Miss Algots

By Jan-Erik Larsson

1953 är Borås en stad där febril aktivitet råder. Hjulen snurrar, optimismen är på topp och industrin skriker efter arbetskraft. Hit anländer morgonen den första februari systrarna Raili och Pirkko Lintu för att arbeta som sömmerskor på Algots fabrik. De drömmer om frihet och välstånd efter de svåra åren i det krigsdrabbade Finland. Raili är slående vacker och när direktörsassistenten på Algots, Bernt Fager, får syn på henne ger det honom idén att anordna en skönhetstävling. Den får namnet Miss Algots och avsikten är att att höja statusen på sömmerskeyrket och ge företaget skjuts i sin internationella marknadsföring. Raili är den givna vinnaren, men slits samtidigt mellan arbetargrabben Gunnar och Bernt som organiserar tävlingen.Miss Algots är en historisk roman om höga ambitioner, drömmar om framgång och längtan efter frihet och kärlek.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 27, 2022
• ISBN: 9788728496053

Book preview

Jan-Erik Larsson

Miss Algots

SAGA Egmont

Miss Algots

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Jan-Erik Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728496053

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

min far

Gustav Ivar Henry Larsson

1927–2013

och min mor

Irja Iida Larsson (f. Turunen)

1926–

DEL 1

KAPITEL 1

Söndagen den första februari 1953 bromsade Herrljungatåget in och stannade utanför Ljungs stationshus enligt tidtabellen. Ombord på tåget satt tjugotre förväntansfulla flickor från Finland på väg till ett nytt liv som sömmerskor på Algots i Borås. De hade åkt tåg eller buss från olika delar av Finland till Åbo, varifrån de tog båten över Östersjön till Stockholm och därifrån Västra stambanan till Herrljunga där de bytte till tåget mot Borås.

Två av flickorna, systrarna Pirkko och Raili Lintu var otåliga. De hade längtat efter ett oberoende liv: slippa gå upp i gryningen och mjölka korna, slippa att hela tiden stå till moderns förfogande i köket och slippa faderns nycker i ladugården eller ute på fälten. De var stora flickor nu, kunde ta hand om sig och tjäna sina egna pengar som de gjort på bomullsfabriken i Vasa. Att det inte fanns någon framtid på gården var given, att den yngre brodern skulle ta över var en självklarhet. I gengäld fick systrarna en summa pengar som inte var i närheten av deras andel av värdet på gården. Men tillräckligt för att starta ett nytt liv i en ny stad, och nu i ett nytt land.

En fågel måste ha fri luft under vingarna för att kunna flyga, sa Pirkko med anspelning på det karelska släktnamnets betydelse när de gav sig iväg.

Dagens töväder gjorde snön som täckte perrongen glashal. En äldre kvinna i huckle kramade en ung man i rock och hatt. Han var på väg att kliva ombord och hon räckte honom mjölkkannan hon burit på. På stinsens signal stånkade ångloket igång. Den svarta röken svepte förbi utanför fönstret. Gumman stod kvar och vinkade.

Pirkko tog upp en bucklig termos och skakade den.

Kahvi on loppu, sa hon och lade besviket tillbaka termosen i sin rymliga egenhändigt broderade resehandväska.

Raili betraktade de snöklädda granarna genom det sotiga fönstret. Hon blundade, lockade fram bilderna från Karelen ur minnet: de gamla byarna, de mäktiga skogarna, de böljande fälten – och Ladogasjön. Hon drömde sig tillbaka till stranden av den gigantiska insjön, till tiden innan familjen evakuerades från deras älskade land under det tre månader långa Vinterkriget mot Sovjetunionen. Som ett hav sträckte Ladoga ut sig mot horisonten; ibland kav lugnt med den nedgående solen skimrande i den blanka vattenytan, ibland med vågor höga som hus under piskande storm. Hon hade bestämt sig för länge sedan, utan att berätta för Pirkko, för att uppleva Karelen och Ladoga igen, om det så var det sista hon gjorde.

De flesta av de tjugotre flickorna kom från det fattiga inlandet, dit karelerna tvingats fly från sina gårdar. Istället hade de blivit tilldelade en frontmannatomt, en avstyckad jordlott från större gårdar som finska staten ombesörjde. Familjen Lintu stannade kvar i trakterna kring byn Töysä, det var inte lika fint och bördigt som Lumivaara, men ändå tillräckligt för att försörja familjen. Det var tio år sedan nu, då flickorna var nio och elva år. Under Fortsättningskriget höll sig fronten kvar i Karelen, de slapp de sovjetiska flygplanens smattrande kulsprutor och dånet från artillerielden.

Finland drabbades hårt av kriget mot Sovjet: det stora krigsskadeståndet, männen som inte kom hem från fronten och flyktingarna från Karelen som också behövde plats i landet som nu fått sin yta reducerad. Industrin var underutvecklad och kunde inte förse alla med jobb.

Pirkko fnittrade när hon såg namnet på en av de sista stationerna innan Borås.

Friistad.

Hon drog ut på i:et för att känna efter hur det svenska ordet fri kändes i munnen. De pratade förhållandevis bra svenska efter åren i det finlandssvenska Vasa där de även tagit kurser i språket. De hade redan då bestämt sig för att söka sig till Sverige där de välbetalda jobben fanns.

Hit kan vi alltid åka om det blir för instängt på fabriken.

Pirkkos min avslöjade inte om hon menade allvar.

Vi blir aldrig instängda så länge vi har varandra. Utan dig hade jag aldrig vågat ge mig av.

Raili, yngst av de två, tog tag i Pirkkos underarm.

Lova mig att aldrig lämna mig, vad som än händer.

Tåget ökade farten igen. Pirkko såg på henne och strök henne över kinden:

Raili, älskade syster, inte ska du behöva vara orolig. Det är klart att jag alltid kommer att vara vid din sida. Vad som än händer.

De tittade ut genom fönstret och betraktade Öresjös snötäckta is. Dagens sista solstrålar strilade genom molnen och visade upp ett skimrande ljusspel över den vita ytan. Skogen som klättrade längs med bergskanten på andra sidan blev till en mörk ram kontrasterad mot det bländande ljuset.

Och du? Hur tänker du?

Jag tänker bege mig till Friistad så fort jag kan.

Raili skrattade och drog handen genom de mörka lockarna. Solen gav de oskuldsfulla anletsdragen ny lyster.

Tåget hade knappt fått upp farten innan det återigen saktade in. Pirkko tittade ut genom fönstret och läste Frufällan på skylten på den oansenliga stationsbyggnaden.

"Katso", utbrast hon. Först lockar de med en fri stad och sen vill de låsa in oss i en frufälla.

Raili läste på skylten och skakade på huvudet med ett leende.

Vilken märklig trakt vi hamnat i.

Tåget tuffade igång. Stinsen gjorde honnör och log mot de båda flickorna.

Raili såg det ena trähuset större än det andra passera. Tinnar och torn fick dem att likna slott snarare än sommarhus.

Bor det bara rika människor här? mumlade Raili.

Mitä? frågade Pirkko.

Det var inget, svarade Raili och sjönk tillbaka i sina egna tankar.

I annonser i bland annat Turun Sanomat, Helsingin Sanomat och Pohjalainen i Vasa lockade Algots med fina villkor för de flickor som ville komma till Borås och jobba som sömmerskor. Det var svårt att få lärlingsjobb som sömmerska i Finland och få lyckades ta sig vidare i yrket. Ryktet spred sig bland flickorna när de om kvällarna samlades vid byns lanthandel efter kvällsmjölkningen eller i kvarterets konditori efter arbetsdagens slut i bomullsfabriken. Inte nog med att det var lätt att få jobb, det ingick också utbildning och egen bostad. Och de behövde inte få hemlängtan, suomen pojat på Volvo i Göteborg och SAAB i Trollhättan åkte till Borås på helgerna för att dansa och träffa landsmaninnor. Både pengar och finska pojkar, det var mer än vad man kunde förvänta sig av framtiden på finska landsbygden eller i städerna.

Erbjudandet lockade, flickorna gav sig av, en efter en.

Ett vitmålat trähus med höga spröjsade fönster tornade upp sig med sjön och bergen i bakgrunden. Vändplanen framför var täckt med blötsnö. På en skylt vid vägen stod det: Välkommen till sommarrestaurang Skogsryd.

"I sommar ska vi åka hit och dricka samppanja", sa Pirkko med ny energi.

"Voi että, inte har vi råd med det", utbrast Raili.

Vi har ju pengarna för gården. Om vi är aktsamma kan vi leva gott utan att snåla.

Men vi vet ju inte hur mycket vi får ut i lön. Eller vad det kostar att bo. Maten kanske är dyr?

Alla i Sverige tjänar bra. Och varför tror du annars att de lockar oss med fina erbjudanden?

Tåget fortsatte in i skogen. Skogsryd och Öresjö försvann ur sikte.

Nu måste vi vara i Puuroos, sa Pirkko och ryckte i Raili.

Hon lutade sig fram mot fönstret.

Voi ihme, sa Raili. Så många skorstenar har jag aldrig sett. Här måste det vara, i Puuroos finns bara fabriker.

Raili skrattade.

Men nånstans bor väl arbetarna?

Vi får bo i fabrikens pannrum, där är det åtminstone varmt och gott, sa Pirkko allvarligt och rufsade Raili i håret.

Var får du allt ifrån? frågade Raili och fnissade.

Tåget bromsade in och stannade utanför ett tornbeprytt gult avlångt trähus med vita knutar. På stationsskylten stod det Borås Övre.

Här är nog stationen för de fina direktörerna, sa Pirkko. Inte åker de tåg, de har såna där stora svarta amerikanska bilar med egen chaufför som öppnar dörren.

På perrongen lyfte en ung man med skärmmössa upp en koffert på en pirra. Det var med nöd och näppe han orkade få upp den. Tåget rullade igen.

En, två, tre, fyra, fem…

Vad gör du? frågade Pirkko.

… åtta, nio, tio…

Raili, sluta.

… fjorton, femton… Nu tappade jag räkningen. Tappade räkningen? På vad då?

Skorstenar förstås. Jag räknar hur många de är. Den här stan verkar bestå av fabriker med skorstenar.

Tåget passerade en bro över en vindlande å.

Jag tyckte att det var nån som sa att det rann en älv genom Puuroos. Det här är ju en liten bäck, sa Pirkko och skrattade åt anspelningen på det finska ordet för bäck, puro.

Raili hann inte svara förrän tåget bromsade in igen. På ena sidan en knagglig bergvägg och på andra sidan en lång rad av fabriksfasader. Hon tog upp ett läppstift och bättrade på färgen innan hon reste sig för att plocka fram kappsäcken.

Tåget stannade med en knyck. Raili föll i famnen på mannen med mjölkkannan hon kände igen från perrongen i Ljung. En doft av tobak och nytvättad nylonskjorta slog emot henne. Hon sänkte blicken och sa:

"Anteeksi."

Mannen log och sköt henne mjukt ifrån sig.

Är du från Finland? frågade han.

Jå, svarade Raili och såg på mannens ansikte som såg ofarligt ut med det finurliga leendet.

Välkommen till Borås då, sa han och slog ner blicken.

Kiitos.

Hon förbannade sig själv för att hon inte svarade på svenska. Han kunde ju inte begripa att hon kunde språket.

Pirkko svor bakom hennes rygg. Raili snodde runt. Kappsäckarna hade fastnat.

Låt mig försöka, sa mannen och lyckades få fram dem.

Jag kan hjälpa er om ni vill, sa han sedan och tog kappsäckarna i varsin hand utan att vänta på svar.

Raili tog hand om mjölkkannan och räckte över den när de stod ute på perrongen. Hon snuddade hans hand.

"Kiitos", sa han och rodnade.

Vad du kan, svarade hon roat. Du lär dig snabbt.

Han log ett förläget leende Raili tyckte om. Hans läppar rörde sig, men inga ord trängde fram.

Hoppas vi ses nån gång, sa han till slut och vände sig om.

Vem var det där? frågade Pirkko medan Raili såg efter honom.

Min blivande fästman, sa Raili och skrattade.

Men du ska ju inte ha nån karl? Du klarar dig bra själv har du alltid sagt, sa Pirkko.

Får man inte skoja lite grann? undrade Raili med ett leende.

Gunnar Svensson gick direkt till Stationsgatan utan att passera Centralstationens väntsal. Han svängde mjölkkannan i takt med att han gnolade på Povel Ramels Titta det snöar. Kvällens första flingor dansade ner från skyn. Hur många söndagar hade han inte suttit på detta tåg från Ljung tillsammans med nya förväntansfulla finska flickor? Hur många gånger hade han inte valt ut den snyggaste av dem och drömt om att våga närma sig? Aldrig hade han lyckats hitta modet, men så idag hände det av en slump. Flickan hade han inte ens lagt märke till innan han hjälpte henne med bagaget.

Han vek upp kragen på vadmalsrocken han ärvt av sin farfar Ernst. Farfadern skröt gärna om att han minsann köpt den av Algot Johansson själv på den tiden han var knalle.

De har allt gått bra för den där Algôtapôjken, sa alltid farmor Olga när Gunnar kom hem med rocken på. Han var så snäll och rar när han var förbi med sina varor.

Gunnar ställde ner mjölkkannan, blåste i händerna och gnuggade dem mot varandra. Varje söndag tog han tåget till farmor i torpet utanför Ljung för att hjälpa till och blev därefter bjuden på middag. Och varje gång undrade hon när han skulle flytta hem igen och ta över jordbruket som hon kallade det.

Snart, svarade han. Jag ska tjäna ihop tillräckligt med pengar först.

Farmodern klappade honom ömt på kinden i tron att han en dag skulle göra slag i saken och han hade inte hjärta att göra henne besviken. Hur skulle han säga att han inte var ämnad att bli bonde?

Han tog upp mjölkkannan och gick vidare. Bilden av den finska flickan följde honom när han strax före Nybron vek av under järnvägsbron upp på Magasinsgatan. Han sneglade som vanligt på Borås Tidnings tornprydda stenfasad på andra sidan Viskan. Drömmen att en dag bli en av BT:s fotografer hade han haft sedan han var gammal nog att läsa tidningen. Bakom byggnaden stod Carolikyrkan, stans äldsta kyrka, och stack upp som ett utropstecken.

Han passerade Wäfveribolagets ångcentral och svängde av på Norrby Tvärgata. I vanliga fall längtade han sällan till enrummaren han delade med bästa vännen Sture Broman i Järnbäraren, kvarteret där Wäfveribolaget lät sina arbetare bo, men just nu hade en kopp kokhett kaffe i den dragiga lägenheten varit oändligt mycket bättre än att halka fram i de tunna skinnskorna. Snålblåsten trängde till och med igenom den tjocka rocken.

Gunnar tog fram en cigarett och lyckades tända den efter andra försöket. Han hostade till av det första blosset, drog hastigt ett nytt utan att hosta. Axlarna åkte ner. Han tänkte på flickan igen, undrade vad hon kunde heta. Han hade lärt sig en del finska flicknamn: Ritva, Irja, Liisa, Kirsti. Vilket namn passade henne bäst? Han hade varit på väg att fråga, men tungan lydde inte.

Längst bort på spårområdet bolmade svart rök och dolde den nya Centralbrons mittspann. Den var tänkt att vara klar till hösten och därför ännu täckt av träställningar. Varbergstågets ångvissla annonserade ankomst. Stelheten försvann, värmen inombords återvände och Gunnar knäppte iväg cigarettfimpen ut på gatan.

När han gick upp för Norrby Tvärgata såg han längre upp i backen en vräkig bil av ett märke han kände igen från amerikanska gangsterfilmer. Mullret från motorn skvallrade om att den gick på högvarv. Däcken slirade i halkan och fordonet rörde sig inte en millimeter. En lätt knuff borde räcka, tänkte Gunnar, och gick fram till bakvagnen. Han tryckte axeln mot bagageluckan, amerikanaren slirade framåt och tog sig till barmark på Norrby Långgata där den stannade.

Föraren vevade ned rutan och stack ut ett kortsnaggat huvud.

Hyggligt av dig grabben, sa mannen. Får jag bjuda på en cigarett för besväret?

Tack, men jag röker inte, ljög Gunnar i ett försök att komma därifrån så fort som möjligt.

Jag kan väl åtminstone få skjutsa dig nånstans?

Det behövs inte, jag bor alldeles här borta.

Gunnar pekade i gatans riktning. Han ångrade sig omedelbart. Mannen behövde absolut inte veta var han bodde.

Järnbäraren?

Hur visste herrn det?

Ren gissning. Mannen skrattade. Jag är på väg dit. Hoppa in.

Gunnar stelnade till. Hade han något val? Efter en kort tvekan satte han sig till slut i framsätet. Bilens strålkastare svepte över Konsumhuset och Enanderska huset när mannen fortsatte på Norrby Långgata. De satt tysta resten av vägen till Järnbärarens rundade portal.

Trivs du i huset? frågade mannen när han hade stängt av motorn.

Det får duga. Det är billigt i alla fall.

Vad skulle han säga? Han ville inte komma i samspråk med mannen som visserligen talade vänligt, men något med hans storlek och den mörka rösten fick Gunnar att känna sig illa till mods.

Inga problem?

Gunnar dröjde med svaret. Han tyckte att mannen var lite väl frågvis.

Förlåt, jag ska kanske presentera mig? sa mannen när han märkte Gunnars tvekan. Jag heter Arne Bergdal, en del kallar mig Biffen av nån anledning. Jag sköter kvarteret åt bolaget.

Han tog av sig hatten och sträckte fram handen för att hälsa. Gunnar gjorde detsamma och sa sitt namn.

Det kan vara lite dragigt nu på vintern, men det kanske inte är så mycket att göra åt, sa han sedan.

Husen är gamla. Vi gör vad vi kan för att hålla dem i ordning, men det är inte lätt. Jag ska till en av de boende nu förresten. Det har klagats på oväsen i helgen.

Gunnar förklarade att han inte varit hemma och att han inte kunde uttala sig. Och att han nu behövde gå upp och värma sig.

Tack för skjutsen, sa han när han klivit ur.

Vi ses säkert igen, sa Biffen med ett leende.

Gunnar svarade inte.

Stråk av infrusen sand låg utslängd på perrongen utan att göra någon större nytta. Gummisulorna på de tjugotre flickornas stövletter gav dåligt fäste. De höll krampaktigt i kappsäckarna och resehandväskorna medan de tog sig mot Centralstationens entrédörrar av glas.

I vänthallen satt ensamma män på träbänkar och väntade på nästa tåg, eller bara värmde sig. De betraktade kvinnorna utan större nyfikenhet. Pirkko och Raili gick mot informationsluckan medan de andra flickorna fortsatte mot utgången på andra sidan.

På klingande finlandssvenska frågade Pirkko damen i luckan om hon visste ett bra hotell de kunde ta in på. Damen tittade nyfiket på dem och svarade att Borås Hotell nere vid Viskan säkert passade, men att det kanske var för långt att gå. Annars fanns Park Hotell på närmare håll, alldeles ovanför backen vid Sven Eriksonsplatsen, mitt emot Teknis. Om det inte var för dyrt vill säga, lade hon snabbt till. Pirkko tackade för upplysningarna.

Puuroosare verkar vara snälla, sa Raili när de gick ut på framsidan.

En buss stod och väntade med motorn på tomgång nedanför den runda trappan. De övriga finska flickorna lastade in sina kappsäckar i bussen som skulle ta dem till Algotshusen på Hedvigsborg i stadens utkant.

Till vänster, nedanför en utsprängd bergvägg gick en gata uppför en backe, precis som damen i luckan sagt. Bortanför, högst upp på en kulle, glänste en pampig vit byggnad i skymningen, antagligen Teknis med tanke på beskrivningen, och mitt emot låg ett flervåningshus med mörk fasad.

Där måste det vara, sa Pirkko och började gå.

Park Hotells portier såg ut som om han alltid stått bakom sin eleganta reception ständigt leende mot de som steg in i den flotta foajén, oavsett vilka de var.

Vad kan jag stå till tjänst med?

Blicken sökte sig först till Pirkkos blommiga schalett och sedan till Railis för stora kappa.

Vi behöver ett rum för natten, sa Pirkko.

Vi ska se vad vi har ledigt.

Portieren sökte med fingret i en uppslagen liggare. Den var knappt påbörjad noterade Raili.

Det är ganska fullt ikväll är jag rädd, sa portieren vars leende nu försvunnit.

Pirkko tog upp en bunt pengar ur innerfickan.

Hur mycket? frågade hon.

Portieren satte händerna mot marmordisken och sträckte på sig. Skjortan glipade över den runda magen, leendet var tillbaka.

Ursäkta, jag ska se efter en gång till.

I samma stund öppnades dörren bakom dem och ett kyligt vinddrag svepte in. Pirkko och Raili vände sig om samtidigt. Mannen som steg in lyfte på den bredbrättade hatten och muttrade ett knappt hörbart godafton och försvann uppför den breda trappan. Flickorna återgick till portieren.

Men se här, minsann har vi ett dubbelrum ledigt.

Hur mycket? upprepade Pirkko och höll upp pengarna igen.

Portieren urskuldade sig