Säkra ställen och andra berättelser

By Stigbjörn Bergensten

Vem är egentligen den där Någon som alla pratar om? Och är det egentligen så himla säkert att lägga sina saker på ett säkert ställe? Detta och mycket mer funderar Stigbjörn Bergensten kring i sin fjärde kåserisamling. Med en stor glimt i ögat avverkas ämnen såsom SJ:s vedervärdiga kaffe, badrumsvågar som visar fel vikt och konsten att hänga tvätt på rätt sätt. Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Vilken tur då att "Säkra ställen och andra berättelser" garanterat får dig att dra på smilbanden! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726655674

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Detta är min fjärde kåserisamling, som i likhet med de tidigare innehåller artiklar som varit publicerade i Nerikes Allehanda.

De här är huvudsakligen hämtade från 1994 och 1995, omstuvade och redigerade för att passa i bokform.

Vad som är sant, vad som är överdrivet och vad som är ren lögn i kåserierna överlåter jag åt läsarna att själva lista ut. Det är inte lätt. Ibland tycks det som om jag själv inte kan skilja på sanning och osanning.

Utan min familj som ämne hade det varit svårt att åstadkomma alla dessa berättelser. Nu har barnen blivit äldre, en del har till och med försvunnit ur hemmet och framför mig ser jag en framtid utan barnen som inspirationskällor. Kanske måste jag uppfinna nya barn eller också får jag skaffa hund. En särskild tanke går också 100 mil norrut till mor Nea, 92 år ung, som ständigt gör att jag själv inte känner mig gammal.

Många har bidragit till denna bok utan att förekomma i kåserierna. Främst är det Börje Fransson, Nerikes Allehandas förnämlige tecknare. Utan hans livfulla tolkningar av händelserna skulle boken ha blivit väsentligt tråkigare.

L förekommer visserligen flitigt i kåserierna, men har dessutom varit min rådgivare och mitt förstånd, när det egna inte räckt till.

Jag vill också passa på att tacka Bosse Röhlander, journalist på Nerikes Allehanda, som en gång inspirerade mig till att börja skriva kåserier och som ofta har varit min rådgivare och uppbackare.

Denna bok vill jag tillägna Susanna, en dotter som jag fick alldeles gratis utan några som helst ansträngningar och som har varit mig till stor glädje. När hon flög ut ur huset blev det betydligt tråkigare, även om duschen blev mer tillgänglig och vattenräkningarna lägre.

Örebro i maj 1995

Stigbjörn Bergensten

De små gummornas dag

Den stora dagen är inne. Mor fyller nittio år.

Den lilla lägenheten är redan fylld av blommor från när och fjärran. Den trista utsikten mot höghusen på andra sidan ån skyms nu av en färgsprakande djungel av rosor, nejlikor, azaleor, irisar och krysantemum. I buketterna sitter rara små hälsningar från släkt och vänner, en del nästan oläsliga, men säkert vänliga ändå. Alla mors vaser hade kommit till användning. Till och med en gammal plastburk som en gång innehållit lingonsylt från Bob i Kumla har förvandlats till blomstervas. Blomdoften lägger sig över den blandade arom av kaffe och rengöringsmedel som ofta finns i gummors lägenheter.

På ett inlånat bord med vingliga ben står fat med dussintals små smörgåsar med lax, kaviar och rökt skinka som mor och syster komponerat under förmiddagen. Det vita vinet och cidern är på kylning och från köket hörs rosslingarna från kaffebryggaren.

Klockan tolv är det meningen att mottagningen skall börja och precis klockan tolv ringer det på dörren.

Inte bara ringer. Lamporna blinkar också. Mor hör nämligen inte så bra och därför blinkar lampan i hallen när någon ringer på. Dessutom blinkar en blå lampa i köket.

När telefonen ringer blinkar en röd lampa i hallen. Dessutom blinkar lampan över sekretären från 1870-talet.

Om dörrsignalen och telefonen ljuder samtidigt ser det ut som på en karneval. Rena fyrverkeriet.

Nu är alltså klockan tolv och det ringer på dörren och lamporna blinkar.

Min bror öppnar och hälsar välkommen och jag står beredd att ta emot ytterkläderna.

In genom dörren strömmar små gummor, alla gråhåriga, alla lätt böjda, alla klädda i likadana ljusbruna poplinkappor.

Utanför på loftgången har de parkerat sina rullatorer. De står i en prydlig lång rad längs det gröna stängslet. Jag visste inte tidigare att det fanns så många olika modeller.

Jag räknar in fjorton små gummor och tar emot deras poplinkappor och hänger upp dem på galgar och undrar hur i all världen de skall hitta just sin egen kappa när de skall gå.

Under de diskreta ljusbruna ytterkläderna bär de små gummorna fantastiska färgglada klänningar i alla tänkbara kulörer.

Min mors azurblå fodral verkar inte längre lika uppseendeväckande i skaran av små gummor som ser ut som en vårbukett fastän det är höst.

Alla gummorna vill krama min mor och alla gummorna har något snällt att säga och något litet paket att överlämna. Vad de säger är inte så lätt att höra eftersom de små gummorna talar direkt in i mors högra öra som fungerar rätt bra till skillnad från det vänstra där hon bär sin hörapparat.

Paketen läggs i en prydlig hög på sekretären och sedan visar min bror de små gummorna in till bordet med de väntande läckerheterna.

Det blir en våldsam trängsel kring den lilla buffén, men gummorna är tränade i otaliga PRO- och SPF-resor till Råneå och Moskosel och alla vet hur man snabbt bildar en kö och sedan lägger beslag på de bästa bitarna.

Min bror serverar under tiden vinet och cidern. Alla gummorna utom en vill ha vin. Jag tänker på de sex ciderflaskor som helt i onödan köpts in.

Det utbringas skålar och leverop. När fjorton små gummor utbringar leverop låter det obeskrivligt rart. Det visar sig nästan omöjligt att räkna till fyra när alla skall göra det samtidigt.

Nu ringer det på dörren igen och se där står en ung och stilig karl, blott 78 år gammal. Gråhårig förstås, men med det mesta av håret fortfarande kvar på huvudet. Han hänger av sig sin kamelhårsulster alldeles själv och stiger in i rummet iklädd en mörkblå kostym, vit skjorta och röd slips. I rockslaget bär han en röd nejlika.

Han är ordförande i bridgeklubben och han kommer med present och blommor och han håller ett vackert tal med hög och tydlig röst och alla gummorna tittar på honom med lite trängtan i blickarna.

(Jag får senare veta att flera av gummorna är över nittio. Den äldsta är 95. Den yngsta 82 år.)

Stämningen är uppsluppen och mor går runt till de tre borden och är social och gummorna orkar inte längre resa sig från stolarna utan min bror och jag går runt med vinet och fyller på. Den gumma som först ville ha cider har nu ändrat sig och gått över till vin.

Flera gummor har något trevligt minne från vår barndom att berätta och jag förvånas över att de kan komma ihåg så mycket. Själv har jag glömt nästan allt.

Jag får veta att jag vuxit sedan de såg mig sist och att jag har blivit en tjusig karl.

Sedan håller jag ett tal till mor och jag talar precis som bridgeordföranden med hög och klar stämma och mor och alla andra behöver aldrig skruva upp sina hörapparater.

Vi utbringar än en gång ett ungefär fyrfaldigt leve och alla gummor applåderar och min mor lyckönskas för att hon har fått en så begåvad son som kan hålla ett sånt vackert tal.

- Han är ju skribent, säger mor stolt.

Och då får hon än fler lyckönskningar över att sonen, som alla minns som en riktig buse, (fast det säger de inte), har fått ett fast jobb i dessa kristider, även om skribent kanske inte har den allra bästa klangen i de små gummornas öron.

- Ungdomen har det inte lätt nu för tiden, säger en gumma och tittar på min bror, men blir något lugnare när hon får veta att även han har fast jobb.

Min bror, som snart blir femtio och är lite fåfäng, skiner upp över att bli betraktad som ungdom.

Bridgeordföranden sitter i soffan omgiven av små gummor och han ser verkligen ut att trivas. Han konverserar med hög röst och gestikulerar och ler mot de små gummorna som ler förtjust tillbaka.

Min bror och jag serverar kaffe och frågar alla om de vill ha lite punsch till kaffet och då säger gummorna att inte skall väl jag varpå de ändå tackar ja till punschen. Min mor ber mig ta fram lite konjak till bridgeordföranden.

Efter ytterligare några tal och hurrarop reser sig alla gummorna som på en signal eftersom alla har beställt färdtjänst till exakt samma tid.

Flera av gummorna behöver hjälp att ta sig upp, men så snart de har kommit på benen kan de med stöd av väggar och