Här nere på jorden

By Barbro Alving

När detta skrives susar Pionjär I på väg mot månen. Det där övergår ju ens förstånd. Men här nere på jorden är det en vanlig söndagsmorgon och alldeles nyss träffade jag en dam vid en telefonkiosk. Det var ett välsignat möte, för man återfick liksom fotfästet. Så vad gjorde jag i telefonkiosken, bara sju hus bort från mitt hem? Jo jag skulle ringa till Viran och berätta att bilen var stulen. Igen ... Här nere på jorden är en kåserisamling som blandar humor och allvar av författaren Barbro Alving, även känd under pseudonymen Bang och som Käringen mot strömmen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726966558

Book preview

Barbro Alving

Här nere på jorden

SAGA Egmont

Här nere på jorden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1958, 2021 Barbro Alving och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726966558

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Här nere på jorden

www.sagaegmont.com

Här nere på jorden

När detta skrives susar Pionjär I på väg mot månen. Det där övergår ju ens förstånd.

Men här nere på jorden är det söndagsmorgon och alldeles nyss träffade jag en dam vid en telefonkiosk. Det var ett välsignat möte, för man återfick liksom fotfästet.

Telefonkiosken är belägen på vår gata. Man kan fråga sig vad jag hade i den att göra, sju hus från mitt eget.

Jo, jag skulle ringa hem till Viran och tala om att bilen var stulen igen!

Jag skulle åka ut ett ärende, men jag kunde inte hitta den. Sedan den blev stulen i våras – jag ska berätta om det litet längre fram – har det blivit så där. Jag tvivlar dagligen på mitt förstånd. Den gången framkastade elaka vänner en undran huruvida jag visste var jag hade ställt den ifrån mig kvällen innan. Sedan dess vet jag inte det. Får jag inte syn på den ögonblickligen när jag kommer ner på gatan så grubblar jag som vansinnig över om jag lämnat den efter mig i Vällingby eller någonstans fast jag mycket väl vet att jag inte har varit i Vällingby eller någonstans på år och dag. Sedan gnor jag till telefonkiosken för att ringa hem och tala om för Viran att den är stulen.

Viran stiger då upp ur paulunen och sveper en schal om sig och gå ut på balkongen och häver sig ut över räcket i en vinkel som skulle skrämma även Pionjär I och kommer tillbaks till telefonen och säger: Den står oppåt gatan mellan en Märsa och en röd motorcykel.

– Det är en gråbeige Wolseley du har, lilla Käringen, tillägger hon vänligt.

– Äh, dra…! säger jag. Vilket är mycket fult sagt till en vänlig människa på en söndagsmorgon.

I alla fall så fick jag vänta utanför telefonkiosken för det stod ett par fötter där inne och telefonerade. Det är alltid fötter som talar i telefon i kiosker, tycker jag. Här var det ett par blyga ynglingafötter som ringde till en brud om en söndagspromenad. De visste inte hur hon ville ha det så de stod litet inåt med tårna. Sen sa hon ja och då hävde de sig på klackarna.

Bredvid mig därutanför stod en annan dam och väntade. Jag stod naturligtvis och rökte, somliga damer är verkligen inga damer. Den andra drogs med i förfallet och plockade fram en cigarrett även hon, för det gick inte fort för fötterna där inne. Hon hade inga tändstickor. Jag hyvade belevat fram en ask.

– Ja, se jag har egentligen en lighter men den går inte, anförtrodde hon mig.

Are you telling me! tänkte jag.

– Jag har sexton lighters som inte går, sa jag upplysande. Tacka vet jag hederliga gamla tändstickor.

– Jo, men det händer ju att man inte har såna hemma heller, sa damen. Och då står man där.

– Det gör man väl ändå inte, sa jag. Tändstickor kan man väl alltid låna av någon granne.

Damen tittade på mig med plötslig kyla i blicken.

– Det skulle aldrig falla mig in, sa hon med oväntad röststyrka.

– Usch, sa hon sen.

– Låna av dorn där gräsliga människorna som bor i mitt hus, sa hon sen.

– Aldrig i tiden, sa hon sen.

– Nej, dorn vill jag verkligen inte ha nånting att göra med, sa hon sen.

– Det har jag gudskelov inte haft på många år, sa hon sen.

Det var en parant dam i mellersta medelåldern. Kort päls och flott handväska. Såg inte ut som en enstöringstyp på något vis. Eller som ett original, eller litet vrickad.

När detta skrives susar Pionjär I på väg mot månen.

När det kommer ut av trycket kanske människan har landat på månen.

Men hur säger skalden:

"Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta.

Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta."

Viltvård

Noblesse oblige

– Och jag som trodde att du var en modig människa, sa Viran. ¹

Va? sa jag i pura häpenheten. Detta har Viran aldrig tidigare låtit antyda.

Detta samtal utspann sig på Torpet. Det var första vårutflykten dit sedan majsnön slutat gloppa, och det är alltid lika obeskrivligt spännande.

Kan någon människa förklara det? Det är samma färgskavda lilla stuga i samma lurviga skogsbacke. Vitsippor är ingen mer revolutionerande nyhet i den mellansvenska floran. Att soptunnan Plåt-Johan blivit litet rostigare och gräsmattorna litet mossigare kan vi räkna ut utan att skena i väg fyra mil från stan. Likaså att brevlådan på staketet sitter litet mer på sniskan än i fjol. Ändå är denna färd år efter ar lika obeskrivligt spännande.

I år började spänningen redan i bilen.

Det berodde på att vi har skaffat oss säkerhetsbälten. Nu har jag hört så många bilburna pedagoger predika om tjänligheten av säkerhetsbälten, så innan vårt trofasta gamla skrälle skulle ut och rulla på vårvägarna så lät jag sätta dit sådana.

Det är en förträfflig uppfinning. Inte bara för den händelse att, peppar, peppar, ta i trä. Men mycket mer än sa. Säkerhetsbälten påverkar kroppshållningen, att inte säga livshållningen. Personligen blev jag en Karaktär på dessa fyra mil.

Vara bälten är fastmacklade i bilgolvet och litet varstans på så sätt att de kör oss med strama tyglar. Man sitter ofantligt rak i ryggen i dessa don. Vi susade fram genom naturen och sag ut som tva änkekejsarinnor givande audiens för den lägre diplomatiska karen. Vi gjorde ett starkt intryck pa det kringliggande Roslagen. Tva änkekejsarinnor är mycket ovanligt i en och samma bil.

När man inte har bältena pa sig, såsom vid körning i stan, sa sitter man pa dem. De har stora präktiga metallspännen med uppatstaende kanter. Redan detta bidrar till en fjädrande sittning och en kärv syn pa tillvaron.

Sedan kom änkekejsarinnorna ju fram till sitt mal. Torpet var sig likt (hahå jaja). Som residens för sa höga damer är det i bisarraste laget. Men vi älskar det ju alldeles larvigt, inklusive Plat-Johan som nu verkligen är för rostig för denna världen.

Men. Men var det sig alldeles likt?

Vi har en liten vindssmatt ovanför köksfönsret. Luckan till denna vindssmatt stod pa vid gavel. Det gjorde den inte när vi for in i höstas. Smatten sitter alldeles för högt för att man ska kunna titta in i den frän kökstrappan.

– Ta hit stegen och titta efter du, sa Viran fryntligt.

Ankekejsarinnan – och en del annat – i mig reste sig mot denna order.

– Du är mycket längre än jag, sa jag. Det är bättre att du tittar.

– A, sa Viran.

– Tänk om där ligger en tjuv, sa jag. Med en puffra som han puffrar med.

– En tjuv som lägger sig och huttrar i en vindssmatt när han har en hel vinterbonad stuga att bryta sig in i är så dum så han bör omhändertagas, sa Viran fast.

– Gör det då, sa jag lika fast.

– A, sa Viran.

Dov skrämmande tystnad utträngde ur smattens mörka gap.

– Jag tror där är ett lodjur, sa jag.

– Lodjuret, sa Viran, förekommer numera blott i s. Norrlands skogar.

Detta vet Viran för hon skulle slå upp Lloyd George i Nordisk Familjebak för en tid sedan och läste vidare litet så där som man gör. Av farten lärde hon sig också den sydamerikanska vulkantoppen Llullaiaco. Det har varit ett förfärligt tjatande om den där Llullaiaco sedan dess.

– Hur ska detta lodjur veta att han inte är i s. Norrlands skogar? sa jag. Det finns väl lurvig skog även i s. Norrland, sa jag bitande. Jag tänker inte sticka in huvet och få det avbitet, sa jag ända mer bitande.

– Skulle det vara bättre om han bet mig? sa Viran allra mest bitande.

– Det törs han inte, sa jag.

Argumentet bet. Viran tittade efter. Knäna skallrade så stegen vibrerade häftigt. Där fanns inget lodjur.

Sedan återvände de rakryggade änkekejsarinnorna till staden.

Trädgårdsskötsel

I somliga stunder tänker jag mig att jag ska tillbringa min blida ålderdom på Torpet. I synnerhet på sistone har jag tänkt så.

Var gata har blivit stråk för skinnknuttar nu, någonstans måste ju gossarna få leka med sina kubik eller vad det heter. De rivstartar i en backe och reakör precis utanför oss och vänder i vår våning, av ljudet att döma. Då längtar man