Ett skepp kommer lastat

By Anna-Lena Wästberg

Miki är på väg till världens tråkigaste ställe. Där är så tråkigt att till och med tågen bara brukar åka förbi. Men just Mikis tåg kommer faktiskt att stanna i Ellvad, där han ska bo hos sina kusiner i två veckor. Mamma och pappa är nämligen på väg till Italien. Varför kunde inte Miki ha fått följa med dem istället? Det enda Ellvad har är en uttorkad å. Dessutom är alla Mikis kusiner tjejer! Hur ska han kunna stå ut i två hela veckor?Men snart upptäcker Miki att Ellvad har en massa spännande hemligheter som bara invånarna där vet om. Det verkar faktiskt som att det inte alls är världens tråkigaste plats. Tänk om Miki får uppleva ett riktigt äventyr! Vem hade kunnat tro det?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726918465

Book preview

Långsamma tåget

Det var i början av sommarlovet. Miki reste med tåget som lämnat Stockholms Central klockan nio och trettifem. Från resväskan ovanför hans huvud dinglade en adresslapp: Mikael Åkerblom, Stockholm. Det var hans väska. Det var första gången han for nånstans alldeles på egen hand. Det borde ha varit spännande, men Miki var inte alls glad.

Annars tyckte han om att resa. Han hade besökt både London, Paris, Rom och Tunis. Föräldrarna brukade ta med honom på sina semesterfärder. Miki hade inga syskon.

Den här sommaren hade allt blivit annorlunda. Mikis mamma och pappa skulle flyga till Italien med ett par goda vänner. Det blev bestämt att Miki skulle besöka släktingarna i Ellvad. Miki hade blivit förfärligt upprörd. Han hade alltid fått följa med förr. Han kände sig lurad och övergiven.

– Vi ska skicka kort till dig varenda dag och så skriver du till oss och berättar vad du är med om, sa mamma.

– Vad jag är med om, sa Miki dystert. Då blir det nog väldigt korta meddelanden.

Han hade varit förr i Ellvad och där hände absolut ingenting. Det var ett sömnigt samhälle med en dyig å som flöt intill. De tre kusinerna var flickor som inte var roliga lekkamrater.

– Det är ju bara ett par veckor, sa mamma.

Men Miki var otröstlig. In i det sista försökte han övertala föräldrarna att ta honom med, men de var obevekliga.

Nu satt han på tåget. Han hade en fönsterplats. Det fanns bara en person till i kupén, en dam som läste i en bok. Han tittade på klockan. I det här ögonblicket gick föräldrarna ombord på planet på Arlanda. Utanför sitt fönster såg han gula rapsfält och röda stugor bakom blommande syrenhäckar. Han brydde sig inte om gula rapsfält och röda stugor bakom blommande syrenhäckar.

Tåget stannade ideligen vid små stationer. Miki tog fram SAS flygtabell med alla ankomst– och avresetider. Han slog upp linjen till Italien. Det tog lika lång tid att åka tåg till Ellvad som att flyga till Milano. Han såg Ellvad framför sig: handelsboden, snickerifabriken, kyrkan, skolan, några få hus. När man gått Ågatan fram och tillbaka en gång hade man sett allting. Bara två tåg om dan från Stockholm stannade vid stationen, alla andra for förbi.

Miki suckade. Han började bläddra bland de exotiska namnen i flygtabellen. Bangkok, Tel Aviv, Beirut … Han fantiserade om andra pojkar ute i det som var den riktiga världen. De sprang i trånga gränder och red på kameler och metade upp röda och gula fiskar ur ett hav som alltid var blått.

– Ska du resa långt? frågade plötsligt damen mittemot.

Hur vågade hon störa honom? Miki föreställde just då en italiensk pojke som hette Mario och som dök efter snäckor i alldeles genomskinligt vatten. Att hon inte begrep nånting! Han tittade damen rakt i ansiktet. Han strök undan sin ljusa lugg.

– Jag förstår inte svenska, sa han långsamt och tydligt.

Han blev förvånad över sin egen djärvhet.

– Det var synd det, sa damen. Jag har en trevlig bok här som jag tänkte låna dig. Den heter En försvunnen värld och verkar roligare att läsa än den där flygtabellen.

Miki teg. Det blev tyst i kupén. Miki stirrade ut genom fönstret. Han ville fortsätta att tänka på lyckliga utländska pojkar som slapp att fara med tråkiga svenska tåg.

Mellansverige svepte förbi utanför rutan. Miki sneglade på damen. Hon fortsatte att läsa. Han önskade att resan skulle ta slut snart. Det blev varmt i kupén. Han tyckte de reste i en evighet. Konduktören gick förbi. De närmade sig Ellvad.

Just nu kanske mamma och pappa steg av jetplanet i Italien. En tulltjänsteman med guldknappar bugade artigt. Sen for de utmed gator där folk sålde lackvioler och färska aprikoser, och när de passerade katedralen i Milano skulle en sky av blå duvor lyfta och flyga runt tornen.

Tåget saktade ner farten. Miki såg det gula stationshuset med ELLVAD skrivet i stora svarta bokstäver. Det var fem nere för att möta honom: fabror Kobb, tant Tula, Bea som var lika gammal som han, Katrin som var två år yngre och Cissi som bara var tre år.

De vinkade så fort de fick syn på Miki i kupéfönstret. Miki låtsades inte se dem. Han ville inte att damen i kupén skulle upptäcka att han hörde ihop med dessa svenska människor. Till sin förargelse märkte han, att hon också gjorde sig beredd att stiga av. Miki valde att gå ut genom dörren längst bort.

Det var få människor på perrongen. Tant Tula rusade fram och kramade Miki. Farbror Kobb tog hans väska. Bea och Katrin sa välkommen. Cissi hade plockat hundlokor åt honom som hon inte ville lämna ifrån sig. De var glada och högröstade och talade dialekt. Miki kände sig generad. Han tyckte att de väckte uppmärksamhet.

Farbror Kobb vinkade åt damen från kupén.

– Fröken Fahlander, goddag, var det trevligt i Stockholm? Vi är här nere och möter min brorson.

Fröken Fahlander nickade vänligt. Miki var röd i ansiktet. Han kände sig skamsen. Han hoppades slippa möta fröken Fahlander någon mera gång.

De gick till fots från stationen. Allting låg nära i Ellvad. Farbror Kobb tog ledningen med Mikis väska i handen. Efter honom gick tant Tula med armen kring Mikis axlar. Hon hade en sommarklänning med ett mönster av blå penséer. Sist kom flickorna som pratade och skrattade.

De promenerade mitt i gatan. Det var ingen trafik. De passerade snickerifabriken stängd för semester, skolan stängd för sommarlov, kyrkan öppen för turister. De marscherade förbi posthuset och brevlådan som tömdes två gånger om dagen.

Det dammade i solskenet. Miki kände att här skulle bli precis så tråkigt som han hade föreställt sig.

Mörka källaren

Miki hade fått ett bra rum i Kobbs och Tulas hus. Det var vindskammaren högst upp med utsikt över hela Ellvad. Han började packa upp sina saker. Han hade fått en kikare av föräldrarna innan de reste. Den förstorade fem gånger.

– Du kan titta på djur genom den, hade hans mamma sagt lite vagt. Det finns alltid så mycket djur på landet.

Han tog fram kikaren och ställde sig vid fönstret. Han stod som en skeppare på kommandobryggan och pejlade in omgivningen. Han kunde se kyrkan och posten och längst bort ett rött trähus i tre våningar. Det var det största huset i Ellvad. Feldts Kolonialvaror stod det på en stor skylt som Miki precis kunde läsa genom kikaren. Det var handelsboden och på taket fanns två flaggstänger med två fladdrande vimplar. Han såg ån som hette Ell och som långsamt slingrade förbi samhället. Vattnet var brunt och på sina ställen verkade den nästan uttorkad. Några gistna avflagade roddbåtar låg uppdragna i vassen.

Gondoler, tänkte Miki längtansfullt. Långa, svarta, snabba båtar med hög för och akter.

Han la undan kikaren och fortsatte uppackningen. Katrin kom in och tittade på. Miki tog fram världskartan som brukade hänga över hans säng i Stockholm. Nu satte han upp den över den nya sängen. Han skulle åtminstone kunna titta på alla roliga länder som han inte fick resa till. Italien lyste klarrött. Sverige var ljusblått. Bara de största städerna var markerade. Ellvad fanns inte med ens som den minsta lilla prick.

Miki plockade fram ett fotografi som hans pappa tagit av honom i Italien. Katrin blev intresserad.

– En sån rolig båt, sa hon.

– Det är en gondol, sa Miki. Det är jag som sitter i den. Det var förra sommaren i Venedig.

– Fick du ro den själv?

– Du ser väl att det står en man i aktern med en åra. Han både styr och ror. Själv sitter man stilla