Kampen mot det onda

By Ole Frøstrup

Mira och Erik och hunden Katja har precis kommit fram till landet Malavien. De vill tala med den onde Fursten av Malavien, som vill förinta alla rymdvarelser. Men färden in mot huvudstadens kärna visar sig bli en kamp. Mira och Erik måste förklä sig och lura alla farliga tjänstemän och soldater. Måtte de inte bli upptäckta! Om de inte hinner fram i tid är hela universum i stor fara.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788726026078

Book preview

Ole Frøstrup

Kampen mot det onda

Svensk översättning:

Margareta Grogarn

SAGA Egmont

Kampen mot det onda

Översatt av Margareta Grogarn

Originaltitel: Kampen mod det onde

Originalspråk: danska

Copyright © 1991, 2022 Ole Frøstrup och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726026078

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kort resumé av Strålen från rymden:

Mira är utsänd från rymdskeppet w-CETI för att ta reda på, hur förhållandena är på planeten Jorden. Den onde Fursten av Malavien känner sig hotad. Han ger sina agenter order om att förinta alla rymdvarelser, som de träffar på. Mira ger sig, tillsammans med Erik och hunden Katja iväg mot Malavien för att försöka komma till tals med Fursten. De vill få honom att förstå, att människor behöver vänskap och kärlek, i stället för våld och hot, om de ska kunna överleva på Jorden.

1

I gryningen steg Erik och Mira av bussen. De hade ingen aning om, var de befann sig men Mira kände på sig, att det inte var bra att åka för länge med samma buss. Dessutom måste de ju ta reda på, var Malaviens huvudstad låg, så att de inte åkte åt fel håll. För såvitt de kunde förstå, måste Fursten bo där och det var ju honom Mira ville träffa.

Allt var mycket tyst och stilla. Människorna i de små, grå husen tycktes ännu inte ha vaknat. Ingen rök syntes heller i skorstenarna.

Vägen var gropig och stenig. Katja lufsade fram med svansen mellan benen. Hon gillade inte alls det här! Varför kunde de inte åkt vidare med bussen? Så att hon fått sova ut? Istället för att ränna omkring här i mörkret! Hon gäspade högt och ljudligt.

Allt var annorlunda här i Malavien. Erik kunde inte låta bli att jämföra med Smårike. Där hade småbönderna det ganska gott ställt med rejäla hus, bördiga åkrar, kor och grisar. Här såg allt så fattigt ut. Husen var enkla och omålade och jorden var stenig och mager.

– Här är verkligen grått och trist, sa Mira. Vi kanske har alldeles för fina kläder. Folk kommer att lägga märke till oss. Det är bäst att vi försöker få tag i någon sorts overaller, som vi kan dra över våra vanliga kläder.

– Ja, här ser bra fattigt ut. Det vore nog inte dumt med lite sämre kläder. Men hur ska vi kunna köpa något, när vi inte har några malaviska pengar?

– Det ska jag ordna. Men först måste vi se till att komma bort ifrån den här stora vägen och in till någon liten by. Sedan hoppas jag, att jag kan komma ihåg så pass mycket malaviska, att jag kan tala med folk. Då ska vi nog få ihop så mycket pengar, att vi klarar oss.

– Tror du verkligen, att folk här har råd att köpa blommor?

– Jag kan lite andra konster också.

– Ja, jag har nästan slutat förvåna mig över allt som du kan, mumlade Erik.

Mira svarade inte.

De gick nu raskt framåt. Så småningom började smala rökpelare stiga upp ur skorstenarna och det ljusnade alltmer. En och annan hästkärra skramlade förbi.

Ungdomarna satte sig under ett stort träd för att vila och äta lite. Sedan fortsatte de sin vandring.

Sent på eftermiddagen kom de fram till ett samhälle. Ett par hästar med vagnar höll här och där utanför de låga husen. Några gröna lastbilar fullastade med varor och en och annan personbil kom också skumpande på den dåliga vägen.

– Det finns nästan inga privatbilar här i Malavien, sa Erik. De bilar som finns tillhör antingen Fursten eller någon av hans högre tjänstemän.

De kom fram till torget, där några flickor just hämtade vatten vid en brunn med en jättestor pump. De fyllde sina hinkar och bar sedan iväg dem med hjälp av gammaldags ok. Mitt på torget fanns också ett stenkar, där hästarna kunde dricka.

Mira och Erik lade sina saker vid stenkaret och band fast Katja vid en av ryggsäckarna. Sedan smög de sig in i en liten plantering och bröt av några grenar från buskarna. Och ännu en gång visade Mira, hur hon lätt och fint kunde få knopparna att slå ut och blomma.

Sedan ställde hon sig på torget med sina buketter. De väckte stor förundran och alla som gick förbi ville köpa. Erik höll sig lite på avstånd och tittade på Mira, som utan rädsla stod mitt i en grupp människor och pratade på, så gott hon kunde. Alla ville veta, varifrån de kom.

Mira ropade på Erik:

– Kom hit och hjälp mig! Nu vet jag inte, vad jag ska svara. De frågar om jag är krigsbarn. Vad är det för något? Krigsbarn? Jag har sagt, att vi är på väg till mormor, som bor utanför huvudstaden. Att vi kommer från Smårike och att vi har blommor med oss till henne. Men det är inte lätt att förstå, vad de säger. Och vad är ett krigsbarn?

– För många år sedan, innan vi var födda, krigade Malavien mot några av sina grannländer. Många människor dog och en massa barn bara försvann. Några av dem hamnade i andra länder. Det är krigsbarn. Du och jag är för unga för att vara krigsbarn men våra föräldrar skulle kunna vara det. Du kan säga, att vi är födda utomlands, för att våra föräldrar var krigsbarn. Och att vi har fått tillstånd att besöka vår mormor här i Malavien.

– Oj! Om jag bara hade vetat det. Jag är rädd att jag berättat minst tio olika historier nu. Det är inte underligt, att folk ser mer och mer frågande ut. Var Smårike också med i kriget?

– Både ja och nej. Morfar berättade, att vi var ockuperade av ett annat land, Muranien, som var i krig mot Malavien. På det sättet kom vi med i kriget, utan att det var krig hos oss.

– Vem vann?

– Ingen.

– Typiskt! … Ja, var så god! sa Mira och sålde en bukett till ett äldre par.

– Ska ni två verkligen traska hela den långa vägen till huvudstaden? frågade mannen nyfiket.

Mira nickade.

– Förstår du malaviska?

– Lite. Jag har lärt det av min mamma.

– Och hon var krigsbarn?

Mira nickade igen.

– Varför åker ni inte tåg?

– Vi är fattiga. Vi ska försöka tjäna ihop lite pengar på vägen.

Mannen tittade fundersamt på henne som om han inte trodde henne.

Mira sålde sin sista bukett till en ung flicka, som beundrande tummade på hennes jeans, som om de vore av finaste siden.

De gick för att hämta Katja och ryggsäckarna. Det äldre paret följde tvekande efter. Just när de skulle lämna torget, sa mannen med låg röst:

– Följ med hem till oss! Så ska ni få lite mat i er.

Mira stannade till. Hon såg mannen länge i ögonen. Så nickade hon.

De gjorde sällskap till ett av husen. Katja viftade förtjust på svansen, när hon förstod, att det kunde vankas mat.

2

De kom in i ett stort, brunmålat kök och satte sig vid ett gammalt slagbord, som stod mitt på golvet. Kvinnan satte fram hembakat, grovt bröd, hemgjord ost och rökt korv. Hon verkade vara förtjust över att få bjuda främlingarna på mat. Mannen stack då och då till Katja några godbitar, medan han mumlade:

– Droks … brudaborda … djodo …

Och Katja förstod tydligen vartenda ord han sa, för hon viftade förtjust på svansen.

Mira frågade, om de kunde få köpa lite gamla kläder. Men kvinnan kunde inte fatta, varför de som var så fint klädda, ville köpa gamla paltor. Mira lyckades få henne att förstå, att de var rädda att smutsa ner sig under den långa resan.

Den förklaringen kunde kvinnan godta och hon försvann in i kammaren för att leta rätt på något passande.

– En del av