De galna kvinnorna

By Ingrid Persson

Leo försöker övertala Annika att stanna hemma hos sin mormor i Produktionens provins. Men hon vägrar. Med deras marionetteater ska de nu ta sig ner till Leos provins för att med sina dockor försöka ge tröst och mod till det krigshärjade folket. Återigen är förarhytten med sov-kojerna bakom sätena deras hem. Leo vet inte var eller om han ska finna sin familj. Lever de? Först ska han föra dem till grottorna där familjen alltid dragit sig tillbaka från palatset i staden under den heta tiden."De galna kvinnorna" är den tredje delen av fyra i serien "Marionetteatern" Följer Leo och Annika, som åker runt land och rike i sin lastbil med en kringresande marionetteater.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728329559

Book preview

Ingrid Persson

De galna kvinnorna

SAGA Egmont

De galna kvinnorna

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Ingrid Persson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728329559

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Hedi – min cybersyster

Nu var de på väg igen. Leo hade försökt övertala Annika att stanna hos sin Mormor i Produktionens provins. Han ville lämna kvar bilen och släpet med marionetteatern för att ensam ta sig tillbaka till sin hemprovins, Maahre. Han visste inte om det fortfarande rådde krig där. Men Annika hade inte gått att övertala. Hon skulle absolut följa med. Om det var krig där, då behövde de verkligen hopp och tröst i sin vardag – hur det än såg ut. För det var ju deras uppgift – att med dockorna gestalta att det gick att ändra på det onda i livet till att bli gott.

Nu var förarhytten med sov-kojerna bakom sätena, åter deras hem. För hur länge, visste de inte.

De hade passerat de övre soptipparna och åkt genom Produktionens provinsstad – rullat förbi slakterierna och djurfabrikerna, där stanken hängde kvävande tung i luften. Trots den varma höstdagen kunde de inte ha något fönster öppet.

Det var här som Leo hade tvingats hämta sopor och kört fram och tillbaka genom staden och ut till sopbergen.

Stackars Leo, hur hårt han hade prövats för att vinna de Utslagnas förtroende. Mycket mer än Annika. Hon hade bara fått ta hand om tyger och annat som skulle återanvändas.

De körde förbi låga byggnader där ljudet av hundratals kacklande höns nådde dem genom motorns brummande.

Den här vägen hade Leo inte tagit på sin flykt till det övergivna huset. Han hade kommit dit från öster och tagit sig över havet på ett skepp. Nu måste de ta en lång omväg med den stora bilen och släpet och åka längs med vattnet. För det var osäkert om det fortfarande fanns någon sjöfart över till Maahre.

Nu hade de hunnit fram till fruktodlingarna. Mil efter mil med snörräta rader av träd som dignade av olika frukter.

Det var skördetid och mycket mötande trafik – mest lastbilar med höga staplar av fruktlådor på flaken.

Först körde de genom äppelodlingarna. De tycktes aldrig ta slut. Sedan följde några dagar förbi fält med andra fruktträd.

Utefter hela vägen stannade skördefolket upp, när de fick syn på lastbilen med det annorlunda släpet. Den vita texten på blå bakgrund MARIONETTEATER och de två porträtten av dockorna Anjanika och Amadeo, syntes på långt håll.

De vinkande och många vevade vilt med armarna för att försöka stoppa dem. Ryktet hade löpt före dem.

- De skulle aldrig ha burit sig åt så här annars, förklarade Annika. De skulle ha stirrat på oss, eller på bilen, men aldrig vinkat! Det här är fortfarande Produktionens område.

Efter många dagar stannade de till bland arbetarna vid de stora fruktcentralerna. Men när Annika och Leo inte öppnade släpets två skjutdörrar som visade skåpet med teatern och spelade för dem, blev de besvikna.

Ibland blev stämningen till och med hotfull och de fick skynda sig iväg för att inte bli kvarhållna med våld.

Efter detta gjorde de bara uppehåll vid bespisningslokalerna för att äta och då sökte de så lite uppmärksamhet som möjligt.

På en del ställen blev de nekade mat. Det hjälpte inte att de visade upp Furst Raymonds dokument – det som skulle ge dem fri lejd i alla provinser. Eftersom de inte arbetade – skulle de heller inte få äta.

Längre söderut åkte de genom skogar av citrusträd, som samtidigt blommade och bar frukt i olika mognadsstadier. Blommornas söta doft överväldigade dem, när de rastade.

Här kunde de stanna var som helst. Det var inte skördetid och nästan folktomt både utmed vägarna och inne bland träden.

Leo var utmattad av enformigheten. När han blundade fortsatte trädstammar och trädkronor att vimla mot honom innanför ögonlocken.

- Hemma i vår provins ligger odlingarna som öar i landskapet, suckade han uppgivet. Det här – han slog ut med armarna, det blir i längden rena rama mardrömmen!

- Men hur kan det finnas så mycket? Vi fick bara en frukt i veckan!

Annika stod under ett apelsinträd och stirrade fascinerad rakt in i en blomma. De skira vita blombladen skälvde till i en vind som drog förbi. Apelsiner hade hon bara sett på saftpackningarnas etiketter.

Hon tyckte plötsligt att hon såg rakt in i skönhetens öga och för första gången i sitt liv, förstod hon ordet skönhet – inte bara med tanken utan med alla sinnen. I ett djupt andetag drog hon in doften.

- Fick ni bara en frukt i veckan? Så underligt… Efter det vi har sett de här dagarna, skulle man kunna tro att ni levde enbart på frukt!

Annika ryckte till vid ljudet av Leos röst. Hon hade glömt vad de talade om.

- Men vart tar den vägen?

- Den säljs väl – på marknader och i affärer och andra ställen.

- Marknader? Annika såg oförstående ut. Men så kom hon ihåg vad han hade berättat om basarerna i hans hemprovins – ett överflöde av frukt och grönsaker och kläder och allt annat.

- De säljer nog bara till andra provinser. Som tygerna, tillade hon, när hon kom att tänka på buntarna som hon hade sorterat på sin arbetsplats vid soptippbergen.

Nu var det Leo som inte förstod.

- Du såg väl hur alla var klädda, trots att de mest underbara tyger tillverkas! Gråbruna byxor och jackor, alla likadana – utom Underhuggarna – vakterna och spionerna. De var mörkblå. Ledarna hade vita kläder, men dem såg man nästan aldrig.

- Stackars Annika! utropade Leo så plötsligt, att hon spratt till. Ett så fruktansvärt trist liv du måtte ha levat!

- Trist… Jag har aldrig tänkt så. Med blicken i marken tycktes hon söka efter det rätta uttrycket.

Det fanns ingen vegetation under träden. Jorden var grå, hård och sprucken. Hur kunde den frambringa något så underbart som dessa frukter?

- Nej inte trist, sa hon till slut. Det var… Det var bara fruktansvärt! Fruktan och rädsla – det var allt.

Plötsligt hoppade hon upp och ryckte åt sig en apelsin. Med den i handen, rusade hon fram till bilen och slängde in den genom den öppna rutan.

Leo tittade stort. Sedan började han småskratta. Han sträckte sig upp och plockade några frukter som han höll i famnen och gick mot bilen.

Annika såg sig om åt alla håll – men så långt ögat nådde, fanns inte en människa – bara träd vid träd. Hon pustade ut.

Då fick hon se Leo. Hon stirrade på apelsinerna. Som små glödande solarna blänkte de.

- Skynda dig! Skynda dig innan någon kommer och ser oss! flåsade hon till slut.

Leo log.

- Men hur kan du? Hur vågar du?

- Så här har jag alltid gjort, svarade Leo lugnt. Några apelsiner bara. Jag har aldrig träffat någon odlare som nekat en törstig och hungrig förbipasserande att smaka sin frukt.

En dag passerade de äntligen gränsen – de var ute ur Produktionernas provins och hade lämnat de tre pyramiderna långt bakom sig. Det kändes som om det var flera år sedan de hade testats av de Utslagna genom att tvingats arbetat på soptipparna för att få ta del av pyramidernas hemligheter.

Ändå var det bara några veckor sedan de lämnat dem.

- Åh, så skönt, utbrast Leo befriad när de kom fram till den första staden. Äntligen slut på denna mördande enformighet!

För Annika var det som att komma till en helt annan värld. Var detta verklighet?

Mångfalden var som en saga – stadens olika hus, gator, torg, byggnader – de tycktes henne vara tagna direkt från den kuliss som fanns där inne i släpets teaterskåp.

Ögonen försökte registrera allt. Hon blev yr i huvudet av folkvimlet, av