Skrotbyggarna

By Anna-Lena Wästberg

Katrin Öberg bor i Ekö tillsammans med sin familj. Hennes föräldrar jobbar på flygfältet båda två. Det gör nästan alla i Ekö. En dag ska Katrins skolklass ha gymnastik i kommunhusets källare. De ska lära sig dansa två och två. Men det finns ingen som kan dansa med Katrin. Så vad ska hon göra istället? Katrin bestämmer sig för att utforska källaren. Då hittar hon plötsligt en hemlig gård med en massa bortglömda saker! Vad är det för ett spännande ställe hon råkat hamna på? Och vem är den långa damen som kommer gående i lustiga kläder? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726918427

Book preview

I

I Katrins klass var de tjugoen stycken. Idag skulle de ha gymnastik. Skolan i Ekö var nybyggd, men någon gymnastiksal fanns inte. När barnen skulle ha gymnastik fick de marschera till idrottsplatsen eller simhallen. Ibland fick de vara i kommunalhuset. Där fanns en källare med ribbstolar och bommar.

Gymnastiklärarinnan ordnade dem alltid på led två och två i bokstavsordning. Katrin fick jämt gå sist. Hon hette Öberg i efternamn. Ö är den sista bokstaven i alfabetet.

Nu var de på väg till kommunalhuset. Alla de andra gick bredvid varandra två och två, men Katrin blev över. Hon gick längst bak som den allra yttersta tippen på en lång svans. Det var inte vidare roligt. Hon önskade att de placerats efter förnamnen i stället. Då hade Katrin fått gå nånstans i mitten, eftersom bokstaven K finns ungefär i mitten på alfabetet.

När de vek av från Sandgatan kunde de se kommunalhuset. Det var nytt. Nästan alla hus i Ekö var nya. De hade byggts samtidigt med det stora flygfältet i närheten. De flesta människorna i Ekö arbetade på flygplatsen. Katrins föräldrar också. Hennes pappa var flygmekanikér och hennas mamma radiotelegrafist.

Kommunalhuset hade en port i blank sten och en stor dörr med mässingshandtag. Innanför låg korridorer med en massa dörrar. Klassen gick ner för eri trappa till vänster. I källaren bytte de om till träningsdräkter. Sen fick de ställa upp sig på led igen. Katrin stod ensam sist. Gymnastiklärarinnan hade en bandspelare med sig.

– Idag ska vi dansa en rolig dans som heter schottis. Var och en tar sin kamrat i handen.

– Katrin, du kan sätta dig på bänken ett tag så kan du byta med någon sen, sa hon och satte på musiken.

Katrin stod och tittade på de andra som började dansa. Hon tyckte det var tråkigt att vänta. Hon höll sig i ribbstolen och gungade lite upp och ner i takt. Sen började hon gå utmed väggen. Det fanns en dörr längst bort. Hon sköt upp den och smet ut. Det var ingen som märkte det.

Hon befann sig i en lång rak korridor. Där var svalt och skönt. Hon började skutta och dansa på egen hand. På avstånd hörde hon musiken och stampandet av kamraternas fötter.

Korridoren slutade i en dörr med en matt glasruta. Dagsljus silade in. Hon beslöt att se efter var hon var och öppnade försiktigt dörren.

En stor inhägnad gård låg framför henne i solskenet.

Katrin drog efter andan av förvåning. Det var den märkvärdigaste gård hon sett.

Den var fylld med föremål. I stora högar låg mängder av saker: ett solur, en koffert, en fåtölj med tre ben, en dockvagn, en golvlampa, en stupränna, en fotboll, en brodyrsax, en stekpanna, en hästsko, en propeller, en trasmatta, tre järnrör, en vattenkanna, ett metspö, ett cykelhjul och en trumpet.

Katrin såg sig omkring. Ingen människa syntes till. Hon gick nyfiket fram till den närmaste högen.

– Jag undrar vem som har kastat bort så här mycket saker, sa hon för sig själv.

Hon började peta bland föremålen. Hon satte sig på huk och drog fram en röd parasoll med ett hål i. Hon försökte spänna upp den, men den hade fastnat.

Plötsligt hördes steg och Katrin flög förskräckt upp. Hon trodde att det var gymnastiklärarinnan som letade efter henne.

En underlig gestalt kom emot henne. Det var den längsta kvinna Katrin nånsin hade sett. Hon var säkert två meter. Hon var klädd i en vid svart kappa, höga kragstövlar och en stor slokhatt. Hon gick med väldiga kliv. Det var svårt att säga hur gammal hon var. Ansiktet var fräknigt och väderbitet. Katrin tyckte hon såg ut som en snäll sjörövare.

Kvinnan stannade framför Katrin.

– Hej, vad du är konstigt klädd, sa hon.

Katrin tittade ner på sin ljusblå träningsdräkt som kändes alldeles för kall i aprilblåsten.

– Vi hade gymnastik och så skulle vi dansa och så hade jag ingen kamrat och så fick jag vänta …

– Utmärkt, sa den långa kvinnan. Du är överbliven. Passar bra. Då har du kommit rätt.

Katrin förstod ingenting.

– Här samlas allt överblivet i hela stan. Allt som inte behövs. Saker eller människor. Så hittar vi på något nytt och roligt med dem.

Hon betraktade belåtet de stora högarna med föremål.

– Här är till exempel en buteljbotten som kan bli ett fint förstoringsglas och den här trasiga flöjten kan man blåsa såpbubblor igenom och paraplyet kan bli en bra kratta bara man böjer till det lite.

Hon trampade obekymrat omkring i skrotet. Katrin stod häpen.

– Alla de gamla grejorna ska få göra nytta igen, sa den långa kvinnan. Det värsta som finns för både människor och saker är att inte få bli använda. Vi förvandlar, vi hittar på nytt. Här är rörelse och förändring. Ingenting är nånsin färdigt, ingenting är för gammalt.

Katrin funderade.

– Kan man verkligen använda alla gamla saker? sa hon. Vad ska man till exempel göra med utslitna bilar?

– Tja, sa kvinnan, man kan smälta ner dem och göra järnvägsräls av dem eftersom det är så roligt