I stampskogen och andra berättelser

By Stigbjörn Bergensten

Ibland kan vardagen kännas tung och tråkig. Då är det tur att det finns skribenter som Stigbjörn Bergensten – han vet nämligen hur man hittar det lättsamma i nästan vilken situation som helst. I denna kåserisamling får läsaren till exempel uppleva det rituella blåsippetittandet vid torpet och den höga igenkänningsfaktorn i familjens uppdelning av tandborstar. Dessutom besvaras ett antal frågor som svenska folket kan tänkas ställa sig. Går det exempelvis att bota maginfluensa genom att gnugga på stortån? Och när på dagen rör sig egentligen en älg som allra mest? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726655650

Book preview

sorg.

Att stampa sig fram på landet

D et finns säkert folk som flyttar ut på landet för att vinna den ro och stillhet som man ofta förknippar med bystans leverne.

Jag vill inte undergräva denna inställning, men bilden av det rofyllda lantlivet är mycket av en myt. Här inträffar många dramatiska händelser, som åtminstone jag anser ger tillvaron en extra krydda.

När vi häromdagen kom till torpet satt jag för något ögonblick kvar i bilen för att lyssna färdigt på den sista satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert.

L hade då redan begivit sig ut på den överdrivna gräsmatta som tillhör torpet och som jag så småningom förväntas att klippa. (Varför är det alltid vi män som ska klippa gräset? Se där en fråga för jämställdhetsombudsmannen att fundera över).

Jag tyckte mig höra några skärande falska toner där i Mozartkonserten vilket förvånade mig.

När jag steg ur bilen fick jag se L rusa med en oerhörd hastighet in i torpet precis som om hon vore jagad av ett koppel vargar.

Jag fann henne i köket lätt hysterisk. (Jag har lärt mig att man inte ska säga hysterisk om kvinnor, men tyvärr kan jag nog inte beskriva hennes tillstånd annorlunda).

– Hörde du inte att jag skrek, frågade hon och gav därmed förklaringen till missljudet mitt i Mozartverket.

– Innan jag hann svara fortsatte hon:

– Det ligger en orm på gräsmattan! En orm!

Det lät spännande. En orm, alltså. På gräsmattan. Och eftersom ormar inte har någon hörsel låg den antagligen kvar.

Jag erbjöd mig att gå ut och titta på ormen och eventuellt avlägsna den från gräsmattan om det nu inte ansågs passande att den låg där.

– Jag sätter inte min fot på gräsmattan förrän du har hackat ormen i småbitar, sa L.

Något småbitshackande hade jag emellertid inte alls i tankarna utan jag gick ut med en käpp i handen i stället och letade mig fram till ormen.

Den var svart. Kanske en kopparorm. Eller en snok. I värsta fall en svart huggorm. Mitt ormkunnnande är bristfälligt, det medger jag gärna.

Jag lyfte upp ormen och lät den dingla lite grann i käppen. Den verkade inte må så bra. Den såg faktiskt ut att vara död. Jag bar den med bestämda steg bort mot buskaget vid gräsmattan och slungade den sedan tjugo meter in mot skogen där ett rådjur fridfullt gick och betade.

Rådjuret tittade upp och tog sedan några raska skutt och försvann in i skogen. Om den blev rädd för mig eller för den flygande ormen är svårt att säga.

H ögg du den inte i småbitar? undrade L som från förstubron iakttagit mitt rådiga ingripande mot den döda ormen.

– Nej, det behövdes inte. Den var redan död, svarade jag.

— Det kan man inte veta med säkerhet. Den kanske bara sov djupt. Eller var skendöd. Leta upp den och hacka den i bitar!

Denna överdrivna blodtörst överraskade mig. Varför skulle jag gå ut i skogen och hacka en stackars orm i bitar?

L vägrade i alla fall att lämna torpet under större delen av eftermiddagen. Hon påstod att det kunde finnas fler ormar som låg och gömde sig i rabatterna.

Först sedan jag gjort en grundlig granskning av beståndet och funnit noll ormar kunde hon tänka sig att gå ut för en kortare promenad i vårsolen.

Villkoret var att jag gick först och hela tiden stampade hårt i marken. Det gjorde jag förstås, snäll som jag är.

När jag stampade fram där på vår lilla promenad mötte vi förstås grannen och jag kunde se på hans min att nu, om inte tidigare, fick han sina misstankar om mitt mentala tillstånd bekräftade.

A tt stampa sig fram ser rätt löjligt ut, absolut något som John Cleese skulle kunna använda sig av i en sketch om han nu ämnar göra en ny TV-serie.

Avsikten med vår lilla promenad var enligt L att titta på blåsippor eller möjligen vitsippor. Jag kommmer inte ihåg så noga vilken färg som var mest spännande, men sippor var det i alla fall.

Vad jag kunde minnas hade vi förra våren också gått ut för att titta på sippor. Och våren dessförinnan. Och den dessförinnan. Ja, jag tror att sipptittandet har pågått i snart tio år.

Sipporna har under detta decennium knappast utvecklats. Evolutionen går långsammare än så. Sipptittande måste sägas vara mer en ritual än en upptäcktsfärd. Den har sin zoologiska motsvarighet i svangloendet ute vid Tysslingen som också upprepas varje år.

Nåväl, vi trängde fram där i skogen på jakt efter sippor och fann så småningom också massor. De var förresten blå, kommer jag ihåg nu. Sannolikt blåsipppor, alltså.

Jag hade slutat att stampa och gick min normala spänstiga gång som jag brukar använda vid skogspromenader.

Då fick jag åter en påminnelse om den grymma värld vi lever i. Ja, kanske inte vi, men rådjuren.

Där låg resterna av ett fullvuxet rådjur. Ett ben här och ett ben där och en avgnagd ryggrad hittade vi också. Allt var rätt färskt. Blodet droppade nästan ur kroppsdelarna. Det var första gången som jag sett något liknande och det var fascinerande.

– Här har ett lodjur varit framme. Eller en varg, sa jag till L.

Kvinnan som bara för en stund sedan blivit skräckslagen av en död snok (eller kopparorm eller vad det kan ha varit) nickade instämmande. En varg var ju ingenting att vara rädd för, tycktes hon anse.

Och det är helt rätt. Vargar ska man inte vara rädd för. De anfaller aldrig människor. Men det gör ju inte snokar heller.

I valet mellan att möta en ilsken varg eller en aggressiv snok skulle jag otvivelaktigt välja den sistnämnda.

– Du kanske vill att jag ska hoa skräckinjagande och skrämma bort eventuella vargar och lodjur? undrade jag.

Det ville hon inte. Hon ville lyssna på fågelsången i skogen och inte höra hoanden.

H är på näset vid torpet finns andra vilda djur. Häromdagen såg jag en räv stor som en schäferhund. Han stod på ett gärde inte långt från torpet och jag var på väg in till stan. Jag stannade bilen och gick ut och tittade på honom. Det var nog det vackraste djur jag sett. Han stod i kvällssolen som färgade honom purpurröd. Vi stirrade på varandra ett tag innan han nonchalant lunkade in i skogen.

Han var nog tillräckligt stor för att fälla ett rådjur, förstås.

Nu var vår promenad snart slut och där syntes torpet och ironiskt föreslog jag att jag skulle återuppta mitt stampande eftersom vi nu närmade oss ormrika trakter.

Det ansåg L vara en bra idé. Och eftersom grannnen stod i fönstret och tittade på oss ville jag inte helller göra honom besviken.

En röd, gemensam borste

T andborstar har med tiden blivit en hel vetenskap.

De är numera formgivna från påstådda vetenskapliga utgångspunkter så att de ger bästa effekt i rengöring av tänderna och i kampen mot karies.

Används de tillsammans med de enligt TV-reklamen fantastiska tandkrämerna är det svårt, ja jag skulle vilja säga omöjligt, att få in det minsta lilla tandtroll i munnen.

Tandborstar finns i olika färger. Detta gör att ett knippe borstar kan placeras i en mugg i badrummet och var och en i familjen vet vilken som är hans eller hennes.

Av hävd, eller vad det kan vara, väljer pojkar och män ofta blå eller gröna nyanser, medan kvinnor och flickor vurmar för röda och gula. Detta enligt min erfarenhet och på intet vis vetenskapligt belagt.

Jag har i alla fall alltid valt blå eller svarta tandborstar. L har alltid haft röda eller skära eller möjligen vita.

Visst har det hänt att någon har tagit fel tandborste trots färgsystemet. Barnen har varit extra känsliga och när en tonåring upptäckt att någon annan använt hennes tandborste åker den direkt ner i soppåsen. Att koka den och sedan använda den är uteslutet.

Även L är känslig på den här punkten. När vi varit ute på semester har det ofta hänt att jag glömt min tandborste och då frågat försynt om jag möjligen kunde använda hennes.

– Använda min tandborste? Snuskigt! Aldrig i livet!

Sedan barnen försvann ett efter ett ut i den stora karriärvärlden och cyberrymden har risken att förväxla tandborstar minskat. Men i muggen finns normalt fem-sex tandborstar och jag har aldrig begripit vem det är som använder alla dessa. Kanske är det barnens som står där och väntar på ett alltmer sällsynt besök.

F ör en tid sedan skulle jag byta tandborste. I vårt förråd av nya tandborstar hittade jag en klarröd nydesignad modell. Jag hade aldrig haft en röd tandborste tidigare eftersom jag är karl, men jag tänkte att vad tusan en röd borste är ju ändå bara en borste. Och så fick det bli.

Efter en tid med min nya tandborste slog det mig att den var alltid fuktig när jag skulle använda den. Borsthåren brukar ju torka mellan användningarna, men här var tydligen en ny sort som höll fukten en hel dag. Om det var bra eller inte kunde jag inte veta.

Veckorna gick och den fuktiga röda tandborsten gjorde ett gott jobb. Kanske verkade den redan en aning sliten, men det är ju så med moderna tandborstar att deras livslängd är förhållandevis kort. Annat var det förr i tiden, då kunde en tandborste räcka ett helt år.

En morgon var min röda tandborste inte bara fuktig. Den var blöt, droppade av vatten.

Lustigt, tänkte jag. Är det någon som sköljt av borsten?

Jag tog och kände på de övriga fem tandborstarna i muggen. Alla andra var torra. Endast min var blöt.

Med min röda tandborste i högsta hugg närmade jag mig L som satt halvsovande i köket med tidningen.

–