Läsekretsen

By CT Karlsson

Den uppdiktade historien följer verkligheten, eller är det tvärtom? Den kända deckarförfattaren Arne Dahlgren har precis skrivit klart sitt femtonde manus i sitt hus i Glommen. Sedan flera år tillbaka har åtta personer, ovetandes om varandra, ingått i den grupp testläsare som Arne skickat sina manus till. Den enda personen med vetskap om vilka medlemmarna i Läsekretsen är borde vara Arne Dahlgren själv. Vad som till att börja med ser ut som en olycka i hemmet rubriceras snart om till mord. Ytterligare dödsfall sker och polisen riktar sin uppmärksamhet mot den kände deckarförfattaren. Ylva Isaksson, åklagare och sambo med f.d. polischef Raúl Morales, är en av åtta Läsekretsen och hon börjar se samband, otäcka samband. Är hon själv i fara? Samtidigt som utredningarna pågår brottas kriminalinspektörerna Kajsa Rudolfsson och kollegor med en ny chef som verkar ha en egen agenda. Slitningar i gruppen gör att enheten för grova brott i Halland har mycket på sin agenda. Men finns det en ljusning? "Läsekretsen" är tredje delen i deckarserien Falkenbergsmorden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 18, 2018
• ISBN: 9789175239774

Book preview

också.

1

Tisdagen den 4 april 2017

Arne Dahlqvist blickade ut genom fönstret samtidigt som han klickade på sändknappen. Ljudet datorprogrammet gjorde när det skickat iväg ett utgående mail bröt tystnaden. De senaste månadernas hårda slit skulle bytas mot vila, rekreation och kamratskap. Manuset skulle distribueras av förlaget till hans lilla grupp med testläsare i Läsekretsen. Förlaget hjälpte alltid honom med det och hade gjort så vid de senaste fjorton utgivningarna.

Han ringde upp sin bästa vän.

Raúl.

Har du lust att komma hit och käka färdig-med-manus-middag?

Bra jobbat. Vilken tid?

Kom vid sju så hinner jag fixa käk och vinet. Fiske-krogen öppnar först den tjugonionde så du får nöja dig med min matlagning Amigo, sa Arne och trummade med högerhandens fingrar i skrivbordet. Bordet av ek stod mot en blå vägg och vid sidan om arbetsplatsen fanns fönster som vette mot havet. Utsikten var berusande.

De hade gått förbi huset han nu ägde och en tillsaluskylt hade gjort honom nyfiken. En månad efter det första besöket ägde Arne den gamla våffelstugan i Glommen. Nu använde han den som sin skrivarlya och sommarhus.

De fotriktiga skorna stod i skohyllan under hatthyllan. Han stoppade in foten som med ens omfamnades av skon. Mjuka mot underlaget och ändå stabila att gå långa promenader i. De senaste två dagarna hade inletts med dimma och moln men när Arne var redo för promenaden sken solen och vinden var svag från väst. Dofterna av saltvatten och tång gjorde sig påminda. Vädret talade om vår och fåglarna var inte sena att haka på känslan. Det kvittrade och prasslade i buskar och strandvass. Fiskmåsarna utförde akrobatiska övningar i luften och skränade att de minsann intagit det ena hustaket efter det andra. Hur roligt och givande det än var att skriva så var stunden då han skrivit färdigt en berättelse hans absoluta favorit. Orden han format till en spännande och fartfylld intrig på pappret skulle provläsas och bearbetas av andra.

Han låste dörren och gick ut på Mattias väg. Solen stack i ögonen och han satte på sig solglasögonen. Hans hus låg närmst stranden och hade den finaste utsikt man kunde önska sig. Strandpromenaden mellan huset och stranden sträckte sig längs kusten norrut. Arne gick ner till hamnen och följde Breviksvägen för att nå Fyrvägen ut mot Morup Tånges fyr och dess omgivande strandängar. En dag som denna vore det snudd på kriminellt att inte ära fyren ett besök. Han log för sig själv. Han tänkte på Julia, det senaste tillskottet i Läsekretsen. Han måste komma ihåg att bjuda henne på middag inför manusläsningen. Arne hade träffat henne på förra releasefesten hos Bokhandlaren i Halmstad. Det var en kvinna som ingav ett intelligent intryck och som dessutom arbetade på Länsstyrelsen. Även om han valt att leva ensam och för närvarande inte hade sällskap, älskade han kvinnor. Det behövde nödvändigtvis inte vara samma alltid. Han var för inrotad ungkarl och trivdes med livet och sitt välinarbetade schema för att ändra på det för någon annans skull. Tabloidtidningarnas försök att para ihop honom med andra kändissinglar var besvärande. Bara tanken fick honom att ruska på axlarna. Arne stannade till och tittade ut över havet och kände vinden mot ansiktet. Han vände sig om och scannade av omgivningen. Han fick en känsla av att vara iakttagen. Han var helt ensam och försökte skaka av sig obehaget. Tänkte att karaktären Peter Falkstedt fortfarande levde kvar i alla hans sinnen. Den sista scenen i boken hade varit en cliffhanger där Peter haft liknande känslor av att vara förföljd.

På Ica var det fullt av folk och Kajsa Rudolfsson sköt shoppingvagnen framför sig med Lovisa sittandes, i vad som skulle föreställa en bil, framför vagnen. Dagen till ära var Lovisa klädd i en guldig klänning, med kalasbyxor i rosa och det krulliga håret i en härlig hästsvans. Hon var glad och pratig och Kajsa log åt henne. Vid frukt och grönt såg Kajsa på håll ryggen på en man hon först inte kunde placera men kände igen. När han vände sig om trillade polletten ner. Det var den kände deckarförfattaren Arne Dahlqvist. Han stod och pratade med en dam i Icakläder. Kvinnan glittrade och flirtade och Kajsa förstod henne. Kajsa och Lovisa hade kommit fram till fruktavdelningen men författaren hade gått. Synd, det hade varit kul att komma nära.

Mamma nu är jag trött på den bilen, sa Lovisa och steg ur.

Kajsa nickade och gav istället Lovisa en plastpåse att fylla med päron eller äpple.

Här hjärtat, du kan plocka frukt i den här som du vill ha.

Lovisa sken upp och började noggrant välja ut de äpplen hon nådde. Kvinnan som pratat med Arne Dahlqvist studerade Lovisa och log mot Kajsa.

Det ska börjas i tid, sa hon och Kajsa mötte hennes blick.

Ja, hon är en stor tjej nu. Eller hur, Lovisa? svarade Kajsa.

Jag hjälper mamma köpa allt det här, svarade Lovisa och visade det hon plockat i plastpåsen.

Det var duktigt det, svarade kvinnan. Min systerdotter har en flicka i ungefär samma ålder.

Kajsa log som svar och tänkte gå vidare men kvinnan uppehöll dem. Hon berättade om hur hennes syster njöt av att vara mormor. Själv hade hon valt ett liv utan barn och hennes make hade gått bort i unga år.

Här står jag och babblar. Förlåt mig, sa kvinnan och kom på sig själv.

På kvinnans namnskylt stod det Siv.

Hej då, Siv, ha en härlig dag, sa Kajsa medan de lämnade avdelningen. Det kände hon att hon kunde bjuda på.

Siv sken upp lite extra och vinkade till Lovisa. Jag kanske kan fråga henne om Arne? Hon känner kanske honom privat? Men nej, det passar sig inte. Kajsa och Lovisa fortsatte sin runda i affären.

Ska vi bjuda pappa och Tassus på något gott ikväll, Lovisa? frågade Kajsa dottern som nickade så hårt att hon nästan tappade balansen.

Chokladpudding tycker jag att vi ska ha, envisades Lovisa.

Kajsa log och Lovisa lyste upp när hon förstod att mamma också tyckte det var en bra idé.

Men Tassus får inte äta choklad, mamma, upplyste Lovisa. Hon höll pekfingret höjt i luften och rynkan mellan ögonen var djup.

Nej, det har du helt rätt i, men han kan ju få lite skinka eller köttbullar. Det tycker han ju om.

Tassus var, förutom familjehunden, Mattias polishund. Han hade hunnit bli sju år och skulle snart pensioneras, så en liten nykomling skulle anlända till familjen inom kort.

Sedan 2011 hade Kajsa arbetat hos Falkenbergspolisen som kriminalinspektör. Efter den stora omorganisationen inom myndigheten hade hon och kollegan Bahram Mohebbi förflyttats till Grova brottsroteln i Halland. Tyvärr innebar det att hon också var tvungen att pendla till Halmstad precis som Mattias. Kajsa och Mattias hade flyttat till Glommen långt innan Lovisa kom till världen. Paret hade haft svårt att bli gravida, genomgått flertalet IVF-behandlingar och gett upp, men Kajsa hade till slut blivit gravid helt naturligt. När hon tänkte på det gick det alltid en ilning genom hela kroppen och det pirrade lite extra i magen. Bröstet tycktes fyllas av lyckorus. Ibland kunde till och med lyckotårar stiga upp i ögonen och då gällde det att inte visa Lovisa.

Kajsa såg fram emot några dagars ledighet. Det hade varit en tuff tid på arbetet och äntligen hade lite lugn trätt in. Barre hade känt likadant och han och hans Richard var i full gång med att renovera huset de köpt i Glommen. Inte långt ifrån Kajsa och Mattias hade Bahram och Richard hittat sitt drömhus. De hade bott där i nästan ett år och valt att bo in sig innan de påbörjade den omfattande renoveringen av huset. Richard hade börjat med trädgården som nu var i mycket fint skick. De båda familjerna umgicks flitigt i ett stort gäng med Kajsa och Mattias vänner sedan innan.

Nu får vi hem och berätta för pappa att vi sett en kändis.

Fredagen den 7 april 2017

Klockan var prick fem när den tunga dörren till Länsstyrelsens kontor på Halmstad slott gick igen efter Julia Eskilsson. Dagen hade segat sig fram, men nu skulle hon äntligen på middag med den kände deckarförfattaren. Han hade ringt dagen innan och bjudit ut henne. Som en yr höna hade Julia sprungit runt i lägenheten på jakt efter något fint att ha på sig. På lunchen hade hon varit ute på stan och köpt en ny klänning, tyvärr hade vädret vänt och det vårvädret var som bortblåst, bokstavligt talat. Det fick å andra sidan inte kasta omkull hennes klädesval. Hon hade en tjock kappa och varma goa skor så det skulle nog ordna sig.

Hon fantiserade om hur hon och Arne skulle gå hand i hand och allas blickar skulle vändas mot de lyckliga tu. Hettan på kinderna steg och hon sträckte lite extra på sig, som om det redan var verklighet.

Hennes mobil plingade till och väckte henne ur dagdrömmen. Ett paket från DHL hade anlänt och hon styrde stegen mot Pressbyrån på Stationsgatan för att genast hämta ut det. Det pirrade i magen av förväntan. Det här var en sån dag man sällan fick uppleva, snart skulle hon få läsa hans nya manus.

Ur linneskåpet plockade Julia fram rena lakan. Tack vare de små luktpåsarna i skåpet doftade allt lavendel, hennes favorit bland alla. Medan hon noggrant bäddade nytt skenade tankarna på Arne iväg med henne och det kittlade galet härligt i magen. Toaletten fick sig en översyn och hon ställde sig mitt i badrummet och beundrade resultatet. Rena handdukar prydde hängarna både vid duschen och vid handfatet. Naturligtvis var de färgkoordinerade också. I duschen, under det varma vattnet tvättade Julia ur schampo och balsam med största fokus. Tvålen hon löddrade in kroppen med fyllde näsan med doft av rosor. Hon drog ytterligare ett andetag genom näsan och slöt ögonen.

De nya svarta underkläderna hade Julia lagt ut på sängen bredvid klänningen. Håret var fönat och makeupen lagd. Hon var perfekt. Hon kunde inte bestämma sig för vilket läppstift hon skulle använda. Inte för att hon hade så många färger att välja på. Egentligen använde hon sällan smink men en sån här kväll var det ett måste. En sista gång såg hon sig i hallspegeln och nickade åt sin egen spegelbild. Gick hon inte nu skulle hon bli sen.

Prick klockan nitton steg Arne in på Restaurang Yoss på Storgatan i Halmstad. Han satte sig vänd mot entrédörren och kastade en snabb blick på den guldplatinerade klockan han köpt för sitt allra första författararvode. Klockan var en Omega Seamaster från 1960 och prydde hans handled fint. Den unga Julia var ännu inte kommen, det skulle bli spännande att prata med henne. Han gjorde alltid noga research och att ha kontakter på många olika ställen och dessutom inom flera olika yrkeskategorier var bara en fördel. En blond kvinna i en tjock kappa steg in genom entrédörren och tittade sig en aning förvirrat omkring. Arne kom inte riktigt ihåg hur hon såg ut men när hon närmade sig bordet tillsammans med kyparen kände han igen henne.

Trevligt att du kunde träffa mig här för en middag, sa Arne och tog hennes hand och kysste handryggen. Han noterade hur Julia rodnade och log mjukt.

Det var lite överraskande att du ringde och bjöd ut mig, sa hon och satte sig ner på stolen kyparen höll ut åt henne.

Det är alltid intressant och lärorikt att lära känna alla medlemmarna i Läsekretsen och det är inte mer än rätt att du får en middag som tack för hjälpen.

Det ska bli så spännande att läsa, sa Julia med händer som inte kunde vara stilla.

Antingen strök hon på osynliga veck på klänningen eller så pillade hon på besticken på bordet. Han beställde in två glas Cava och de läste igenom menyn. Arne blev varse att han blev studerad. Han tittade sig diskret runt om i lokalen. En del hade svårt att hålla blickarna ifrån honom och Julia. Givetvis var det så, kändisfaktorn hade som vanligt utlöst det hela. Han hade överreagerat. Arne råkade få ögonkontakt med en kvinna som genast reste sig och kom fram till bordet.

Wow, är det du som är Arne Dahlqvist? frågade kvinnan.

Hon åmade sig och ställde sig så nära Arne hon kunde. Med handen strök hon sig själv över rumpan.

Jo, det stämmer. Vi ska äta här.

Kvinnan vände sig hastigt om mot Julia och fnös i hennes riktning.

Vi ska också äta. De är lite långsamma här. Jag beundrar verkligen dig och har läst allt du skrivit. Jag skriver faktiskt själv. Du kanske vill läsa och rekommendera något förlag? Du kanske till och med kan visa ditt förlag mitt alster? Kvinnan vinglade till något och hade en aning svårt att fokusera blicken.

Arne tittade urskuldande på Julia. Han reste sig upp och förde kvinnan vänligt men bestämt tillbaka till hennes plats. Hon vinglade betänkligt och tog tag i Arnes arm.

Nu är det så att jag sitter vid mitt bord med mitt sällskap och vi önskar en lugn och trevlig kväll. Jag läser inte andras manus men föreslår att du tar hjälp av en lektör. Trevlig kväll, sa Arne så artigt han kunde förmå sig.

Han var van och tyckte att det var lika jobbigt varje gång. För att slippa sådana här pinsamma incidenter brukade han alltid hålla sig med säkra kort. Glommens Fiskekrog var en sådan plats; de visste vad han tyckte om och hade alltid ett ledigt bord. De boende vara vana och inte lika imponerade av honom längre. Förutom när de hade fått en extra innanför västen. Då skulle innehållet i hans böcker alltid diskuteras, det fanns alltid någon som tyckte de var smartare än honom.

Julia njöt i fulla drag av att sitta vid Arne Dahlqvists bord och se hur han bestämt förde bort den påträngande och onyktra kvinnan.

Arne ställde många och insatta frågor och verkade vara genuint intresserad av hennes liv och arbete. Inom Julia sjöng själen. Han hade nämnt att alla i Läsekretsen blev bjudna på middag och det fick henne att tvivla. Besviken och inte lika säker på att få med honom hem. Ju mer hon berättade, ju mer frågade Arne, och det fick henne att prata ännu mer. När huvudrätten var uppäten och vinflaskan slut bad Arne om att få titta på menyn igen. Julia satt som bäst och planerade hur hon skulle få hem honom till sin nystädade lägenhet när Arne avbröt hennes tankar.

Önskar du kaffe och avec? En dessert?

En kaffe med mjölk och några chokladpraliner kanske, svarade hon.

Konjak eller Cointreau?

Julia ruskade på huvudet till svar. Inget som tilltalade henne. Hade han däremot erbjudit henne ytterligare ett glas mousserande vitt vin hade hon tackat ja. Hon gick igenom vad som fanns hemma i spritväg och det var inte mycket. När de skulle lämna restaurangen stannade Arne upp för att knäppa rocken. Den fulla kvinnan och hennes sällskap slängde dödliga blickar mot dem. Julia såg i ögonvrån hur en man tog upp mobilen och fotograferade Arne. Hon ställde sig närmare honom och vände huvudet en aning mot mobilens kamera, log och slängde slutligen med håret.

Arne var säker på att Julia skulle göra ett bra arbete med manuset. Hon hade även lovat att Arne fick kontakta henne om han hade frågor i researchsyfte till nästa bok.

Han tyckte att Julia var söt och var samtidigt mycket noga med att inte stöta på henne. Det hade framställt honom som oprofessionell och det ville han inte vara. Fasen, jag vill inte uppfattas gubbsjuk. Utanför restaurangen stod Julia mycket nära och han insåg att inviten som kom strax efteråt skulle bli svår att tacka nej till.

Du skulle inte vilja följa med mig hem och fortsätta kvällen? frågade Julia och la en hand på hans bröstficka.

Hur skulle han övertyga sig själv att han skulle åka hem? Han tittade åt sidan och vägde på vänster fot. Händerna ville instinktivt ta tag i Julia och dra henne närmre honom. Han drog ett djupt andetag.

Det hade varit mycket trevligt, men jag har en tidig morgon framför mig och har en fulltecknad dag så jag måste tyvärr tacka nej, sa han så milt han kunde.

Hon tittade ner i gatan och hennes axlar sjönk i samma takt som hennes tunga utandning.

Vet du vad? Kan vi inte ta en fika istället när du läst färdigt manuset och diskutera igenom dina synpunkter? Han försökte göra rösten så mjuk han kunde. Sökte hennes blick.

Julia log och nickade.

Då får jag se till att läsa fort för jag vill träffa dig snart igen, sa hon och tittade honom djupt i ögonen.

Vilket håll ska du gå?

Min lägenhet ligger däråt, sa hon och pekade bakom sig.

Arne vände sig om tog hennes hand, la den på sin arm. De gick en stund i armkrok.

Det borde väl finnas taxi att få tag på här också? sa han och tittade sig omkring.

Vid stationen såg han flera taxibilar och stannade Julia.

Jag tror att jag säger hej då här, sa han med en enorm viljeansträngning. Tack för att du ville göra mig den äran och äta middag med mig. Det har varit mycket intressant att höra dig berätta om ditt arbete och så vidare. Han släppte hennes arm.

Tack själv det var mycket gott. Länge sedan jag var ute på restaurang på det här sättet. Julia tog sats mot Arne och kramade om honom hårt och länge.

Arne kände en begynnande hårdhet i byxorna och tvingade sig själv att fatta tag i Julias armar och skjuta henne en bit ifrån sig. Tänk så lätt det hade varit att bara omfamna henne och följa henne hem. Men det var det som skulle hända efteråt som faktiskt fick Arne att övervinna lusten.

Med huvudet hängande och tunga steg gick Julia hemåt, ensam. Hon vände sig om några gånger för att se om han stod kvar och såg efter henne. Första gången gjorde han det och vinkade. Det visslade till i maggropen. Nästa gång hon vände sig om kände hon sig fortfarande iakttagen men Arne hade redan gått över gatan mot taxibilarna. Med en djup suck inombords fortsatte hon framåt i blåsten. Det började dugga också. Skit! Hon hörde andra fotsteg och när hon vände sig om såg hon en annan kvinna gående på trottoaren. Hon andades ut och slappnade av.

2

Skärtorsdag 13 april 2017

Ylva Isaksson satt på kontoret hos Åklagarmyndigheten och längtade efter att komma hem till Falkenberg och fira påsk. Hon skulle vara helt ledig och bara läsa. Kanske laga mat och dricka vin, men att åka någonstans eller göra något ansträngande tänkte hon inte. Det skulle vara att älska hämningslöst med Raúl möjligen. Hon tog av sig de högklackade skorna och ställde de snyggt vid väggen. Sedan masserade hon fötterna en stund innan hon tog på sig de höga svarta stövlarna. Visserligen passade pumpsen bra till dräkten, men efter en hel dag kändes det i fötterna. Hon slängde på sig kappan och låste rummet noggrant.

Raúl satt i bilen och väntade på henne vid stationen när hon klev av tåget vid Falkenberg.

När hon mötte hans blick blev den stela och hårda åklagaren alldeles varm inombords. Som hon älskade den här mannen. Det hade tagit tid och mod att erkänna det för sig själv och nu kunde inget i hela världen ändra på det. Hon satte sig i passagerarsätet och sträckte huvudet mot Raúl, som mötte hennes läppar med sina. Ylvas läppar krävde att bli kyssta och tungan letade sig in i hans mun.

Mm… det verkar lovande, sa Raúl.

Sköter du dina kort rätt och kör mig till Pressbyrån så. Jag har inte hämtat ut Arnes manus än och jag vill gärna läsa det nu i helgen.

Långfredagen den 14 april 2017

Siv Gunnarsson hämtade ett rödvinsglas ur vitrinskåpet i vardagsrummet och hällde prövande upp