Runstenens förbannelse

By Mikaela Lodén

Den andra fristående boken om Lisa Strömberg, vars arbete på en arkeologisk utgrävning landar henne mitt i en mystisk mordutredning.
Under försommaren 2000 pågår en arkeologisk utgrävning utanför Norrköping. Målet är att hitta en stad från tidiga järnåldern. I en av de stora gravarna hittas ett sensationellt och överraskande fynd – en runsten. Fyndet stärker teorin om att platsen är ovanligt viktig. Men texten på runstenen visar sig vara en varning – öppnas graven kommer den sprida gudinnans förbannelse.
Dagen därpå hittas en av arkeologerna död på fältet. Är det en olycka, ett mord, eller är det förbannelsen som utövat sin hämnd? Vaxholmsbon Lisa Strömberg som bjudits in för att delta i utgrävningarna befinner sig nu plötsligt mitt i ännu en hårresande mordutredning.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2024
• ISBN: 9788727143354

Book preview

Mikaela Lodén

Runstenens förbannelse

SAGA Egmont

Runstenens förbannelse

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2020, 2024 Mikaela Lodén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727143354

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PROLOG

Den gamla prästinnan höjde sin kultstav mot den mörka himlen och följde den med blicken. Med ansiktet vänt mot den orangegula fullmånen rabblade hon med gäll röst en underlig ramsa. Facklornas sken lyste upp de många åskådarnas ansikten. Två välväxta män bar med stor ansträngning fram den runristade stenen och lyckades med viss möda lägga den likt ett lock högst upp på den ståtliga graven. När de fått den på plats sänkte prästinnan sin stav och tog sig med ostadiga steg upp på stenröset. Väl uppe lät hon staven följa runslingan på stenen samtidigt som hon med hög röst läste upp vad som stod skrivet. Sedan närmast skrek hon:

Min högt ärade gudinna kommer att sända ond bråd död över de dumma satar som ger sig på att försöka öppna och plundra vår mäktige hövdings grav! Glöm aldrig det! Korparna ser och hör allt!

Med vild och genomträngande blick såg hon på människorna runtomkring sig. Många av dem rös av obehag och rädsla. I samma sekund flög två svarta korpar över folkmassan, de kraxade och landade på prästinnans axlar. Hon log förnöjt mot fåglarna, mumlade mystiskt och knackade tre gånger med staven på stenen. Sedan haltade den lilla rynkiga kvinnan nedför graven, slängde ett ögonkast på trälarna och beordrade:

Täck röset med jord!

I

Måndag 12 juni 2000

Regndropparna hade smattrat mot bussrutan hela vägen från Stockholm, men strax innan Norrköping sprack molntäcket plötsligt upp och försvann. När vi rullade in i Norrköpings centrum sken solen från en blå himmel. Förväntansfullt tittade jag ut genom fönstret och iakttog staden och människorna utanför. Det här skulle bli så roligt!

Bussen bromsade in, jag slängde ryggsäcken över axeln och klev av. Jag gick till bagageutrymmet och hämtade min enormt stora och till bristningsgränsen fyllda bag. Jag hade haft problem med att packa väskan, det hade varit svårt att bestämma vilka kläder som skulle med. Den svenska sommaren är ju minst sagt ombytlig – ena dagen varm, andra kall och den tredje regnig. Så jag hade helgarderat mig och packat ned det mesta ur garderoben, trots att jag bara skulle vara borta en vecka. Dessutom var det ju första gången som jag var iväg på ett äventyr av det här slaget och visste därför inte riktigt vilka kläder som var passande. För tillfället hade jag på mig ett par slitna jeans som jag hade vikt upp ett par varv, ett rött och relativt tight linne och över linnet en vit munkjacka. På fötterna hade jag ett par gympaskor. När jag lämnat min lägenhet hemma i Vaxholm tidigare samma morgon hade jag huttrat i regnet men nu var det nästan lite svettigt. Jag tog av mig munkjackan och knöt den runt höfterna. I samma sekund hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn:

Lisa!

Jag vände huvudet och blicken åt det håll som ropet kommit ifrån. Bredvid en gammal rostig Volvo kombi stod min kompis Malin med ett stort leende och vinkade åt mig. Hon hade på sig ett par mörkblå jobbarbyxor – sådana som snickare brukar ha. Hon hade vikt upp dem ett par varv, precis som jag hade gjort med mina byxor. På överkroppen hade hon ett beigt linne och på fötterna sandaler. Sitt axellånga rödbruna hår hade hon dragit ihop i två flätor. Hon var solbränd och fräknig och såg lycklig ut. Hennes stora bruna ögon strålade. Jag tog mina väskor och gick bort till min vän.

Hej!, hojtade hon innan jag ens hade hunnit fram till bilen. Gud vad kul att du är här! Hon omfamnade mig och vi kramade om varandra.

Var har du din loverboy då? frågade jag när vi släppte varandra.

Svenne är på bolaget, tillsammans med Tobbe – en av de andra arkeologerna, svarade Malin med ett leende. Vi måste ju bunkra upp inför välkomstfesten som vi ska ha för dig i kväll!

Jag skrattade och sade att jag kände mig hedrad.

Under en veckas tid skulle jag få delta i en arkeologisk utgrävning i de östgötska skogarna. Min gamla barndomskompis Malin hade läst arkeologi under ett år och nu lyckats komma med på forskningsgrävning som Stockholms universitet genomförde. Hon fick ingen lön, men gratis kost och logi. Efter att några studenter hastigt och lustigt hoppat av projektet var de kort om folk och behövde ha in fler personer som kunde hjälpa till att gräva. Så Malin hade ringt mig ett par dagar tidigare och frågat om jag hade lust och möjlighet att komma ned och hjälpa till. Jag hade tyckt att det hela lät jättespännande. Eftersom att jag började min semester från mitt ordinarie jobb, på en restaurang i Stockholm, i dag och inte hade något speciellt inplanerat hade jag tackat ja utan att tveka. Det passade extra bra då min pojkvän Martin och jag nyligen hade bestämt att vi skulle ta ett uppehåll i vårt förhållande. Det kändes skönt att få komma bort och tänka på något annat. Malin hade mailat mig information om utgrävningsplatsen och massa dokument om arkeologiska utgrävningar i allmänhet samt diverse grävtekniker. Jag hade skrivit ut alltihopa hemma hos mamma och pappa. Min helg hade sedan ägnats åt till att läsa igenom alla papper – sittandes i en solstol på stranden på Eriksö. Inte heller jag skulle få något betalt för min insats men även för mig var boendet och maten gratis, så i mina ögon var det här nästan samma sak som en gratis semester.

Malin öppnade bagageluckan på bilen och jag tryckte in mina väskor bland den arkeologiska utrustningen.

Ser man på! Den nya friska arbetskraften har anlänt ser jag!

Jag vände mig om och tittade in i Sven Erikssons brungröna glada ögon.

Välkommen, sade han och kramade om mig. Vad kul att du kunde komma!

Sven som var drygt trettio år, var doktorand i arkeologi och dessutom Malins pojkvän. De hade blivit tillsammans under våren så Svenne och jag hade träffats ett par gånger tidigare. Jag hade för mig att han doktorerade om fornborgars betydelse under yngre järnålder. Han hade berättat rätt ingående om det för mig på Malins tjugofemårsfest för ett par månader sedan men jag hade faktiskt glömt bort det mesta.

Tack, svarade jag. Det här ska verkligen bli jätteskoj!

Jag slår vad om att du känner dig som Lara Croft, sade Sven och drog ena handen genom sitt mörka kortklippta hår samtidigt som han flinade retsamt.

Självklart, svarade jag. Revolvrarna och minishortsen ligger redo i väskan!

De andra skrattade. Jag vände mig mot den för mig okände mannen i sällskapet.

Hej, sade jag samtidigt som jag sträckte fram handen, jag heter Lisa.

Killen framför mig såg ut att vara ett par år äldre än jag, han hade långt mörkbrunt hår uppsatt i en svans, bruna ögon och var snyggt solbränd. Han var åtminstone 15 centimeter längre än jag och rätt vältränad.

Hej, sade han, jag heter Tobias, men kallas för Tobbe. Han såg mig i ögonen och log. I vardera örat glimmade en tjock silverring, han hade en halvtight vit t-shirt på sig samt ett par mörkblå uppkavlade arbetsbyxor. På fötterna hade han ett par gympaskor. Han såg väldigt bra ut! Jag log tillbaka.

Jag ser fram emot att se dig i minishortsen, sade han med ett flin samtidigt som han blinkade med ena ögat.

Jag skrattade åt hans spontana kommentar. Han verkade trevlig och lätt att ha att göra med.

Ska vi åka? frågade Svenne samtidigt som han öppnade förardörren.

Vi andra svarade jakande samtidigt som vi hoppade in i den vita bilen – Malin satte sig i fram bredvid Svenne. Tobias och jag delade baksätet med de fyllda systembolagskassarna.

Hur länge har du läst arkeologi då? frågade jag Tobias.

Jag har läst i två år, svarade han. Jag har precis gått klart andra året, så nu är jag färdig arkeolog! Efter att vi är klara med det här projektet ska jag börja jobba på riktigt.

Okej, vad kul! svarade jag. Men det här projektet, vad är det för något egentligen? Jag är ju inte så insatt.

Det är nog bäst att Svenne förklarar, svarade Tobbe och log, av oss fyra är han nog den som har bäst koll.

Svenne gav mig en blick i backspegeln och harklade sig.

Den här utgrävningen som vi gör nu är en så kallad forskningsgrävning. Det är arkeologiska institutionen på Stockholms universitet som står bakom och håller i projektet. Fast i praktiken så är det professorn vid arkeologiska institutionen, Håkan Crona, som driver hela arbetet. Han har ägnat många år av sin forskning till att identifiera platsen som vi nu gräver på. Projektet är framförallt finansierat av utomstående sponsorer och vi som jobbar här gör det mer eller mindre ideellt. Vi doktorander får ju våra vanliga forskarlöner när vi är här men studenterna får ingenting betalt.

Men vi skaffar oss erfarenhet och kontakter! Malin vände sig om och log.

Jag tror jag förstår, sade jag. Är det vanligt med sådana här forskningsgrävningar då?

Nej verkligen inte, svarade Svenne. De är ytterst ovanliga och det beror framförallt på att de är så svåra att finansiera. Men vår käre professor verkar ro det i land. Håkan är övertygad om att det är något speciellt med det här området. Han tror att det har funnits ett stort och starkt maktcentrum här på platsen eller möjligen en tidig stad. Och det vore ju sensationellt eftersom vi tidigare bara känner till en enda stad från tidig vikingatid, nämligen Birka. Har du hört talas om Birka?

Jag fick en ny blick i backspegeln.

Ja, jag har faktiskt varit där, svarade jag och log samtidigt som jag kände mig stolt och härligt allmänbildad. Jag mindes min och Martins utflykt till Birka ett år tidigare. Det hade varit en varm och solig dag – som gjord för en båttur på Mälaren. Det sved till i hjärtat av saknad när jag tänkte på Martin.

Skulle den här eventuella staden också vara från vikingatiden? frågade jag.

Ja, det är möjligt, svarade Svenne, men kanske fanns den ännu tidigare, eventuellt redan under folkvandringstiden. Håkan, vår professor, har under många år intresserat sig för det här området och hans forskning har visat tecken på att den här platsen har varit hem åt samhällets elit. Kanske är det här den tidiga kärnan i det som skulle komma att bli Svea rike och så småningom Sverige. Och nu har vi flera grävningar inplanerade, både gravfält och boplatser så det ska bli spännande att se om vi hittar några belägg för Håkans teorier! Det skulle skriva om historien radikalt!  

Vad spännande! utbrast jag. Det låter som att det här kan bli en oförglömlig sommar!

De andra nickade entusiastiskt. För tillfället hade vi ingen aning om att denna sommar verkligen skulle bli minst sagt oförglömlig. Vi hade heller ingen aning om vilka hemskheter som väntade oss under de närmaste dagarna.

II

Men verkar det inte konstigt att anlägga en stad mitt i skogen? frågade jag. Jag kom ihåg att jag under helgen hade läst att sjövägarna hade varit de viktigaste kommunikationslederna under forntiden.

Det har du rätt i, svarade Svenne, men vid vikingatidens början var havsnivån fem meter högre än idag. Vilket innebär att vårt område låg nära kusten, precis där stora åar och floder möttes. Så kommunikationsmässigt låg det i centrum samtidigt som det var skyddat. Namnet på området är Tuna – vilket vittnar om att en högstatusgård legat på den här platsen. Och fornborgen som ligger alldeles i närheten har det spännande namnet Asgård, vilket betyder gudarnas hem.

Vad häftigt! sade jag. Men nu håller ni alltså på och gräver ut gravar?

Just det, svarade Tobias. Vi har hunnit gräva ut ungefär tio gravar och enligt en preliminär datering verkar de vara från vikingatidens början eller möjligen Vendeltidens slut.

Under hösten kommer vi att gå igenom och analysera materialet och efter det kan vi göra ordentliga dateringar, sade Svenne. Men vi kan redan nu se att det är högstatusgravar, gravarna är stora och gravgåvorna verkar vara många till antalet och dessutom värdefulla.

Samtidigt som de tre arkeologerna pratade på om de senaste fynden och vikingatida storgårdar passade jag på att snegla ut genom bilrutan. Vi hade lämnat Norrköping bakom oss och befann oss nu ute på landsbygden. Vi färdades förbi åkrar, bondgårdar och skogspartier. Det var otroligt vackert, hela naturen var skirt försommargrön. Det var knappt två veckor kvar till midsommar och den här årstiden var min absoluta favoritsäsong.

Blir det bra Lisa? frågade Malin från framsätet.

Öh, vad då? frågade jag och blev tvungen att erkänna att jag inte hade lyssnat på vad de andra pratat om de senaste minuterna.

De andra skrattade.

Jo, sade Malin, mitt förslag är att Svenne och Tobbe släpper av dig och mig vid pensionatet och att de sedan tar bilen tillbaka till grävningen. Jag ska se till att du får ett rum som du kan lämna ditt bagage i och sedan ska jag passa på att visa dig omkring. Efter det kan vi cykla till utgrävningsområdet. Låter det okej?

Det låter jättebra, svarade jag. Jag har bara två frågor.

Shoot. Malin vände sig om och tittade nyfiket på mig.

Fråga ett: när ska jag få gräva upp vikingatida skatter? Fråga två: när börjar festen egentligen? Samtidigt som jag uttalade min andra fråga klappade jag på en av de välfyllda systembolagskassarna.

De andra brast ut i höga skratt och Svenne var den som först tog till orda.

Så fort du har pallrat dig bort till utgrävningsplatsen och fått en ordentlig genomgång i utgrävningsteknik så är du välkommen att hugga i! Det är ju därför du är här! Han tittade på mig i backspegeln och log.

Och din andra fråga kan jag svara på, sade Tobias. Vi gräver fram till klockan fem i eftermiddag. Sedan är det bara att korka upp!

Vi tittade på varandra och skrattade i samförstånd. Jag verkade verkligen ha hamnat i ett toppengäng!

Nu är vi alldeles strax framme, sade Malin.

Vi befann oss i ett skogsparti där vägen slingrade sig fram mellan höga tallar och granar. Mossbelupna stenar stack upp ur blåbärsriset. Det var en riktig trollskog. Bilen rundade en tvär krök och vi möttes av ett ljust och öppet landskap med ängar och åkrar. På en liten höjd låg pensionatet. Det gamla huset var som hämtat ur en spökhistoria. Det var en stor ljusmålad trevånings-byggnad i trä. Jag hade svårt att avgöra om det var grått eller vitt. Pensionatet var rätt förfallet vilket förmodligen bidrog till den kusliga känsla man fick när man iakttog det. Bakom huset låg ett skogsbeklätt berg, framför slingrade sig grusvägen. På andra sidan vägen sträckte sig blomstrande ängar. I änden av ängen skymtade en sjö – solen glittrade i vattnet. Svenne parkerade bilen på uppfarten till pensionatet. Malin och jag hoppade ur bilen och lastade ur min packning. Tobias försvann in i pensionatet med systembolagskassarna. Jag antog att han skulle stoppa in de klirrande flaskorna i ett kylskåp. Svenne hoppade ut från förarplatsen och tog Malin i sin famn. De kysstes intensivt