Den blå knappen

By Anna-Lena Wästberg

Lotta känner sig riktigt vuxen. Ända sedan hon var pytteliten har hon fått sova i sina bröders gamla sängar. Men nu har hon fått en alldeles ny! På sängens gavel finns fina blommor i trä som är målade i olika färger. Men en kväll när Lotta ska sova upptäcker hon något riktigt konstigt. I mitten av en av blommorna finns nämligen en blå knapp! När hon trycker på den dyker plötsligt en fisk upp i hennes vattenglas. Hur i hela världen hamnade den där? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726918496

Book preview

Äventyret med Lysfisken

Lotta hade fått en ny säng. De tidigare hade hon ärvt av sina bröder. Den sista hade varit ojämn i botten och illa medfaren efter tre år i pojkrummet. Den nya var lång och vitmålad och passade precis i vinkeln mellan dörren och fönstret. På gaveln ovanför Lottas kudde var några blommor utskurna i trä och målade i blått, rött och gult.

Hon kände sig mycket vuxen första kvällen hon fick lägga sig i den, fast det var förstås en aning ödsligt att inte nå ner till sänggaveln med tårna. Blommorna ovanför kudden var det hon tyckte bäst om. Hon strök med händerna över dem, fingrarna följde konturerna av kronbladen. Där var prästkrage, blåklint, smörblomma, nyponros och en alldeles blå blomma som hon inte kände igen. Hon ställde sig på knä och pressade näsan mot blommorna för att känna om de kunde dofta också. Men hon märkte bara en svag lukt av målarfärg.

Nu var det inte någon helt vanlig säng. Alla möjliga märkvärdigheter kunde inträffa om man bar sig åt på rätt sätt. Det var en ren slump att Lotta upptäckte det.

Det hände en kväll när Lotta hade fått gå och lägga sig en hel timme tidigare än vanligt. Föräldrarna skulle ha bjudning och tyckte det var skönt att ha Lotta i säng innan gästerna kom. Bröderna var ute på egen hand. Lotta låg och lyssnade till ljudet av många röster från matsalen. Hon hade fått en tallrik med chokladkex och äpple, men allt var redan uppätet. Sänglampan var tänd och lyste på det tomma fatet och vattenglaset som Lottas mamma hade satt in om hon skulle bli törstig. Det var nästan mörkt ute nu, det syntes genom gardinspringan.

Lotta var inte ett dugg sömnig. Hon gjorde det bekvämt för sig med kudden som ryggstöd och började fundera på vad hon skulle hitta på. Hon la armarna bakom nacken och lutade sig tillbaka. Huvudet vilade mot de utsirade blommorna. Det kändes rätt knöligt. Hon sköt upp armarna lite. Plötsligt märkte hennes fingrar något som rörde sig. Hon vände på huvudet och såg att i mitten på den blå blomman var det en blå knapp som gick att trycka in.

Precis som en ringledning, tänkte Lotta. Konstigt att jag inte har sett den förut. Jag undrar vart den tar vägen.

Hon reste sig upp i sängen och försökte kika bakom sänggaveln, men den låg i skugga och det var omöjligt att urskilja något. Hon stack ner handen på baksidan för att känna om det fanns någon tråd eller kanske ett hål som kunde passa till knappen, men trät verkade alldeles slätt och utan minsta spricka.

I morgon ska jag låna pappas ficklampa, tänkte hon. I kväll får jag nöja mig med framsidan.

Hon började undersöka de andra blommorna, men de såg ut som vanligt. Det var bara den blå som hade en knapp i mitten.

Vad trevligt det skulle vara om det hördes en signal när man trycker på den, tänkte Lotta. Ett litet pinglande som av en bjällra. Nu försöker jag!

Och så tryckte hon in knappen så långt det gick. Men det hördes ingenting.

– Det kanske ringer nånstans långt borta, där inte jag kan höra det, tröstade sig Lotta, för hon kände sig allt en smula besviken. Det kanske ringer hos fröken Mårtenson ovanpå eller hos farbror Danielsson i gottaffären, fast han har förstås stängt nu så han kan inte höra det heller. Eller kanske går signalen till kusinerna i Norge eller presidenten i Frankrike …

Lotta tryckte på knappen igen. Och nu hördes en spröd knäpp och ett litet plask. Lotta såg sig omkring. Allting var som vanligt. Utom hennes vattenglas för där simmade en fisk.

Lotta blev torr i munnen av förvåning. En alldeles levande fisk simmade i hennes eget vattenglas som hon druckit ur bara för en liten stund sen. En gång hade hon av sin pappa fått en snäcka från Indiska Magasinet som öppnade sig när man la den i vatten och en stor röd blomma hade skjutit upp ur skalet. Lotta hade beundrat den mycket och sparat den ända tills vattnet började lukta illa.

Men det här var ju något helt annat! En riktig fisk som kunde simma.

Hon drog glaset närmare för att se bättre. Det var en mycket märkvärdig fisk: det var omöjligt att säga vad den hade för färg. Fjällen var små och glittrade som reflexerna i en vattendroppe. Ibland såg fisken blå ut, i nästa ögonblick skimrade den grön, efter en stund var den gyllene eller purpurröd. Lotta kunde inte ta sina ögon från den, det var det praktfullaste hon sett. Fisken svängde runt utmed glasväggarna snabbt eller långsamt, och hela tiden tyckte Lotta att han fäste sina silverögon på henne. Därför blev Lotta egentligen inte överraskad när fisken steg upp till ytan och stack upp huvudet ovanför vattnet. Han betraktade henne oavvänt och intresserat med sina klara ögon.

– Hur har du kommit i mitt vattenglas? frågade Lotta som började bli förvirrad av hans granskning.

Det kändes alldeles naturligt att tala till honom och Lotta var övertygad om att han förstod människospråk. Men fisken svarade inte utan fortsatte att fixera henne.

– Hur har du kommit i mitt vattenglas? upprepade Lotta högre och nu öppnade fisken munnen.

Med tunn gäll röst sa han:

– Ur vattenkranen förstås.

– Har du varit där hela tiden? sa Lotta förvånat. Varför såg jag dig inte när jag drack ur glaset?

– Du tryckte ju på knappen, sa fisken som inte hade släppt henne med blicken.

– Du menar att när jag tryckte på min blå knapp så dök du upp i glaset, sa Lotta.

– Inte alls, svarade fisken lite vresigt. Jag var i glaset hela tiden, det var du som inte såg så bra innan du hade tryckt på knappen.

– Och hur kom knappen hit?

– Kära barn, sa fisken otåligt, det finns blå knappar i nästan varenda våning i den här stan. Det gäller bara att få syn på dem. Ofta är de besvärliga att upptäcka: de kan sitta under bordet, bakom bokhyllan eller på sängen som här, sängen är faktiskt rätt vanligt. Om man sen trycker på knappen blir ens ögon skarpare, man ser en massa saker som man inte lagt märke till förut och har man tur kan man få vara med om något trevligt. Att du råkade få syn på mig var en ren slump. Jag är bara på tillfälligt besök här.

Och så gjorde den glänsande fisken en djupdykning mot glasets botten. Lotta var sprickfärdig med frågor och kunde knappt vänta tills hans huvud syntes igen förrän hon började:

– Hur kunde du komma genom den smala öppningen i vattenkranen och vart ska du ta vägen sen och vad heter du och …

Den spröda gälla rösten avbröt henne:

– En sak i taget! För att börja med mitt namn så är jag en lysfisk och …

– Vi äter lutfisk på julafton, avbröt Lotta. Det är rätt otäckt.

– Lutfisk är något helt annat, sa fisken skarpt. Det finns inga likheter mellan de stackarna och mig. Jag är en Lysfisk och det betyder att jag kan lysa om jag så önskar. Vänta ska du få se!

Långsamt började fisken glänsa starkare och starkare och till slut lyste den intensivt som