Tiggarens gåva

By Ulf Bjereld and Marie Demker

Drygt ett år efter de traumatiska händelserna på Waldemarsudde anländer journalisten Daphne Rosén till Paris. Under de kommande veckorna ska hon skriva en essä om den berömde författaren Victor Hugos kamp mot antisemitism, och kommer samtidigt att bo i en av Svenska institutets gästbostäder.
Där knyter hon nya bekantskaper, men stöter också på sin vän Robert Idh. Under en middag försvinner plötsligt profilen Nioma under mystiska förhållanden. Det som skulle vara en trevlig stund blir i stället startskottet på ett mardrömslikt scenario där Daphne och Robert kastas in i en labyrint av främlingsfientlighet och dödligt våld ...
"Tiggarens gåva" är den fristående andra delen i deckarserien om journalisten Daphne Norén.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 8, 2024
• ISBN: 9788727143408

Book preview

Ulf Bjereld

Marie Demker

Tiggarens gåva

SAGA Egmont

Tiggarens gåva

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2022, 2024 Ulf Bjereld, Marie Demker och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727143408

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Han sprang som om han sprang för sitt liv. Och faktiskt var det just det han gjorde – även om han inte visste det då.

De bruna snörskorna klapprade vid mötet med gatstenarna. Skorna var inte gjorda för att springa med, och gatan var nyspolad och hal. Det var inte många människor han mötte, och han noterade dem inte. Men de noterade honom och stirrade på honom.

Varför sprang han? Ja, varför springer människor. Sprang han från sig själv? Från den han en gång var – eller från den han blivit? Han hörde snabba fotsteg bakom sig, och försökte öka takten.

Hans kondition var inget vidare. Men han var liten och nätt.

Allt hade sköljt över honom några minuter tidigare. Aldrig hade han trott att han skulle se honom igen. Och här – av alla platser!

Gjorde han rätt den där gången? Borde han ha berättat hur det egentligen låg till? Men vad hade det hjälpt. Sanningen hade inte påverkat hans egen situation, men andra människor hade farit illa. Rättvisan är inte alltid rättvis.

Han mindes första gången han träffade honom. Han mindes hans blick och hans skratt och hans charm. Hur han lät sig förföras och övertalas. Och utnyttjas. Nej, inte på det sättet förstås. Men på ett allvarligare, djupare sätt.

I början gick det bra. Sedan inträffade katastrofen. Och ingenting kunde göras ogjort.

Han var förvånad över hur mycket han hann tänka medan han sprang. Och han undrade fortfarande över varför han börjat springa och inte stannat kvar. Men nu var det försent. Nu var allting försent.

Den andre sprang snabbare – icke tu tal om det. Men han själv hittade bättre, det var hans kvarter. Över de slingrande smågatorna studsade hans steg, runt ett hörn och ett hörn till och nästa. Han hörde inte längre förföljarens steg. Han stannade till på en smal trottoarkant utanför en stängd garageutfart med räfflad plåtvägg för att hämta andan.

Då såg han honom igen – lite på avstånd dök han upp runt ett hörn.

Nu fanns det ingen återvändo. Han slöt ögonen och väntade.

Slaget träffade honom från ett oväntat håll. Han föll handlöst mot marken, blod och eld rusade genom huvudet. Men han kände ingen smärta.

Någonstans hörde han röster och steg blandas. Han tittade upp och såg honom stå framför sig. De såg varandra rakt i ögonen. Han undrade om de verkligen sett varandra rakt i ögonen så här någon gång tidigare. Känslan från första gången de såg varandra, deras första kväll tillsammans dök upp igen.

Nu visste han att han gjort rätt den där gången.

Han famlade i fickan och fann vad han sökte.

Sedan blev allt mörkt.

Kapitel 1

Daphne anlände med flyg till Paris redan på morgonen, en sval, solig måndag i september. Publicistklubben hade välvilligt bidragit med ett stipendium för att finansiera fyra veckors vistelse i Svenska institutets lokaler i Maraiskvarteren, med gästbostäder för lyckligt utvalda forskare och kulturarbetare. I Paris skulle Daphne arbeta med en essä åt tidskriften Hjärta om Victor Hugo och hans politiska och litterära kamp mot den franska antisemitismen. I Victor Hugos romaner fanns inga nidbilder av judiska karaktärer – som till exempel Shylock hos Shakespeare, Fagin hos Charles Dickens eller Rebeckas pappa Isak i Ivanhoe av Sir Walter Scott. Men helt opåverkad kunde väl Victor Hugo ändå inte ha varit av de antisemitiska tankestråken i 1800-talets europeiska tidsanda?

Just precis nu ägnade Daphne sig åt en av sina hemliga hobbies – litterär plats-spotting. Hobbien innebar att Daphne besökte platser där viktiga händelser i skönlitteraturens värld utspelat sig. Lite barnsligt, tänkte Daphne, men ändå. Hon tittade på kartan och kände sig som en dinosaurie då hon envisades med att använda papperskarta i stället för att som alla andra använda mobilen med dess GPS-funktioner. Men papperskartan erbjöd en överskådlighet, tyckte hon, och överskådlighet gav kontroll. Dessutom var mobilskärmen så liten att hennes långa, smala kropp fick gamnacke av att traska runt på trottoarerna med huvudet böjt och ögonen två centimeter från skärmen. På hennes lista stod kyrkobyggnaden Saint-Sulpice med sin mytomspunna roslinje på golvet, en linje som i Dan Browns megasuccé Da Vinci-koden förmodas avslöja den heliga graalens gömställe. Och Musée des arts et metiers med Foucaults pendel, vilken spelar en avgörande roll i Umberto Ecos roman med samma namn. Men nu var det Victor Hugo som var aktuell. Vid tillfälle tänkte Daphne försöka hitta den kloak vid vars utgång Jean Valjean haft sitt sista – och avgörande – möte med polisinspektör Javert.

Redan tidigare på dagen hade Daphne checkat in och fått tillgång till sin etta med kokvrå och utsikt över, åtminstone en del, takåsar. Svenska institutets kulturhus – eller Centre Culturel Suédois, dess tidigare namn som Daphne i en kombination av nostalgiskt snobberi och barnsligt trots envisades med att fortfarande använda – är inrymt i en byggnad med härstamning från 1560-talet och som inköpts av svenska staten redan 1965. Kulturhuset har över 100 000 besökare varje år och dess verksamhet omfattar konst- och fotoutställningar, konserter, seminarier, filmvisning, kafé och kurser i svenska språket. Daphne hade en gång tidigare – för drygt tio år sedan – haft förmånen att kunna använda gästbostäderna. Den gången var kulturhuset – som ett uttryck för regeringens sparsamhetsiver – nedläggningshotat. Men starka protester från aktiva i kultursfären i både Sverige och Frankrike stoppade nedläggningen. Daphne var tacksam för det.

Det var här han tog livet av sig. Precis här.

Daphne stod vid hörnet av Notre Dame-bron, mellan Hôtel de Ville och Tour Saint-Jacques, och blickade ner i Seinens mörka, forsande vatten. Kraften i strömmen överväldigade henne och hon snubblade till. Framför henne låg Île de la Cité med sin mäktiga katedral Notre-Dame, ännu omgärdad av lyftkranar och byggnadsställningar efter den svåra branden år 2019. Stolt och okuvlig, men också åldrad, sårad och sargad.

Utan hopp, utan tro och sannerligen utan kärlek tog polisinspektör Javert en junikväll strax före midnatt det avgörande klivet över broräcket och kastade sig ned i avgrunden. Javert hade denna juninatt 1832 i det revolutionära Paris kommit till vägs ände. Den arme polisinspektören hade vigt sitt liv åt plikten, åt att tjäna staten och att upprätthålla lagen och ordningen. Men i sitt möte med Jean Valjean, den förre galärslaven och brottslingen från Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, ställdes Javerts principer på ända. Jean Valjean hade räddat livet på Javert, trots att Valjean visste att han därigenom skulle fängslas på nytt. Valjean visade Javert nåd, inte för sin egen vinnings skull utan för nådens egen skull. Nu var det polisinspektör Javerts plikt att gripa honom och föra bort honom – till domstol, till fängelse och till död.

Finns det verkligen något högre än plikten, undrade Javert där han stod vid brofästet. Eller som Victor Hugo uttryckte det: Bara det faktum att frågan gick att ställa förfärade honom. För Javert fanns ingen annan lösning än att ta steget ut i mörkret, ut i det intet där alla våra frågor och svar förlorar mening och betydelse.

Åldrad, sårad och sargad. I dessa ord hade Daphne just nu lätt att känna igen sig. Visserligen hade hon fortfarande en bit kvar till de 40, men de ohyggliga händelserna på Waldemarsudde i april förra året hade satt sina spår.

Daphne hade utan egen förskyllan blivit inblandad i en mordhärva när hon arbetade med en artikel om konstnären Eva Bonnier. Uppmärksamheten kring morden och det positiva mottagandet av artikeln hade sammantaget stärkt Daphnes verksamhet som journalist, gjort henne mera känd och erbjudit henne tillträde till alltfler publiceringsplattformar. Yrkeslivet gick bra – hon kunde själv välja sina uppdrag. Men minnena, minnena. Särskilt plågades hon av minnen av Nora, som hon kommit nära och kommit att hålla så mycket av. Och vad hade hänt med Mary? Ibland tyckte Daphne sig se Mary, tryckandes i en gatuport eller på trottoaren utanför hennes fönster. Men det var säkert bara inbillning. Stolt och okuvlig då? Ja, kanske stolt. Men okuvlig? Absolut inte.

Daphne stegade norrut från Notre Dame-bron och tog höger när hon kom ut på den livaktiga Rivoligatan med alla dess bilar, bussar, cyklister, fotgängare och ständigt tutande – ofta i rusningstrafiken stillastående – utryckningsfordon. Och den ständiga doften av rostade kastanjer. Daphne tyckte inte om rostade kastanjer, men hon tyckte om doften.

På högersidan av Rivoligatan passerade Daphne snart Hôtel de Ville, ett hus som sedan 1357 fungerat som Paris stadshus och säte för Paris borgmästare. Det gigantiska huset har byggts om många gånger, och den nuvarande byggnaden med rötter från senare delen av 1500-talet präglades av nyrenässans. Här proklamerades den Tredje franska republiken 1870. Byggnaden förstördes egentligen under Pariskommunen 1871, men återuppbyggdes i sin ursprungliga stil.

Strax efter Hôtel de Ville, kort innan Paris första jesuitkyrka Saint-Paul-Saint-Louis, korsade hon Rivoligatan och tog in vänster på lilla Rue Pavée vilken nästan omedelbart övergick till den ännu mindre Rue Payenne. Daphne noterade, inte utan sorg, att den lilla grönsaksaffären som hon besökt dagligen förra gången hon var där och som i princip hållit öppet dygnet nu lämnat jordelivet och ersatts av (ännu en) trendig modeboutique. Den lilla lustiga bokhandeln, där man kunde hitta precis vad som helst, fanns kvar, liksom postkontoret. Bra, tänkte Daphne, som vid sidan av sin udda vana att fortfarande använda papperskarta också gärna sände vykort till familj och vänner när hon var på resa. Postkontor var alltid en pålitlig plats för inköp av frimärken.

Efter bara ett par hundra meter på Rue Payenne, på vänstersidan, kom Daphne fram till entrén till Svenska institutet – Institut Suédois, som det stod på den diskret utformade skylten. Hon gick in igenom den mörkgröna porten och in på den öppna, stenbelagda gårdsplanen som välkomnade med svenskt kaféliv. Vid ett av borden, nästan inklämda bredvid ett ouppfällt vitt jätteparasoll kände hon igen två unga kvinnor som tidigare på dagen checkat in samtidigt med henne, och som också skulle utnyttja institutets gästbostäder under september.

Daphne vinkade igenkännande till dem:

– Hej Nioma! Hej Warga! Ni verkar ha det riktigt härligt här ute!

De hejade glatt tillbaka. Nioma rättade till sin tunna, svarta sjal.

– De har svenska kanelbullar! Så skönt. Annars hade det varit svårt att vara hemifrån så länge. Vill du smaka? Nioma sträckte fram en kanelsnäcka mot Daphne.

Det ville Daphne egentligen, men hon kände också ett behov att snabbt dra sig tillbaka till sitt rum och sluta ögonen en liten stund. Flyget från Stockholm till Paris hade lyft okristligt tidigt och hon kände sig plötsligt väldigt trött.

– Tack, svarade Daphne, men jag tror jag får vänta med att fika. Jag har en del att ordna med på rummet.

– Ses vi på minglet i kväll? undrade Warga.

– Klockan sju, flikade Nioma i. I chefens egen våning. Det blir nog flott. Hon gjorde en gest med huvudet, som om hon kastade håret bakåt.

– Jo men dit kommer jag så klart, svarade Daphne. Och jag går gärna och tar en bit mat efteråt, om ni vill hänga på tillade hon. Nioma och Warga nickade uppmuntrande.

– Det ska finnas en elektronisk näktergal i parken här intill, sa Warga. Kanske kan den vagga dig till sömns i natt med sin sång.

En elektronisk näktergal? Det kände Daphne inte till. Kanske mindes hon vagt att någon nämnt en sådan förra gången Daphne var här. Eller hade Warga bara skämtat. Vi kan alla då och då behöva en elektronisk näktergal, tänkte Daphne. Särskilt när nätterna blir ensamma och långa.

Daphne gick in genom en av de vitmålade entrédörrarna med spröjsade fönster för att ta trappan upp till sin lägenhet på tredje våningen. Nu skulle ingenting, absolut ingenting, få störa hennes eftermiddagsvila.

Då kände hon plötsligt en hand på sin axel.

– Daphne! Vad roligt att få se dig igen! Kom inte och säg att du också ska bo här i fyra veckor!

Daphne vände sig om. Hon var inte riktigt lika upprymd som han …

Kapitel 2

Solen sjönk ned bakom kyrktornet. Örgryte Nya, tänkte Ulrika, att kalla en kyrka för Örgryte Nya när den nu var mer än ett sekel gammal. Begravningen för några dagar sedan satt i ännu. Sonja hade ju gått bort alldeles för tidigt, förstås. Är man pigg och nyfiken är döden alltid ovälkommen även om omgivningen tyckte att hennes faster fått ett långt och gott liv. Att dö på sin 80-årsdag var nästan ett hån, enligt Ulrika. Sonja hade planerat så länge för sitt firande, hon hade till och med bokat in en av stans mera kända artister för att komma och sjunga. Men så kom stroken, obevekligt hade den slagit henne till marken och gjort henne sängbunden och stum under några veckor. Tills hon fått gå ut ur den här tiden och den här världen. En form av barmhärtighet ändå. Sonja, vars starka vilja och obrutna nyfikenhet fört henne både in och ut ur äktenskap och artisteri. Ulrika blev stående en stund och tittade ut igenom köksfönstret. Tomt stirrande på Örgryte Nya kyrkas torn som nu vilade i ett allt djupare dunkel.

Vid kvällens middag var Nils hemma och det gladde trots allt Ulrika. Ibland kändes det som om hon förlorat honom ännu mera sedan han flyttat hem igen än när han flyttade till studentrummet. Hans närvaro hade väl i och för sig inte precis lättat upp hennes och Johans samliv som börjat trassla redan innan Nils flyttade in på studenthemmet. Oron för en ung man som gärna vände på dygnet och kunde vara borta både en och två nätter i sträck gjorde det än svårare att släppa efter och låta sig smekas till orgasm. Johan hade inte de problemen. Han tycktes ibland nästan glad över att Nils var hemma igen efter tiden på studentrummet. Johan hade stekt rådjurskotletter ikväll, med en riktigt god sallad och matvete kändes kvällen som en kulinarisk höjdpunkt på veckan. Det var ju ändå fredag.

Kvällen blev oväntat trevlig vid matbordet när Nils var både pratsam och lite glad. Han hade klarat en gammal tenta som låg ett par terminer bak i tiden och kunde i alla fall i teorin nu föreställa sig en examen. Men efter desserten sa han plötsligt att han hade en avtalad träff med en nybliven kompis som han träffat via gamingkaféet i kvarteret bredvid. Johan och Ulrika blev ensamma med varandra. Johan, som just dukat av, frågade om hon ville ha konjak men hon svarade nej. Hon gjorde oftast det trots att hon egentligen tyckte om konjak, men det var något med det rätta tillfället och så. Johan hällde upp lite whiskey till sig. Efter en sekunds betänketid hällde han i en matsked kallt vatten.

– Ska vi sätta oss i rummet, undrade han vänligt.

Ulrika kände hur ängsligheten bredde ut sig i kroppen. Skulle det börja nu igen. Ja inte efter första glaset men efter det andra och särskilt efter det tredje. Men hon stålsatte sig.

– Javisst, gå du in så kommer jag strax.

Ulrika tog fram ett glas och hällde upp Ramlösa, skar upp en citron och lade i en klyfta och tog med sig en mörk chokladbit in.

– Har du hört något från Amanda, frågade Johan.

– Nej, inte sedan i tisdags. Du vet, jag sa ju då att hon ringde och behövde jobba helgen. Det