Han slutade skolan efter sexan. Det var inte särskilt ovanligt, det gjorde de flesta av hans kompisar. Det var inga föräldrar som hade råd att låta barnen gå längre. Tjejerna skickades iväg till storstäderna för att söka plats som hemhjälp i de rika familjerna. Och killarna började hjälpa till på fälten eller på faderns arbetsplats.

Paco började som hantlangare på byggen. Hans pappa hade varit byggnadsarbetare så länge Paco kunde minnas och förväntade sig att Paco skulle följa i hans spår. Men Paco tyckte att det var tungt att gå upp klockan fem varje morgon och sedan tillbringa hela dagen i den stekande solen på en byggarbetsplats. Han började smita iväg och hänga med ett gäng äldre ungdomar inne i centrum av Apatzingán, staden där han växt upp. Apatzingán låg mitt i Tierra Caliente, det heta landet, och det var verkligen varmt där större delen av året. På vårarna, innan regnperioden började, gungade dammolnen runt staden och berättade om torkan och den stekande solens obarmhärtiga villkor.

Först var det alkoholen. En flaska tequila eller mezqual skickades runt från hand till hand bland ungdomarna i gänget. Spriten lindrade och dövade. Och den gav honom självförtroende vilket var jätteviktigt för honom, en av de yngsta killarna i gruppen. Med mezqual innanför västen vågade han prata med de stora, han visade sig på styva linan och fick respekt. Så var det säkert för många, men Paco hade den där okontrollerade törsten. Den som var som en klåda, det gick inte att sluta så länge det fanns sprit kvar.

Efter att han väl fått smak på spriten var klådan ständigt där, som en parasit i hans kropp. Först snodde han från sin pappa som alltid hade en flaska tequila hemma för sin dagliga sup till middagen. Men pappan märkte snabbt att flaskan läckte och ställde Paco mot väggen. Visst fick han både skäll och en del stryk, men hans far var inte det egentliga bekymret. Hans föräldrar älskade honom. Denna djävulens klåda var det stora problemet. Till slut drog han hemifrån och flyttade in hos en av de äldre killarna i gänget.

Hos hans äldre kompisar kom introduktionen till drogerna. Först röka lite maja, det var ju inte så farligt. Majan fick honom att slappna av och känna sig glad och nöjd. Sedan provade han på kokain, men det var heroinet som fick honom på fall. Då gick det rakt utför. De enda gångerna han såg sin familj var när de kom på honom med att bryta sig in för att stjäla det lilla av värde de hade hemma. Han åkte in och ut ur häktet men de fick aldrig fast honom för ett grövre brott, så han lyckades undvika fängelset. Han gick ner sig totalt, det var den bistra sanningen.

Men sedan vände det. Hans syster kom en dag och hämtade upp honom. Mot protest naturligtvis. Hon körde honom till Morelia, delstatshuvudstaden en timme nordost om Apatzingán. Där fanns en ny avvänjningsklinik för narkomaner, skött av delstaten och helt skattefinansierad. Hur hon lyckats visste han inte, men hon hade fått en plats till honom där. Han blev tvångsintagen och satt bakom låsta dörrar. I början var det en pina, men ganska snart började han känna att det var en tillflyktsort. Han tog sig igenom abstinensperioden, blev aktiv i både enskild och gruppterapi, och fick till slut själv arbeta som stödperson åt nyintagna. Han tog förtroendet på största allvar och den sista tiden fick han till och med flytta till den öppna avdelningen

Hans enda orosmoment var hur det skulle gå när han kom ut i verkliga livet igen. Han insåg att han var skyddad så länge han var kvar på kliniken, men att verkligheten där ute var hård: arbetslöshet, inga pengar, och alltid en frestelse runt hörnet.

Men Paco hade inte behövt oroa sig. Gud hade andra planer för honom.

Han bredde en macka och slog sig ner för att prata med sin mamma. Pappa var som vanligt iväg och arbetade och Paco hade svårt att förstå hur han orkade. Dag ut och dag in, utan vila, utan semester, år efter år. Det slet på honom, det såg man. Han hade ont också, det förstod Paco, även om pappan aldrig skulle medge det.

Är Edith hemma? frågade Paco. Hans yngre syster, hon som räddat honom ur drogträsket, bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. Själv hade han aldrig flyttat tillbaka. Han delade bostad med några av sina arbetskamrater.

Nej, hon skulle gå på bio, hon gick direkt från jobbet, svarade mamman. Men hon kommer nog hem ganska tidigt. Du stannar väl på middag?

Jag kan inte det mamma, jag måste jobba i kväll.

Mamman hade aldrig riktigt förstått vad Paco sysslade med sedan han kommit tillbaka. Hon ville nog inte heller förstå, det var förmodligen enklare för henne att låtsas vara ovetande. Men kanske förstod hon innerst inne? De som var fattiga hade ju alltid varit tjänare åt överklassen. Det som en gång varit majsåkrar, sedan byggen och fabriker, hade nu blivit transport av det vita pulvret som rika amerikaner ville ha. Om los gringos, dessa vita, feta och gapiga människor i norr, så gärna ville betala för det så fanns det alltid någon som var villig att sälja till dem. Tänk om Gud kunde låta Mexiko få vara i fred från allt skit som grannfolket skapade. Men det var väl som ordspråket sa: Mexiko – så långt ifrån Gud och så nära USA.

Kapitel 3

Den gnagande oron i Filips mage började släppa. De flesta gästerna hade gått hem och han kände att kvällen varit lyckad. Även handelssekreteraren, chefen för handelskontoret, eller Exportrådet som de ville kalla sig, var nöjd och belåten och sa att de svenska företagen verkade tycka att delegationen var bra.

Han gick tillbaka genom hallen och såg sin bild i spegeln ovanför bordet där gästboken låg. Han stannade omedvetet till och kontrollerade att hans yttre var felfritt. Spegelbilden visade en kortväxt men vältränad kille som hade ett brunbränt ansikte med många vita skrattrynkor runt ögonen. Den breda mun dolde en perfekt vit tandrad och hans turkosblå ögon var ansiktets främsta tillgång.

Filip fortsatte till den stora inre hallen. Han kastade en längtande blick på några ensamma snittar som låg på en bricka utanför matsalen. Det var lite slarvigt av kyparna att lämna kvar en bricka så. Den borde åkt direkt in i köket för påfyllnad. Han kikade in i den vackra matsalen som hade plats för över tjugo sittande gäster. Just nu var bordet arbetsplats för kyparna, men han såg också Laura stå och ta för sig av köttbullarna. I samma ögonblick tittade hon upp och fick syn på honom.

Tagen på bar gärning! Hon log ett smittsamt leende och torkade munnen med en servett. Men det går ju bara inte att motstå de här godbitarna. Jag tror att kyparna undvek mig på slutet, de tyckte säkert jag var för glupsk. Så då tog jag saken i egna händer och smet in här! Hennes ögon glittrade spjuveraktigt.

Har du för vana att gå bakom kulisserna för att få vad du vill ha? Filip plockade bort några imaginära hårstrån från sin kostym och närmade sig henne.

Alltid! Hur tror du annars jag skulle lyckas som journalist? Ännu ett kritvitt leende kastades åt hans håll och han kunde inte göra annat än att le tillbaka. Den här tjejen måste ha ett släptåg av beundrare efter sig.

Ja det är klart. Walraffande har man ju hört talas om. Så, berätta, hur kom det sig att du blev journalist?

Laura berättade att hon alltid varit intresserad av politik och ofta tjuvlyssnat när hennes pappa samtalade med sina vänner. Och hon gillade att skriva. Så efter sin examen på Anahuac, ett av de ledande privata universiteten i staden, hade hon börjat frilansa. Det var näst intill omöjligt att få fast jobb som journalist – precis som i Sverige hade Filip inflikat – men hon hade haft hjälp av faderns politiska kontakter. Sen hade hon haft turen att få publicerat en del. Hon var väldigt intresserad av maktstrukturer, korruption och nepotism, och i Mexiko fanns det gott om historier av det slaget att gräva i, förklarade hon.

Så du fick hjälp av pappas kontakter för att få möjlighet att skriva om nepotism, tänkte Filip och garvade inombords. Men det ljudlösa skrattet fastnade i strupen när han kände en hand på sin axel.

Jaså, här står du och flörtar. Inte mycket till arbetsinsats från din sida just nu. Olle gav inte ens Filip en blick utan rundade honom samtidigt som han sträckte fram handen mot Laura. Olle Hult, trevligt att träffas. Han gav Laura sitt mest charmerande ambassadörsleende. Det skulle föreställa varmt och välkomnande men Filip tyckte mest det såg stelt och inövat ut. Laura hälsade artigt på Olle som mycket demonstrativt stängde ute Filip från konversationen.

Laura tog ett steg åt sidan och öppnade upp cirkeln så att Filip återigen var inkluderad. Olle gav Filip en irriterad blick. Ryktet sa att Olle var en riktig kvinnokarl som ständigt tänjde på gränserna för vad som var tillåtet inom äktenskapets ramar.

Jag och Filip pratade precis om hur de mexikanska maktstrukturerna skiljer sig från de svenska, hörde han Laura säga. Hon såg intresserad ut och tittade Olle i ögonen när hon talade, men han fick en känsla av att det mest var av artighet.

Lilla vän, Berggren vet ingenting om mexikanska maktstrukturer och inte särskilt mycket om de svenska heller skulle jag tro. Han är knappt torr bakom öronen än. Olle log ett nedvärderande leende mot Filip och vände sig sedan tillbaka mot Laura igen.. Men om du är intresserad av de erfarenheter som jag har fått under mina år som ambassadör i Mexiko får du gärna höra av dig. Vi skulle kunna ta en lunch här på residenset.

Filip fick bita sig i tungan för att inte säga något som han skulle ångra. Han sökte sällan bråk, men var inte heller rädd för situationer som skulle kunna urarta, för han var trygg i sin egen förmåga att försvara sig. Men på UD gällde det att vara diplomatisk i ordets rätta bemärkelse, och även strategisk. Han ville gärna träffa Laura igen och nu stod Olle här och försökte ta över henne. Men han visste att han aldrig skulle våga utmana sin chef. Olle var oerhört viktig för hans framtida karriär och Filip var beredd att stå ut med en hel del för att nå sina mål.

I stället lämnade han Laura och Olle för sig själva. Han tog några raska steg in i salongen, där en flygel fungerade som utställningsbord för de deltagande företagens broschyrer. Filip började rätta till broschyrhögarna när han hörde en röst bakom sig.

Jag tror nästan du smiter från mig. Laura stod återigen vid hans sida. Hon såg förlägen ut, som om hon ville men inte riktigt vågade säga något mer. Men om du har lust skulle det vara kul att träffas någon annan gång.

Filip blev glad och osäker på samma gång. Han ville väldigt gärna träffa henne igen, men samtidigt måste hon förstå att det inte skulle handla om någon dejt.

Väldigt gärna! Men … Han drog på orden. Det här låter kanske förmätet, men jag måste ändå säga att jag är gift. Men om vi inte talas om att träffas igen på det sättet så skulle det vara jättekul.

Åh. Han tyckte att Laura såg snopen ut, eller inbillade han sig bara? Jaha, ja det visste jag inte, men det gör naturligtvis ingenting, jag menar, absolut inte. Hon bluddrade på ett osäkert sätt och Filip ville komma ur den obekväma situationen. Han räckte henne sitt visitkort och bad henne ringa om hon ville ses. Det var enklast att skjuta över ansvaret för en eventuell fortsättning på henne.

Filip hoppade in i den skottsäkra bilen efter sin tyske kollega. Hans holländske kollega satte sig fram. De andra fyllde på i bilarna som stod på lång rad utanför Ciudad Juarez stadshus. Det krävdes ett tränat öga för att se att en bil var skottsäkrad, men Filip hade snabbt lärt sig att uppfatta det. Tricket var att titta på vindrutan. Den hade en annan vinkling och stod man vid sidan av bilen såg man att den reflekterade annorlunda än en vanlig ruta. Annars märktes det direkt när man gick in i bilen. Dörrarna och bagageluckan var betydligt tyngre än i en vanlig bil. Fönstrena där bak var helt spärrade och de där fram kunde bara öppnas till hälften.

De tre EU-kollegorna tittade intresserat ut genom fönsterrutorna när chauffören vant navigerade genom trafiken mot Ciudad Juarez flygplats. Det såg ut som vilken mexikansk stad som helst, men den hade klassats som världens farligaste stad, till och med farligare än Bagdad. Och ändå hade EU valt att förlägga sin studieresa hit. Anledningen var att delstaten Chihauhua, som Ciudad Juarez låg i, i marknadsföringssyfte hade döpt staden till Heórica Ciudad Juarez och man arbetade för att få bort den negativa stämpel som man fått de senaste åren. Staden låg på den södra sidan av Rio Grande. Floden överbryggades av fyra stora broar och varje år korsade tiotals miljoner människor dessa gränsövergångar mellan Mexiko och USA. Det geografiska läget hade gett Ciudad Juarez en stor ekonomisk tillväxt när nordamerikanska företag valt att förlägga sina produktions-anläggningar hit genom så kallade maquiladoras, det vill säga produktionsenheter som fick skattebefrielser och annat stöd. Även många europeiska företag hade sin produktion här, bland annat Electrolux vars två fabriker Filip hade besökt dagen innan EU-programmet drog igång.

Men de senaste årens artiklar om Ciudad Juarez hade inte handlat så mycket om det mexikanska produktionsundret som om laglöshetens land, polisdistrikt utan chefer eftersom ingen vågade ta jobben, spektakulära PR-aktiviteter från de olika drogkartellerna och en nästan ofattbar mängd mord. EU-delegationen hade inte bara följt delstatsregeringens rekommen-dationer när det gällde besöksprogrammet, utan även lagt in en rad möten med journalister och människorättsaktivister som hade visat på en annan verklighet än den som politikerna ville måla upp.

Det hade varit intensiva och intressanta dagar. Filip hade fullt med anteckningar i sin väska och tänkte sätta igång med sin rapport så fort han kom på planet. Det var riktig flax att han fått åka med på resan – det var egenligen Johanna som skulle åkt, men hon hade fått förhinder i sista stund. Så Filip hade fått åka med och skulle nu skriva reseberättelsen till UD. Han stämde av sina intryck med kollegorna i bilen för att se att han fått rätt uppfattning om det mesta. Det var viktigt att hans rapport inte skilde sig alltför mycket från de andras. Visserligen oroade han sig inte speciellt för han visste att han tagit väldigt noggranna anteckningar, men det skadade inte att vara på den säkra sidan.

Det som hade gjort starkast avtryck hos honom var mötena med kvinnorna bakom Madres Desesperadas! – Desperata Mödrar! – människorättsorganisationen som grundats av mödrar till några av de tusentals kvinnor som genom åren mördats eller försvunnit i Ciudad Juarez. Dessa så kallade feminicides hade väckt uppmärksamhet världen över. Han hade inte kunnat sluta att fundera över siffrorna som förts fram under lunchen med organisationen. Fler än tusen flickor hade försvunnit och en stor del av dem hade sedan hittats torterade och mördade. Men hundratals saknades fortfarande. Han mindes brandtalet som en av grundarna, Nelly Sumaro, hade hållit till de församlade EU-diplomaterna:

I Ciudad Juárez försvinner kvinnor och vi hör aldrig ifrån dem igen. Om inte deras kidnappare väljer att låta deras kroppar hittas vill säga. Kroppar som visar tydliga bevis på att de har blivit brutalt torterade och mördade, de har blivit våldtagna, brända och fått sina kroppsdelar bortslitna. Det är en ohygglig smärta för vårt samhälle. Finns det inget som får de som faktiskt kan göra något åt detta att ta det på allvar?

Nelly Sumaro hade pausat och tittat ut över församlingen. Hon var en kvinna i femtioårsåldern med vackert grånat hår som var samlat i en knut vid nacken. Hennes ögon glödde och hon utstrålade beslutsamhet.

Är inte familjernas förtvivlan och rädsla när deras döttrar lämnar hemmet och de inte vet om de kommer att återvända motiv nog att stoppa dessa våldsdåd? Dessa brott är fortfarande olösta och ostraffade och ingen söker efter de försvunna kvinnorna. Morden och försvinnandena fortsätter utan att någon tar ansvar för att göra något. Vi ber regeringen agera – sluta ignorera att det finns ett fruktansvärt allvarligt problem vid er norra gräns!

Filip hade tittat på kvinnan bredvid honom som satt med blicken klistrad på Nelly Sumaro. Hon hade kolsvart axellångt hår som ramade in ett runt ansikte med mörk hud och mörka, djupt sittande ögon. Kvinnan nickade vid varje ord Nelly sa och dunkade handen i bordet som för att exklamera sitt samtycke.

"Vi måste sluta vara medbrottslingar! Lyssna på vårt desperata rop – alla ni som har ett samvete som kräver av er att göra åtminstone minsta möjliga ansträngning för att stödja kampen mot denna femicidio som inte verkar ha något slut. Var och en av oss, i våra respektive livssituationer, kan hjälpa till!"

Nelly såg runt på alla i gruppen som för att visa att frågan var riktad till var och en av dem. Sedan klev hon ner från podiet.

Kvinnan bredvid Filip spände nu blicken i honom i stället.

Vad kan du göra? Vad kan Sverige göra? De hade inte hunnit presentera sig men hans namnbricka avslöjade att han kom från Sverige. Filip kände sig ställd av den abrupta frågan. Han visste inte riktigt hur han skulle svara. Han ville visa sitt stöd utan att för den skull utlova något å Sveriges räkning. Men innan han hunnit samla sina tankar hade kvinnan slutit sina händer om hans och kysst hans kinder. Filip drog försiktigt ur sina händer från kvinnans och tog tag i sitt vattenglas som för att söka en skyddande aktivitet mot mer närhet.

Jag heter Rosela. Min dotter kidnappades och mördades. Låt mig berätta om henne. Och Rosela hade berättat. Filip hade inte kunnat stoppa tårarna som tryckte på bakom ögonlocken. Och han var inte den ende. Runt omkring honom hade EU-delegaterna suttit i enskilda samtal med mödrar, som alla berättade sin egen fasansfulla historia.

Rosela hade berättat och Filip lyssnat. Han hade lyssnat och känt och smärtat. Lika hård som han kunde vara utåt när det gällde fysiska utmaningar, lika mjuk var han inuti. Han kände med Rosela och hennes medoffer och lovade sig själv att göra allt vad han kunde för att hjälpa till. Han visste bättre än att överföra sina tysta löften till ord, men hans blick verkade räcka för Rosela. Hon gav honom ånyo en kyss på kinden och nickade långsamt för sig själv.

Tack. Jag vet att jag kan lita på dig. Tack. Därefter reste hon sig abrupt upp och lämnade bordet.

*

Manuel Lopez Suarez lade från sig nycklar och plånbok på det lilla bordet i hallen och gick ut i köket. Hemhjälpen stod och diskade upp efter barnens kvällsmat. Som vanligt hade Manuel kommit hem för sent för att hinna träffa sina barn innan de lagt sig. Han hade nog förväntat sig att det skulle bli annorlunda när de flyttade tillbaka till Mexiko, till Manuels hemtrakter i delstaten Michoacán. Åren i Cincinnati hade varit väldigt bra, men en av anledningarna till att de återvände var att Manuel tyckte att det var för mycket jobb och för lite tid med familjen. Eller åtminstone tyckte hans fru det, hon hade varit mest drivande när det gällde hemflytten.

Men ingen av dem hade kunnat förutse hur det skulle bli. Deras oro hade gällt hur barnen skulle anpassa sig till sitt nya hemland. Trots att de talade spanska hemma var ju USA landet de var födda i. Först hade Manuel hoppats kunna få en förflyttning inom Procter and Gamble, konsumentvaruföretaget han hade arbetat länge inom och gjort en bra karriär.