Att Skala Apelsiner

By James Lawless

Att skala apelsiner är historien om hur Derek Foley då han bläddrar igenom sin avlidne fars dagböcker och sin mors korrespondens med en IRA-man, upptäcker att Patrick Foley, en diplomat i Francos Spanien, inte var hans riktige far. Dereks sjukliga mor vill inte diskutera det förflutna, vilket tvingar iväg hennes son på en resa som tar honom in i den irländska diplomatins tidiga historia, till Spanien och senare även till Nordirland. När han slutligen upptäcker vem hans riktige far är får det tragiska konsekvenser. Att skala apelsiner är en roman där två spirande nationers historier, Irlands och Spaniens, strålar samman. Det är en roman som är full av personliga och politiska intriger och som är präglad av ideologi. Det är också en vacker och lyriskt skriven kärlekshistoria om en barndomskärlek mellan den opolitiske Derek och den passionerade nationalisten Sinéad Ní Shúilleabháin.

• Language: Svenska
• Publisher: BadPress
• Release date: Jan 10, 2015
• ISBN: 9781633397965

Book preview

ATT SKALA APELSINER

Andra titlar av James Lawless:

Romaner

For Love of Anna

The Avenue

Finding Penelope

Knowing Women

Poesi

Rus in Urbe

Juvenil

The Adventures of Jo Jo

Facklitteratur

Clearing The Tangled Wood: Poetry as a Way of Seeing the World

‘Nadie ha visto jamás una naranja.’

(‘Ingen har någonsin sett en apelsin’).

José Ortega y Gasset.

Till minnet av Kit och Nell

Författarens förord

Att skala apelsiner: En romans ursprung.

På nittiotalet skrev jag novellen Diaries om Derek Foley, vars avlidne far var diplomat i Francos Spanien. När Derek bläddrade igenom dagböckerna som fadern skrivit, upptäckte han att det fanns frågetecken gällande faderskapet. Jag visade historien för pjäsförfattaren Bernard Farrel som rosade den och tyckte sig finna en, som han sa, gåtfull kvalitet i den.

Jag lät historien vila i ett antal år, blev akademiker och tog en magisterexamen. Men till slut återvände jag till historien. Det var någonting som irriterade mig, det liknade klåda eller värk. T.S. Eliot har beskrivit icke-skapande som en slags förstoppning för en kreativ konstnärssjäl, så det kanske var något liknande. Det var någonting ofullständigt med karaktären Derek Foley. Han bar omkring på en osäkerhet likt ett sår som han själv uttrycker det. Vid det här laget var jag van vid att forska eftersom jag precis hade avslutat ett examensarbete om poesi som kommunikation. Jag befann mig i det nyligen öppnade nationalarkivet i Dublin, där jag forskade om Spanien och tidig Irländsk diplomati, om saker som hade tystats ner förr, särskilt om Spanien och om Irlands inblandning i det spanska inbördeskriget. Långsamt så började en större historia att veckla ut sig och den där karaktären Patrick Foley, diplomaten, den döde killen i min novell, började återuppstå.

Även om många irländska romaner har tagit upp många olika aspekter av irländsk historia, så var detta, så vitt jag vet, första gången som irländsk diplomati i Spanien förekom som ämne. Jag såg hela tiden paralleller mellan två framväxande nationer – Irland och Spanien, var och en på sin turbulenta resa mot demokrati: inbördeskrigen, fattigdomen, religionens roll, den blomstrande konstnärligheten: Yeats med sin teater, Federico García Lorca som reste landet runt med sin teatergrupp - vilket fick dödliga konsekvenser bör tilläggas. Precis som saker och ting doldes på Irland, så tystade Franco också ner saker – han förnekade alltid inblandning i Guernica och i mordet på Lorca.

Martha, huvudpersonens mor, var en kvinna från området Liberties i Dublin. Hennes sociala engagemang gjorde att hon visste vad fattigdom innebar och hon delade med sig av sin empati till de fattiga spanjorerna. Men om det är någonting som den här romanen handlar om, så är det om ideologi: hur det driver människor att bete sig på olika sätt. Vad är det som håller uppe deras del av himlen, undrar Patrick Foley och syftar på Gearóid MacSuibhne när han besöker honom i hans snuskiga cell i Burgos fängelse. Och Patrick själv, med sina religiösa/sexuella tvetydigheter, är ännu mer komplex än Gearóid med sina osvikliga republikanska övertygelser.

I kontrast till allt detta är huvudpersonen Derek Foley opolitisk, vilket ger honom en utomståendes syn på saker och ting, tills han dras med ändå förstås, på grund av sin kärlek till den största ideologen av dem alla, Sinéad Ní Shúilleabháin.

Romanens originaltitel, innan den blev ändrad till vad som ansågs vara en förenkling, var Perceiving Oranges (Att förnimma apelsiner). Detta var inspirerat av Ortega y Gassets ytterst intressanta replik: Ingen har någonsin sett en apelsin. En apelsin är trots allt en sfär. Så vad jag försökte uttrycka var att vi alla bara har en partiell uppfattning av världen: ingen har hela sanningen – även om vissa religioner eller ideologier hävdar det, vilket gör dem provocerande. Detta är något som Derek observerar på sin resa norrut. Det allseende ögats hybris är egentligen det enda ögats (súil amháin) begränsade synförmåga.

Ju mer europeisk Derek blev, desto mer opolitisk blev han. Detta reflekterar ett modernt Irland som kanske är påväg bort från den inskränkta synen man hade på att gå med i EEG 1973, det viktiga året då romanen tar sitt avslut. Vad skulle Pearse ha sagt om dig, Derek? säger Sinéad och läxar upp honom när han kommer tillbaka från Spanien och kritiserar hennes trångsynta nationalism. Men Derek tänkte inte på Pearse  eller på att se framåt med monovision så som ledaren hade instruerat 1916 på ród seo romhainn [1], utan på Picasso och hans kvinna med ögon som kunde se i många riktningar samtidigt. 

I vilket fall som helst, även om jag saknar den gamla titeln, så finns apelsinsymboliken kvar. När Derek skalar apelsiner för att lindra sin mors emfysem så symboliserar detta även Dereks försök att skala bort alla lager av hemlighetsmakeri för att nå sanningen om sitt ursprung. Vi är täckta av sju slöjor, sa hans mor, och ingen kan lyfta dem alla.

När drottning Victoria besökte Dublin år 1900 gav man barnen apelsiner för att motivera dem att stå emot den brittiska imperialistiska ideologin.

Apelsiner vad den enda maten som fanns tillgänglig och som höll Gearóid vid liv i skyttegravarna under det spanska  inbördeskriget. 

Apelsinerna i Yeats ord blev till en självuppfyllande profetia, en i sanning förskönande omskrivning av IRA-bomberna som sprängde den medeltida staden Coventry 1939.

I ett sällsynt avslöjande ögonblick beskriver Martha för Derek hur alla symbolerna; apelsiner, liljor, vallmor, emblem, flaggor och symbolhandlingar, var ursprung till framtida riktningar i livet.  

Och gamla Liberties då? Liberties som numera tyvärr är decimerat, som har motorvägar som plöjer igenom vad som en gång var småvägar doftande av sina labyrintiska mysterier. Brendan Behan ansåg att vem som helst som bodde bortom Dolphin’s Barn var en lantis. Marthas mor, som bodde tillfälligt på Aughavanagh Road, längtade tillbaka till Liberties eftersom hon kände sig så ensam.

Martha hävdade att folk från Liberties för det mesta var människor som inte var rädda för att uttrycka känslor om livets glädjeämnen och sorger, vilket var motsägelsefullt eftersom Martha till Dereks besvikelse själv var tystlåten. I vår mer sofistikerade tidsålder är dessa känslor kanske mer nyanserade. Sådana öppna karaktärsdrag exemplifierades i Marthas hugenottvän, Mrs Chaigneau. 

I romanen representeras förorten av Rathfarnham. Kanske framställs det lite orättvist som en kall plats för Martha och Derek, men det hade mer att göra med omständigheterna än med platsen själv. Flykten till förorten, femtiotalets fenomen där förorten sågs som boten mot allt ont, är ett ämne i sig som är central i en senare roman; The Avenue. Men för Martha och Derek representerade Rathfarnam en mycket traumatisk plats, en plats som de inte kunde kalla för ett hem.  

Självklart så orsakades Marthas omskakande upplevelse inte enbart av den inrikes flytten utan av en väldigt verklig emigration – exil i Madrid långt ifrån lukten av Guinness-humlen och bageridoften från Jacobs. Enligt Patrick, som citerar Colmcille, är exil en form av styckning. Martha däremot hörde de universella nödropen på Madrids gator och bevittnade samma fattigdom här som i Dublins hyreshus.

Men Patrick Foley och hans diplomatvärld då? Vad var det som låg gömt i de där arkiven som de Valera under så många år inte ville låta oss se? Trots Hitlers närmanden censurerade han medias rapportering under krigsåren för att försäkra vår neutralitet, ännu en policy som han delade med Franco. Saker och ting tystades ner för att stilla känslorna.   

Vad är en diplomat? Derek försökte ta reda på det genom Patricks dagböcker. Ordet kommer från grekiskans diplomas, att dokumentera. När Patrick sökte skydd i Pyrinéerna under det spanska inbördeskriget, så hade han tid att reflektera över sin roll. Tidig irländsk diplomati sågs på den europeiska scenen helt enkelt som ett komplement till den brittiska kolonialpolicyn. Men att erkänna Francoregimen innan Storbrittannien gjorde det var avgörande och betydde att Irland nu uppfattades som en oberoede stat. Detta hade en enorm nationell och internationell betydelse. 1939 beordrades Patrick Foley att åka tillbaka till Madrid för att delta i Francos segermarsch. I diplomatiska cirklar sågs detta som att Irland erkände diktatorväldet, någonting som Storbrittanien inte hade gjort. Resultatet av denna handling var att Irland nu sågs som en självständig stat på den internationella scenen. 

Navet i romanen är dock upptäckten av Patricks impotens. Därav sökandet efter faderskapet, vilket tar Derek genom alla apelsinvarianter mot hans eget äventyr i Spanien och i Nord Irland för att i den tjocka väven av historia, religion och ideologi upptäcka vem hans riktige far var.

Och självklart fanns det kärlek längs vägen.

Jag tycker om att tänka på Skala Apelsiner som en kärlekshistoria först och främst, och sökandet är  inledningsvis inte så mycket efter faderskap som efter moderskärlek. Sökandet efter moderskärlek färgade hur Derek såg på kärlek senare, som vuxen, och hans förvirring vad det gällde Sinéad förvärrades som sagt, av hennes ideologi. Mobbningsincidenten på internatskolan klargör vad Derek kände hela tiden: bristen på kärlek. Att hans mor inte älskade honom blir uppenbart då han verkar oförmögen att stå upp för sig själv när hon ganska så obarmhärtigt skickar iväg honom till internatskolan eftersom hans snokande i hennes förflutna verkar spåra ur.

Sinéad, Dereks livs kärlek, hans barndomsförälskelse. Minnet av henne som en liten flicka utan bröst på stranden i Dublin. Nu plötsligt förvandlad framför ögonen på honom, från den där puppan till en universitetsstudent utrustad, inser Derek med ens, med kvinnlighetens alla kurvor och rundade former.

Men hur lyckades han slå hål på det där nationalistiska skalet som omslöt Sinéad så hårt i hennes envisa målmedvetenhet? Detta är romanens kärnpunkt: är ideologi starkare än kärlek? Och det är först mot slutet av historien som vi får en aning om svaret.

Myt och mytskapande är fundamentala delar av historieberättandet. Någon har sagt att en konstnär aldrig får gå miste om en bra historia bara för sanningens skull. Kanske skulle man ha använt ordet exakthet eller fakta istället, för en konstnär är alltid sann eller strävar åtmistone efter en högre sanning, en poetisk sanning, ett sken av sanning som skalar bort de kalla fakta som ibland kan överväldiga oss i vår vision. Som Dickens karaktär herr Gradgrind i Hårda tider: Vad jag vill ha är fakta... Fakta är det enda som behövs i vår tid. Eller Shakespears Shylock i Köpmannen i Venedig som kräver att lagen tolkas bokstavligt men som misslyckas med ett visa barmhärtighet.

Myt har förstås två betydelser: dels har vi myten i gamla historier. Martha berättar gamla legender för Derek. Historien om Labhras Loingseach och kungen som hade hästöron använder hon för att varna honom. Till moderns förtret fick det dock inte önskvärd effekt, vilket vi kommer att få se. 

Men sedan har vi den andra slags myten: de farliga moderna myterna som vi försöker övertyga oss själva är sanna. Historiemyterna. Sättet på vilket vi målar upp världen med våra egna färger som gör att Derek, när han blir historielärare, rent av håller en föreläsning som han kallar: Mytens funktion i historien. Han ställer frågan: Vad händer när en myt bryts ner? 

Det iriska språket, som har en framträdande roll i romanen, skulle kanske kunna räddas om man skalade bort dess ideologiska bagage, det konstaterade Derek när han talade det öppet på en strand i Spanien. Men det var förknippat med Sinéad och med de nationalistiska idealen i Pearse vision: 'Éire gaelach, Éire saor' (Gaeliskt Irland, Fritt Irland)

Ibland börjar man undra om Sinéad alls såg Derek som en mänsklig varelse. Märkte hon hur kärleken lyste i hans ögon, eller var han bara ett koncept för henne, ett kommatecken i en teori? Och så den återkommande frågan: segrade kärleken, eller ideologin? När Derek lyssnade till ljudet av söndagens kyrkklockor så konstaterade han att till och med klockor hade sin egen retorik. Så man lämnas åt spekulationer om hur det kommer att sluta, tills det i elfte timmen kommer in en ny aktör på banan. 

James Lawless

februari, 2014

I

Ett föräldralöst sinne

Som barn trodde jag att försäkringsmannen var min far. Inte för att jag kände honom, det ska man komma ihåg (jag träffade honom bara en enda gång), men jag hörde honom ofta nog. Jag minns min mors röst när hon vädjade till honom. Handlade det om pengar? Trots att min far – min riktige far vill säga – var död, så var vi inte fattiga. Han hade varit diplomat så han lämnade oss inte precis barskrapade. Men jag fick för mig att mor inte hade tillräckligt med pengar för att betala försäkringsmannen och att han försökte bli ersatt på andra sätt. Vid det här laget bör jag nämna att min mor var en ovanligt vacker kvinna. Jag vet att varje moder är vacker i sina barns ögon, men mors skönhet var allmänt erkänd. När hon var i sina glansdagar så attraherade hennes klarblå ögon och hennes slanka figur många friare som, förutom försäkringsmannen, inkluderade läkarstudenter, medlemmar av diplomatkåren och till och med en IRA man. Den sistnämnde var hennes äldre bror Tomás vän.

Hon fick reda på att morbror Tomás var en IRA-medlem när hon som liten flicka en dag städade min mormor Muddys hus och upptäckte hans revolver inne i en urholkad bok. Den finns på min döde fars kontor nu, bland riktiga böcker, som en slags släktklenod.

Senare i livet försökte hon förneka eller åtminstone tona ner sitt republikanska engagemang. Hon hade dock alltid varit svag för Michael Collins och pratade ofta om vilket slöseri det var på en sådan rekorderlig karl. Allt det här inträffade givetvis innan hon slog sig till ro och gifte sig med diplomaten, Patrick Foley. Ja, fast hon slog sig ju förstås aldrig till ro på riktigt. 

Med försäkringsmannen skreks och bråkades det mycket och det fanns en förtrolighet där som inte är särskilt vanlig i rent affärsmässiga uppgörelser. Det var förmodligen därför som jag trodde att han var min far; nåja, jag hade ju ingen förebild att gå efter. Min riktige far dog när jag var två år gammal, det är vad jag har fått höra iallafall.

Det bör understrykas att att det var mannen som skrek, för min mor var vänlig och höjde sällan rösten. Jag stod henne väldigt nära, eller, jag trodde det åtminstone. Som den ende mannen i familjen så kände jag att det var min roll att beskydda henne. En gång gick jag in i rummet när försäkringsmannen läxade upp henne och hon grät. Jag såg en jätte framför mig. Jag minns stora, svarta, väldigt glansiga kängor. Och när jag tittade upp såg jag ett buskigt rött skägg som skrämde mig. Skägg var till för att gömma sig bakom. Jultomten bar bara skägg för att barnen inte skulle känna igen honom, men han tog av sig det tillsammans med kängorna och sin dräkt när han gick hem. Alla barn visste det. Skägg var till för viktiga tillfällen. Skägg var inte till för vardagliga saker som att samla in försäkringsavgiften.

Han tystnade när jag kom in i rummet. Han blev förbluffad. Sedan log han mot mig, men när han försökte klappa mig på huvudet lyfte jag upp en eldgaffel från den öppna spisen och gjorde ett utfall mot honom.

Vad har du gjort med min mamma? skrek jag.

Han avvärjde slagen och höll hårt om båda mina armar, vilket gjorde dem kraftlösa och lämnade dem hängande i luften, som orden i pistolboken, och eldgaffeln föll ner på golvet.

En dag när jag är större ska jag slå ihjäl dig, din jävla horunge.

"Såja, såja Derek, din jävla horunge, vad är det för ord du använder an buachaill beag [2].

Jag tror åtminstone att han sa så.

Allt detta hände för så länge sedan att det känns som att jag har hittat på det. Men mitt försök att attackera honom minns jag klart. Mamma vägrade att prata med mig om det som hade hänt; hon försökte låtsas som om det inte betydde någonting. Hon sa att jag hade alltför livlig fantasi. Hon sa att hon inte hade mått bra den där dagen och att herr Counihan helt enkelt försökte trösta henne. När jag sa att han var väldigt högljudd när han tröstade folk så gav hon mig en av sina förintande blickar och det avslutade samtalet. Jag  insåg då att jag och min mor inte alls stod varandra särskilt nära, och strax efter den incidenten skickades jag iväg till en internatskola på landsbygden.

Internatskolans isolerade värld framkallar ett onaturligt socialiserande bland studenter (och bland personal också antar jag). Man tvingas ofta umgås med människor med vilka man har lite eller ingenting alls gemensamt. Det är den mest högljudda livsuppfattningen (oftast en mobbares röst) som dominerar. Jag höll aldrig med om föreställningen om att man måste komma överens med alla, eftersom människan är en social varelse etc. För mig innebar det att alla var likadana, att individualitet, oliktänkande eller valfrihet inte existerade i en person. Sådana kvaliteter undertrycktes (ofta brutalt av den sociala människan) med motiveringen att de stod för anti-socialt beteende. Men medan jag studerade i min ensamhet så upptäckte jag att det var individer som uppnådde resultat med sina mänskliga ansträngningar och ofta sådana individer som stod emot kollektivt, socialt tryck.

Den banala sanningen var dock att jag bar omkring på en känsla av osäkerhet vart jag än gick; i min skolväska, i min hurling klubba, i min röst när jag var tvungen att tala eller läsa högt. Tillit skapas i en miljö av kärlek och stabilitet. Jag gick på något sätt miste om talangen att lita på människor. Min penna var det enda instrumentet som flöt fritt, som om tvivlet självt sökte en utväg genom bläcket. Jag klarade mig ganska bra akademiskt sett, särskilt i historia, vilket gjorde att jag vann skolans guldmedalj.

Några av mina skolkamrater var också diplomatbarn, men jag kände mig inte som dem. Jag försökte många gånger att säga till min mor att jag inte var något riktigt diplomatbarn alls. Jag menar, Patrick var död, och både hon och jag hade varit i Irland ända sedan dess. Jag tyckte att det var en grym slags rättvisa att jag fick träffa min mamma mer sällan än de andra pojkarna vars föräldrar var stationerade utomlands. Jag passade inte in. Jag gick ofta iväg till biblioteket hellre än att ens behöva småprata.

På fredagskvällarna stod vi i kö för att få godis. Och på söndagarna fick jag dubbel ranson eftersom jag inte var en av de elever som åkte hem på helgerna. Godis var gott. Godiset kunde lätta lite på den där hjärtskärande dysterheten som fyllde de tomma korridorerna under fuktiga söndagskvällar då alla ljud ekade.

Jag minns att under mitt första internatår så hyrde skolan en projektor. De hyrde filmerna Mise Éire och Zorros märke. På den tiden var det alltid två filmer, och därför var Zorro tillåten även om det var en utländsk film. Det drogs lott om vem som skulle få gå. Jag fick nummer elva.

Det fanns en liten, mager kille i min klass som hade uppnäsa vilket gjorde att han fick smeknamnet Pug[3]. Han tyckte inte om mig eftersom jag höll mig för mig själv och vägrade att böja mig för honom eller att gå med i hans gäng, och kanske också för att jag hade varit bäst i klassen på historieprovet.

En dag kom han svassande längs korridoren med ett par av sina polare vid sin sida. Jag hälsade på dem på iriska på sedvanligt sätt.

Här har vi historikern, retades de på engelska.

Pisse-nissen.

Vad har du till oss plugghästen?

De tryckte upp mig mot väggen och tvingade mig att vända ut och in på fickorna. En brun papperspåse och min biljett ramlade ner på golvet. En av polarna öppnade påsen.

"Jelly babies. Han har Jelly babies."

Det här var inte skolgodiset utan godis som min mamma hade skickat till mig från Muddys affär.

Vet du inte att det inte är tillåtet med engelskt godis? sa Pug. Vi gör historikern en tjänst. Vi sväljer beviset så att de inte kommer på honom.

De vred upp armen bakom ryggen på mig.

Säg tack, sa Pug med en Jelly Baby dinglande från munnen. Han fick syn på biljetten på golvet.

Stolsben nummer 11

Han rev biljetten i två delar.

"Bara ett ben