Nyckeln i gräset

By Ann-Mari Tormalm

Eskil och Andrea är bästa vänner. De är tretton år gamla och tillbringar sista sommaren innan högstadiet med att leka hela dagarna. Det är en viktig tid att ta tillvara på, för risken finns att båda hamnar i olika gäng när de väl börjat skolan. En dag råkar de på en gammal nyckel. Den ligger där, helt lämnad åt sitt eget öde, på gräset i hallonbacken, en av deras bästa lekställen. Fyndet öppnar inte bara en dörr i världen, utan låser även upp flertalet olika dörrar i deras fantasi: för vart leder den egentligen? Detta blir början på det som kanske blir vännernas sista äventyr tillsammans. Men vilket äventyr! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726760293

Book preview

Ann-Mari Tormalm

Nyckeln i gräset

SAGA Egmont

Nyckeln i gräset

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 0, 2020 Ann-Mari Tormalm och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726760293

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Kapitel 1

Nyckeln låg i gräset i hallonbacken. Det var en helt liten nyckel och det var jag som hittade den. Hallonen hade just börjat mogna, än så länge var vi rädda om vartenda bär. Jag tappade ett och böjde mig ner. Det var då jag såg nyckeln. Den hade krupit ner i jorden, upp stack en liten rostig ögla. Jag tog upp den och vi undrade vart den gick. Axel fnös.

– Det är någon typ som har tappat sin cykelnyckel, sa han. Någon som hade tänkt cykla hem från Kullholm.

Direkt fick jag en massa bilder i huvudet. Jag såg en man komma cyklande från lagården. Han körde förbi vårt hus och nerför backen till bryggan. Sen styrde han ut över sjön. Vattnet forsade omkring cykelhjulen och jag såg mannen runda Ramsviksudden och försvinna mellan Lindholmen och Sanningen. Så där är det för mig ibland. Någon säger ett par ord, ett skämt eller en kommentar – och jag börjar fantisera.

– Är du borta nu igen? brukar Axel gnälla. En gång hörde jag honom säga till sin mamma:

– Jag får ont i huvudet bara jag tänker på Andrea och hennes fantasi. Skulle han säga! Jag betraktade den lilla tingesten i min hand. Det är något magiskt med nycklar. Man kommer att tänka på hemliga rum, långa gångar, gömda skatter. När jag sa det till Axel, skrattade han åt mig och tyckte att jag var barnslig. Men han höll med om att nycklar är spännande och vi funderade över vart den gick. Skulle vi gå runt på ön och prova i olika lås? Just då fick jag syn på en hel gren med mogna hallon och då stoppade jag nyckeln i shortsfickan och glömde bort den. Ända tills Katrin höll den i sin hand.

– Du skulle ju tömma fickorna innan du la shortsen i smutsen, muttrade hon, den där nyckeln är rostig, det blev en fläck på byxorna. Var passar den förresten?

Nyckeln blev intressant igen.

– Vi går runt och provar, föreslog Axel. Vi börjar hemma hos mig. Vi letade igenom hela ön, provade nyckeln i båthuset, i lekstugan, i jordkällaren, i stallet, i fårhuset. Hos mig satte vi nyckeln i låsen i Mormorstugan, Sjöstugan, i vår jordkällare, i skafferiet, överallt.

-Den måste höra till ett hänglås, sa Axel. Men var finns det hänglås på Kullholm? Det fanns några stycken men nyckeln passade inte i något. Den här gången var den för stor. En mittemellannyckel. Så vi gick ner till Mallas badberg och badade. Och glömde nyckeln igen.

Malla, det är min mormor. Hon heter inte Malla förstås. Hon heter Margareta. Men hon kallade sig själv Malla när hon var liten. Då var badberget bara hennes. Malla är väldigt gammal, över åttio år. Hon är inte min riktiga mormor. Men Katrin, som jag bor hos, är hennes dotter, så jag kallar henne för mormor ibland. Och ibland kallar jag Katrin för mamma. För min riktiga mamma dog när jag var tre år.

Mallas badberg är världens bästa badklippa, den sträcker sig utefter hela stranden. Vi sprang ut i vattnet och frustade som sjölejon. Hopptornet väntade oss. Som en enorm vattenjätte stod det där, som ett monster, ett odjur nyss uppstiget från djupen. Vi klängde oss upp, flåsade lite och låg och tittade upp i himlen som var blåare än någonsin just den här dagen. Axel dök i, snurrade runt några varv i det våta och kom upp på andra sidan av hopptornet. Han la sig bredvid mig, några vattendroppar stänkte på min rygg. Så dök jag i, simmade under vattnet ett tag, klättrade upp och klängde mig uppför stegen till trean. Vi kallar den trean för det är tre meter till vattenytan. Någon tvåa finns inte. Axel gillar inte när jag dyker från trean och jag vet varför. Han törs inte dyka. Kanske vet han inte riktigt hur han ska göra.

Jag dök bara en gång. För Axels skull. Jag vet att han tränar när ingen ser. Vi låg tysta på flotten som är hopptornets botten tills Axel sa:

– Minns du våra ankor? Visst mindes jag. Och jag började längta efter den tiden, anktiden, min barndomstid. Vi gick och hämtade våra plastankor, som vi är alldeles för stora att leka med. Vi bar dem över våra huvuden ända ner till vattnet. Och vi släppte ner dem och plumsade i. Vår barndoms badankor är en alldeles särskild sort, jättelika och med en grop som en balja i mitten. Där kan man sitta och paddla. Vi la oss på magen i ankbaljorna med huvudena nära vattenytan, så nära som vi kunde komma utan att få en kallsup. Det var alldeles stilla omkring oss, blåste nästan ingenting alls och vi höll oss intill klippkanten, den flata varma klippkanten.

Vattnets skvalpande och solens värme och så den vackra sandiga bottnen, där enstaka stenar skimrade, allt förflyttade mig som i en väldig gunga och jag gled djupare och djupare in i en dröm. Hur länge låg vi så där? Det kändes som timmar men det var nog bara minuter. Då och då tittade jag upp och då såg jag Axels nakna fötter hänga ut ur hans ankbalja. Han var lika tankfull som jag. Vi kom inte till sans förrän Axels mamma, Susy, ropade att vi skulle äta. Dom båda systrarna Susy och Katrin turas om att laga kvällsmat. Varannan vecka äter vi i vår lilla stuga och varannan vecka äter vi på verandan i huset där Axel bor.

Katrin och jag bor i ett gammalt hus, jag tror det är byggt på 1700-talet. Jag säger hus men egentligen är det bara en stuga. Två små sovrum finns på övervåningen, mitt och Katrins. På trappavsatsen utanför våra sovrum finns ett handfat och en skrubb med en potta som är skön att ha på vintern. För vi har utedass. Kök och kammare finns där nere. Vi kallar rummet för kammaren, fiskaren som bodde i stugan för länge sen gjorde det. Han hette Sigurd Larsson och hade en ko, som hette Stella, det namnet kan man läsa ovanför båset i lagåm. Ja, vi kallar det lagård men det är egentligen bara ett skjul. Där hade Sigurd Larsson sin enda ko. Det var förresten konstigt att Sigurd Larsson hade råd att hålla sig med ko över huvud taget, brukar Magnus, Axels pappa, säga. Tre får betade i hagen också. Och så hade dom några åkerlappar. Det var då det.

Det var bra att de hade kossan Stella, så att lagården finns. Där ställer vi upp båtar på vintern. Fiskredskap förvarar vi där. Och en mangel. Ett gammalt bykkar. Trädgårdsmöbler förstås, ja allt som man inte kan bestämma var man ska göra av, det hamnar i lagården. Mellan lagården och vårt hus finns en hög kulle. Vi kallar den Hallonbacken för det växer jättefina hallon där. Hallonbacken är bra på vintern också. Märta tycker det är lagom högt för att åka tefat. Inte så lång kanske. Men ändå.

Axel skulle gå på livräddningskurs i Norra Finnö den här kvällen så jag gick över till Märta. Axels lilla syster är åtta år gammal och både rolig och snäll. Fast hon kan bli arg. Och när hon blir arg låter det över hela Kullholm. Hon är rolig för hon hittar på så mycket. Det säger Katrin att jag också gör. Andrea hittar på så mycket, gnäller hon. Hon har fel, jag är tretton år och jag har slutat hitta på, min fantasi har somnat in.

Märta bjöd in mig till sin SPA-anläggning. Hon höll till i Susys och Magnus sovrum. Rullgardinen var nerdragen och ett lakan låg ovanpå sängens överkast. Mjuka kuddar och täcken hade hon hämtat från garderoben. Hon var klädd i en japansk kimono, som Susy fått när hon besökte ett riktigt Spa i våras. Själv skulle jag ha en vit frottébadrock.

Lugn musik hördes från högtalaren och jag såg hur Märta hade ställt upp salvor och krämer och flaskor. Jag hade ingen aning om vad det var i burkarna men Märta satte igång att knåda. Och smörja in. Det var skönt. Jag säger knåda men själv kallade hon det för att hon masserade. Jag önskade att hon aldrig skulle sluta. När hon hade masserat klart var det ansiktets tur. Hon peelade och la en ansiktsmask. På ögonlocken fick jag gurkskivor innan hon började med fötterna. Jag fick sätta ner dem i en balja med skummande ljummet vatten. Eftersom jag hade gått barfota hela dagen och många andra dagar också var mina fotsulor stenhårda.

Då kom Susy. Hon skrattade när hon fick se oss och hon fortsatte att skratta ända tills hon fick se vilka salvor Märta använde.

– Den där kostar sjuhundra kronor! skrek hon. Och den där är också dyr. Och nu är nattkrämen slut också. Var har du hittat allt det här? Sen lugnade hon sig.

– Fast jag måste erkänna att ni är kreativa, sa hon.

– Tala inte om mig, protesterade jag. Det är din egen dotter som har hittat